mellan raderna.

Vaknar här hemma i rävlyan, ensam i numera vanlig ordning. Det är en lördag & regnet hänger i luften. Det är känsla i kroppen idag av ihålighet som skulle kunna skrämma mig, om det inte vore för att jag vet att det mesta paserar. Försöker att mest notera. Flockräven är ensam. Och inte så att jag vill addera mig med andra, bara för att. Jag älskar att vara hemma med en annan människa. Jag kan klaga på det ibland att jag vill vara själv & att en relation är för symbiotisk; eller ärligt; den enda symbiotiska relation jag haft är egentligen med Peter. Ibland suddades våra egna gränser ut & det var väl där någonstans som vi också började glida isär, mitt i vulkanelden då luften tog slut. Jag minns dock mer. Jag vet hur det är att vakna tillsammans med sin närmsta vän, bli omhållen & hålla om nära & för alltid vilja stanna i det ögonblicket. Jag saknar att leva med Peter. Att dela morgonkaffet, att notera att regnet hänger i luften idag. Jag vill få höra hur han leendes kontrar med att "Jag ser det. Perfekt. Ska vi dra & tälta?". Och så drar vi med buller & brak & handlar härligheter att äta senare då vi är inkrupna i ett tält & så är vi snart i skogen & inte bara noterar regnet utan verkligen lyssnar på det. Det här är s a k n a d.

 

Det är lite tunga dagar nu där jag saknar P väldigt mycket. Saknar, minns. Ibland krampar det värre än andra stunder, ögonblick då jag inte begriper hur jag ska kunna fortsätta utan honom. Ser foton på honom, på oss. Gemensam lycka, galenskap, free birds united. Någonstans slutade vi minnas att vi egentligen alltid var fria, att vi möttes sådana & skulle förbli ensamt flygandes. Att det var en ymnest att vi hade mötts & vi började glömma bort att uppskatta & aktivt välja den andre varje dag. Istället blev fokus mindre på oss själva & varandra & det växte istället för andra. Kanske som en anledning för att gå någon annanstans då det blivit tungt att andas hemma. The big bang kom & vi gick sönder.

 

Ser bilder på oss & saknar dig så otroligt mycket. Jag vill alltid minnas dig. Aldrig har jag mött någon som du, såklart. Och jag minns & saknar så innerligt oss när vi gjorde varandra så glada, levande, nyfikna & som på nytt födda. Jag vet att det här är en del av processen. Att det är vackert att sakna också. Jag är väl medveten om att du har många stora tunga stenar som du själv, på egen hand behöver lära dig att hantera. Jag kunde inte bära dina berg åt dig. Det finns det ingen som kan. Jag orkade inte längre, tog slut i mina axlar & det slet i de händer jag höll öppna för dig. Jag gav upp, slutade se dig. Slutade se dig där bakom de stora tunga stenblocken. Jag vill att du är lycklig, älskade. Den dagen du står mer på egna ben igen så kan vi mötas. Jag hoppas att den dagen kommer. Jag hoppas att du är rädd om dig bakom stenarna & att inser att du kan stå på dess topp & skratta högt igen.

 

Jag är djupt tacksam över Hanna & Malla ikväll; mina kvinnor i livet. En helkväll tillsammans som har stärkt mig, oss tre tillsammans. Med er blir jag påmind om mig själv. Om hur det är att vara stark & må bra. Underbara livskamrater.

För en kortare stund befinner vi oss i hans hall bland halvt packade väskor. Jag har bara dykt upp en liten stund för att njuta enormt av ett ordentligt famntag innan vi skiljs åt igen (i vanlig ordning). Hans berg kallar sista gången för säsongen & han lyser redan, bara genom att han närmar sig dem i tanken. Vi tillsammans känns lätta idag; tydliga. Hans hals är len under mina läppar & jag ler över att han äter upp mig med sina händer; följsamt, lekande, nästan som om hans fingrar retsamt ler i sig själva. Jag känner mig ljus & lätt i mig själv & det färgar nog oss båda.

