Hasta luego!
Möter upp med min gamla vän i Daniel en förmiddag och hinner med ett [lite väl kallt] dopp tillsammans med honom och sara innan jag drar styr rodret vidare och trampar ned pedalen för att hinna fånga upp lite biljetter och för att kunna stanna upp eftermidddag hos Lelle där inspiration om att leva utanför systemet slår i taket. Ingen kan vara mer varm än Lelle och vi ger honom alla uppmuntrande famnar vi har för att få hans kropp att åter tillfriskna efter olyckan och går därifrån med förhoppning om att vår ninjavän snart är tillbaka på spåret. Det är intressant hur en del oväntade saker ibland tycks behöva ske för att ens egen kontakt med de inre drömmarna skall återvända, Hur en ibland behöver [kallsinnigt hårda] sätt för att nå detta uppvaknande. Vi är många som har fallit men som reser oss. Ständigt minns vi hur vi av egen kraft, alltid reser oss upp igen. Jag och Jani fortsatte efter några koppar yogité vidare och fick slutligen det stora tältet på plats i släpet och det rusar i mig, vilken förbannat fin karavan on the road vi kommer att gestalta.
Kan inte längre sova men det är inte av ondo, inte nu. Ingen skavande ångestmantel som täcker över lugnet, snarare är det så många drömmar som gör att sömnen inte får plats, så många berg jag åter minns att jag vill bestiga, minns hur jag så länge hade den där hemlängtan efter att återvända till Varanasi. Nu börjar konkreta visioner ta plats om moderlandet och jag bär de inte ensam. "I think Im going for that long trip. Very possibly we could meet in india, drinking chai and going for a swim." Om några månader that is.
Men först. Urkult och öppet sinne. Färgstänk i ögonen och kollektiva krafter i Nämforsens närhet.
Bland syskon vid vatten.
Och mot rövarlandet.
moments att släppa och glömma. andra att ta fasta vid.
Äntligen är nu Hanna, Lena och Linda åter i staden igen. Har mött upp på bryggan i solen med Ludvig för att sedan ruska på vingarna och förtjust skratta gott åt de övriga glädjespridarna i just Hanna och Lena, Jani och Linda. Vilka apor och musikanter, jonglerare och tänkare. Har simmat under kraftiga moln, mött solen och regnbågen, mor Katarina och åter Ludvigs nattliga närvaro framför joe versus the volcano. Vandrat hem sent i natten. Kameran nära med kattlika steg.
begärligheter.
Det som blir är det som ska vara tänker jag och packar väskan och ger mig av till en varmt omtalad plats som tydligen sägs ha allt tänkbart att bjuda på likt en norrländsk buffé. Det är i ett gammalt hus på landet, vid vatten som kapitel med minnen for life skrivs.
Om jag tidigare hade en tanke om att jag en dag vill låta mina rötter slingra ned sig i den norrbottniska jorden så är dessa tankebanor betydligt säkrare, mer riktade mot en kommande framtid nu. Det vore en dröm, ett framtida livscenario, en gammal gård intill skärgården med sina öar, ett hus av liv fyllt med vänskapsanda och fria familjekonstellationer. For sure, det är så jag vill leva. Tillsammans med Erik och Ludvig åker jag ut med båten till ett sällan skådat smultronhak som är en ö av klippor och grönt, av närhet och röda myror överallt, av picknickmat och pantertanterfika med dopp, av inspirerande samtal och stor portion humor. Livsnjutarlivet kör på med full fart framåt och vidare i oändliga stunder, tillbaka i det röda huset. Dricker te och spelar spel, möter överraskande tillfällen av energier med själslig nakenhet, möter mig själv och dig och livet och lyckan, skratt och kärlek som bara är lättsamhet och just nu. Är en huskatt som strövar fritt, som varsamt stannar upp och greppar, släpper taget för att sedan möta den igen, stunden, när den är menad, hur det än blir. Somnar i en sen timme när den norrländska natten har fallit i skymning och sedan åter öppat sig för ljuset, i ett rum som har ett gigantiskt fönster som bjuder in hela himlen som om vi vore i palats, som låter mig under natten veta att regnet faller, att luften är sval och het på samma gång.
