mellan raderna.

Har tränat mycket nu, kroppens alla delar suckar förvisso glatt men ber om vila. Bakom mig ligger dagar av boxning, styrkelyft, löpning, ridning, simning & trimning & på det tre mils cykelrusning i allra hastigaste hast. Proteinintag utan dess like & försök att minska på snusmumrikens varande & istället; ett begär blir till ett nytt; mer rentvättat. Fantastiskt hur pulsen går ned, mungiporna upp. Jag tar möjligheten i stunden & uppskattar att han är så nära mig, M min nya vän; att vi kan sitta tillsammans som vi gör. Jag i min stora bruna tröja; luvan över det ännu våta genomsimmade håret; trötta ögon men fortfarande nyfiken på var alla våra konversationer ständigt leder oss; alltid nya vinklar, feministiska visioner & slingrande banor kring katastroftankar & underverksdrömmar. Hans armar om min kropp som känns lätt; som en fågel genom kvällen, visst är vi tillsammans en litterär gestaltning av den goda vänskapen nu & en känsla för det stundande brytet, pausen eller vad en kan namnge det; hans avresa hem & det konkreta i att mitt hem är här. Det finns ingen förvanskad charader, det är känslan i nuet. Som i januari, precis hemkommen från Mother India då jag skrev;

 

”Att vakna såhär är att vakna upp till fågelsång om vintern. Vandrar hem genom en snövärld av oplogade gator; lika oplogade och fria att lämna spår längs likt allt annat. Det spelar ingen roll att det är gryningstid; kom ned så gör vi fler snöänglar och skriver med de frusna händerna att känslan i nuet är nära.”

Att vara hemma & inte behöva packa en väska; inte krampaktigt slänga ned några få tillbehör i en väska för att be on the road; det enda jag kunde förstå. Då. Känna i & för. På alla sätt levde för. Även hemma i Malmö var jag på väg, bara visste det; var aldrig där för att stanna alltför länge. Frågan är givetvis om en sådan plats finns på kartan? Inga always, never eller för alltid. Men, inte heller flykten, färden för att ge sinnet färg & ro. Men nuet, ljuva nu är det som ger blicken klarhet, förenklar allt.

 

Visst står här packade väskor. Igen. Redo & där är nyfikenheten men inget pass. Inget bortom landets gränser som väntar, regnbågslandet & spegelsjöns rike är en alltid omgiven av. Pride & Urkult som väntar, Stockholm & Ugglevännen, familjen i det stora tältet i Näsåker; morgondopp i Nämforsen & känsloprocesser att ta sig igenom; aldrig fastna i.

Sen återvänder jag; detta härliga återvändande med Ida & kommande brödbak i det gemensamma hemmet. Såg ett hus idag, gult gammalt trähus & fick idéen om att vi ska bo just där. En driven kraft för susning i träden. Ringde upp husägaren & det ena leder ibland, när en har tur till det tredje & kanske denna gång till det där hemmet.

Bakom det gamla gula huset finns ett annat hus med en hel historia jag känner till så väl. Där vill jag att den ena av oss möter den andre utan dåtid och bortom en morgondag. Där kan vi bli större, modigare, alltid rakare & skönare. Där möts vi, även i hemmet som kanske blir mitt. Grannar; det är inte konstigt alls om det blir så. Som vi har slitit oss fram för att lära oss det vi behöver; som vi passar allt bättre ihop när formerna skulpterats; hur vi blir oss själva närmare för varje gång & framförallt, hur vi aldrig på riktigt lyckas med att slita oss isär.

Föränderligheten som får fritt spelrum i tidsflödet fascinerar mig. Hur mycket allt rör sig; flyter samman; löses upp; antar nya former för att sedan lösgöras igen till något annat; inte så ofta greppbart, behöver inte heller vara.

 

Båda fötterna samtidigt; rakt ned & ordentligt; ingen tvekan om att allt sker här & nu; kanske är det så att inte mycket alls sker eller så drar det förbi, rejält abstrakt; jag fångar ingenting & har inte heller den avsikten. Umgås med min gamla vän & det slår mig att hon verkligen har tre barn vid sin sida. Hennes. Det underliga med Tiden & hur hon skapat formen för sig själv medan jag har min som ser helt annorlunda ut. Aktiva val, ständigt & jämnt även när en tror att en inte riktigt är säker; när en avvaktar litegrann; även det ett val. Ditt, mitt, era & våra. Som när jag möter H & vi konstaterar att vi båda känner av vad det är som rör sig omkring oss; nära, i somligas blickar; i kända & i främlingars beröringar. Det där. Avklätt & hungrande; forskande & längtande. Som om våren har återuppstått eller att det bara drar som en susning genom oss igen. Som sprunget från någons fingertoppar eller över en kaffe.