Plötsligt när jag står där i hans famn så ringer det - landstinget! Det är om jobbet! Jag blir kallad på intervju om två veckor. Intervju! Yes! Det jublar i magen & det är nymåne idag, i min famn finns det kärlek & jag har en tydlig manifestation i mig; this is the year. Det är nu jag får chans att göra min resa. Min. Karriären får sig ett lyft, riktningarna blir tydligare. Jag fattar beslut som ibland är svårare än jag tror mig kunna hantera & ändå gör jag det; går utanför mina bekvämlighetszoner & tror ändå. Jag har lämnat en relation även om jag älskar personen; inte för att jag har en tydlig rikting eller plan, ingen plan alls kring det här men jag har bara vetat att det jag haft inte har fungerat för mig. Jag har därmed kastat mig ut, utanför bekvämlighet & trygghet, tagit ett djupt andetag, blundat, hållt mig själv hårt, hårt i handen & hoppat. Nu har jag börjat öppna ögonen. Kisar ut. Har ibland väntat mig förödelse, skam, mörker & tvivel. Det sistnämnda, tvivlet finns. Det kan jag inte förneka. Men, inget tvivel om att jag just nu har fattat rätt beslut. Ångrar ingenting av nuets föränderlighet. Det kan jag inte förmå mig till, då skulle jag neka mig själv chansen att må bra. Däremot undrar jag ibland över om jag vill leva utan Peter. Egentligen finns ingen undran. Jag vill inte leva utan honom. Men, jag vill inte leva med honom som förut. Och i detta kan vi inte mötas nu. Han vill inte ha en relation med mig som enbart kompis. Det är han väldigt tydlig med & jag uppskattar hans tydlighet & älskar honom ännu mer då jag ser att även nu är vi bäst ihop, bäst på kommunikation.

 

Igårkväll möttes vi hemma hos gemensamma vänner. Det var ovant att vara där, famlandes för att finna ett helt nytt sätt att umgås på. Jag såg på honom hur svårt han tyckte att det var. Själv så njöt jag mest över att ha honom där, nära. Han såg trött ut, älskade. Jag kunde inte sluta fantisera, drömma, minnas oss då jag betraktade honom. Minns hur han känns, hur han doftar. Hur han rört vid mig. Hur jag vågat falla för honom med öppna händer. Allt vi gjort ihop. (allt jag fortfarande vill göra). Jag rörde inte vid honom igår, gav honom ingen vänskaplig famn utan repsekterade hans gränser. Jag önskar fortfarande att jag en morgon ska vakna upp & känna en djup & sann övertygelse om att jag vill välja honom & oss igen. Att jag ska vilja ha ett fokus på oss två & bli lycklig & utan tvivel i ett sådant val. Jag vill känna att jag vill välja oss för jag vet hur bra vi har varit när vi två tillsammans var i fokus förut, då vi bara valde den andre. Lika väl vet jag om att jag inte kommer att forcera något. Just nu kan jag inte göra ett sådant val om oss då det inte finns som en självklarhet i mig. Inte heller ens en tro på att det skulle fungera. Om det en morgon är just en sådan morgon, med en sådan känsla så får jag ta det då & se om han alls finns kvar i mitt liv & om han vill minns mig då.

 

Jag satt i ett långt samtal med Finn häromdagen. Mycket handlade om jobb på Ängsbacka - om mitt arbete med att queera till festivalerna. Det fladdrar i magen på mig, minst sagt då jag tänker på att åka dit. Utmaningar väntar. Har till och med övervägt att inte ge mig av, för att slippa möta mig själv så djupt. Jag hoppas dock att min nyfikenhet över vad detta kan ge kommer att vinna.
Mycket var som sagt om jobb, men inte allt. En del handlade även om vår gemensamma önskan om att ses. Om att vi längtar. Senaste turen dit var en berg och dalbana för mig. Jag föll för henne & äntligen gav hon efter & lät sig själv känna för mig. Det var oslagbart, helt magiskt då vi kysste varandra för första gången & då hon sedan alltmer övertygad sökte upp mig, höll mig nära & placerade de där underbara läpparna över mina som ofta smakar honung. Vi är lite för lika ibland när det gäller rädslan över att låta andra kommer innanför våra murar. Vi har mötts en del men aldrig pratat om oss, inte förrän nu. "Snälla, fall inte för mig, sa hon uppmanande nu. Jag är inget bra relationsmaterial. Men du, det ska bli så himla fint att se dig. Jag längtar. Kom." Och jag intygade henne om att jag vet vad det innebär att inte våga tro på relationskontrakt, hur det är att inte vilja vara bunden. Men att få vara fri att känna, ändå. Och jag tog chansen nu att fråga om jag får bjuda in henne till mig, till min famn & mitt tält om natten om jag ärligt menar att jag inte gör det för att göra henne till min. "Ja, sjöng hon. Ja! Jag vill det Linda.".