Som i den mest familjära anda står vi följande morgon med penslar i händerna ochär döläckra i våra väl färgingrodda kläder och målar huset tillsammans, ludvig jag och mor katarina. Jag är bara där och fullständigt i stunden och känner hur det är lycka som rusar i magen när jag och Katarina går loss i drömmar och reseberättelser, då vi alla målar inte bara huset utan även varandra med falu rödfärg och anser oss vara goda nog att ge varandra falublessings som sedan måste tvättas av från våra pannor i sjön tillsammans med övriga kroppar som förvandlas till röda tjusningsarenor. Går runt barfota i det stora huset med gamla anor och möter andra barfotaliv att tåbrottas med. Dricker kaffe i det lantliga köket med de förtrogna folket i Ludvig och Erik och känslan i magen försvinner inte utan snarare förstärks och det är en flygande connection i luften, prana, något storslaget och alldeles fantastiskt och lättsamt. Så säger vi på återseende till huset med tillhörande tvåbenta jag fallit för och vi beger oss alla till jordgubbsparadiset och jag inser att dessa bär förtjänar en ny chans i mitt smaksinne och plötsligt äter jag minst lika många som jag lägger i hinken och stämningen, liggandes på knä bland jord och grönt är pure och nära hjärtat.
Just nu är det flygande, är dagen en matta av närvaro som cirkulerar och driver omkring och förser dagen med sköna impulser, är sikten utan en morgondag men skönare att andas och smaka på än på länge. Det min egen lott att inte göra något annat av den, att inte försöka greppa eller begripa utan bara följa ingivelser och veta att det som sker är som menat i det som är, just nu.
Är tillbaka i staden och ugglar på nattjobb och låter mig vara mer närvarande i sinnet kring andra stunder än de som skapas i natten, bland de gamla som är ena riktiga cirkusartister när de vill. Har en helt ny energi i mig och kanske är det därför jag utan att vara utsövd, ändå vaknar entusiastisk och glad. Hämtar ut kameran som min rödsvanssyster i martina lånat ut till mig och ger mig av ut i dagen som är fylld av duggregn och moments to catch. Får sälskap på bryggan av Ludvig och det ena ger det andra, blir te på en balkong med utsikt över vår gemensamma hemstad, blir till samtal om fågelliv och friheten vi båda respekterar högre än annat. Är lätt i stegen, känner vindrag när jag cyklar hem med myntas teabreak i öronen.
Har en del stunder förevigade från jävrebodarnalyckan, andra finns på Eriks kamera och de lär synas här en dag, så småningom.
På tukamerahand vid vatten, i närheten och mitt i känslan.
fjäderhög[ar].
plötsligt, i ett kök på ett födelsekalas bland nytt och gamla fjäderfolk kom skrattet ur magtrakten och jag vill tro att det var ur egen kraft, inte en spegelbild av någon speciell i närheten. att jani aldrig viker undan med blicken och ständigt påminner om stammen i trädet bidrar förmodligen till att jag alltid landar ordentligt igen, eller, åtminstone för en stund rastar fågelbenen. jag och ludvig har skapat en historia om trutkorren och lekfullheten vi spelar på är likt en lättsam reggaelåt, kanske en uppmuntrande jazzslinga där musikerna bär glada scenkläder och bara spelar rakt ur imrovisationens djup och glöd. grattis korrevän med oändlighet i ögonen, tack för kaffet, för inspirationen och gemensam återkomst.
about things to choose and lose.
jag vill bara vara just där du är just nu fredsfrände och i varje framtida scenario.
glada trådar.
"att vara i din närhet är som att komma hem, utbrister jag, lite förvånad över insikten då så många år ifrån passerat. lite klokare och med fler målmedvetna syften tar vi oss igenom arbetsnätter och jag tänker att allt plötsligt är så förbannat bra ändå, trots fall och obegripligheter så är stunderna som ler alldeles för många just nu för att energi skall ödslas på det som tär. har aldrig lärt mig så mycket som jag gör den här sommaren. är mer öppen och eftertänksam, mer spontan och faktiskt också modigare som slutat tveka för impulser, oavsett dess utgångar av varierande slag. lever nära sanningen i varje val som görs och ingenting kan vara annorlunda än det är, just nu. efter sista natten ger vi oss av och badar naket i trolltjärn och vi möter solsken mellan moln lika tacksamt som vi skrattar över regnet som pötsligt faller över oss och vi är regnsessor och ytspännare och vi är alldeles underbart glada.