 

”Pure desire is: I want it. I got it. It's coming. I know it. Pure desire has no doubt woven in it. Pure desire is just, "I'm a worthy being, life has helped me to know that I want that, and I'm looking forward to watching the natural unfolding of it, because I've asked for it and it's done." THAT is pure wanting.
- Abraham-Hicks -” By Wendy [the wind in my wood]

 

Jag sänder ut. Du ringer. Jag svarar & vi möts. Jag går från den tillbakahållna tankehagen & placerar läpparna rätt på magen. Den som är din, där linjerna blir vackrare för varje gång jag ser dem. [även då för flera år sedan, ett par månader tillbaka; igår & imorgon; pure & strong; verklig är kärleken för dig upp & ned & allt det där] För känslan som bara vet, genom huvudet som inte funderar vidare kring det här, genom huden & ut. Dina händer om mina skuldror; fågelvingarna & din nackes skuggor jag inte ser längre, bara känner. I want it. I got it. It's coming. Jag älskar det här; att simma med dig i sjön; att drömma tillsammans; särskilt när du placerar dem, drömmarna med dina fingertoppar bakom mina öron; att vara i samma lag; att blanda ihop våra konturer efteråt; älskar att vi fortsätter såhär hur det nu blir, när det än är. Tiden, tiden jag måste rusa. Upp & på med skorna; iväg för att boxas; svettas av andra orsaker än av solen & dig. Jag gör det nu; allt är okej; det rusar & det strömmar & lever; för vi lever & vi är allt annat än genomskinliga. Jag ser dig i färg. Som när turkost möter bärnsten.

 

Och; jag har gjort det igen. Suttit på en häst. I skogen. Inte bara suttit, ridit & kommit hem igen & möts av cocoskatten som reser hem imorgon; kommer sakna hur hon lindar in sig & formar sig själv likt tofflor kring mina bara vrister för att väcka mig om morgnarna.

 

Jag & G går i lag också. De där energierna; får inte nog & det gör mig nyfiken.

 

Hon har drömt också. Utan att alla tre barnen var med. Kanske sände jag ut. Hon bjöd in mig; tydligen var jag med & det var bra, så förbannat bra. Let's do it again; en annan gång. Som en första gång på riktigt. Eller inte. Men i drömmarna. Wow. Hänsynslösa & högt flygande ibland. Som morgondagen bör bli. Medverkan på Radio Norrbotten om PRIDE; leve regnbågen!

- Nu ljuva nu
- Närvaro är enda sättet att mötas på
- Sätt gränser
- Raka rör är enkla medel
- Bryt cirkulära mönster
- Kärlek genom allt alltid
- Buller & brak & kör bara kör
- Ibland är allt okej
- Det finns bara frihet
- Valet är ditt eget så ta plats i dig själv
- Döm inte dig själv, förlåt alltid
- Hellre hela kakan än halvdana smulor hur goda smulorna än verkar
- Kommunicera verbalt
- Uppmärksamma: Vad är mitt & vad är andras bland alla flöden?
- Respektera & behandla energier varsamt

Det blir som det ska vara när en är medveten om vad som är ens eget & vad som är andras; att vara medveten om & värna de egna energierna & följer den vägs som i varje stund känns mest rätt. Att sträva efter tydlighet.

Igårkväll kändes allt enkelt, nära. Fina blonda syskonlika Robbin är tillbaka, även Gabbie med de fantastiska mjuka energierna. Familjen är samlad & det finns inget bättre än när Annas dreads tovas ut mellan mina fingrar & då jag åter igen blir biten av Mattias i nyckelbenet. Möter A vars olika uttryck skiljer sig kraftigt från dagar & balansen i dem likaså & jag hinner värja mig när benen står stadigt; that's not mine när hon skjuter skarpt. Arvid växer sig allt större & jag formligen älskar varje steg den tar sig framåt; det lilla fläcken på bakbenet; den luriga blicken & de lite sneda öronen & den ska verkligen flytta till mig när stunden är kommen; vår resa har börjat & många år som väntar oss. Börjar drömma om Urkultslandet igen & påminns om varför jag valt bort & ifrågasätter den anledningen. Givetvis behöver jag inte välja bort något; vi väljer alla varandra här & jag ska inte gå i gamla cirklar & spatsera vidare, just because. Om det vill sig väl hamnar vi nog där igen; jag & Gabbie vid spegelsjön under vattenfallet. Får veta att det racklar på området där L valt att befinna sig, att han nog faktiskt vill annat ändå än den där tvåsamheten & det är väntat. Så klart. Lyssnar en inte & vågar tro på känslan i stunden blir det fail. Jag lyssnade & har hamnat där jag bör vara var nu än detta är. Alla har vi våra processer; jag måste komma ihåg att bryta cirklar. Att bryta upp från somliga mönster som ibland skapas i ögonblicken som tenderar att hålla mig kvar. Som nu, uppsatsen har fastnat för att jag inte ser möjligheterna att fullfölja den, eller gör jag? Det måste jag göra. Rikta ny energi åt analyserna, prioritera & se lättnaden som sedan kommer att kunna infinna sig. 

 

Arvid, vilda busiga trötta lilla kärleksmousse, dryga fem veckor nu.

