mellan raderna.

Vi möts & han fångar direkt in mig i sin stora famn & det är som att han gör den extra stor så att jag inte ska tveka att den just den här stunden finns där. Kramen är lång, så lång att den tar sig igenom varje lager. Den blir sedan en svidande påminnelse resten av kvällen för allt som inte längre är. Vi är på bio, ska se en film vi båda velat se. Varje scen som har ett uns av kärlek i sig känns obekväm att se när J är bredvid. Som ett slag i ansiktet ungefär. Och det är ingen god idé det här. Eller åtminstone så känns det inte skönt. Att vi är på bio som vi gjort så många gånger. Skillnaden är att vi inte tar i varandra. Som att det finns ett aktivt avståndstagande, kanske är det ditt ställningstagande jag märker av. Jag fryser mest & är bredvid dig men oändligt ensam samtidigt. En kollega sa till mig häromdagen att hon upplever att jag senaste veckorna tycks agera mest med hjärnan; att jag uttrycker känslor med hjärnan, inte hjärtat. Och jag tänker på de orden. Att hon har rätt. Jag har inte orkat gå in i känslor på senaste veckorna. Inte som tidigare. Inte på det sätt som jag så hudlöst gör när du är i närheten. Som ikväll. Bara hjärta. Och resultat av det är sorg. 

Filmen är bra, ett beundransvärt porträtt av Snowden. 

Efter filmen går vi & småpratar. Vi är på väg, ditt hem är närmare än mitt & vi kommer oundvikligen att passera det & du ser ganska snart till att tydlig berätta att du behöver gå hem, att du ska sova. Och jag hör dig. Jag fattar. Du vill inte bjuda in mig, du vill inte fortsätta kvällen. Och jag tänker; fria individer, vi gör det vi behöver. Du gör det du vill. Och jag skulle behöva vara med en människa som Ser mig också. Så som jag ser dig. Och som känner. Och som vill känna. Som Vågar. Du var den människan, min människa ett bra tag. Men inte längre. Och på ytan var det ingenting särskilt som skedde ikväll men ändå skedde allt. Varför frågar du vad jag ska göra i helgen? Varför låtsas du som att det spelar dig någon roll? I dig finns ingen märkbar längtan, inget intresse kvar av att spendera tid med mig. Jag börjar komma ikapp betydelsen av allt det du säger. Så kanske var det en riktigt god idé att gå på bio med dig ikväll. För att se hur det är.  För så är det. Vi är med varandra, bredvid; men inte tillsammans. Och vi är inte det minsta på väg i den riktningen längre. 

Jag har överröst dig med allt jag har förmått, vågat, trott. Men nu slutar jag försöka. Som två landsytor som sakta, omärkbart men ändå lika konkret, glider ifrån. 

Det känns som ett avsked. Som ett sorts sista tillfälle av ingenting. Och det gör mig så jävla ledsen. Och jag ska fälla de här tårarna för dig nu men de kommer att ta slut. Som allt med dig.

Det kommer en tid när jag har accepterat.

Den är dock inte här. Än.

Pannlampan lyser upp min väg mellan trädstammarna. Jag parerar mellan sten, tuvor, stock & diken, lokaliserar extra kraft i sätesmusklerna, trycker ifrån i varje steg. Noterar hur vaderna jobbar, hur hjärtat slår hårt & stadigt. Omkring mig är skogen svart som natten. Och det är nästan natt. Och det är tyngt & ibland lite tekniskt svårt att hänga med. Det är ett högt tempo & jag de jag springer med är starka som tjurar. 