sover inte många timmar sedan, snarare stänger ögonen en stund innan rörelsen drar i mig, måste ut. längtar efter hanna. snart är hon i mitt blickfång, igen.
för [alldeles för många] dagar skiljs vi nu åt. hennes fokus får vila på en yogafestival medan mitt eget, kvar i rotstaden, får sväva fritt i sin mångsidiga strävan, oklar men gränslöst nyfiken.
olle har efter en lång resa som tagit honom över alla slags tänkbara hinder och lyckor i indienlandet återvänt till vår gemensamma stad för en stund och jag fångar upp honom i sälskap av jani. allt blir ständigt bara ren yr indiandans då vi sammanförs och det som börjar rusa runt i min mage är sannerligen närvaron i sin starkaste färg. jani och jag agerar fotografer då vi tar oss fram på kvällsäventyr.
älskar ljusslingorna som planterats i mig nu och jag följer dem och fångar och släpper och lever ut och brinner upp men slutar aldrig tända på varje ny möjlighet till låga. en ledig helg väntar med släkträff i skogarna, med stugliv vid den vilda forsen i sälskap av familjekvinns och broder jani.
just how it is.
Följer därefter med till systrasaras hem och hon ger mig järntabletter och kanske är det inte värre än så. Dricker kaffe hos en moster i sälskap av moderlivet och sedan styr vi hjulen mot skogen som rena rövardöttrarna. Hamnar på besök hos en rejäl karl i normativa ord skapad och bjuds på kokkaffe intill det gamla torpet och skogens tystnad bryts av ett råmande då en spekulerande ren dyker upp lagomt till att pepparkakan faller sönder i koppen. Jag möter den grå på halva vägen och vi betraktar båda varandra några centimer ifrån utan krav och rödkantade renögon ger mig inga svar men däremot en fin naturupplevelse. På väg från torpakarlen beundrar jag en annan ren med de största horn jag någonsin sett som utan brådska rör sig över skogsvägen och jag vill ödmjukast tacka för mötet. Är det något jag verkligen älskar så är det stugliv som tar stunden som den är. Hamnar oväntat hos folket i Orrbyn där den vackra kloka Mirahunden bor, den jag än bär en inre önskan om att få ta med mig en dag. Vi spelar alla aspis, eller mjölki eller lesbisk eller vad än det finska spelet må heta och jag vinner och leker stöddigare än jag någonsin kan bli och rusar omkring medan ett sommarregn faller över bara armar och jag är i en salig stund av vattenbalans och aldrig sinande lek. Sent på natten är jag så lugn att jag förlorat alla ord för kommunikation och jag tänker att jag nog skulle bli stum om jag bodde i en stuga i skogen alltför länge men att just den stumheten är en frihet. Att se modern i gungstolen och läsa en bok om rastlösa kvinns ta till flykt mot berlin ger mig en konstig känsla av att vara lika rotad samtidigt som min längtan börjar spricka ur lugnets trygga ägg och minnen knackar sönder skalet och ropar om hur jag har älskat att vara på väg och plötsligt är jag åter igen inget annat än på väg men vet inte riktigt vart. Med ludvig i luren konspirerar vi färdvägar och jag vet att det är en låtsaslek för mig men inte för honom och jag glädjs över att han är just där, i startskottet, vid början av ett nytt kapitel där varje nytt avsnitt kommer att beröra nya platser att besöka och sedan lämna bakom sig. Samtidigt enas vi båda om att det just är själva friheten i tanken om att vara på väg som är det bästa på en hel resa, då allt ligger osagt och oskrivet framför en, inte ännu upplevt eller glömt, bara lockande och förförande härligt och möjligt.