 

 

Dagen med draken är sin egen historia värd men inte här. De där hjärtslagen så levande ändå även om orden saknar samma betydelse men vi tillsammans lever än; med ny förståelse & puls som går mot puls. Det är att älska & värna om någon, bortom ordens meningar & jag ber att vi kan fortsätta; jag, grodorna & alla kommande gryningar behöver dig.

 

Bror fyller fyrtio år & tiden; i sin tidlöshet är otämjd på ön där vi firar; dit jag ror besättningen som en vilde medan skummet yr & jag får lust att förlisa för tankarna om livets existens är svåra när några svar aldrig finns; bara meningsgrundandet stund för stund.

 

 

Drar på secondhand-tour, fyndar sagor & jag uppskattar M:s varsamma händer runt min nacke när den räviga bitterfittan börjar yla ilsket då hon ser tvåsamheten gestaltas, ungefär ö v e r a l l t. You go M; tack.

 

Faller så enkelt & självklart in i tillvaron med Cocostoppen. Hon tar självständigt för sig av platsen intill mina ben om natten, stryker sig intill för att hon själv är sugen på närhet ibland, andra stunder lockar annat & då är det min tur att vara i närheten, studerar smidigheten & balansen, hur det fritänkande huvudet finner sina egna äventyr & jag inspireras av det, av henne & tillvaron blir så harmoniserad av närheten till det där spinnandet & av leken & de gula ögonen. Faller enkelt in det här & för henne; Kattakutens katt som än inte har något eget hem & jag förstår hur svårt det är att omplacera en ”simpel bondatt” som inte längre är den ”urbota supergulliga hårbollen till kattunge”. Men denna, hon är redan klok & har en fantastisk personlighet & vem vet vad som sker; jag kommer nog inte släppa henne långt härifrån när det är dags, endast det bästa är gott nog för den här kurrande cocosbiten.

Jag & Hanna fixar med presenter; otroligt vad många som legat nån gång i oktober-november för här blev det ett gång barn & numera vänner omkring en. En hel dag går åt till att inte tänka på den som faktiskt fyller år men det går ungefär lika klockrent som att eliminera existensen av rosa elefanter. Första gången på tre år som jag inte är med & firar din födelsedag & det är själva det konkreta som ligger bakom som är så förbannat uppenbart. Försöker visualisera att jag har en tank som en gång vad till brädden fylld av känslomtramserier & pure hängivelse. Den har successivt tömts, men mindre än jag begrep förrän då jag häromdagen skakade om den & blev översköljd av det sista i botten, återfall, dramaqueen & tillfällig återkoppling av en hangup, just for you. Sista presenten med denna enormt superirriterande dedikation inslagen bland rävspel, cykeltuta & de där andra små personliga sakerna. Kanske är den tömd, må det fungera nu. Tömd & avverkad.

 

Grattar Anneli på födelsedagen där hon tidlöst rör sig framåt medan hallonet gror i magen medan vi står utanför & väntar. Det är knytis; det vi av vana nu för tiden får ihop något otroligt bra & daalen kan lyckad placeras bredvid någon annans ris. Det är härligt att min nya vän M närvarar allt som oftast, han passar bra in; sånär som att vi måste passa oss undan risken att omtalas som ett Vi ibland för det är något Vi inte är; snarare individer som möts & råkar placeras nära inpå den andre politiska resonemang & fysiska sida bara. Inte bara det heller utan väl uppskattat, särskilt när vi efter firande drar oss in i A:s lya, under filten; lagom nära med Anneli, Rainbow & Lelle.

Oväntat dyker du upp där; överraskar mig totalt & dig själv också då du möter mig sådär; kanske inte helt lagom nära någon annan även om det enligt omständigheterna är helt i sin ordning [eller bör väl vara det]. Vi försöker båda två upprätthålla en avslappning gestaltning som goda vänner bör men snart vill du gå igen utan att våga möta min blick. Jag förstår det där & såhär kan vi inte skiljas åt, been there. Tack & lov vet jag bättre nu än att spinna vidare på cirkelbeteende av att ge sken av att låta allt vara som det är, det blir som det ska mellan oss & glidare vi ifrån & vidare så låt det ske. Nej. Vi funkar inte så. Vi förlorar då. Smyger efter, intill dig istället; anfall i mörkret där min famnattack lockar fram skrattet ur din bröstkorg som jag känner i hela kroppen, ditt leende når allt. Står där nu igen, bara ser & ler & lever. Är just påminda av Equilibrium att känslor är meningen med vår existens så låt det flöda. ”Vi är som en film” konstaterar vi. Som just den filmen. Strävan efter att gömma undan ibland som om det vore bättre men meningarna dyker alltid fram igen & vi vinner när det kommer, ruset i stunden. Och jag erkänner, utan omsvep överraskande nog, att jag behöver ha dig nära så tack för att du dök upp. Du returnerar med att möta mig på samma sätt & ALLT är ett flöde, är kärleken för dig. Vad spännande det är, vad det här är. Hur det fortsätter.