Jag har spontant tagit chansen & hakat på lite trailöpning i mörker. Några trailentusiaster har tagit initiativ & ordnar varje år trailtävlingar & jag tävlade med dem i våras en gång. Snart är det dags igen. Och inför nästa tävling som är speciell, Mudcreek night trail, får de löpare som vill haka på denna kväll, för att testa lite utrustning. Martin är med men han är i den grupp som väjer att springa en kort sväng, bara för att känna på utrustning & underlag. När en liten stark grupp annonserar att de tänkte springa hela banan så hakar jag på. Och jag inser att det kommer att bli tufft. De andra löparna är ett gäng med män, alla äldre än mig, alla äldre marathonlöpare. Men vad tusan; jag måste utmana mig. Och jag älskar det. Att springa mellan trädstammar, följa reflexmålningarna, höra min egen andning & känna gemenskapen i rörelsen. Jag vet inte vilka de är, vad de heter, ingenting. Och det spelar ingen roll. Jag vet att vi är här för att vi drivs av rörelse & fastän de är starkare än mig så håller de in farten men bara tillräckligt för att jag ska lyckas hänga med & för att ingen ska bli lämnad i mörkret, ensam. Skogen skrämmer mig dock inte. Inte såhär. Jag känner mig snabb, som att jag kan springa ifrån vilken mörkervarelse som helst. 

 

Och där jag springer så ler jag. Jag minns mina löften till mig själv; att sträva efter att bejaka den fysiska kraften, utmaningen. Att utforska nya sammanhang som utmanar mig, människor som delar den här tjusningen. Och att det här bara är en av alla möjligheter. Grunden är att ta hand om sig själv, att lägga grund för att kunna ge sig ut, helst när som helst. Att vila, att äta, att vara rädd om den egna återhämtningen och ur den, kunna pressa sig till de yttersta gränserna.

Dryt tolv kilometer senare i högt tempo når vi mål. "Vilken styrka du har", säger en av medlöparna uppskattande. Och jag ler. Genomblöt av svett i höstfukt, i mörkret, vilar i värme från insidan. Ett sådant gäng med vassa illrar. Snabba, lätta. Mersmak, deluxe! Och den här skogen, min stora, pålitliga, verkliga Kärlek.

Jag kan åtminstone utdela poäng till mig själv för att jag försöker. För att jag söker efter andra lockelser, fördriv, anledningar att lägga en hel jävla kärlekshistoria, bakom mig. 

Om ens det ändå känns som en failure. Och just nu talas det om Flickan och skammen på radion. Som han mig läsa. Okej. Bara några dagars plötsliga uppvaknade; en nyfikenhet, ingenting som förloras annat än nyväckta idéer. Vi var båda nominerade till ett jämställdhetspris i veckan. Och vi hamnade där bredvid varandra & valde att stanna kvar då. Åt lunch ihop, pratade feminism. En bra person, driven, skarp. Och det är ju så det måste vara. Ska jag gå igång på en ny person & vara beredd att möta denne för begär & inte mer, så behöver dennes intellekt få igång mig. Direkt. Allra helst med ett feminstiskt driv. Jag vill att den inre vågen sätter igång direkt, att den vill ha. Och där vi satt dök tanken om honom utan kläder upp, utan att jag sökte efter den eller förstod att jag är redo att uppleva den tanken igen. För det är en tanke. Inte mer. Inte än. Men det kan bli. Jag testar ett nytt sätt att distansera mig till den kärlek som valt bort. För att jag vill lära mig att bejaka begär för visst finns det. Att gå från att under flera år leva i en relation där intimitet är en självklar del av vardagen till ett totalt stiltje; hårt. Fattigt. 