Vaknar upp ytterligare en dag och tänker tankar om att varje dag är en lika stor saknad och verklig längtan tillbaka till min särskilda fredsvän och försöker fortsätta leva i en medvetenhet om att det är helt logiska drömmar av en sorgsen process och jag ser tillbaka på gårdagens frukostmöte med broder jani som dök upp i stugan och gjorde mig klok igen och inser vikten av vännernas energier, hur vi alla bär upp den som just i stunden behöver det. Att äta frukost ihop med jani gör mig lika ren som frukterna som vilar på fatet mellan oss. att sedan bara behöva ge honom en blick som säger; kasta loss kapten, av med paltorna så slänger vi oss i havet, och sedan gör vi det tillsammans, fortfarande utan att ord behövs, är ren mental connection och förståelse innanför.
Att slå upp ögonen med mörkt gröna granar utanför fönstret ger mig insikten om att jag själv vill bo såhär en dag. Badar naken med moder i andträsk som egentligen är en stor sjö, inramad av granträdda berg. En liten pojke dyker upp på bryggan bredvid mig och vi förstår varandra bra. Jag ler över hur han ivrigt berättar för mig om brackagäddorna som han tror vila i vassen och jag kan bara ana hur gigantiska dessa gäddor är i hans värld och när han ser mina blåfrusna tår tar han helt naturligt mina fötter i sina femåriga små händer och värmer dem. Någonting har lösts i gåtan angående barns förut så hemliga språk. Min teori lyder att jag själv har funnit min egen barnsliga sida åter och jag vill aldrig släppa taget om den igen. Väl tillbaka i stugan öppnar himlen sig och fåglarna som byggt bo i krukan på altanen ser nöjda ut bortom det forsande himlahavet och jag är bara våldsamt lycklig över att åskväder kan finnas så nära det konkreta, att åskan liksom har den förmågan att vrida ur allt vardagligt och skapa magi i luften som vibrerar med varje blixt.
Att nu vara tillbaka i stan innebär två arbetsnätter att lägga bakom mig och jag fyller mig med orange nyanser och röd längtan utan att släppa stunden. Har lånat saras kamera ett par dagar och har några egna ögonblick förenade här nedan. Var och en bär sin story men ord är som vanligt helt förbi sanningen i vilket fall.
pure love. oavsett riktning nu.
Direkt ur min kaffekopp och ned längs strupen går strömmen av varmt kaffe och kärlek och en oemotståndlig och aldrig nedslagen strävan upp igen och vidare. Itś pure love. Vi är en intressant och mångfasetterad skara människor som samlas för att skapa en röd tråd av [nödvändig] livsnjutaranda i den gröna oasen. Hade jag haft min kamera tillhands hade jag visat upp fotografier på en gräsmatta prydd av färgstarka saronger, av små bord placerade med känsla lite här och där. Ni hade betraktat ett träd som inte bär frukt av traditionell bemärkelse utan av instrument och lekfullhet. På fotot hade ni skymtat lekfullhet i all ära när den är som mest urspårad och kroppar som bänds i vridna vinklar. Linda och ludvig i akrobatisk yoga med försök till mina lotusställningar på ludvigs upplyfta armar och skratt som nästan hade gått ut ur bilden, genom betraktarens ögon och in i dennes djup. Vilka timmar. Människor från förr och idag. Yogamänniskor som möttes i familjeenhet och en lycka som berörde mig och som i framtiden kommer att träda fram i minnet och antagligen få mig att gråta av saknad. De mina här har rotat in sig i mitt hjärta och inspirerar mig till den glöd jag älskar mer än allt annat. Lena-Linda-Hanna-Lelle-Lenitha-Theodor-Gordana-Oskar-Patrik-Ludvig-Bamse-Johanna-Herman-Filip-Wille-Stina – vilket radband ni är. För alltid vill jag meditera med er mellan fingrarna ifrån just denna afton.