 

Imorgon väntar ett stort möte, naket & svårt & av största vikt med en saknad & nyligen försvunnen vän. Time will tell.

Du & jag är inte komplicerade ihop. Punkt bara. För det finns inte mycket som är enklare än när vi möts. För visst ses vi ibland & kan inte alls nå längre än till den ytligaste fasad men när vi möts; då är där inget annat än de melodier vi väljer att skapa & vi väljer fortfarande inget annat än skratt. Din hälsena under mina fingrar, mina örsnibbar mellan dina, båda två under en filt som gamla Agdor eller upp & ned i någon akrobatisk ställning, as usual. Men visst finns där tillfällen i stugan i skogen; vid den öppna spisen om natten som brinner vid fotändan i det gamla huset där vargarna skäller på ängen; när tankar knastrar fram saknaden efter det som faktiskt försvann. För jag vet att du skulle älska den stunden som jag gör. Och om kvällen när sjön visar upp norrlands vackraste sida & i buskagen när den svarta paddan klättrar upp på min axeln. Sådana stunder finns när du saknas mer än vanligt, då jag undrar hur det är möjligt att allt plötsligt kan tona ut. Men så möts vi när jag återvänder & det är så enkelt för du är det där skrattet i magen som min morbror alldeles nyss påminde mig om där i skogen. ”Var är han, den blonde unge mannen?” Undrar morbrorn. ”Minns när jag stod & betraktade er en dag i folkvimlet på en av stadens gator. Ni såg mig inte. Bara kastade er över varandra & snurrade omkring & såg så lyckliga ut. Jag log själv när ni skrattade så men ville inte störa. Det är ett sånt möte jag fortfarande har kvar, vilken glädje att se två personer så.” Intressant ändå hur det går att vänja sig vid nya tider; att börja om men samtidigt fortsätta vidare. Fyller tiden vi spenderade tillsammans med annat, alltid saker att göra, att nörda in sig på & inspireras av. Kvalitétstid med vänskapsfamiljen & längtan efter den fyrbenta Arvid som vuxit sig större & vildare. Helger i skogen med blodsbanden där fullmånen sakta tonar ut, där det finns ro i kroppen i hamocken. Heta bastustunder & drömmar om en kollektivgård en dag. Närvaro, tid att betrakta trollsländor, skogsmöss, rävar, paddor, släktingar att lära ut yoga till, en syster som aldrig viker från en sida. Hennes kärlek som numera verkar som styvbror för han är så förbannat fin. Och sedan; vi tre ut på vägarna en sen kväll & jag som för allra första gången kör bil & jag älskar det. Framåt som vinden & det går rätt bra för om det är något jag kan så är det att sträva framåt. Ett flöde genom skogen & trots skakiga ben är jag en sjungande syrsa sedan. Imorgon kommer Kockoskatten hit på besök för ett tag & det är kniven mot strupen för att färdigställa uppsatsen & det är bara att köra, nu drar vi Butler & alla andra. Rakt på bara & i mål. Mycket att sträva efter men också, att lära sig att släppa taget kring. ”Hejdå; vore kul om vi ses nån gång igen” säger jag när vi kryper ur den andres famn & skiljs åt. Du skrattar bara. Drar mig i öronen & kramar mig igen. ”Vadå, nån gång? Snart igen räven. Snart vill jag se dig.” Och kanske är det så, att vi fortsätter samtidigt som vi släpper greppet. Eller är det verkligt så att vi lossat ankaret? Tvivlet om det kan föra mig bakåt  I believe så jag måste fortsätta gå vidare även om ditt skratt finns nära. Eller?

 

Och det var nog så; är så att jag aldrig riktigt trodde på det här, med oss i det att du menade på en förlängning. I stunden, då fanns inget annat & i möjliga nya stunder råder samma mening med att tiden kan stanna upp men stunderna går över till något annat, som allt annat men med konsekvenserna av att vi går över till annat & därmed från den andre. Vi drar på släkträffen på fredag; den du så gärna ville följa med mig på för att representera kärleken, du sa det själv. Vänt kort låg framme men du följer inte med nu, det passar sig inte längre riktigt. Eller gör det? På sätt & vis för i alltings föränderlighet finns den stora kärnan kvar. Men inte så att det räcker till. Så jag drar & ska inte alls sakna ditt sälskap, det är vackert ändå med gamla stugor på landet med brasor & släktband.

Istället vill jag tänka på Sophie faktiskt. På skratten & våra hemliga historier vi hittar på om nätterna. För det; det är framtidspepp!

Häromdagen dök hon upp med den här & jag log & kramade om henne med dreadsen fortfarande blöta efter ytterligare ett bad någonstans, härligaste grodan.