Vi hade svårt att avsluta samtalet, vill mest vara nära den andres tankar hela kvällen så timmarna flöt på & vi höll oss kvar. Finn alltså. Jag som knappt trodde det var sant då vi äntligen kysstes runt nyår. Kunde knappt tro att det där ljusa blå ögonen ville ha mig. Men ögonen lurades inte. Hon fanns nära, så ofta & så mycket. Och snart är det dags att ses igen. Ändå på helt nya sätt. Då var jag en del av en annan nära relation. Nu är jag en friare fågel.

 

Jag berättade till J igår om Finn. Jag kan inte se ett enda spår av osäkerhet i hans ögon. Bara uppmuntran. Var med henne Linda. Åk! Jag berättade om mina tvivel & han fortsatte; åk! Troligen gör jag det.

 

Jag har en längtan i mig som jag behöver utforska. Igår hos vännerna (som har en regnbågsflagga utanför huset, thats love!) där även P & många fler fanns med så var även Elin. Min kära vän Jennis blivande fru. Vi har en tidigare påbörjan relation, en gång var det två relationer som möttes i längtan efter varandra. Nu är jag fri för mig själv & P likaså. Fruarna finns & E är nära, igen. E & jag satt bredvid varandra, rörde lätt vid den andres händer, placerade lite lätta läppar i pannan, jag kände hur hon utforskade mina örsnibbar, mina halslinjer & hela min kropp öppnade sig, började be om mer. Det finns en trygg grund med E som får mig att genast slappna av & erkänna ett begär. Jag vill ha henne, rent kroppsligt. Igår ville vi båda ha mer & jag vill låta oss njuta av det här, av oss. Snart.

 

Jag har begär, jag har längtan efter kvinnor. Och det är min tur nu att utforska mer, att inte bli alltför bunden vid annat.

 

Var precis ute & sprang i mina nya bästa löparskor & strax väntar feministpromenad med min älskade psykologiska doola Malin. Insåg där jag sprang att jag inte är hjärtekrossad. Jag sörjer P. Det gör jag. Mycket. Men jag är inte krossad av det här. Insikten känns skön på sitt sätt. Jag beklagar hans sorg & är verkligt ledsen över den men den är inte min. Det känns viktigt att särskilja.

 

Solen strålar & värmer & dagen är bra, den är vår.

 

Så står han plötsligt vid min dörr, igen. Han är blond, skäggig & vackrare än jag sett honom, någonsin. Han fångar upp mig i sin famn utan att jag hinner göra något annat än att känna & vara precis där jag är – och som han känns. Hur är det möjligt? Det är som att känslorna för honom verkligen kommer bakifrån & överraskar mig lika hårt varje gång. Det finns inga flyktvägar för honom när han är nära; inget sätt att låtsas som att jag inte är så noga med att ha honom intill. Det är som en inre explosion som rinner genom venerna, ut i händerna & över mig själv, över honom. Jag är handfallen & nästan blödande öm; sårbar. Om han bara visste – kanske vet han? Kanske är det just han ser? Jag noterar att det inte går en stund utan att han rör vid mig tillbaka. Han söker hela tiden upp någon del av mig som han kan vila en hand på eller lätt röra vid.

 

Jag ser på honom & ser en av de sexigaste personer jag har mött. Det är intressant att det är det jag bland annat möter mig själv i; ett begär där jag betraktar honom nästan som ett konststycke.  Hans blick är så ren på något sätt, känns lite farlig för mig. Farlig för att jag kan luras av att  tro att en sådan blå blick inte kan dölja oärliga idéer men ack så fel jag kan ha. Kanske läser jag honom helt fel & inte har någon aning alls. Jag är paranoid. Så rädd att det vackra i mina händer ska rinna iväg & undan.

