mellan raderna.

Får för mig att ge mig själv tid att summera året som varit. Alltid skönt att avrunda, rensa upp lite för att bereda plats för det nya.  Jag läser dagboksanteckningar från hela 2015 & 2016 & det gör ont i hjärtat, i kroppen. Så mycket som handlar om J och därför får inledningen på årets summering ta vid just här. Vi åt frukost tillsammans 23 december på J:s initiativ & de var oväntat harmoniskt från min sida. Det kändes mer än bekant, det var nära & omtänksamt men utan frågor som ingen av oss ville ha svar på. (Jag behöver inte veta vem du är med nu & jag vill inte berätta att vår resa har tagit slut nu). Han såg på mig så varmt att en hade kunnat tro att det fortfarande fanns en chans för oss. Han berättade att han sparat alla små lappar av ord jag lämnat efter mig genom åren, hur starka de är, oavsett hur allt är nu. 

Och jag tänker på de lapparna när jag nyss läste igenom alla tidigare rader om honom & blev starkt påmind om hur girigt jag älskade honom, på ett sätt jag aldrig upplevt kärlek förut. Också hur jag ständigt tycks ha väntat på honom. Inte kände mig sedd, inte i vilande när han var borta (vilket han så ofta var). Jag skrev bland annat; Hela veckan har han varit bortrest (som oftast) och jag insåg i slutet av förra veckan att jag ofta placerar mig själv i väntande position. Inte för att han ber mig göra det utan för att jag själv har tänkt att det är värt det, varje stund vi får tillsammans. Men, vad gör det med mig själv i allt det här väntandet? Vad försakas och prioriteras bort för eventuella möjligheter att få pussla samman mig med honom för en stund?

Flera gånger tänkte jag sluta upp med mitt väntande. Och jag inser att jag fortsatte ändå. Att tro, att vänta, att gå vilse, att finna nya vägar; varje gång söka en annan väg som ledde mig till honom, till mitt guld. Men - till slut stängde han igen den sista chansen för mig, förintade möjligheterna att finna honom.  Då var det över. Ingen vits att vänta mer. Tårarna rinner när jag minns & känner & det är okej. Jag vet att jag inte går tillbaka & fortsätter söka i blindo nu. Han skrev några rader till mig för några dagar sedan & jag känner att det är dags för mig att på riktigt gå vidare nu. Att ge mig själv en ren start på det nya året. 

Och jag behöver inte hålla kvar någon öppen kanal till honom, för vår gemensamma sak skull. Det går inte att gå vidare på halvfart och därför besvarar jag hans varma rader som kom från honom häromdagen med mina egna, följande: Hej där. Du nämner hur starka ord jag lämnat efter mig, hur de känns i dig. De lappar jag lämnat efter mig genom åren, om de är starka i sina nedslag är alla hela sidor av anteckningar som en tsunami av kraft.  Här finns rader som; ”Jag älskar oss och skrattar åt oss båda. Vi hinner bara brinna lite, strax är han borta. Iväg på någonting, i en annan rörelse som oftast, en bonus när vi ses, att vi ses. Vad gör vi med varandra? Klär av, hänger oss, älskar med. Renaste dedikation i de stunder som är våra. Jag bär med mig oss som en magiskt intim symbolik för kärlek närmast hjärtat varje gång.” Mellan rader finns en väntan. Jag var girig & kär i dig från allra första början. ”Im all yours säger jag till J & jag menar det verkligen.” Det var så. Men jag märker mellan raderna hur mycket jag väntade på dig & hur svårt det var att pussla samman oss på mer självklara sätt. Innerst inne tvivlade jag inte på oss men något skapade väl ändå sprickor i marken som sedan brast & du gick. Och jag slutade inte vänta precis då & inte eller efter en tid men faktiskt för en stund sedan. Jag tar med mig många insikter in i det nya året & upplevelsen av att ha älskat som jag gjorde. Det har varit en modig tid & det är nog den som finns mellan raderna också i lapparna hos dig. Det som var, det var på riktigt. Jag är glad för upplevelsen, resan vi gjorde. Nu är det annat, nu reser jag strax iväg & i den rörelsen öppnar jag också andra kapitel. Ta hand om dig J. Varm kram, Räv.

Nu gav jag mig själv det. Ett hejdå. I december förra året skrev jag: Jag har behövt ge mig själv allt, vara modig hela vägen in. En får se vad som sker, tillit till processen, till kärleken - framförallt, till mig själv. 

Ord, som fortfarande känns aktuella idag. Tillit. Det är okej att gå vidare nu.

December 2016 & jag är starkt berörd av mina kvinns & de få, riktigt bra mansfigurerna jag har i min närhet; mina chosen ones. Familjevännerna. Klokskap & driv, mod & sårbarhet. Levnadskonstnärer, flera fåglar. Jag skriver till Månlivet att jag känner mig som ordförande för klubben för inbördes beundran för jag tycker att jag har jordens bästa vänner & kan lätt & med stolthet dra på mig skrythatten för det. 