Ludvig spelar musik som förför varenda själ i rummet med brasan som värmer. Timmen är sen och det är kuddar och filtar och kroppar om vartannat och överflöd och kontraster och skarpa knivar och en förbannat lysande klarhet. Änglakorten talar om kommunikation och ärlighet men det är det sista jag vill beblanda mig med. Föreställer mig leva i en ordfattig värld då ord är mållösa och aldrig blandar färgerna på rätt sätt, i alla fall inte på det sätt jag försöker förklara eller uppnå. Ett trotsigt motstånd som bryts upp och ett tvingande kommunikationsflöde som sker i den lilla gäststugan med den stora hunden på golvet. Ingenting blir någonsin som kvinn tänkt sig och jag somnar skeppsbruten med ryggen mot ordens måltavla och vaknar i gryningen med orosmoln och ett fallande regn som ger mig en anledning att vakna upp alldeles för tidigt stiga ut ur ordens kammare och i sällskap av den fyrbenta kamraten kasta mig ut i sjön. Sida vid sida simmar vi i gryningen där inget annat stör och jag kanaliserar all värme åt Bamse som har visat mig vad vänskap över artgränser betyder när den är som tydligast. Den empati och känslighet han visar är oöverträfflig. Så fort jag behöver är han nära med sin stora nos och tröst, med sin varma tunga kropp som rotar min egen.
Min nufynna yogavän petter skriver ett par ord till mig som gör mig glad men frustrerad;
”Jag är så otroligt tacksam för att vi har möts även om det bara skulle vara för en kort, kort stund så kommer jag alltid bära med mig den trygga, glada, tillitsfulla och öppna Linda inombords resten av mitt liv. Jag tycker det är beundransvärt att se dig verkligen fånga tillfället och bara handla när tillfället dyker upp! ”
Mina ständiga försökt till aktion går inte alltid vägen men hans ord uppmuntrar mig till fortsatt färd. vi har lärt varandra mycket under veckan som gått med daglig yogapractice för lenitha med detox och lyckorus jag sällan mött i en yogashala förut.
Vaknar upp med de övriga i det sköna kollektivet och det är opretentiös rufsighet och kvarlämnad fruktsallad, musikjam och en fortsättning på gårdagens akrobatiska känsla, egentid på bryggan och bastubad. Det är stillhet och egen övertid åt insikter och sveda, bekräftelse på vänskapens värde och urkraft. Skulle kunna skriva en hel roman om klishésmetiga sakerunderhuden och mellan rader, om en nyskriven låttext som bände mig ut och in men det är detta med orden som inte känns bekvämt. Det blir aldrig riktigt rätt levererat. Samtalar länge med min underbara frida på ön och det måste vara tantriska energier mellan oss då det är just då i vårt samtal som orden får vingar på det sätt jag själv ser dem och hur vi båda upplever stunder just nu. Om jag kunde fånga känslan vi har mellan oss och förmedla vidare till omgivningen skulle saker ske på ett klarare sätt.
Lena lämnar aldrig det seende och uppmuntrar mig i natten och stärker trasiga sömmar. Hanna har fortsatt vara den vän som inte för ett ögonblick vänder sin blick ifrån mig utan lyckas ta mig ifrån ett utbrott av flodvågskatastrof i rätt ögonblick. Vi talar om svårigheten när hjärtat verkligen vill något och vikten av att inse att nuet ibland inte alltid innebär att allt måste hända nu, det är där tillit och tålamod kommer in. Vi ser lärare i människor och i varandra och jag vet att jag kan gråta och förkasta men utan att ge upp leendet för ingenting är på riktigt för alltid förstört, det bara lever upp i nya variationer.
Tacksamt nog fotograderade eldfagra martina en del under besöket här. I stunden är det dessa jag vill lyfta fram för att visa att glöden aldrig slocknar i det röda och att vi är ena riktiga rövarknytten som har paradiset nära.
om det går att hedra rotlöshet så är jag inte där än.
Min uppmaning handlar om att allt bygger på frihet och att följa känslan utan ramverk, inga krav någonstans. Å andra sidan undrar jag vad mina ord betyder då det verbala alldeles för ofta antas äga en universell innebörd men kan tolkas på en rad olika sätt, så många nyanser. Jag undrar vad för slags samtal vi egentligen för? Anar att det som egentligen är av vikt är tystnaden, där vi läser den andre med hjälp av intuitioner, att det är genom tystnaden det värdefulla utbyts. Gör min egen tolkning av ryan adams wild flowers, tänker att det är dessa vilda frön som vi ständigt sår mellan raderna och skördar som vildvuxna i våra möten.
