All in nu.
Några av de mest omtumlande dagar har passerat, kanske är det veckor? Helt klart en milstople där med Birds (come in to bones) med Fabian & Marie. Men det visste jag inte då. Kan inte summera i kronologisk ordning eller uppfattning, bara skriver av mig.
Känner en perfekt påfyllnad av lite gott & blandat. Mår så bra i kroppen, den - och sinnet känns omhändertaget. Gjorde ett oplanerat långpass ena dagen, vårens kanske tredje-någonting-pass & ändå var det så lätt att sätta 13 km & med lätthet ha minst 5 km kvar i benen. Vi (jag & Per!) hade kunnat fortsätta men försökte tänka klokt, spara på krut & se till att alla små leder & muskelpartier hinner byggas upp för dessa (mer eftersträvansvärda) pass som är siktade. Crossfit har gett mycket ben, tacksamt. Mycket frånskjut. Känns symboliskt för livet i stort nu också. Rejäla frånskjut.
Vet egentligen knappt vart jag ska börja för att få ned rader som sammanfattar i någon rimlig ordning den senaste tidens förehavanden.
Börjar väl direkt bara. Vaknade en morgon bredvid P. Första gången. Det var i lördags & det var lite märkligt. Vi har fortsatt ses efter en knagglig start för några veckor sedan. Bara gled in i varandra, låtit oss fortsätta. Så lätt att vilja vara med honom. Jag sov ovanligt bra. Vi somnade runt halv tre på natten. Hade haft så mycket som lockade oss till vakenhet, varandras kroppar. Och jag som har sjukt svårt att sova med nya människor somnade innan jag landade med huvudet på kudden. Vaknade till några timmar senare av att jag sov på rygg med armarna utsträckta ovanför huvudet som det tryggaste barn, så ovanligt, det händer knappt ensam, i min egen säng. Som att vakna kaxig. Och där låg P & sov en bra bit ifrån mig. Och det är väl det som kändes märkligt, ovant. Att vi går in & ut ur varandra så abrupt att jag inte hinner med. Att först spendera hela dagen tillsammans, kämpades i boxen; med pepp & skratt & svett; och sedan fortsätta kvällen ihop där vi helt gått in i samtal om äventyr & friluftsliv att tiden upphört. Och relationen påminner inte om något annat. Vi kan befinna oss en hel dag på det sättet utan att alls vidröra varandra & det känns helt vänskapligt. Och jag vet inte vart jag har honom & kastar mig inte över honom (om än jag vill). Men, så är det ändå någon som bryter över en linje, en blick som hålls kvar lite för länge, en längtan i ögonen. Bara vi nuddar den andre så är det kört. Hela tankesystemet upphör att fungera, begäret rycker loss tankarnas tömmar & styrning, välter oss över varandra & allt är med ens rörelse & puls & friktion & samspel i ett. Att känna honom under händerna, som en del av mig själv är gourmé. Som att jag inte kan förstå att hans kropp är sann. Och jag får starka behov av att i efterhand, som nu, beskriva det igen för mig själv för att skapa distans, att låta insikter landa. Det har skett förut, en gång tidigare en liknande upplevelse, många års passionerat begär sprunget ur friktionens & olikheterna dynamik - det var med John. Jag förstår inte riktigt P. Och då händer det något. Kroppen försöker finna sin väg in till kontakt & kommunicerar å det verbalas vägnar & där möts vi. Hans muskler under mina, vi är både hårda & mjuka, yviga, håriga, lena & attackerande. Att mötas så intensivt & sedan få ligga alldeles stilla, som om livet nästan upphört efteråt, bara känna, lyssna till hjärtslag. Och att sedan somna på andra sidan sängen, under mitt eget täcke. Han så tydligt i sig själv igen, jag som inte kan gå förbi osynliga gränser utan markerar likadant mina egna, på egen kant. Obegripligt att vi just delade närhet & sedan kastas ut till egenvrå, kontrastkänsla. Sov iallafall helt fantastiskt men vaknade utan förmåga att nå honom. Han sov så klart, jag som drog igång egen inre cirkus. Att vakna så med känsla av renaste stolhet, att vilja massor men inte göra, att vilja vidröra men inte våga. Att bli helt omkullkastad av bekräftelsebehov & påminna sig om att det är upp till eget ansvar, att ta hand om sig, omfamna sig själv. Att ändå vilja stänga öronen för den insikten & smeka det mjuka skägget - men inte göra. Jag smet upp när jag förstått att jag var utsövd, började klä på mig, tänkte smyga hem, dricka morgonkaffe med katten. Då vaknar han, ser på mig & ler. Inte alls så stängd som jag föreställt mig. Och det är plötsligt så lätt att glida ned intill honom, han öppnar sin famn & drar in mig där & jag blir mjuk i sinnet igen. Och visst påminner hela grejen mig om hur många gånger liknande saker skedde med J?! Stolthet vs ömsinthet, hur jag smygkikade & liksom beundrade bakom ryggen. Och att det tog år innan jag fattade hur mycket J beundrade mig tillbaka.