Jag har varit så jävla ledsen det här året. Aldrig förr gråtit så mycket, också för att jag lärt mig att gråta nu. Jag har behövt stöd & tröst & närhet. Jag har också behövt mycket ensamtid, natur & egenkraft. Det bästa jag gjort på egen hand var helt klart fjällvandringen där jag vaknade med morgondimman invid fötterna, blicken mot bergen. En av de mest utvecklande relationer har varit den till Vera, som vi två fick tråckla tillsammans när tvillingarna kom som en efterlängtad men också utmanade skatt. Den person som gjort mig allra mest lycklig & arg & ledsen har varit John & jag var inte någonsin uppleva allt det där igen. Just nu är inte ens ett saligt ögonblick med honom igen värt den sorg som följt med på köpet. Resan till Bali var varm & fin, styrelseupdraget med SADB har gett nya perspektiv & på jobbet har jag kommit allt närmare vem mitt verkliga yrkesjag är. Uppväxtfamiljen, särskilt mina kvinns & jag har stått starka genom året & de som är mina väl valda vänner är fortfarande just så viktiga för mig som jag vetat om. 

In i det nya året vill jag ta med mig den spontantitet & livsnjutarpersonlighet jag sett stora sidor av redan det här året. Jag har förstått att jag kan vara en person som släpper allt för händerna för lust & njutning, för en stund av äventyr. Jag är bra på att välja om jag också blir vald & då är det med längtan efter mer som jag kastar mig ut & inte räds att utforska mer. 

Därför är det extra fint att det dykt upp en person just i slutet av det här året som avrundar tillsammans med mig med mjuka händer, som kysser mina ärr, som tagit in mig precis där jag är. Vi har hunnit vara åtskilda 5 dagar nu. 37 dagar åtskilda återstår. 

Det här är helt outstanding. Jag vågar inte berätta för honom precis hur stort det känns men kanske hörde han det i telefonen imorse. Han som vandrade runt där i Härnösand med vinden i håret. Så skönt att höra hur han visar sådan nyfikenhet inför att få följa min resa, som säger att han gärna vill ringa mig igen innan jag reser. Jag kikar på ett foto jag har av honom & tänker att vår resa tillsammans har börjat. Vi skrattar mycket, vill veta allt möjligt. Jag älskar hur han pratar, hur han är så levande. 

Sitter & skriver, visualiserar att han kommer in genom dörren, gör oväntat entré. Ett hej, att få vila blicken på honom. Krama om den där kroppen. Dra in doften av honom. Känna hur han har längtan efter mig i sina händer också. 

Det här inte bara nu. Det här är så mycket. Så mycket mer. Obegripligt att det är så väldigt nyss vi möttes, så nyligen jag inte ens visste att han fanns. Du, ingen annan. Jag vill ha dig, vara oss. Jag funderar på vad det är som gör att jag vill ha honom så. Ska försöka sätta ord på det. Han känns ljus, positiv på ett sätt som är inspirerande. Det märks i hans sätt, hur han vill gå helt in i stunder, ser det möjliga i dem. Han får mig att både vilja dra ut på gemensamma äventyr & samtidigt ligga i vila intill. Redan efter första natten ihop så drog det överraskande igång mängder med idéer i mig, sprungna ur ett känsloladdat tillstånd av att vilja göra hundra miljoner saker ihop med den här personen som jag fortfarande inte känner särskilt väl. Jag bara vet att det vore en grymt fin idé att göra det mesta ihop. Å andra sidan känner vi verkligt inte varandra än. Och vi har ingen överenskommelse nu eller någon konkret form för oss när vi ses sen. Men det finns en vila i allt det här. Ett slags tillbakalutat tillstånd av ro & tillit. Framförallt är han en påminnelse om vad jag uppskattar & vill ha. Mer än just kortsiktigt. Det finns ett vilande tillstånd även i att resa iväg för jag reser inte ifrån. Jag tror att det här bygger trygghet och tillit. Jag vill tro det. Sedan är det positivt i att mötas en kort stund & sedan skiljas åt för ett längre tag. Det ger möjlighet att faktiskt se om tiden ifrån skapar saknad & längtan. Ger en vink åt vad som är menat med det här. Att både kunna släppa taget om det är så, eller gå vidare & bygga mer. Praktisk tillämpning av att lita på processer, lita på livet. Att det blir som det ska. Det är en god intention med nytt år också. Att känna trygghet, tillit. Att våga vila i tillstånd.

Nya Zeeland, så snart.

Packningen går framåt. Jag hade ett långt samtal med mina resekamrater igårkväll & plötsligt mindes jag igen vart vi faktiskt är påväg & vad den här resan betyder för mig. Känner mig plötsligt helt somrig, salig & smått euforisk. Äntligen får jag upptäcka Nya Zeeland. Det landet har känts så fjärran alltid & så drömlikt. Nu händer det, om bara några dagar är vi där. Längtar efter att springa i shorts & ha sagan-om-ringen-landskap framför ögonen. Vi råkar också ha 18 timmar i Peking. Vi spånande på idéen att ta oss in & besöka kinesiska muren lite snabbt, låta regnbågsfamiljen sprida lite färg där också. Bara för att vi kan. Känns extra fint att resa med familj också. Är alltför van att resa ensam. Det här är nytt för mig. Nyttigt & Lyxigt, att dela.

Vilket år alltså. Ett riktigt skarpt karvande på insidan. Ser framemot att flyga genom moln in i det nya. 

Jag brukar känna att det är något skönt i att bara låta oss vara, Nickeräv och jag. Känner ingen stress, älskar när vi möts. 

