mellan raderna.

Skriver de här raderna i ytterligare post-upplevelse. Skulle kunna sammanställas som en post-illussion-om-potentiellt-möjlig-kärlek. Är inte det minsta förvånad heller att det är just en skrivning (igen) om hur kärleksrelationer för det mesta är just en illusion för min del. Ska ändå nyttja kroppens känslominne & beskriva ett möte jag ändå inte vill ha ogjort #warrior. Känner mig lite som en krigare. Testar, slår mig, testar, slår mig. Antingen modig eller bara korkat. Tänker på Mattias; han brukar säga att han inte försöker skriva om det för annat än vad det är när han själv gör liknande utforskanden; han älskar att vara förälskad. Det är min egen sanning också. 

 

Jag träffade P i förrgår & det blev ett av mitt livs bästa möten. Jag kan inte ångra det även om jag är mer ledsen efteråt nu. Jag kan ärligt skriva under på att jag aldrig varit så attraherad av en människa, rent fysisk som av honom. Känslan av hans läppar, att få tillgång till dem. Hans ryggtavla, ryggens muskler under mina händer, len & stark. Hela kroppen så centrerad, han blir till poesi under mig & i mig. Hans erkännande, bekräftande blick. Stundens dedikation, all frånvaro av skam eller skuld eller något annat som alltför ofta finns placerat av normer i kroppar & begär. Hans visuella begär, att bli så sedd & tagen av blick lika mycket som kropp, att lindas in helt i en famn som är större, starkare, i stor kontrast till min egen & helt vilja kapitulera för den, vara ägd. Att själv hänge sig till alla sinnen, känna hur varje del av sig själv koncentreras, känna skrattet bubbla fram genom bröstkorgen som en frigörande känsla av lättnad på något märkligt sätt. Att vilja vara exakt så nära varandra att inget annat ryms än rörelse & känsla. Att sedan falla helt utmattade i famnen på varandra, alldeles sjöblöta av svett. Ligga intill & kyssa hans vilande bröstkorg, linjerna där skägget ger hans ansikte skarpa konturer. Andas ut, andas in. Och på något vidunderligt sätt vakna till liv igen, kropparnas eget liv som tar för sig, som vill ha mer av den andres kropp, som plötsligt ger varandra mer. I den stunden älskar jag honom fastän jag inte känner honom. Jag älskar att vi existerar, att han rör vid mig exakt på det sätt han gör. Att hans doft är exakt som den är, att han ler genom ögonen när jag ser på honom. Ingenting håller jag tillbaka, inte ett uns av mig själv & jag tillåter mig alltså att älska en främling. Efteråt, en andra gång & några längre ögonblick senare somnar jag i hans famn en stund. 

 

Dagen efter & med väldigt lite sömn i kroppen hör han plötsligt inte av sig. Och vi som haft kontakt varje dag ett par veckor hamnar i kommunikationsskugga. Det knyter sig i magen på mig & jag försöker att inte tänka worst case scenario. Drar till boxen efter en lång dag på jobbet, drar vidare till min fru & E. Kommer hem & går & lägger mig med en oro som slitit sig vild. Så, när jag ligger klarvaken under täcket ringer han. Klar, tydlig, ärlig. Han har en resa bokad till Stockholm i dagarna, bokad sedan länge. Där ska han möta en annan person som han haft skrivande kontakt med, en främling sedan några månader. En dejt med andra ord. Så har jag dykt upp som en alldelels oväntad överraskning & han har dragits med i en känsla & nyfikenhet. Och där har han befunnit sig i ett utforskande stadie av tillfälliga möten med mig & inte tänkt att det skulle dra igång så starka intryck. Samtidigt har han inte menat att såra någon, inte bygga några löften åt något håll. Det har gått så fort bara & nu ska han plötsligt iväg för att träffa någon annan & har precis haft ett möte med mig som var likt en översvallande tsunami. Jag kan inte döma honom. Det hade kunnat vara jag. Singel, utforskande, nyfiken som låtit mig dras med. Och varför direkt berätta om den andre som han ännu inte träffat som mer bara varit en tankefigur? Å andra sidan, nu när de ska ses blir hon verkligt & lika verklig är jag. Hur fan gör människor när de träffas för att inte såra folk på vägen? Hur utforskar en genom nya möten utan att gå för fort fram men samtidigt inte hålla sig själv tillbaka? Hur vet en vad som är en lagom nivå för att inte känna att det förväntas bli seriöst för snabbt? Jag frågar honom vad han tänker om det; han understryker att han är glad över att vi båda kastat oss handlöst över varandra, att just det har gjort våra möten starka. Varken jag eller han skulle kunna säga vad vi vill ha av varandra redan nu, vi är fortfarande främlingar. Skillnaden är att jag blivit uppslukad & har våra möten i fokus just nu medan han är på väg till någon annan. Så. Vad sker? Jag betonar att jag inte ångrar att vi setts. Men att jag backar undan nu. Vill han ha ny kontakt utöver att vi kommer att ses i boxen så är det upp till honom att ställa frågan. Vi lägger på. Och en känsla av ändlös trötthet & ledsamhet väller över mig. Hans händer känns fortfarande så tydliga i kroppens förnimmelser & jag finner ingen ro i mig själv under natten. 

 

Den här morgonen, just nu är en dag som igen (som för bara några veckor sedan) är utan honom.