Och som jag värnat om att bevara det sista minnet av honom allra närmast. Av den sista gången; av hungern som var större, girigare & härligare än någonsin den där sista gången. Hur jag rann undan i hans händer, in mig själv, blev honom & han en del av mig. Den känslan. Så förbannat heligt, det finaste, varmaste. Men sedan berättade han det i förra veckan, att han släppt in andra mellan oss. För det är precis det som hänt. Som han aktivt valt. Mellan oss. Andra kroppar, andras lust, hans lust för andra. Med allt det i bakhuvudet delade jag min lunch med den här potentiella (nakna) personen & plötsligt insåg att jag satt där & ville testa. Just för att den här bekanta personen lockade mig. Direkt. En härlig känsla. Som en vår, på insidan. När något som legat i dvala länge vaknar upp igen. Efter i onsdags har vi haft lite kontakt, skrivit lite. Bollat feministiska ideér. Tankar om att söka spänning i tillvaron. Och då frågade jag; rakt på sak i eftermiddag om han vill ses. Och han fattade direkt. Och meddelade att han träffar någon. Att det vore opassande. Men att han uppskattar att jag frågade. Och sedan bekräftade vi båda två den andres rakhet, gav uppskattning för mod & rättframhet. Och så var det försöket över från min sida. Synd. Det hade varit roligt. Och nu gick luften ur igen.

Och jag bollar tankarna med Malin. Hon är full av mod & rättframhet. Och nu när hon greppat att hon inte får mig för jag vill inte, så träffar hon andra. Jag orkar inte ge mig hän till något som är så fullt av kärlek & intimitet. Vill inte ha allt det där. Inte med andra. Inte andra än J. Inte än. Hon gör det bra. Inspirerar mig. Hon gör mig sugen ibland. Men jag vill inte skapa komplicerade historier. Går inte i det utan håller mig på rejält, behörigt avstånd. Tänker också att det här med kön & begär är intressant. Jag märker att jag i nuläge spanar på något som så totalt skulle påminna mig om att J är över. En annan, manlig variant av kropp under händerna. Kvinnor har han aldrig kunnat mäta sig med ändå. Men en annan man. Då jädrans. Han svarta blick i min tanke. Han skulle bli vansinnig. Och kanske är det så enkelt. Precis så som han gör gentemot mig. Jag kan inte låta bli att tänka på det. What a waste. J alltså. Vad han tar sig för. 

Kan du så kan väl jag. Då kan vi ha den andre kvar i någon sorts periferi och träffa andra. Det är nog så du tänker. Och jag vill stundtals lura mig att det är så. Men jag tror inte på det. Och idag har jag varit arg. Första gången sedan det tog slut som jag känt ilska. Att han kan med sig själv att vara med mig, laga mat ihop, skratta så & se på mig med kärleksögon, säga att han ofta tänker på mig medan han ligger med andra, går vidare, vattnar sig själv allra mest & alltid, i första hand sig själv. Det är ingen våldsam ilska. Men den gnistan är värdefull. Jag märker hur den gör det lite, lite lättare för mig att inte vara lika timid & anpassningsbar. ”Det är inte du att vara följsam som strömmen” säger Malin när vi ses över en kaffe på jobbet. ”Men det är klart. Kär är väl att vara galen. ” Och fyller jag i;-  " Dum i huvudet." Lite så känns det. Kärleken till J har varit ett växande, en utmaning, en resa bortom allt där jag lärt mig ovärdeliga saker. Som att känna total tillit, mod, att våga älska helt gränslöst. Att tro på något större, att vara levande i varje möte. En kärlek av bästa sort när den varit jämlik. 

Nu är den inte det längre. Och det har gnagt i mig hela dagen. Att jag behöver göra något åt situationen. En egen, personlig feministisk revolt, to reclaim myself. Varit på en lunchföreställning idag, Under (är) jag bar. Om feminism & fittor & relationen till sig själv, om gränser, om respekt. Och hela tiden undrar jag vad jag håller på med? Jag känner det. För varje ord här så växer det fram; det oundvikliga. Att jag inte bara kan låta det vara. Att jag behöver skriva honom ett mail. Vara rak. Ärlig. Säga som det är. Jag kan inte ha den här låtsasrelationen. Och jag är rädd att jag ska ångra mig & förbanna mig själv på fredag när han inte är med mig på bion för att jag valt att vara utan honom där. Och för att han inte är med mig till helgen. På festen vi både skulle gå på. Men å andra sidan: det är ju HAN som valt bort mig i HELA sitt liv, i all form av tillvaro! Fan!