Men det hände något förra lördagen. Mer avskalat. Han kändes så nära. Jag släppte in honom mer. Så på söndagskväll går det upp för mig att han ska till Sthlm & det är inget nytt med det såklart. Men det känns som en kalldusch, som att jag tappade andan lite. För det innebar också att han skulle vara med henne igen. Och jag vet inte, jag har inte försökt formulera det här i ord tidigare men det gjorde mig ledsen, iskall. Känslan av att han är så mycket till ”låns”. (Men är vi inte alla egentligen?) Tanken om att de tillsammans har en plats i den andres vardag. Och för en stund hade jag lekt med tanken om honom & mig i en tillvaro, mer än våra stulna ögonblick. Men som sagt, kalldusch på den. Sedan har jag känt det hela veckan, att jag är öppen för mer än ögonblick. Att jag längtar efter ömhet - och framförallt ömsesidig dedikation. Och den där sårbarheten; att våga finnas i stunden. Den längtar jag också efter. 

Ibland vill jag ha en nyans av allt. Men ännu oftare, lite mer tydlighet. 

Jag saknar att bli sedd här, att få se. Att ha möten som bygger på ömsesidig uppkoppling. Jag träffade någon igår kväll. Spenderade natten med den personen. Delade morgonkaffet med den idag. En person som inte har ett splittrat fokus. Det var var ett fint möte. Och jag insåg igår, inatt, hur mycket jag har att ge när jag träffar någon på det sättet. 

Jag uppskattar så mycket den verkliga öppenheten, ärligheten & det nakna. Lusten att vara ömsesidigt dedikerad. 

Det var så oväntat samtidigt. Jag skulle på bio igår efter jobbet. En person jag skrivit lite med var också sugen på att se den & jag föreslog helt enkelt att vi skulle göra sällskap. Inte som en date. Bara dela film. Jag hade redan på förhand en känsla för att den här personen inte skulle passa mig. Varför? Jag tänkte att han skulle vara lite för snäll, kanske på gränsen till trist. Jag behöver bli omkullkastad & lite omruskad. Få förlora balansen, mötas av friktion på något sätt. Hursomhelst. Jag hade gått in i biosalongen när den här ännu högst avlägset bekanta personen dyker upp. Min absolut första känsla är att jag blir direkt glad för han ler så stort, genuint. Jag kan inte låta bli att le stort tillbaka. Han kommer fram & ger en spontan kram, känns direkt lekfull. Och med en spontanitet som han sedan, om några timmar kommer att använda igen & igen, överraska mig, visa mig den friktion & driv som jag inte hade trott mig se här. Vi ser en film som är motsatsen till en lättsam historia. Efteråt är vi känslomässigt berörda, går en liten promenad. Allt känns direkt enkelt med honom, helt naturligt. Hur vi rör oss, på det sätt som samtalen flödar. Han är snäll. På riktigt en godhet. Jag kan lika väl bjuda med honom hem till mig för en kopp te för att avrunda kvällen? tänker jag. Sagt & gjort. Vi tar hans lilla röda bil hem till mig då han själv bort några mil bort.

Han rör sig i mitt hem på ett direkt behagligt sätt, lite som en katt. Han gör det ännu mer hemma. Vi ger oss det utlovade teet, pratar massor. Vilket vänskapsmaterial tänker jag. Det här är inte en människa som läcker energier, som söker ett tidsfördriv eller någon att ligga lite med. Han är varm & verklig. Samtalen är fulla av eftertänksamhet men också lika mycket nyfikenhet & livslust. Jag tror att han älskar att leva. Och att han vill vara levande i allt. Plötsligt, mitt i min undermedvetna känsla av att jag nog kommer att få en verklig vän i honom så ler han både framfusigt & blygt på samma gång & utbrister att han fick en spontan, akut längtan efter att få kyssa mig. Och frågar om han får lov till det? Jag tycker så mycket om hur du berättar saker säger han medan han närmar sig mig - och kysser mig. I det mest avslappade av tillstånd visar sig sanning. I det avslappnade avslöjar vi oss för den andre. Bara finns där. Lyhört inkännande, lyssnar in. Jag fascineras, helt överraskad över hur han känns. Han rör vid mig på ett sätt som du rör vid någon du känner väldigt mycket för. Det är som att hela människan i min famn bara är kärlek. I sig själv. Och jag faller för det. Påminns om hur jag saknat att vara efterlängtad, på det sättet. Hur jag kan vara det nu, för den här främlingen kan jag inte förklara. Kanske är det inte heller så det är men känslan är där. Som om vi vore viktiga för den andre. Det är nog också så att vi båda föredrar verkliga möten. Att finnas i det som är, låta nuet guida. Att inte vara på väg. Att inse att det som sker, om en låter stunden hända, det är livet själv. Och vi möts med tacksamhet för att ingen av oss är den som tar andra för givet.