Och käraste Sophie, jag returnerar:

Har funnit vägen till Hagaviken igen; till Mamma Anneli & Pappa Börje, till oräkneliga sjöar & mycket annat. I stil med en svagare asberger eller bara ett totalt nörderi så är sikten inställt på att landa i magen & ut genom kroppens alla muskler & när blodet rinner jämnt genom & ger en klar blick slår hjärtat lugnare. Är inne på att införskatta en våtdräkt för att enklare kunna träningssimma i de omkringliggande sjöarna för bor en i sjöarnas rike skall en ta vara på möjligheterna. M & A ställer gärna upp som träningskamrater & många kilometer har vi lagt under grodbenen nu. Har skaffat träningskort & börjat förstå varför somliga springer för löpning kan tydligen vara fantastiskt ibland; känna hur allt pulserar, hur benen blir viktlösa & sinnet töms. Jag & Hanna tränar boxningspass där Hanna agerar den arga tränaren när jag går över kroppens gränser & vi kör så det ryker & efteråt finns det inget annat än lättsamhet i kropp & sinne, I'm home. Kärlekspsykosen för ja, det är på sätt & vis ett psykosliknande tillstånd att glömma omvärlden för en person; det tillståndet tog en hel del tid i anspråk & gisses vad mycket jag kan fylla de nya tomrummen med nu. Det finns faktiskt ingen bitterhet i det här ty Bitterfittan har dragit iväg till en moss någonstans. Får skrivpepp av min nya vän M & jag spenderar hela nätter med att skriva delar av en SommarNovell som ska publiceras; faktiskt redan imorgon. Skriver på den & mycket annat & cyklar ibland hem från M i natten & ler för att jag fortsätter välja att avsluta nätterna ensam även om annat erbjuds. Det finns inget som heter "att det duger för ett tag" för inget är tillräckligt om det är halvdant eller bortom kontakt med magen. Drömmer om att bygga bo [i vanlig ordning] & det känns bra att de drömmar jag bygger upp inte är beroende av en partner, inga kompromisser åt det hållet utan jag bygger själv den grund jag får stå för sedan. Fågeln flyger lugnare & det spinner en katt i närheten, jag hör den tydligt.

Yo duvan; vi kör vidare.





Och axeln; ja den hänger. Kvar. Ungefär. Lite längre ned bara. Det enda som är konstant.

Jag behöver inget mer med Lisa Ekdhal and then, everything is alright! Inte förneka, istället bejaka. Då tanken är luddig är känslan konkret. Det enda av värde är det som når in och berör & det får vara så. Med känsla för närhet & respekt för distans för det är mycket som når in & berör. Föga förvånande är vi än uppkopplade & signalerna om att jag är på väg vidare nådde tydligen fram. Ludd & Lidd. Så skönt när ilskan går över. Särskilt när den inte har något att bygga upp sig kring annat än det tydliga i att egot visat sig starkt & förväntan så tydligt varit framme & rört om & sedan fallit av pinn. L hör av sig [säkerligen rädd för att  jag verkligen ska lämna honom bakom mig]  & lirkar fram ett möte igen & efter en del tvekan förstår jag att det är dags att handla annorlunda än förr, nya möjligheter att gå andra vägar; inte längre skall stoltheten vara det primära & det slutgiltiga som tar en vidare. Vi möts igen. Under en hel dag går vi igenom många tillstånd men summan av oss två igen är konstant & det är humor & kärlek , oavsett dess föränderlighet. Vi ska inte förlora ytterligare en sommar tillsammans & det är äntligen du & inte jag som tar initiativet & jag förstår att vi på så många sätt är så bra; ser hur långt vi tagit oss framåt & hur kommunikationen äntligen är drivkraften framåt, inte längre rädslan för den som fäller oss. Att vara nära igen på ett nytt sätt är en ny historia att skriva vidare på men doften & känslan är densamma; än finns våra egna bon kvar i nacken på den andre. När vi skiljts åt igen är det bara för en stund; jag bara vet det nu.

 

Det egna landningen måste fortsätta & kroppen visar tecken på kapitulation om jag inte varvar ned & det genom en skenande vilopuls på 120 slag i minuten. Ignorerar det hellre än möter realiteten & drar iväg på tältning med vänner där jag är frenetisk vedsamlare, simmare, akrobat, klättrare, ninja & allt annat & tänker att rörelse ger lugn efteråt & en puls som kanske samlar sig igen. Elden på stranden ger mig fantastiska Sophie ovanpå en krokodil i vattnet med mig & natten är bra & hennes skratt gör mig ljus. Om natten somnar vi bredvid varandra i tältet, regnet fallet mjukt & ger det där ljudet jag älskar mer än mycket annat & jag har min nya vän M:s hand lindad kring min egen men det blir inte mer än så, M är inte L & därmed basta & ingen annan vill jag ha närmare. Lyckas inte vara min egen skeppare med att styra pulsens maratonrusning utan hamnar några dagar senare på akuten med stöd av A & Ninjan & deras närvaro gör proceduren att kopplas upp på EKG betydligt lättare. Resultatet glädjer & kroppen ÄR en stark borg en skall vilja ta hand om, allt är ett. Kroppen fungerar bra men den inre världen i form av sinnet är misskött & missbelåtet ty sinnet måste få landa nu, stanna upp & behöver samarbeta mer med kroppens möjligheter så balans skall kunna skapas. Inre oväder som skavt under många månader ger motsatsen men jag är uppmuntrad, inspirerad & laddad för att fortsätta arbeta med pågående processer. Träningskort inköpt, meditationen bör få smälta in i vardagen igen. Allt är på rätt väg & jag ser framtiden full av kanoter, dykning & om ett år, klättring i Frankrike. Aldrig förr har jag varit så sugen som nu på att arbeta för att kroppens alla värden skall visa sig från den bästa sidan & bästa h ä l s a är ledordet.