Jag önskar så mycket att det var jag. Att det var vi två som gled runt där i huvudstaden igår Som vi gjort förut. Skrattat mellan provrum, varit smakråd & sedan ramlat in i den lånade lyan på borgarbrackafästet Östermalm där vi slet av varandra allt. 

Så mycket han varit med mig i helgen, J. 

Och kvinnsen. Igårkväll när vi sa godnatt mina kvinns & jag så sa vi; det är tur, en lyckans ost att vi har varandra. Jag gick upp, kröp ned bredvid livsskatten; Vera. Hennes sovande andetag, hon lägger sig genast nära. Katten hoppar genast upp på andra sidan, trycker sin vita mjuka kropp mot mig & spinner. Och där ligger jag mellan två av familjemedlemmarna, av the inner core, kärnan av allt, och ler. Mer hemma än såhär är det svårt att vara.

Jag har bott ute i Brändön hela helgen. Uppskattar så mycket att vakna upp i gryningen trots att det är helg; att gå ut direkt. Ha en trädgård. Andas in morgonfrost & ljus. Här är det stilla. Här vaknar omgivningen ikapp med en själv. Sakta. Inte mängder med trafik som stressar igång systemet alldeles inpå det egna nyvakna.

Funderar på det. Hur jag ska kunna skapa en boendelösning för mig själv som är mer naturnära. Drömläget; det gamla torpet ute i skogen med skavanker & själ. Konflikten; Jag kan inte renovera hus, vill inte vara bilburen. Det realistiska: Ett väl renoverat  vinterbonat fritidshus med max två mils avstånd till jobbet. Då går det att cykla. Trots allt. En del stunder känns tanken övermäktig; att ens orka fortsätta bygga upp det Stora Oberoendet till andra, till framtida partners. Att planera allt själv, organisera lån & flytt. Och allt jag skulle få ta hand om ensam. Kostnaderna, allt det praktiska, trädgården. Å andra sidan, vissa stunder låter just Det Egna ansvaret som musik i mina öron. Att fortsätta byggandet på det Egna. Det enda jag verkligt tror på i det långsiktiga. Jag och min katt i stillhet, natur & lugn. Där kan vi skriva på våra memoarer. Drömma på allt det vi börjar längta till istället när lugnet känns för tryckande, när något annat behövs. 

Från tankar om stillhet finns det integrerat, J är överallt. 

Och som jag har tänkt på J idag. När jag & systern sprang genom en skog som doftade av multnande löv & övermogna bär, av solvarm mossa, av granris. Ett ytterst litet sting av höstfriskhet som bara den mest känsliga kunde uppfatta. Som jag testar tankar. Som jag parerar, passar för att gå in i vissa känslor. Minnesbilder från i onsdags. Hans leende när han ser mig. Hans händer på mina höfter. Sättet som han ömt, nästan intimt andas in min doft & berättar hur han älskar just den. Det här var så nyligen. Samma dag som han också bekände färg, som alltid ärlig. Hur han träffar andra. Och hur jag stretat emot varje ögonblick sedan dess för att inte känna efter hur den sanningen känns. Ideologen i mig själv som uppskattar ärligheten, som uppmuntrar människan till utforskande av sig själv, som tror på att var & en behöver finna sin egen centerring & ta hand om de egna behoven. Att det också går att skilja på kropp & känsla. Som faktiskt  förstår honom, som tycker att det är okej. Som inte behöver jämföras & som är trygg. Och den andra sidan som vill vara den stora i hans värld, som tycker att han är en ogenomtänkt jävel som hellre väljer andra än mig. Som ligger runt & agerar emotionell skalbagge & som säkert är förbaskat nöjd. Som just nu får ha mig kvar i sitt liv, som vet om att han är älskad & begärd. Samtidigt som han kommer undan alla band, alla relationella kontrakt & överenskommelser. Han kan leva för njutning, för arbete & för egot. 