Det finns en uppskattning i hans händer, i sättet han ser på mig. Det är en tidlös värld vi träder in i & som för oss långt in i varandra. Det finns inget slut på det här, inga gränser för vad som ska ske. Under stor del av den här natten så ser han på mig. Möter min blick när vi är en del av den andre, som om han söker efter nyanser, efter att hela tiden möta mig. Hans trygghet utan kläder fascinerar mig, det & annat. Hans sätt att placera handen över mitt hjärta, att ta mina händer i sina samtidigt som han vilar blicken i mig & kommer så nära min kropp med sin egen som det någonsin går. Under natten är vi inte åtskilda alls. Inte på något sätt. Det är märkligt. Hur allt det här händer & är. Att vi nyss var främlingar men plötsligt något helt annat. Mitt i natten ser vi på klockan. Den känns som en del av en annan värld. Men visaren säger att det börjar bli gryning & vi har inte lagt oss. Jag vill inte sova. Vill fortsätta känna hur han stryker undan håret från min panna, hur han kysser mig igen & igen. Till slut somnar vi i en enda stor sked. Märkligt att han är här, i min säng. När klockan väcker oss efter ett kort djupdyk i sömn undrar han om det finns något sätt att komma mig närmare än någonsin & drar mig intill sig. Vi har knappt hunnit somna & det är som om vi bara kan fortsätta i den värme vi dragit igång & det sista jag vill är att bryta det här & gå till jobbet. Vi hänger oss. Det är mersmak. Måste sluta. Måste få tag i kaffe, en dusch, få ordning på morgonen & komma i tid till ett möte. Han läser morgontidningen, dricker kaffe i lugn & ro medan jag gör mig i ordning. Radion ger oss dagens första inspel från världsläget & jag måste stanna till i mina rörelser & bara se på honom. Vem du nu än är som dykt upp & ger mig det här så tack. Jag bara måste stanna upp i allt, linda mig runt honom, köra in händerna i hans tjocka mörka hår. Finaste morgonen. Vi skrapar bilrutan i team & sedan kör han mig till jobbet. Tack för dig, säger vi båda i kör. Skrattar & säger hejdå. Det vore som en dålig fantasi om vi aldrig ses igen.

Det går inte så länge. Vi hörs av. Fantasin är åtminstone inte över. Han låter mig veta att han kan vara min resten av helgen om jag vill. Om jag vill? Vilken ära. Om han vill fortsätta att få mig att spinna som han gör så vill jag ha en gränslöst stor injektion. Så imorgon tänker jag bosätta mig i hans närhet & stanna kvar så länge det går.

Det är rörelse i livet, Ingen fast kontur på utsidan av den rörelsen men jag känner mig samtidigt mer förankrad & centrerad i mig själv än på länge. Känner mig lugn & landad. Som om jag observerar livet med ro & nyfikenhet. En bra känsla. Och det känns fint att vara öppen för nya möten. Söker ingenting. Utforskar mer mig själv i olika speglar. Och kastar loss & gör mig av med ankaret till John. Frigörande. Överraskande & oväntat vackert.

Kommer hem & möter mitt ansikte i spegeln. Den där figuren som ser på mig ser glad ut. Inte som att hon kommer direkt från matvarubutiken, eller från skidspåret. Eller kan det sistnämnda tagit fram det där leendet? Delvis. Med det finns mer. 

Gårdagskvällen var fin med öl & vänner. Och jag slogs över hur jag ibland älskar att den här staden är precis så greppbart liten som den är. I vimlet mötte jag på Mona som funnits med hela mitt liv, min bror som jag beundrar lika mycket som när jag var barn. Och så fint med samtalen; Elina & Malin & Martin & alla klokskaper bortom normen. Hur det än går till så lever vi allra helst runt den, bortom. Relationsanarki på olika nivåer, kärlek som granskas, intressen som synas. Allt är politik. 

Morgonen idag var lugn & lång. Och långtråkig. Hade på gränsen svårt att förhålla mig till tristessen. Lugnt & fint & tråkigt. Hade ingen särskild plan för dagen. De närmsta vännerna på egna håll, andra behov än mina. Och egentligen var det inte morgonen som var trist; den var snarare väldigt behaglig. Mer livskänslan, som om jag zoomade ut & uppfattade mig själv som fastkilad i vardagens enformighet. Och jag vet att jag har svårt med allt som är likformigt om det upprepar sig, när det blir alltför förutsebart & samma. Då vill jag slå bakut, revoltera mot något, bita i något, få uppleva något som känns så mycket att jag vill skrika, göra något helt nytt bara. Det här jag. Totalt.

 

Bestämde mig för att ta tag i mig själv & åtminstone göra något jag vet att jag behöver; rörelse. Och äntligen, denna vinters första skidtur. Kände mig smått ostadig på benen i nedförsbackarna & kom på mig själv med att le stort över hela ansiktet, med en rent barnslig förtjusning. Äntligen! Att jag inte tagit mig för av detta förrän nu. Älskade skidåkning, nu jävlar kör vi. Tur att vintern är här. Nu ser jag dig i din vita, allra vackrast skrud. 