 

Får äran att följa med A & Ninjan på första kontrollen där hallonet, det lilla livet gror i A:s mage & det är mycket tankar kring det där nu. En ser med tiden vart det leder.

 

Så tar vi fars bil en dag, L & jag & bror Jani för att bege oss mot ett födelsedagsfirande på en gård i skogen vid sjön & det känns mer än någonsin [äntligen] som det ska. Jag & L möts på det sätt när vi är som bäst, när vi är Ludd & Lidd med skratten i hatten. Vi har en förmåga att genom närvaro få tiden att stanna upp, där våra pulsar möts med glada slag & saken är den att jag kommer hem just så, landar & varvar ned hur mycket vi än kastar oss upp i tallarna, ned i sjöar & bygger högar med varandra. Så lättsamt smidigt vi kan den andres rörelser & tankemönster, hur vi når orden hos den andre innan de ens nått ut. Inte en sekund bortom den andres sida; alltid just där så nära att en hand kan bli uppfångad, att en hand kan vila i den andres hår. De nära vännerna är där; någon spelar dragspel, en annan dammsugare & en tredje drar igång en lek. Jag & Hanna akroyogar oss till skyn, för ikväll är kroppen den starkaste gran & inget annat spelar någon roll. Jag lockar med mig en hel massa människor i gryningstur över sjön & där är du alltid någonstans & allt är ringar på vattnet för jag förstår att det landar i magen igen. Så småningom kryper jag lycklig ned med dig bredvid mig & det är så självklart lätt ibland att göra just så. Vaknar upp några gånger om bara för att konstatera att detta är verkligare än någonsin iallafall just nu hur tillfälliga vi än är för ditt hjärta slår så starkt bredvid mitt eget & vi formas & smälter så & det är ett lugn, är en livsmeditation att somna med handen i det blonda. Följande dag vaknar jag upp, drar med dig ned till sjön & sedan fortsätter dagen tillsammans igen för det är svårt att skiljas åt när vi varje gång vi ses inser hur bra det här är. Vi tar med oss E & klättrar i skogen, simmar i en ny sjö, fascineras över trollsländor & nu kan stunden gärna vara i närvaro som är tidlös. Mot kvällen är det ändå dags att säga adjö & jag har hunnit med att besöka ditt hem, trutholken en stund. Jag vet att hon bor där med dig nu, för en stund jag omöjligt vet hur lång tid den varar. Känner hur mitt energiflöde gentemot dig är på väg att förslutas igen men hinner ögonblickligen märka av det, don't go there. En ser det en väljer att se & en skapar de möjligheter en behöver, likaså begränsar friheten att kunna mötas. Där är inte bara hon, jag ser det plötsligt. Där finns regnbågsräven jag gjorde åt dig en gång i hyllan, där hänger min tröja på en krok, där på väggen hänger ett foto på dig & mig & på bordet ligger mina böcker, vår gemensamma groda hänger på väggen & det ser ut som om den skrattar. Det slutar inte här; energiflödet fortsätter & jag möter din famn & ler istället & är allra gladast över att kunna göra det även om inget mer finns än här i stunden.

 

Imorgon väntar ett viktigt möte, framtidens arbete kommer förhoppningsvis konkretiseras ytterligare. Nya möjligheter med ljusare inställning & beror nog på att du påmint mig om att sommaren [ och du ] fortfarande är här.

Vi inspireras av stunderna, det är vackert i sig. Och av trollsländorna & över hur magen så småningom leder en rätt. Jag spelar mungigan för dig, äntligen morgonkaffe ihop, jag ser hur glad jag gör dig & vi landar & föder något bra vidare.

Sara & Tobias drog ut mig i solen igår & plötsligt befann vi oss långt ute på en sjö; simmandes som Tim Burtons Big Fish & jag börjar minnas det stora i att landa i sin kropp igen där allt blir ett. Träden kring sjön står kvar år efter år & fåglarna fortsätter sjunga sina sånger. Enkelt & verkligt & livet är bra när en inser det; att det stora finns i oss alla för inget går att separera.

A söker upp mig; bekänner färg som innefattar att jag inte bara av mig själv utan också av somliga andra har ett sådant hårt skydd jag drar på mig som skjuter allt & alla undan mig. Vill inget annat än att ha den där närheten ibland, sällskapet men i praktiken hugger jag ifrån; säger att jag klarar mig själv så låt mig vara. Börjar sannerligen landa i ett & annat & det är SÅ bra. Provar sträcka ut en hand istället & faktiskt; det fungerar.