 

När jag har honom så nära så finns det inte en enda tveksamhet om vad jag vill. Det går inte att ta ett kliv ifrån & ens försöka välja bort honom (och varför skulle jag?).  Samtidigt är det lite svårt (och det är väl en del av tjusningen) att han har en sådan effekt på mig. Jag har blivit märkt av historien, helt klart. Är rädd för förgängligheten, för snabba vändningar. Att han när som helst kan vara försvunnen. Jag satt mittemot honom igår & riktigt kände hur blodet forsande genom kroppen på mig, hur jag skalades av lager för lager för varje samtal som förde oss lite, lite närmare. Närmare för nu – plötsligt är han borta. (eller?) Jag känner verkligen så mycket men jag skulle inte erkänna det här för honom. Jag är för naken nu. För rädd. Under ett av samtalen igår, mitt i valvakan som vi följde till Europa parlamentet, pratade vi om hur härligt det är att öppna nya dörrar för nya händelser; sådana som kan förändra ens liv för alltid. Ibland vet en inte vilka de dörrarna är förrän de plötsligt är där, vidöppna, omöjliga att backa ifrån. Nya erfarenheter, nya zebraränder som markerar större klokhet, känsla. Som Kärlek, hur kärlek som går på djupet är en verklig nyckel in i sig själv & en större inre värld. Hur känslan av att vara Kär kan förändra ens syn på livet, för alltid. Jag vet inte om J har varit verkligt kär men jag frågade. Inte om mig, om oss utan syftade på andra tidigare möten. Under något kort ögonblick tolkade jag det som att han ryggade undan, vek med blicken, gav mig en reaktion jag inte förstod & plötsligt kände mig jag så galet utsatt, sårbar, som om jag satt & väntade på ett svar som egentligen handlade om att jag undrade – är du kär i mig J? Han såg nog att hundra resor sköljde över mig & sträckte ut sina armar, kom sa han bara. Och drog mig över sig, intill sig. Kramade om nära. ”Jo, jag vet vad Kär är. Jag har upplevt det” sa han. Så du tyckte att jag flackade? Jag sa inget utan borrade ned mig vid hans halsgrop & andades in honom & var som en naken känguruunge.

 

Vad svårt vi båda har att i ord ta på känslorna som finns mellan oss. Jag är rädd för att ta på dessa känslor i ord; min rädsla är att om jag tar dem i ord så visar vi oss stå på helt olika sidor av myntet & måste säga adjö. (Vart kommer den här tydliga rädslan ifrån?)

 

Vi somnade nära, glada för att F! Tagit sig in med en plats i EU parlamentet och får möjlighet att störa gubbväldet. Ledsen för att främlingsfientliga partier vinner alltmer makt. Jag somnade närvarande i hans armar. Vaknade & ville inte att han skulle gå. Jag var där under hans händer som rörde sig över min nakenhet vid avskedet. Där & fortfarande lika mycket hans, just nu.

 

Senaste dagarna har jag saknat P vansinnigt mycket. Fantiserat om att välja bort J,  att prova välja P som livskamrat  igen & köra ett all-in-race med att skaffa kajak & stuga, göra fjällturer & älska länge framför eldar & vara bästisar igen. Jag började häromdagen tro på dessa tankar. Tro på att det skulle vara möjligt, att de kom från en vilja, en sann längtan. Det går, till dess att jag möter J & förlorar alla starka konturer & läker ut mig själv över hela honom. Tyvärr, på sätt & vis. Men det här är väl så det är av någon anledning.

 

Och nu är jag i Umeå. Har ett eget, helt fantastiskt hotellrum med utsikt över en stad jag kan tänka mig att bo i nån gång. Regnet ligger längs gatorna, luften är lätt att andas. Imorgon utbildar jag. Med mig har jag Maria, en väns Kärlek för att lära henne det jag gör, för att kunna överlämna längre fram. Satt nyss i Marias rum, betraktade hennes läppar & fick en sån spontan lust att kyssa henne, att få känna hennes händer, började fantisera om hennes nakenhet så jag blev tvungen att resa mig & gå. Gå in till mitt för att inte ställa till med scener som hade blivit en svår morgondag. För min längtan är inte i hennes fokus, inte egentligen. Jag är bara så förälskad att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv.