Efter skidåkningen drog jag direkt till matvarubutiken, svettig & med utomhusröda kinder, mössan på sned & glad & lite levande igen. Går runt bland kaffe & annat medan jag får meddelande i telefonen; från N, omskriven som den andre räven. Han skriver att han tänker på mig, att han har längtan i sig. Jag ler för mig själv & fortsätter med handlandet. Lyfter blicken & ser plötsligt att han är här, den andre räven har skrivit raderna till mig medan han omedvetet befunnit sig så nära mig. Livet alltså. Jag blir glad att se honom. Vi ses sällan, möter i princip aldrig på varandra. Och inte en enda gång har vi mötts såhär, mitt i livet; jag med skidkläderna på, han i en avslappnad hoodie & ser nästan nyvaken ut. Vi ger varandra en kram. Han ser lika glad ut som jag. Och han är så fin, precis mitt i livet. Och vi är inte främlingar längre. Sällan omskriver jag honom men vi har kontakt, ganska regelbunden. Jag har hållit stenhårt på mig själv, inte gått för nära ens i tanken. Vill inte falla för den här personen, inte gå in i något där den andre inte är säker på hur den vill ha sitt (framtida) fokus. Det har gått smidigt, enkelt. Över all förväntan. Vår relation har, utan att vi setts, ändå transformerats i min tanke till att bli mer vänskaplig. Men det är å andra sidan en sak att kommunicera om det i skrift, en annan att faktiskt ses. Så nu står vi här, framför varandra & får inte nog. Pratar på om allt möjligt & jag ser hur han tycks stanna helt i sin rörelse. Mitt i en mening utbrister han ”Jag vill bara ta tag i dig, röra vid dig. Jag längtar efter dig.” Jag tar emot orden med en lekfullhet i kroppen. Ska vi inte ta för oss då? Vi ger varandra en lång kram & berusningen når ögonen & hela kroppen minns hans rörelser direkt. Och som jag & mina kvinns brukar säga; känns människan i könet så kör. Då är det något att ha. Och fan, vad den här människan känns. Efter en väldigt lång pratstund skiljs vi åt & försöker handla vidare. Mitt huvud har stannat. Jag kan inte tänka. Inte vara logisk. Jag ser hur han tycks lika irrande som jag. Så söker vi oss till den andre igen. Det är attraktion när den är bortom alla lagar, allt tänkande. Jag som tidigare pratande om att jag behöver åka hem & ta en dusch efter svettig skidåkning får nu en fråga medan han lekfullt ser på mig; ska vi dra hem & ta den ihop, den där duschen?" Egentligen har han inte alls tid. Han har lämnat barnen hos några vänner & han är på väg dit med mat. Ännu är middagen några timmar bort men tanken är ändå att han ska dit & jag behöver verkligen den där duschen. Hans fråga får ett omedelbart, tveklöst leende ja. Ändå. Vi tar oss den pausen. Varför inte? Den här dagen behöver något oväntat, nytt. Vi är likadana i att vi dopar oss i kontraster, längtar konstant efter att bli berörda, överraskade. Svåra att leva med, även för oss själva. Att vi ger varandra ett ja som innebär att vi bryter mönster, gör spontan verklighet av fantasier passar oss båda så bra. Båda handlar snabbt klart, missar häften av det vi tänkt. Tankarna har stannat, det rusar under huden. Jag vill ha något helt annat än bananer & morötter. Vi tar varsin bil, kör hem till honom. Så fort vi kommer in i hallen kramar vi om varandra, skrattar. Hungriga kyssar som jag snart försöker bromsa lite för att leda in oss i duschen. Han är vacker. Det är så skönt att se på någon & känna sig helt utsvulten. Jag vill lära känna varje del av hans konturer. Det är både nervkittlande & alldeles enkelt att göra en sån här grej med honom. Släppa allt vi båda hade i respektive rörelser & fokus & istället välja den andre i en dusch. Han gör mig yr. Jag inser det när vi efter duschen torkar oss torra & jag knappt kan balansera på ett ben. Mina ord har försvunnit. Det skenar under huden. Vi brottar ned varandra bland mjuka lakan & ger oss alldeles hän. All yours, för den här stunden som är så finns det ingenting som hålls tillbaka. Det finns ett djupare möte i det här än förra gången. Då kunde vi inte alls behärska oss. Jag känner hans följsamhet, hur han lyssnar in mig. Jag noterar det jag redan upptäckt förut; att han hela tiden rör vid mig med största möjliga omtänksamhet. Små gester. En stöttande hand om min nacke vid behov, en lyhördhet i vart jag befinner mig i rörelse, i stillhet. Han är ingen annanstans än med mig. Det är ett utforskande, en nakenhet. Intimitetens villkor minsann. Det är när en modigt släpper in den andre i sig själv som en verkligen kan uppleva, beröras på insidan, den verkliga insidan. Å andra sidan, inte nödvändigt att just vi behöver göra det. Vi kan också bara ligga lite. Men det gör vi inte den här gången. 

Efteråt ligger vi tätt, tätt intill. Det kittlar i mina fingertoppar & jag skrattar. Mår så galet bra. Vi somnar. Går båda två från hundra till noll. Största möjliga avslappning. Efter ett tag vaknar vi till & jag skulle lätt gärna vara kvar i hans närhet resten av dagen.

När vi klär på oss i hallen är det två leende personer som gör det. Vi skrattar åt den delade impulsiviteten. Hur vi båda har fallenhet inför att företa oss stunden utan att iaktta konsekvenserna, allt för att få vara i ögonblickets ingivelse. Han sitter i en stol & jag sätter mig på huk & vilar mot hans famn, en tillfällig känsla av tillhörande, av kärlek & lojalitet. Han kysser mig i pannan, tar tag i mig med mjuka händer i håret & just det ögonblicket är nog det intimaste som vi gemensamt upplevt. ”Undrar egentligen vad vi är på väg till” säger han mjukt. ”Tänk inte, kontrar jag. Vi låter det vara just nu.”. Han skrattar. Vi vet ju iallafall att våra fysiska kroppars kommunikation har funnit vad de vill ha, säger han med det där leendet i ögonen. Det finns något skönt i att bara låta oss vara.