Sen drog jag hem, bytte till löpkläder & mötte upp P några kaffekoppar senare. Kroppen kändes inledningsvis tung, som inte alls samarbetsvillig till lätta steg & rörelse framåt. Att röra sig framåt bredvid P, enade i löpning var motiverande. Och snart lättade känslan av stretande, ersattes med lätta ljusa steg, lugnaste andning, stabil puls & förvånansvärt lätthet. Och vi satte utan problem distansen & det visade sig att P helt klart är den mest kompatibla löparvän jag hittills mött. Vi skiljdes åt utanför mig, en enkel kram & snabbt hejdå.
Jag ägnade dagen åt fortsatt dagdrömmande. Av någon anledning har Nya Zeeland återkommit som dröm. Inte oväntat i och för sig. Helt klart min drömplats på jorden. Jag har börjat känna längtan efter att återvända. Och P fyller en sådan potentiellt möjlig plats på en sådan resa; drivet & lugnet, hans egenskap att tryggt leda & ansvara för saker, kärleken till träning & friluftsliv, det öppna sinnet. Kan lätt se oss springa fram där, tälta i det vildaste av väder. Nåväl. Så mycket en inte vet något om. Å andra sidan är det skönt att bara få drömma lite.
Det finns lite mer som händer, utöver allt jobb som jag inte har lust att gå in på. Och det handlar om de där fåglarna, om uttänjandet av gränser, Birds (comes in to bones) och främst handlar det om Fabian. Efter föreställningen jag såg den där lördagen då jag blivit alldeles andligt berörd, bjöd jag honom på middag & veckan gick & så ringer han på dörren & gemensam stund är kommen.
Det blir en helkväll som är ett enda långt utforskande samtal, en berättelse om allt från grottor i berg med turkosa bassänger till cirkusliv & kringflackandes konst & baksidor & om allt möjligt annat. Och det är så enkelt, allting. De vi två blir när vi hänger & det är inbubblande gemenskap från första stunderna. Vi ligger i min soffa bredvid varandra till en bra bit in på natten & jag skrattar så jag gråter av både hans historier & trötthet & vi kramar om varandra som om vi inget annat vill än att somna så. Det här är också märkligt; som om vi alltid väntat på varandra, home sweet one. Därför blir han kvar över natten. Och om än jag knappt sover en blund denna första gång med en ny människa så är jag lika glad ändå när jag vaknar. Och han är så uppenbart rätt placerad, så leenden intill mig, så självklar. Och överraskande är ordet där vi sedan gör frukostbestyr ihop, han som tar för sig av feministisk litteratur medan jag fixar mig, han som städar undan för oss båda för att ge mig ro att förbereda mig till den radiointervju jag strax ska iväg & göra. Sedan skiljs i åt. Ses vi igen? Vi vet inte. Vad var det som hände?
Någon timme senare råkar jag möta på honom på stan när jag rör mig mellan två åtaganden varpå det andra är att jag ska möta upp P för gemensamt kontorslandskap ute. Allt är märkligt, jag vill ju stanna upp med F istället. Ändå har vi båda mellan raderna redan förstått att vi är ett tillfälligt väder hos den andre, han bor i Frankrike & mitt liv är här & det är bara som det är.
Resten av dagen försöker jag att nästan inte tänka på honom. Men, jag har en underlig känsla hela dagen av att det är helt knas, att vi är åtskilda. Finns så många fler storys att berätta, att få lyssna till.