Så bra att han äntligen gör det han behöver, som tar hand om sig själv. Det viktigaste av allt är nuet; att göra det bästa med det du har. Men jag kan inte bli glad över att han njuter av andra. Det känns bara fel. 

Vi har en inplanerad date kommande fredag. Planerad innan vår date i onsdags. Jag bollar med mig själv. Är det värt att träffa honom? Att agera den människa som fortfarande står honom närmast & som inte ställer till scener, inte går in i dramatik - som bara möter upp med förståelse, med kärlek. Vore det inte klokare att säga som det är; att våra möten påminner mig för mycket om den relation vi inte längre har & som jag saknar varje dag? Att varje möte tar mig några steg tillbaka i min komma-vidare-process? H, min fru; har sagt det nyligen att hon ser hur jag har rest mig igen. Att jag är starkare än då. Att blicken är lyft igen, hållningen stolt & skrattet tillbaka. Jag dog & jag kom tillbaka. Varje gång som J håller om mig så faller jag rakt igenom ett glastak, inåt i mig själv. Någonting går sönder, det blir en ny brottningsmatch för att återvända till vägen som ska föra mig vidare. Så svårt att gå vidare när jag inte vill det. När jag inte tror på forcering men när nuet tenderar att bli en fälla för mig själv. Jag vill vissa stunder låta J ta den sanningen, få förstå att jag inte vill finnas till hands närhelst det behagar. För så är det. Jag anpassar mig. Blir bara mjuk, följsam. Men också begärande & otålig. Tycker att vi slösar bort så mycket genom att inte vara tillsammans. Så. Jag tänker att jag inte borde göra det så enkelt för honom. Ställa honom mot väggen. Säga som det är; att det inte passar längre. Vill han inte ha så kan jag inte finnas kvar. Men, hur svårt är inte det? En inbokad date med honom ger mig glitter i ögonen & längtan i kroppen. Den bjuder in lite, lite hopp. Och varje omfamning tar jag emot som guld. Och de ögonblicken tänker jag att inget annat spelar någon verklig roll. 

Han har alltså spenderat helgen i Stockholm. Och skrev till mig. Skrev till mig senast igår att han tänker på mig. Och stunden efter går han hem med med en av sina älskare där eller? Det är så jag tror att det är. Han blir med ens mindre trovärdig. Fuck this (shit) tänker jag. När ska jag fixa att börja leva i mer övertygelse i det? Att också han, den jag älskar, faller in i kategorin av det som bör undvikas.

Skönt att bo i Brändön. Att vara omgiven av mina kvinns & nu också Elis & Loke. En riktig supertrupp. Lämnade dem denna eftermiddag. Katten & jag on track. Ny vecka som väntar. Utmanade arbetsuppgifter, hårt tempo. Laddar om & laddar upp.

Helkväll med J. En magiskt fin kväll, över all förväntan som ändå slutat med en känsla hos mig själv om att jag inte vet hur alls vi ska kunna ses igen. Var detta början eller slutet?

Vi hade bestämt att ses. Lite sporadisk kontakt på senaste. Tankar om att mötas som blev konkreta. Gick på konstutställning, lagade middag. Och efteråt. 

Jag försökte förföra honom och det går förbannat dåligt, helt utförs. 