 

Skriver längtande sms till J om starka känslor & får en enda rad tillbaka: ”Är känslan så stark?" Och jag dör lite & tänker fuck this & no shame & svarar att ja, så starkt är det & kanske känner du inte starkt alls utan har liksom bara dragits med i bara farten då jag väller fram.” För kanske är det så. Och att han fick dessa rader, precis nyss är väl svårt då. Svårt om han ska vara ärlig & bekräfta det jag både räds & tror. Lika bra tänker jag. Lika bra. Jag tänkte på det igår då han låg där bredvid mig; att dig kommer jag inte hänga med om du inte vill att jag rör vid dig. Nej, då måste jag gå. Jag vill för mycket. Jag undrar, ser jag inte ett mönster i mitt beteende nu? Att jag bäddar runt omkring mig för att ensam är stark, lite skal som ändå omger mig för att dämpa fallet. Som en jävla scout, alltid redo. Alltid redo för fallet, för att bli ensam kvar & då minsann ska jag vara stolt & stark där jag står. Och ju mer jag bäddar såhär desto mer sänder jag ut de signalerna till andra att det här kommer inte att gå, här finns ingen tro & så faller det. Jag gör det igen alltså, grattis Räven. Minuterna går, snart kommer det väl en rad eller tre. (t y s t n a d) Och de börjar komma, raderna. Om att han inte vet vad han kännner men går igång på min nakenhet & jag tänker genast att han mest av allt vill ha en naken kamrat. Och det vore hett, sexigt som fan om vi kunde gå lös i ren nakenhet bara. Men jag är så sårbar så det är knappt möjligt att förstå för mig själv ens & jag skulle bli helt söndertrasad av att vara den enda av två som vill mer. Eller?

 

Nu skriver han: "Jag har alltid haft svårt att känna efter & kunna sätta ord på det som känns. Men ja, kanske är det så enkelt som du säger? Men jag känner faktiskt inte riktigt igen mig  det där. Lyckan jag känner när jag är med dig är betydligt större än så".

 

Jag måste ta ett djupt andetag & släpper sakta, sakta ut luften. Tack livet. Han hade kunnat nappa på det slappa undanglidande betet som jag kastade ut. Men han gjorde det inte. Istället fortsätter han & skriver "Släng skalet. jag ler, trånar, suktar & är lycklig när jag är med dig. Den känslan jag kan sätta ord på!".

 

 

Okej, släng skalet.

 

 

Jag känner mig så pms:sig så att jag egentligen inte bör lämna några rader. (men som pms:ig så skiter jag i det av begripliga skäl).  Jag känner mig som en schablonbild av en feminist idag: Fet, hårig, ful & jävligt förbannad under tiden som vi ÄGER världen. Övergripande sett så har jag det bra & mår bra. Folk på jobbet är nöjda med mig (och förhoppningsvis blir jag kallad på intervju. Snart) P är någonstans högt i fjällvärlden & tar hand om sig (vilket gör mig glad!), jag har fått gott om tid med Hanna, faktiskt varje dag här nu & har myst med Elliot Avalon & sett det här lilla underverket sova i min säng. Alldeles snart är det dags för Luleå Pride & det betyder också att det väldigt snart är semester (!) Efterlängtat & välbehövt. Hanna har bestämt sig för att följa med mig ned söderut efter midsommar, till Molkom & Ängsbacka i de värmländska skogarna (till min stora lycka) & därmed får vi en egen semester, vi två med barn innan vi skiljs åt på obestämd tid.

 

Igår sprang jag mitt första lopp; ett terränglopp på 7.4 km i hällregn & jag gjorde det på 40 min vilket kändes helt okej då jag gjorde det med något virus i kroppen & en mensverk från helvetet. Efteråt drog jag till badhuset & sträckte ut kroppen, gav mig & den självkärlek med bastu & tog väl om hand.