Fann en starkt närvarande yogapractice igårkväll och noterade efteråt hur den inte gav mig lugnet utan rastlöshet och hur länge sedan det var som jag totalt lossnade ur förankring och grund och försvann in i rotlöshet och svävade iväg och föll och när du frågar mig varför jag tror att jag skurit av roten på ett hänsynslöst sätt denna kväll så kommer svaren till mig flera timmar senare. Jag tänker att min rotlöshet beror på att jag är min längtan personifierad. Jag kastar mig fram, är frukten av min egen vilda skörd av wild flowers. Vet inte var jag ska landa i hängivenhet och blir inte placerad någonstans, varav rotlösheten i stunden som får mig att likna avskurna rötter. I den längtan är jag inte nöjd eller närvarande och blir motsägelsefull och obalanserad, inte sympatiskt förstående eller tacksam. Lena påminde mig inatt om fullmånens explosion och då förstod jag att dramatiken inte var min egen sanna galenskap och kunde somna in. I drömmen jagas jag av en mycket gammal man med ljust blå ögon, denna herre är totalt ofarligt men jag lägger hinder framför honom för jag att jag inte vet vad jag ska göra då han når fram. Vaknar på ett oförklarligt sätt stärkt. Redo för att växa vidare med hanna, för att fortsätta plantera vänskapens bonsai med bärnstensvännen som jag häromdagen brottade ned på en brygga med skratt ur djupet av hjärtat. Fick ett möte med josie igår och log när jag gick därifrån och fångades upp och rusades i ömhetsbrus av en fyrbent med den vackraste kamrat. Det är bra saker som sker men det abstrakta jag måste lära mig förstå.
med norrlandsguld i ögonen.
Det är en fredag morgon och jag stiger upp i gryningen och grundar mig själv med en djuplodande yogapractice, öppnar upp och förbereder för ett par intensivt bubbande vänskapsdagar i sälskap av några av de kvinns som toppar ömhetslistan. Nybastad och ren tar jag med sällskap av moderjorden emot ida, martina och trish på tågstationen och genast drar vi igång en våg av ledig rörelse, det tillstånd en bara hamnar i då inga måsten existerar, då allt får komma till en snarare än att en själv söker upp händelsernas centrum, en våg som inte kommer avta förrän många dygn senare. Trish påminner mig [ibland alldeles för]mycket om den vita kärlekshunden jag inte har i min närhet, och vad hon gör istället och med vem och det blir en ständig kamp att varje stund övertala mig själv om att inte sky rädslan för förändring, att inte ta till dramatiska vändningar, att lyfta en lur, att begå ett brott mot en muntlig överenskommelse. Tillsammans med ida och martina, trish och hanna formar vi oss samman till en sommarlik lerklump av enhet som rullar fram med båt mot hindersön, vilar i hög under starka vindar, bränner våra kroppar under solen och slår varandra ömma med lövruskor i bastun på ett riktigt norrländskt vis. Det är inget annat än sommar under våra bara fötter och blindingarna hugger efter oss som om vi faktiskt möjligen är deras första offer efter en hård tid och de fula djuren vässar tänderna på våra hudar. Jag vill fånga stunder som dessa, föreviga dem men jag lever dock värre kvar i det trauma som förlusten av kameran har orsakat i mig, någon ful jävel stal den fräckt ur min väska min andra vecka här och genom det, amputerade en viktig del av min högra hand och kreativa sinnesförlängning. En god vän som kommer att ta upp stor del av mina dagar och framtida nätter är en inspiratör ifråga om att fånga stunden bortom en lins och guidar mig ur förlusten av en förlorad kamera. Visst är det så egentligen att jag lika starkt minns mina dagar med kvinnsen från söder ändå för vi har skapat något nytt som kommer att återupptas i höst. martina har påmint mig om sådant jag glömt av, min kärlek för detaljer och om hur en vandrare ogärna ger upp sitt kall. I framtidens höst är vi pysselkamrater och gränssprängarmarodörer och när hon påminner mig om det känns skåneland inte längre som endast en skrämmande tyst lägenhet. Det är märkbart hur jag kanaliserar bort det gångna året till att vara något icke-existerande i detta nuet och jag minns inte längre gatunamn i den stad där jag egentligen bor och just nu vill jag nog inte ha det annorlunda. Trivs bland mina rötter då även månlivet dyker upp och sprider den där känslan som bara hon har, en slags urkraft jag beundrar. Vi får några dagar tillsammans, stunder här och där med sushi och samtal från en balkong ovan vatten och både jag och hanna vill behålla henne här men kärlek är just det har jag förstått, att låta någon gå så, vi kramar adjö och på återseende.