Jag märkte att han stod emot. Stannade upp. Vi har alltid lyssnat så fint på den andre. Så också nu. Jag fortsatte som jag gjort i hela den här relationen från början till nuläge med att vara hudlöst rättfram och emotionellt avskalad. Aldrig har en annan levande person sett mig såhär blottad. Jag vill ha honom. 4. 5 månad av fysisk och sexuell avstängdhet släpper direkt han är i min närhet. Jag ger honom en massage & i takt med att hans kropp mjuknar gör min egen likadant. Vill ha honom. Direkt. Och jag står för för det. En egen inre feministisk markör att stå för min egen lust, mitt driv & begär. Och att uttala den. Jag kan inte ta för mig av honom, jag märker av motstånd. Eller snarare; att någonting är slutet, inte riktigt ett motstånd. Jag vill ha dig, säger jag. Jag skulle vilja ta för mig nu men jag känner att det inte är okej att jag gör det. Du signalerar & jag känner det. Du ser på mig när jag pratar, hela din kropp vilar i mina armar, din blick är min boning; jag är hemma nu. Jag kan inte, säger du och fortsätter:  Jag vågar inte. Jag klarar inte av att ”bara”ligga lite med dig. Med dig är allt annorlunda. Du gör mig naken. Du får allt allt att komma fram. Att finnas. Allt att kännas. Med dig känner jag allt, med dig kan jag inte stänga av & bara vara i min lust. Om jag ligger med dig brister precis alla de skal & lock jag byggt upp, jag känner det redan. Det går inte att känna lite för dig, du är redan allt. Du är redan så mycket mer än vad allt någonsin kan vara. Och att vara sexuellt nära dig är mer intimt än jag klarar av. Är mer närhet än vad jag är redo för, vågar, vill. 

Vi pratar vidare. Jag berättar om mina tankar om det här. Om min upplevelse av nuet. Lyssnar på hans idéer. Ser hur hans ögon är fyllda av tårar när han berättar. Och jag förstår att han har älskat mig djupt. Jag vill klargöra allt, minska tomrummet mellan oss. Träffar du någon annan? Undrar jag. Eller ligger du med andra nu? Så jävla rädd jag har varit för att ens tänka tanken, än mindre våga fråga. Han svarar. Ser på mig. Svaren jag får skulle kunna döda mig. Han beskriver hur han har fallit tillbaka till ett beteende han knappt kan stå för. Tillfälligheter då han träffar andra nu. Om hur enkelt det är för att ingenting där känns. Han ligger & det lämnar inga spår på insidan. 

Och jag tänker på det. Ser hur han berättar medan han ändå ser på mig. Jag förstår hur han menar det. Att de inte betyder något. Och jag tänker att det är orättvist. De andra, som inte betyder något, får den jag älskar. Men själv så får jag honom inte. Jag vill inte gå in i tanken på hur det är, hur han gör, med vilka. Klart att tanken kommer. Det gör ont. Orättvist. Sorgset. Begripligt samtidigt. Att han gör som han gör. 

Han bryter upp. Vill gå. Och han är som vanligt den som går & går & går. Jag vet inte varifrån mitt lugn kommer. Jag känner mig bara samlad. Ser på honom. Trots allt som berört mig denna kväll är jag lugn. Inte trasig, inte en fallande. 

Jag vet inte. Kan vi ses igen efter detta? Vill jag det när han är där han är nu? Nu vet jag ju. Och det var nog anledningen till att jag ville ses ikvälll. För att reda ut just det här.  Det var jag som la mina händer på hans nacke ikväll efter middagen. Som plötsligt mindes allt jag känner; som åter igen väcktes. Allt finns kvar. Kärleken för honom, allt det som fanns då finns fortfarande. Hans doft, hans mjukhet. När han lät sin ena hand vila över min höft ikväll ville jag stanna precis så för alltid. Jag vet inte. Vad sker nu? Hur ska jag kunna förhålla mig till honom? Jag har sagt allt jag tänker. Känner. Allt det jag begär. Han kan inte möta mig. Vill inte. Är inte redo. Blir kanske aldrig. 

Jag tänker på den idé jag slogs av idag. Att möta någon annan. Jaga bort J ur mig. Testa hur det vore att låta någon annan få den heliga platsen, att vara så nära. För lika när som J blir den ändå inte. Kanske. Kanhända precis vad jag behöver. För att lämna. 

Jag vet inte vart jag ska börja. Det har varit så bra på jobbet på senaste. Jag älskar det jag gör. 