Han är fantastisk. Oavsett. Och det är grymt att vi har varandra såhär. Lite till låns. När det behövs.

Jag är overkligt trött på måndag. Känner mig mumifierad, inbäddad i grus. Har varit hög på anspänning, sakta varvat ned under helgen & på måndagmorgon när jag träffar min sjukgymnast så gråter jag. Bara gråter & gråter & med honom är det okej. Han har sett mig gråta många gånger när axelskadan tvingade in mig till kärnan av mig själv. På samma sätt sitter han nu & ställer frågor som ingen annan skulle ställa. Och, ibland är det skönt att dela. Till någon som inte är en vän. Och sedan fortsätter dagen i en dimma. Malla fyller år & det hade varit fint att vara där. Den egna kvällen är tung. Jag inväntar livstecken från Martin som har opererat handen. Efter uppvaket hör han av sig, undrar om han får komma hem till mig & somna bredvid. En bör inte vara ensam efter narkos & jag bör inte heller vara ensam så vi matchar den andres behov perfekt. Så fort han kommer ljusnar det. Och när vi somnar nära, hans vänstra hand i min högra, min handra hand ligger djupt nedstucken in i kattens mjukhet, är allt fint. 

Jag tänker mycket på det där främlingen från i fredags. Det är något särskilt med honom. Jag vet inte vem han är, hur det skulle kännas att gå en enda meter i hans skor. Men genom helgen tänker jag på honom. Tankarna sveper över hur han fick mig att skratta. Hur han vågade se på mig alldeles för länge. Hur jag satt alldeles för nära honom. Hur sammanflätade vi var. På ett högst besynnerligt sätt. Och fantasier om hur han vore att nå, närmare. Hur han rör vid mig. Hur jag får dra fingrarna genom hans hår. Frisläppta fantasier. Skickar iväg en tanke åt honom där på fredagkväll, nedsjunken i badet. Ett ”tack för dagen, du har gjort intryck på mig”. På måndag tänker jag att det var lite för bra för att vara sant. Eller snarare; idén om en förlängning på fredagens oväntade sug efter den här främlingen (som kändes underligt välbekant) började sjunka men kvar låg en glädje ändå. Påminnelsen om att det verkligen finns sådana personer. Och det är nog så det ska vara. Att jag inte ska hänge mig åt andra rebounds under forcering. Jag blev påmind om att det är en sådan som han jag egentligen drömmer om att få möta. Ett riktigt möte. Inte bara sex. Inte bara i förbifarten. Utan där vi etsar oss fast i varandra som jämlikar. 

På tisdagsmorgon får jag ett sms. Det är han. For real. Och jag ler som en tonåring. Och känner mig som en sådan. Han skriver att även jag lämnade avtryck hos honom. Och något om att det inte är riktigt läge nu att utforska varandra vidare. Men att han gärna hade velat det om verkligheten såg annorlunda ut. Jag vet ingenting om hur hans verklighet ser ut. Men jag anar att det stavas till upptagen i annan relation. Fan. Och jag är väl inte förvånad men det är ju förbannat typiskt. Kör till Piteå för ett möte. På hemvägen lyssnar jag på radion & hör plötsligt hans röst. Och det är inte konstigt. Han jobbar ju där men jag överraskas ändå. Och jag hör hur han snubblar på lite ord, hur han ler åt sig själv där vid nyhetsuppläsningen. Jag lägger mil efter mil under bilen medan jag undrar vad det är som gör honom så tankspridd. Några timmar senare är jag inbokad till radion. Ska berätta om projektets resultat, informera norrbottningarna om vad som sker. Kommer i god tid. Sitter & väntar. Hoppas att han ska dyka förbi. Jag trånar som en tonåring, bara att erkänna. Och plötsligt, när det inte är alltför länge kvar till dess att jag ska intervjuas så ser jag honom. Han dyker upp från ingenstans & står & ser på mig. Han har ett väldigt speciellt sätt att se på mig. Som att hela hans värld stannar. Hans blick biter sig fast på mig. Hela tiden, utan att låta något annat distrahera. Det är något mellan oss. Det är så tydligt att det slår gnistor i luften. Han kommer fram, jag förlorar talförmågan, allt mitt nyss samlade lugn försvinner på en sekund. Jag tvingar mig själv att bete mig, att ställa mig upp, att vara modig & gå fram & ge honom en kram. Vi är plötsligt blyga båda två & jag förstår att det inte bara är en projicering av mig själv, han är berörd. Allt är så märkligt. Som att vi blivit träffade av blixten. Han sitter bredvid mig, vi småpratar. Han frågar om allt möjligt, verkar så nyfiken på allt, vill veta hur helgen varit. Han ser på mig så mycket. Ser så genuint närvarande, nyfiken ut. När jag frågar hur hans helg var, vad han har gjort så tystnar han en stund. Ser på mig. Tyst. Och bara ser. Och säger sedan; ”Jag har tänkt på dig. Det är vad jag gjort i helgen. Du har.. fastnat. Gjort intryck. Det har varit du hela helgen för mig. Så det är vad jag gjort.” Han ser på mig när han säger det. Hans mörka ögon i mina. Jag blir så glad att jag förlorar fattningen, orden. Känner mig helt utan skal & lyckas få ur mig; ”Men jag har ju tänkt på dig också”. Och exakt när jag säger det så kommer André ut, personen som ska intervjua mig & ska hämta in mig i studion. A står kvar. Vi ser på varandra & stackars André känner sig nog som mitt i en pågående eld som känns men som är helt osynligt obegriplig. Vi har alltså just bekänt för den andre att vi inte har slutat tänka på varandra utan att vi båda är alldeles berörda. Och så ska vi skiljas precis så när allt är där, ett buffébord av liv. Vi hörs väl? säger han. Står kvar. Ja, det gör vi, svarar jag & ler. Känner mig helt snurrig, upprymd, vild. Han är berörd. Jag känner det överallt i mig själv. Jag vill veta mer. Lära känna. Jag vill att vi är modigast. Att vi väljer utan att känna den andre. Att vi använder resten av livet till att lära känna. Det har vi tid för då. Vi kan börja nu. Jag skrattar åt mig själv. Vart kommer det här ifrån? Ingenting är rationellt längre. Det är något i mig som får mig att inte hålla tillbaka alls. Som får mig att våga vara helt ärlig. Och jag går på darriga ben från studion & skriver till honom: ”Det här är ju helt otroligt. Jag blir helt glad & nervös & allt möjligt med dig nära. Du berör mig så. Som att du slagit ned i mig med fyrverkerier. Och ändå känner jag dig inte (än). Du är så fin. Och modig som vågar säga att du tänkt på mig i helgen. Och jag på dig. Men, är du i en verklighet då det inte är läge att be om att få träffa dig?”