Nåväl. Det är fint att fortsätta lära känna P också som trots allt är i nuet, i livet här. Och gemensamt kontorlandskap blir till boxen & åter till det som jag började beskriva, om hur vi sedan sov tillsammans. Faktiskt rätt lätt att skilja dessa möten åt i och med att de är totalt väsensskilda. Som personer är de totalt olika varandra, känslan av dem också. Olika verkligheter. Och lördag kommer & löpningen med P har passerat & spontant, på lördag eftermiddag undrar jag om det ändå kan finnas någon chans att se F innan han reser tillbaka till Frankrike, ett litet ögonblick iallafall? Och denna människa alltså, han gör tvära kast med sin egen kvällsplanering & prioriterar om - dyker upp hos mig en liten stund senare. Mycket kärt återseende! Och vad händer egentligen? Ingen som vet. Vi bara märker att vi översköljs av den Stora Dedikationen. Från det att vi vidrör den andre ser vi inte upp förrän sju timmar senare (!) & det är liksom både overkligt & helt sant. Så dansant & närvarande andligt & som mjukaste lent & med största beundran. Det är på riktig han & jag som de enda i hela världen i vår bubbla & vi fattar att planets avgång närmar sig & att han borde åka hem & packa men det går inte, han kan inte åka denna kväll, denna natt. Men, han måste åka när gryningen kommer & han ger sig av & vi är ett väder som försvann.
Och det är som att vara både tom & fyllt till brädden. Att å ena sidan känna mig alldeles centrerad & lugn, påmind om mig själv genom mötet med den ärligaste spegel i Fabian vs att en stor del av mig känner sig hemlös & vill ta första bästa flyget till Frankrike, strunta i allt annat bara jag får vara med honom. En stark kontrastkänsla, gör mig helt förvirrad. Längtar efter hans röst, den som lever får se, vad lever vi för? Vad är vår egen orsak? Sjunker ned i ett långt, hett bad för att stilla mig, för att tvingas till ankring men det går sådär. Överallt är han. Och han skriver; Jag tar med mig allt!!! Och nu rusar jag till gaten! All glädje tar jag med mig!!! Fast bara min egen såklart! Chacun sa joie!! Så skriver han där i farten, på väg vidare. Och någon timme senare från ett annat land skriver han; Hade vi varit på samma plats känns det som att vi skulle fortsatt träffas, jag blir också väldigt nyfiken!! Det har varit så fin, om än kort, samvaro med dig!!! Lätt att vara med dig. Härligt att vara med dig!!
Vi är uppfyllda båda två. Sätter ord på allt. Låter oss fortsätta samexistera i en parallell fantastivärld men det är klart att vi kommer att behöva fokusera på våra nu snart, att vara där vi befinner oss. Den blandade känslan av att vi inte fick nog tid, och samtidigt att det hände precis som det skulle hända. En kärt minne, en värme, en ny vän. Och ja, vi känner ekon av varandra. Jag tänker att vi kan bevara minnet av närhet till den andre som en gyllene liten kär ask i bröstkorgen. Det är vårt så länge vi vill. Och behöver inte jämföras med annat. Oavsett andra liv & rörelse omkring oss.
Jag drar iväg till boxen. Känner mig emotionellt lågmäld men inte ledsen. Mer, melankolisk. Acceptans att F var ett stormväder som dök upp & drog förbi. Är inte ett del av mitt liv egentligen. I Boxen finns P. Han är så olik F att de skulle kunna tala olika språk (vilket de förvisso också gör). Frekvenserna som vi möts i är fundamentalt väsensskilda. Jag lyckas komma in i träningen, låta kroppen jobba, landar mer i rummet, i den fysiska verkligheten av krita & skivstänger & snabba ben. Jag mår bra i den här verkligheten också. Vi tränar lite extra efteråt P & jag. Och drar sedan & handlar ihop för laga spontan, gemensam middag hemma hos mig. Allt är överraskande, som något en bara gör med en människa du står nära, känns intimt men det går inte ihop med hur jag i den stunden känner för honom. Eller. Känner. Jag vet inte vad jag känner där & då. Mest betraktar oss. Hur vi rör oss fram mellan hyllorna, hur vanlig en sådan sak är. Att handla med en människa. Utifrån sett ser vi nog ut som ett par, två träningsklädda personer som går runt, småpratar & ler tillsammans & plockar ihop kvällens middagsbestyr. I mig själv vet jag inte. Har hållt mig på min kant, mycket noggrant sedan vi fick en lite sämre start för ett par veckor sedan, ryggar på förhand tillbaka mot ett nytt avvisande. Av någon anledning har jag inte bjudit hem P till mig tidigare. Har hellre tagit mig till honom. Distanserat mig. Blir intimt på en annan nivå direkt såhär hemma, bland saker som visar andra lite mer om sig själv. Vet inte varför