En kan säga att färgerna har dalat fram & tillbaka, blekt bort & kanske är känslan lite bättre nu men hårbotten gråter; nu väntar helande hårkurer, örter & inpackningar. Bjuder på resan här; vilken färd.





Förvisso lite roligt att vara el superblondino men det blev inte roligare än en stunds blackout; ett par timmar senare landar jag i nästkommande & det räcker så nu. Tack & lov för det.





Jag, Sophie & Anneli laddar för PRIDE. Då om något blir det FÄRG!

Keep you Kimi av Hird

Full moon
Make this night
Love will
Heal the wound
The glowing light
Will set things right
It's alright

Full moon
Wait in vain
Love for sure
Will come with rain
Rain for sure
Will make it right
It's alright

It's alright
It's alright...

Dark Sky - rinse me with rain and I'll cry
Love tears blurring my sight, it's alright
Filled up and want to be empty
Rinse Me

Angriper håret & försöker bleka bort den där jävla klumpen i magen. Skönt på sätt & vis att ilskan har tagit sig in, lite mållöst kan medges men det blir mer handlingskraftigt såhär. Ungefär så mycket att en allena går & skaffar sig en ben&jerrys, kryper in i stora kläder i soffan & faller i niagara en hel dag. Inga fem fel funna; allt som det ska i en rätt normativ komma-över-process som passar in på vilka urbota töntlåtar som helst, allt blir humor & jag skrattar nog åt det hela en dag. Nu vet jag att de två ÄR tillsammans & även att gänget spenderar tid tillsammans i afton & att jag inte tillfrågas av anledningar jag är okej över. Behöver inte se er. Jag sitter hellre här, bitterfittan united med sig själv & luktar på blommorna. Det räcker att vara fylld av allt ändå; av sorg som är lika mycket ilska nu. Kanske utan orsak egentligen men det spelar ingen roll; så mycket som känns åt fanders, som om mycket som skett varit förbannad lögn & hur det egentligen ligger till kvittar väl ändå. Pure Love för Lelle som utan vetskap om det likt en ninja tar sig in i min avstängda sfär & peppar för låtar som passar så bra. Fejk it till you make it med blondinhår, sure I will & tack Andrea för att delad förvirring ger glassen bättre smak även på avstånd.

Så väldigt nära jag hade dig, så otroligt nära du höll mig. Tilltron nu i efterhand vacklar till, som en spröd gammal kopp intill kanten. Påtår? Än har vi tid, vill inte bli en sådan höstvisa vi blev en gång förut, två gånger fanns den där. Sången om hösten, Bo Andersson - Höstvisa. Vi måste minnas nuet, vi har redan varit där en höst & ångrat oss, fallit ned i ledsamhet över den sommaren vi då förlorade. Vi måste skapa nya banor, nya sätt att fortsätta på som inte tar en sådan ofantligt lång tid att finna spåren längs med.

 

Du är så nära mig fortfarande så jag lyfter luren.

 

Du låter så glad för att jag faktiskt ringer dig nu & bara din röst får skrattet i mig att möta ditt & vi skenar iväg i förälskelselik eufori i tramsande banor (de där jag saknat så förbannat) & det är klart jag glatt svarar på din fråga om fjällvandring (klart jag följer vill, allt & överallt så länge det är med dig & för en stund glömmer jag allt annat & skenar i ruset) & vi spånar vidare & du vill träffa mig & jag förstår ett & annat. Även om jag känner att det är jag som är bortvald, mindre älskvärd & allt annat elände nu så känner du att det är jag som faktiskt valde bort dig, du ville inte att jag skulle gå & jag vill det inte heller men fann inte andra utvägar & gick i vanlig ordning. De senaste 12 månaderna har jag lämnat sex relationer bakom mig av olika anledningar, sett att det är dags & handlat snabbt. Där är den gamla vännen P som jag insåg att vi inget längre har att bygga vidare på annat än ett förflutet, där är T vars kärlek jag inte kunde besvara, där var R jag inte längre tyckte mig kunna möta på ett jämlikt sätt, där var D vars vänskapliga kärlek blev en boja, M vars tvåsamhetslängtan & kärleksdedikation jag inte ville ha & så nu L vars kärlek är det enda jag vill ha men gick för att min hängivna dedikation inte fick samma fokus i gengäld.