Så modig han är. Som bara vågade säga hur det är rakt ut. Och jag vill ha mer av honom, Livet, ge mig mer. Oavsett vart du är, vad din verklighet har lindat in dig i så veckla ut dig & möt mig istället. Här. Nu. Jag oroas inte över att han inte besvarar mina rader direkt. De har landat i honom. Han är centrerad i sig själv. Jag känner på ett underligt sätt att han kommer att kontakta mig. Att han kommer fortsätta våga se mig. Och är han nog intresserad så är han den som också vågar välja att mötas mer. 

Men sedan; Han skriver. Han lever med någon.

Och det sätter punkt för det här. 

Och jag vänder blick till jobbtankar igen. Inte känna så mycket. Vara strateg. Fundera vidare på hur vi ska kunna ta fram en ny tjänst åt mig. Och jag går på spinning & svettas som fan. Och jag kommer hem & river fram olästa böcker & ja, kastar mig väl in där istället.

"Spring inte vidare till något annat nu. Vila i det här & var NÖJD & GLAD! Otroligt, det här jobbet du gjort."

Ibland finns det fördelar med att inte ha delegerat ansvar till andra, insikten om att allt vilar på egna axlar. Bära eller brista. Jag kände till varje minut på programmet, varje planerad insats, varje människas kostpreferens, extra funderingar, varje insats anknutning till SAM-projektet & vad varje arbetsinsats har inneburit för professionerna som bär upp dem, för mig själv. Och där satte programmet igång med ungdomar från Boden som sjöng låtar om vikten av att få vara sig själva. Rysningar i hela min kropp, där satt den! Där satte dem det här. Signaturmelodin, känslan, syftet med hela konferensen, hela projektet & allt jag gör. Och varför jag gör det här. Programpunkt efter programpunkt avlöste varandra. Jag kunde knappt tro det när jag hörde hur positivt folk som inte visste att jag lyssnade pratade om sina intryck av upplägg, av insatser. Jag vore galen om jag skulle låta mig vara missnöjd i & med de ständigt skyhöga kraven på mig själv. Det här gick bra. Över förväntan. Ibland har jag tänkt att landstindsdirektören, landstingsrådet en dag förstår att jag har lurat dem alla, att det här inte är bra nog. Jag var rädd redan när vi drog igång för 2.5 år sedan att jag inte skulle ha några genomarbetade samarbetspartners som kunde vara ambassadörer, att vi inte skulle ha något att visa upp. Men plötsligt ser jag mina egna tankar, stirrar dem i ögonen medan jag lyssnar på hur aktörer från Boden & Haparanda presenterar sina arbeten, berättar om interventioner; hur de stärkt upp sina verksamheter, hur samverkan har underlättats, hur nya samarbeten tagit vid. Och jag hör hur politiker & beslutsfattare lyfter SAM-fanan högt, slår fast att det här arbetet ska fortsätta & spridas till hela länet & att ansvaret ska fördelas & har planer för hur det ska ske. Och folk kommer fram till mig, säger saker som gör mig nästan gråtfärdig. För jag har jobbat hårt under dessa år. Svinhårt. Velat få det här gigantiska projektet att bli något. Och nu är det något. Och mitt under dagen ser jag en person som dyker upp. Jag hade sett honom i vilken folksamling som helst. Han är vacker. Han ser på mig & ler. Vi tar varandra i hand & på ett obeskrivligt sätt är han precis den jag behöver. Här. På plats. Inte för den anledning att det visar sig att han företräder Sveriges Radio. Utan för att hans leende når hela vägen in i mig & ger mig vila på insidan. Vila - och energi. Hans namn är Alexander. En liten stund ska han stanna, säger han. Lyssna in. Men den lilla stunden blir till resten av dagen. Han tar plats bredvid mig, jag bredvid honom i varje paus, varje chans till andetag medan jag & den andre moderatorn Hampus påar & tackar av, leder panelsamtal, frågestunder, håller ihop dagens praktiska & i skapandet av röda trådar, sammanhang & flyt. Ibland när jag står & pratar inför de samtliga 160 deltagarna i publiken ser jag hans blick, hur han ler när han ser mig. Och jag ler tillbaka fastän jag förstår att varenda en i salen ser det. Underligt kanske, men det känns som om vi gör den här dagen tillsammans. Sättet vi ser på varandra. Inte som främlingar som faktiskt, innan den här dagen, inte kände till den andres existens. När dagen når sitt slut går också han. "Vi hörs till veckan kanske", säger han. "Jobbet kanske vill ha mer." Han syftar på utvecklat reportage. Jag vill ha en helt annan fortsättning. Eller det också. Men annat med. All inklusive. "Du & jag hörs" svarar jag tillbaka. Tack för att du kom. Jag tror att jag tog honom i hand sedan. Jag minns faktiskt inte. En intensiv dag. 