jag tvekat med honom. Kanske på grund av föreställningar om honom. Att han är så mycket mer stel & strukturerad & digital & jag vet inte vad? Att kontrasten till mig, att jag är mer färg & omodern utan min diskmaskin, mer bohem & uppskattar annat än honom. Att krocken skulle bli för stor? Jag vet inte. En ny känsla. Bra att spräcka myten om honom - om krocken. När han nu kommer hem till mig är det lättare än jag föreställt mig (vad vet jag egentligen om honom?) men vi är långt ifrån lätta, som jag & F. Jag vet fortfarande inte riktigt vilken nivå vi ska ställa in våra energier på, hur mötet är som skönast. Vad pratar vi om? Jag vet inte. Vi går & bastar. Jag har hållit mig på min kant. Lite mer betraktande, avvaktande kanske. I bastun är det han som tar steg närmare, som önskar ha mig lite närmare. Som smeker min nacke, som mjukt får mig att slappna av, att påminnas om honom. Kan känna igen mönster från relationen till J (något som jag nämnt tidigare också). Att jag då fastnade i tanken om olikheter så att jag fick svårt att gå in i mötet medan han lät sig guidas av känslan, att förundras mer. P:s händer känns igen, jag landar mer i kroppen. Vi tar oss närmare den andre, klär av oss våra lager. Efter bastun kommer vi hem till mig igen, sträcker ut oss tillsammans. Kropparna är bastusköna, mjuka. Jag lägger undan tanken. Vågar känna saker. Ett nyss stadie hos oss att inte bara begära, att ligga kvar nära den andre ändå. Det blir ett fint möte, ett närmare än de andra. Vi ser varandra, tar in den andres kropp i ljuset & han rör vid mig på ett nytt sätt än förut. Tankarna suddas ut nu, jag fascineras åter av honom, av vår gemensamma friktion, av hur hans kropp är en kontrast, hur följsam han är, hur han leder. Vi har vaknat från bastudvala & jag älskar oss ihop. Det är så. Speciellt alltså, det här. Vad vi är. Helt obegripligt. Han har en förmågan att omsluta hela min kropp från alla håll att jag helt smälter in i honom. Efteråt är distansen bruten. Vi ligger nära. Han rör fortfarande vid mig på ett nytt sätt. Leker med mina händer, tar dem i sina. Kysser mig stillsamt, ser på mig med en blick jag inte kan läsa. Jag är helt färdig, är så avslappnad, emotionellt lite utmattad & somnar på honom, mitt under hans leende & väcks när han smeker mig över håret. Vi ligger kvar länge, ändå sover han inte över. Skiljs åt med en lång kram, med en kyss. Och jag vet, att jag vill lära känna honom mer. Oss mer.
Det har varit ett speciellt läge att F råkade dyka upp. Påminde mig om väldigt vackra saker. Samtidigt finns ingen chans för mig & F nu, vi var en överraskning, något vackert som finns kvar i oss ändå. Men, vi behöver låta våra liv fortsätta där vi är.
Jag är beredd att seriöst lära känna P. Ge oss en ärlig chans att se om vi är möjliga. Väldigt lyxigt att ha en riktigt grym träningskamrat i honom. Det en ger fokus växer & de vi spenderar tid med kommer nära. Vi har flera skäl att vara på samma plats & i boxen andas vi båda. Han utmanar mig & jag älskar det. 1 maj, efter motdemonstration mot nazisterna & gemensamt svettigt pass i boxen, glider jag ned intill honom, hemma. Jag tror att vi växer på varandra. Vågar. Samtidigt är jag lite rädd att känna för mycket. Hans skägg mot min kind & hans hud under mina händer. Så vill jag ha det. Och det är klart att det sätter igång saker. Det rädda lilla barnet på insidan som redan är i en krasch, i en räddningsplan för när det gått åt helvete. En omedveten plan som alltid sätter igång direkt, förberedelser för att stå ensam kvar, att inte lita på att det går att satsa på något utan bekräftelse på varaktighet. Och i och med att kärleksrelationer inte kan ges några löften är det ett svårt läge, alltid detta jävla läge. Och det gör att jag redan inledningsvis får möta kampen, att inte dra igång å ena sidan en snabb back, å andra sidan hålla viljan att slänga ut önskan om bekräftelse för mer än vad vi är redo för, tillbaka. Klart det är lätt att bli skraj i det här läget. Det får bara vara så.
Vi drömmer fram gemensamt friluftsliv. Gör planer (!) om tältnätter, om urskog & paddelhelg. Fantastiskt tanke att få vakna bredvid honom i ett tält! Han känns förvånansvärt lugn & ser glad ut när vi pratar om gemensamma saker. Jag börjar lite, litegran tro att det kommer ske, att vi är i början av ett utforskande, inte i början av ett slut (som min annars så närvarande dystopi kring kärleksrelationer brukar vråla om).
Vi får se.
Nu ska jag mot flyget. Weekend i Budapest med mina kvinns väntar!