 

I alla dessa fall har jag lämnat utan ånger; förmågan & drivkraften att faktiskt vara den som agerar & går när anledningar finns bygger på självrespekt men också; en stolthet som även den ibland blir en ursäkt för att inte verkligt undersöka om det finns andra vägar än att ge sig av. Börjar se ett mönster i detta, hellre stolt & vara den som går än att stanna kvar & riskera att någon trampar – eller ännu värre, att jag trampar på mig själv. Aldrig har jag stått kvar, inte en enda gång nu eller tidigare så vad som egentligen händer om en gör det vet jag inget om. Så hör jag av mig nu & jag vet att du saknat mig; klart att du är glad för att jag återvänt en stund, inte har du alls velat annat & som jag saknar dig, över alla resonliga nivåer. Men så kommer det, mina raka frågor med buller & brak om hur det är mellan er & så KRASH in i verkligheten där jag trots allt inte undkommer känslan av att vara den som inte är närmast, snarare den som nu står utanför din sfär & godnatthistorier, inget mer räknande av fräknar där inte. Ni har det bra, säger du. Är du glad då? Undrar jag. Jo, det är jag. Kort & riktigt & jag hör vad du säger & reagerar blixtsnabbt genom att stänga av all energi åt ditt håll, skrattet fastnar någonstans mellan revbenen & jag vill kasta telefonskapet åt avgrunden till. Som en frågar får en ibland svar. Kanske det jag så länge väntat på. Den första verkliga konkreta orsaken att ta på för varför det är dags att på riktigt lämna & när. Jag tvingande genom mitt val att lämna dig er att ta reda på något som gör att ni behöver vara med varandra & det är nu. Rakt på bara, jag vet hur skeppet ligger förankrat, ni bor i er gemensamma skuta & jag har seglat iväg ensam där stoltheten är min jävla mast. Kommer inte underfund om den bara är mig till last i detta fall men visst har jag gått i vanlig ordning, inget smulkalas är gott nog. Ändå har jag den envisa magkänslan kvar som säger att det inte är dags, att tiden visar vägen, att allt ska genomlevas precis som det är & att vi bara går omvägar för att sedan nå fram igen. Men; när jag inte kan känna allt i kärlek för vad du gör & lever i nu; när jag stänger energiflödet & kärleken till dig; sluter hjärtat & rösten & kort avslutar samtalet snarare skjuter jag dig allt längre ifrån mig än öppnar upp för att låta magkänslan visa sin mening; blir ingen du ens vill möta, hade inte själv vela möta någon som med ord slår undan mina ben som jag slår undan dig. Blir i sorgen en bitterfitta som är beredd att stänga alla dörrar åt ditt håll; att inte alls träffa dig snart igen för inte fan kan jag vara en av de där bästa vännerna som gläds åt din kärlek som goda vänner bör. Faller ned i konflikter över olika lösningar. Vet nu alltför väl att det aldrig lyckas att genast försöka kasta dig i en minneslund & hoppas att minnet av dig bleknar med känslornas förfall, att rusa in i annat; kanske projicera över känslorna för dig på någon annan; inte för någon annans skull ett möte, annat än för mig själv. Inte rätt på något sätt. Gjorde just detta alldeles för nyss & denna person har ett helvete nu för att jag öppnade en halvdörr där M steg in, där jag sedan tog din hand istället & valde som jag borde gjort för länge sedan. Välja känslan för dig, oavsett hur formen av kärlek ser ut till dig, bara låta den finnas & vara erkänd. Har varit där förut i striden om att glömma & alltid kommer den tillbaka, kärleken för dig, större varje gång år efter år. Måste gå igenom det här & det måste få ta tid. Är det verkligt dags att se att den konkreta orsaken för att vara beredd att iallafall på riktigt släppa taget om dig, låta kärleken gå ur händerna & kroppen, att leva genom förlisningen & därmed bli ett med flödet som säger att det är över? Är magkänslan som vill se oss där i framtiden bara en rädsla för att släppa dig? Kanske är det så. Om jag älskar borde jag låta dig vara där du vill vara, borde jag vara bortom ilskan & önska dig det allra bästa oavsett min roll i din tillvaro. Älskar. Det gör jag. Släpper? Måste väl fan försöka påbörja projektet. Undrar bara, en sista gång ändå vad meningen var med vårens stora resa, med lyckan över att leva i de gemensamma drömmarna, att vandra i hand & skapa filmer med grodan Lisa, med glädjen över att leva ut som vi gjorde, som om vi lade en grund för kommande som sedan drog rakt ned i lavinen? Kärleken ÄR förbannat hänsynslös.

 

Var som en pokerspelare. Håll fokus, de rätta korten nära, lugnet & tilltron, det starka energiflödet & det kommer till dig som du önskar för ingen kan motstå det bästa kortet. Åt fanders med de korten; jag spårar ur & lägger shack matt.

 

Vi får väl spela den där Höstvisan igen då; härligt soundtrack till our lives. Verkligen.

 

Har fått möta Bengt, Unicorn & Rainbow idag. Här finns däremot bara rent, mjukt & något helt ljuvligt att tala om. Katterna tre där ungarna snart är veckorna tre. Rainbow längs min hals, litet spinnande från liten kropp & jag faller & älskar den lilla katten & inser att detta är det godaste nog. Lev nära mig med din lilla orange strimma i pannan & jag ska alltid se dig som en påminnelse om att kärlek ÄR vackert.