Och där under dagen, ett tag såg jag plötsligt att J satt i publiken. Såg rakt på mig. Han såg att jag sett honom & han log. Såg stolt ut. Jag vet att projektets frågor inte intresserar honom nämnvärt. Men jag vet någonstans innerst inne att jag gör det. Och det är därför han satt där & såg på mig. För att det är jag som gör det här. Han överraskade mig. Och min ilska rann av. Jag förmår inte att hålla den inne i mig. Jag är inte arg, faktiskt inte alls. På eftermiddagen när allt var slut, då jag köpt tre (!) flaskor rött vid med mig & hamnat i Malins kökssoffa ett tag & lät adrenalinet efter dagen tona ut innan jag gick hem till mig; så ringde det. Det var J. När ringde han mig senast? I somras kanske? Och vad vill han? Vi pratar om dagen, om stunden, om behov av att landa från alla måsten. Han är på väg till Kittelfjäll, hans vinteroas har öppnat sin vilande famn för honom & han ska ge sig själv så mycket snö som möjligt. Men, han säger också att han gärna hade velat träffa mig ikväll. Vi kommer inte att göra det. Men han säger det ändå av någon anledning, att den viljan finns. Jag vet inte vad jag ska göra av informationen men jag tror honom. Plötsligt låter han som den J jag minns. Och vi har svårt att lägga på. Vi är inte förtroliga, inte som förut. Men vi känns igen. Som i; jag har mött dig förut. Jag minns det. Samtidigt känner jag mig "nykter". Seende. Det är vad som görs, som betyder något. Att han satt där betydde något. Men att han säger att han velat träffa mig ikväll men inte gör det, det betyder betydligt mindre för mig. 

Jag går hem. Sjunker ned i badkarets varma vatten, ett glas segervin bredvid. Ensam, tyst, rymd på insidan. Leker med tankar om den där främlingen A. Livet, ge mig honom igen. Jag somnar i min säng innan klockan slagit 21 denna fredagkväll. Veckan har varit intensiv. Har suttit i panel tidigare i veckan & pratat öppenhet, mångfald & inkudering, forskat efter hur vi ska kunna ta fram en ny tjänst (till mig själv) på Folkhälsocentrum, guidat många genom insatser på jobbet & sedan konferensen. C'est la vie. 

 

 

 

 

 

 

Han berör mig. Som om han både försiktigt men samtidigt brutalt har smugit sin in och slagit sig ned som en kardborre på insidan. Att bara ligga lite, är inte riktigt så enkelt. 

Vi hade inte sett varandra sedan det hände & det är flera veckor sedan. Tog en kaffe nyss & frustrerande nog råkade en av hans närmsta vänner passera när just hade setts som slog sig ned med oss. Så där försvann vår chans till uppdatering, förklaringar och delande av vart vi just nu befinner oss i relation till den andre. 

Det händer något när han som för en stund sedan glider upp intill mig & ger mig en kram. Jag responderar direkt på honom. Minns direkt hur hans (nakenhet) känns mot min egen. Jag lyssnade på honom nyss när han pratade men tänkte desto mer på hur jag önskade att han bara skulle hålla tyst & röra vid mig. 

Hans sätt att prata, hans sarkasm & driv, hur han går igång på saker är plötsligt mer avslöjande nu för hur han är inom andra områden också. För nu vet jag det. Det är inte bara i ord som han går igång & driver, inte bara i ord som han är bottenlöst nyfiken & mer än gärna utforskar. Och när han kramade mig igen när han gick ville jag ha så mycket mer. Men släppte snabbt. Det är fint att beröras. Särskilt när det sker så överraskande. Men jag har också bestämt mig för att hålla det här i schack. Det vi ger fokus växer. Jag vill inte, att flera skäl, vattna det här. Nu åker han bort igen & det dröjer. Men, å andra sidan tycks inte veckorna ifrån ha åstadkommit särskilt mycket urvattning.