All in.
En intressant resa pågår, som alltid. Olika tillstånd av närvaro, nya energier som oväntat dykt och bidrar till denna pågående episod. Betagen av hur beröring kan upplevas när den delas ut av någon som tagit sig in i rävlyan. Tycker om att du lämnar spår efter dig. Ibland en för mig alldeles för stor tröja som tycks vara skuren för mig ändå, hängandes på en stol som hastigt lämnad eller som ett osynligt löfte om ett återvändande. Plötsligt kan jag inte dra mig till minnes hur vi har närmat oss, bara vet att vi just nu är nära sammanlänkade. Vi delar norrlandsroten och förstår utan förklaring det storslagna i att stå vid en norrländskt sjö om natten när bara nattfåglar hoar, skapar ekon. Vi ekar också, i varandra. Det stora når ut, skapar friktion och slår tillbaka till en själv. Vågor av energi. Vi blir omkullvälta i gräset intill en röd stuga med vita knutar. Kanske är det av skratt, av en just avslutad brottningsmatch eller bara av längtan efter det gröna intill. Plötsligt dyker den upp, paddan. Ingen vanlig padda utan vår spontanta avkomma, paddynglingen. Det klättrar omkring och över oss, slår sig ned bland mina dreads och ger mig sommarleendet i magen. Du får genast ytterligare smeknamn, ett av många jag redan skänkt dig. Paddo, paddfadern. Det verkar vara djuriska krafter i krokarna för när vi sedan springer avklädda mot sjön så slingrar den vid mina bara fötter, huggormen. Smidig, stark och vacker. Det är tider att beröras av, mycket att lära, erbjudanden om alternativa relationsformer som läggs fram. Leva ensam, tvåsamt, tresamt eller flersamt. Antagligen är det just nu som det tycks ligga dig så rätt i tiden säger hon, den andra kvinnan som också bär röda dreads, som har en vild humor, mjuka händer och en hungrande livsvilja. Du har något du behöver jobba med och just därför kommer det. Möjlighet att leva ut bortom ramar du redan känner så väl, tid att möta svartsjuka, kontrollbehov, det stora egot. Att möta för att notera och sedan låta passera, lämna bakom dig. Redo att möta sådant som i cirklar alltid återvänder och skaver.
En del av det som sägs kan jag hålla med om, vilja möta. Andra saker kan jag lyssna till, tänker över men väljer att bevara eller att inte gå in i.
Somliga dagar är det tvåsamt. Andra ensamräv.
Vissa dagar konstaterar vi att vi just bildat en liten familj som lever det där tresamt levande livet och då jag somnar intill dem är jag faktiskt inte annat än förnöjd.
Det har varit omtumlande tider, oväntade signaler som underlättat för mig att kunna se det blonda svärmeriet, trutsången och det lilla molnet i ögonen och konstatera att det är dags nu. Tid att släppa varandra fria från den relation som faktiskt på senare tid tagit mer än det givit. Som erbjudit explosioner av det allra vackraste men också givit de största sår som kanske en dag slutar ömma så. Den slags relation lämnar vi bakom oss kära vän och faktiskt så går det överraskande bra när han en natt går hem med någon annan och jag somnar intill dig. Vi fortsätter på ett annat sätt. En dag är det blickar från berget som övervakas av fria starka falkar, en delad connection genom den sträva bergsklättringen uppåt. Det är han och jag som delar termosmuggen och vår avskavda händer som rör vid varandra när vi skiljs åt. Kanske är det såhär det ska vara. Många tillstånd har vi mött ihop, drömt kring, härvat oss igenom och ibland kapitulerat på grund av. Nu är vi här och jag trivs som bäst just nu av att få betrakta honom uppifrån ett berg där jag ser honom vid elden. Fylls av adrenalin, vänder bort blicken och fortsätter uppåt. Någonstans har en brytpunkt trätt fram och tagit mitt villkorslösa fokus från den lurviga ljusa. Det tycks overkligt men det verkar sant.
Det är sommar och som vanligt är dagar och nätter som en enda glidande era som sällan har tydliga kontraster. Kanske har jag aldrig sovit så lite som nu, inte heller förhållit mig så abstrakt till former eller försök till kontroll. Ingenting tycks riktigt kunna gå att greppa men just därför kommer det till mig, hur nära som helst. Förvånas över att tiden flyter förbi och att yogashalan knappt har besökts mer än ett fåtal gånger. Ledklättringen inomhus har blivit till toppklättring i de verkliga bergen. Sommarens början var trevande, var många ömma möten med den ljusa, var försök att förstå, blev till annat. Familjen är som vanligt nära, uppskattad. Det har varit akroyogan, kulturfestivalen, nakna bad om nätterna. En hippifierad midsommar, återbesök i jävrebodarnalyckan som inte längre var lyckan men än dock stimulerande. En orange liten katt har blivit min skyddslinge och andra nya vänner har tagit sig in i lyan och påminner om värdet av en växande chosen family. Det har redan varit tid att möta Hanna och att åter skiljas. Det har varit Malla intill som den största ugglespegeln, verklig begriplighet över dramat inuti. Det har varit tältande, brädspel, nattjobb, kärlek. Sommarens tema tycks vara att leva all in och att beröras till eld, att gråta och skratta, att leva som om varje känsla vore en nerv som lever sitt egna liv.
Jag har en biljett till Indien, ett datum som innebär ett avslut på det pågående för det som sker förändrar, allt förändras. Kanske är det därför jag ibland glömmer bort hur bra vi har det i nuet när jag stannar upp med pannan vilandes mot hans och tappar bort leendet, när jag börjar tvivla på om något av det här existerar imorgon. Allt är just så mycket in the moment som det kan bli. Ingenting fäster jag på fotografier, allt bara svindlar förbi men upplevs desto större.
All in, All in.