Och det gav mig så enormt mycket att vara i Stockholm i helgen som var. Att diskutera MR-frågor en hel helg, kompetensutveckla så att det sjunger på insidan, möta nya människor som förenas i i intresset av att skapa en bättre värld. Och att träffa Malla; egentid tillsammans. Att vara hemma så fort jag ser henne. 

Men, jag vet inte hur jag ska formulera mig vidare. Känner mig lite fragmenterad. Det har synts på mitt hår. Har gått från hundra miljoner färger på några veckor. Och har sedan landat i det mest nära min egen färg till slut. Ändå. Nature is calling.  

Tänker på mötet med Hanna igår. Att vi fick så många timmar tillsammans. Bara hon & jag & hur mycket det betyder för mig. 

Alldeles nyss sålde jag min röda Renault. Och framför mig ligger ett köpekontrakt på någonting som bara är mitt; något materialistiskt som kommer att locka & bereda väg för rörelse & planer; för att söka upp äventyr & när jag låtsas som att ingen ser; trycka hårt på gasen för att känna hur det ilar i magen. En ny bil. Noga överväganden, flera blickar, flera testrundor gjorda. Och nej, jag ville inte lämna den hos bilhandlaren. Den är ju min.

En annan slags kärlek; när en erkänner sin materialistiska girighet; när en tillåter sig själv att vara det. Också. För att jag kan. Och det är ett privilegium jag har jobbat för. Jag är inte född med möjligheten att spontant köpa sig en ny bil. Det är en klassresa uppåt & den är medveten, även med ödmjukhet för historien. Än så länge. Det gäller att alltid minnas det. Om några dagar hämtar jag hem den & då ska jag köra, bara för körandets skull. Långt, snabbt. 

Genom allt, som en skugga tänker jag på Kaj. Nyss fanns du, nu gör du inte det. 

I söndags satt vi tillsammans Kaj Heino och jag, pratade om hur vi ska bearbeta samhället & tänja gränser, hur vi från insidan av varenda system vilja införliva mer färg och liv, mer av hbtq-perspektiv & inkluderande muskler i det stora och det lilla. Du med din energi. Jag kan inte tro att det är sant. Att du inte finns mer. Känns som en underlig tid. Overklig. Samtidigt brutalt tydlig, vass. I tisdagskväll blev jag varse att Kaj troligen blivit mördad i Stocholm natten måndag till tisdag. Och vi träffades alltså i söndags. Han sitter med i styrelsen för SADB (MR-arbetet jag jobbar med) och sedan har vi jobbat ihop på RFSL. Och nu detta. Livet i det stora sköra. I det förgängliga.  Ändå, jag tänker på de som varit närmast honom. De har sorgen nu. Hårt. Chock. Oändligt sorgligt. 

Jag hade akut längtan efter att få dela men den jag delat så mycket med på senaste år. J. Skev kort till honom vad som hänt & genast ringde han. Två timmar senare la vi på. Ett sådant fint samtal. Också rent, ett ljust samtal. Inte på ytan. Allt annat än på ytan. Jag kände djupt nere i magtrakten det skratt jag inte varit i närheten av sedan du försvann. Och jag hörde ditt skratt. Och hur du inte ville lägga på. Till slut när klockan blivit långt efter midnatt var jag tvungen att leende säga att vi behövde sova; ditt plan skulle om bara några timmar lyfta mot Finland & jag skulle upp tidigt. Vi lade på. Värme i hela kroppen. Två inbokade dagar i kalendern då vi ska ses. Jag vågar inte gå igång på hur det känns i mig. Men jag vet att jag fortfarande inte vill träffa någon annan. Only you. 

Och dagarna efter Kajs död; världen förväntas fortsätta som vanligt men världen är inte alls längre som vanligt. Vi arrangerar utbildning som han ansvarar för & vi planerar en tyst minut & det känns bara så svårt att ta in.

Ikväll vill jag andas syskon & syskonbarn. Vill ut på landet. Och till helgen vill jag sova i tält. I fjällmiljö med Martin.