Vissa nätter är jag på mitt arbete då all min tid inte är obunden från måsten. Jag trivs som mest då jag arbetar med min gamla – men likaså framtida nygrodda vän i anneli och då rondar jag helst barfota. får se döden luta sig över en gammal människa som vägrar släppa taget och som fyller rummet med en kall och avgrundsdjup dödsångest men möter också underbart underhållande kommentarer om att jag har gångjärn i ansiktet. en gammal dam undrar om hon möjligen får skicka in en ansökan till styrelsen om att vemsomhelst är välkommen att ligga med henne och så fortsätter lösryckta tankar strömma ur de gamlas sinnen. Jag tänker på Indien och biljetten dit för att som kvällstrött individ klara av vakande nattliv.
Det är mycket som möter mig här då det är uppenbart att jag har totalförändrat mitt liv på så många sätt. Yogar ensam och ligger efteråt kvar och studerar kroppens egna landskap med utsikt över rötternas hamn i bastun och inser att jag inte längre är lika ensam i mig själv lika ofta.
Jag upptäcker att jag besitter önskemål som bränner alldeles för starkt, för mycket, åt alla riktningar. Det är inte brist på värme ifrån min sida, snarare tenderar överskottet att bli självdestruktivt och tillsammans med hanna konspirerar vi om hur vi ska hantera nuet, som det enda verkliga, vi existerar bara här idag och det som sker är meningen, allt som händer är det perfekta, det menade utifrån aktiva val som gjorts varje stund fram till i detta nuet. Vi jobbar med att fräta sönder alla förväntningar, att låta saker ske, att det som blir är det bästa tänkbara om känslan inte förglöms i varje stund då alla minimala små beslut fattas och formar livsdesignen. Sällan har jag varit så otrygg i beslut men ändå fattar jag dem. Vi är alla en del av denna rörelse, av denna färgpalett. Har vi tur blir vi en del av någon annans färg som vi finner extra behaglig, kanske inte.
Det handlar om att förlora. Det är rädslan. Om att inte vilja släppa taget men lika rädd för att vilja ha.
Så förflyttas en tid som gett mig ro att landa in i en ny fas. Yogan har gett mig en grundande bas men jag börjar förlora fokus för practice en stund och vill inte anpassa mig efter tidiga morgnar och kontroll i sinnet då jag går in i en tio dagars lång ledighet. L dyker äntligen upp och fyller alla mina stunder oavsett tid på dygnet och vi har ingen is att smälta, inget skalbaggeskal att värja oss med gentemot den andre, snarare undrar jag för mig själv på vilket sätt vi kastar ankare djupt i varandra, hur det landar eller varför det ibland inte gör just det på ett ibland för utstuderat sätt. Påminner mig ständigt om att stunden ger meningen klarhet och perfektion, att morgondagen inte har betydelse för att existensen i nuet ibland aldrig kan bli vackrare än just såhär. I varandras sälskap rinner vi fram mellan teaterföreställning och yogamiddag, vänskapsuppslutningar på stan och längs skogspromenader med kloka gamla bamsehunden. Spontaniteten är vår drivkraft, den vi båda älskar. Stannar upp vid en trolltjärn och leker viga vattenlekar i den ljusa natten för att sedan värma oss under filten i soffan, med tekoppar i hand och firar hela tiden att vi är här och nu och lever och andas och aldrig egentligen behöver begripa eller förklara, bara befinna oss där vi önskar. Jag ser mig som en medpassagerare i en expedition till havs, ibland är jag kaptenen som styr. Jag följer resan med mitt hjärta och stärker mina steg.
Även bärnstensvännen är här och jag förundras varje gång vi möts över den glädje du ger och just dessa tider är vi åter igen förenade i morgonkaffe oavsett morgondag och jag inser hur allt jag lever för bara är just nu, precis här och närvaron är konsten, den rebus jag plötsligt utan svårighet hanterar.