 

Märker ändå att jag idag smågrymtar & suckar över onödiga ting som får ta sig alltför stora proportioner. Klagar för mitt inre att jag har för mycket på jobbet (och inte hinner med mig själv), misströstar stort att J nog inte alls har fallit för mig. Tänker (antagligen orättvisa tankar, eller vad vet jag egentligen?) om att han mest speglar den bekräftelse jag ger honom & i rena ivern kysser mig med ett barns glädje. In facto så är han inte så dedikerad. Skulle jag fråga om jag har rätt så är jag rätt säker på att han inte skulle neka. Han har varit sjuk sedan jag gav mig av söderut & gav sig därför inte av till bergen denna helg. Ändå är det jag som (tråkigt nog) hört av mig, som har peppat & velat ses & kommit med förslag & betett mig lika längtade som jag varit – utan respons. Gång på gång alltså. Det sliter på självkänslan & jag förlorar glöden & drivet i att fortsätta försöka. Och försöka vad egentligen? Vad vill jag ha? Bekräftelse? Sex? Ett förehållande? Kom igen Räven. Jag vill inte ha ett förhållande. Men, jag vill att han ska ta mig med storm & nyfikenhet & se på mig i solen & uppskatta oss & den iver & glädje som skapas mellan oss ibland. Att han Ser, att han alls vill Se. Inte bara betrakta i förbifarten. Att han inte visar det minsta tecken på längtan efter mig gör mig sur & less. Nähä, skit i det då.

 

Gav honom ett meddelande idag som löd: Om du haft den minsta oro/fundering över ett potentiellt frö till en förlängning av oss två så vill jag mest säga att du kan släppa det nu. Cykeln rullar, mensen är här & jag har röstat feministiskt!

 

Någon gång så tror jag faktiskt att det kommer att bli ett blont litet barn, bara för att det skulle kännas lite ovant så är den säkert snoppbärande dessutom. En dag alltså. Men tydligen inte nu. J får väl donera eller nåt så kan jag få bruka när tiden är mogen, när frukten vill falla.

 

Har som nämnt varit till vallokalen & röstat & jag vill höra när Bryssels gubbvälde faller. Därför röstar jag F!.

 

Idag är det morsdag & kvinnor bör varje dag hedras & uppskattas. Kärlek till er -  historiskt, i samtiden & i framtiden. Kärlek, till oss & det röda.

 

Det sätts alltid igång en del processer i mig då jag befinner mig i rörelse; mycket som är inlindat i längtan. Längtan efter att utmanas, att börja om någonstans, att se vilket slags liv jag skulle få om jag plötsligt bytte bostadsort. Vad skulle jag identifiera mig med då? Vilka vänner skulle jag få? Skulle jag möta folk som ville paddla kajak med mig om somrarna? Som skulle hälsa på mig spontant? Skulle jag efter en tid vakna upp en dag & vara hemma, där? Vilken plats kulle det kunna vara? Uppsala? Malmö igen? Stockholm eller något helt oväntat som Östersund eller någon liten ort i Nordnorge?

 

Jag inser hur mycket som en nära kärleksrelation fungerar likt ett ankare för mig. Att inte ha ett sådant ankare gör mig nästan (för) benägen att (lite för) snabbt vilja skapa förändringar, på stört. Otroligt att jag inte har rakat av mig håret (än). Bara för att det går, för att det är lätt att förändra sig själv som alltid finns tillhands. Saken är väl den att jag inte känner mig överraskad av mitt tillstånd nu, mer tillbakalutad. Håret får fortsätta gro & jag vill inte fly någonstans, inte lämna om det inte finns en riktigt bra anledning. Det var fint att glida runt på egen hand i Eskilstuna, att stå under blommande träd & minnas livet i södern (och länga tillbaka, länga till igen i framtiden kanske). Jag gled omkring utan att känna en själ i den staden, pratade med Robert, min ständiga följeslagare i luren & vi planerade inför nya tider då vi möts igen. Är så glad för att han är en av de personer som jag vunnit under åren i Malmö, som kommer att finnas med mig länge.

 

Det gick bra på jobbet, på hbtc-utbildningen av en öppenpsykiatrisk klinik. Jobbade tillsammans med en ny kollega från Förbundet som jag aldrig mött. En inspirerande person & jag började längta efter mer tydliga aktivistsammanhang för mig själv; efter att få gå lös själv & slippa tänka på ytor, andras blickar & yrkestitlar. Jag får se till att placera mig i något sådant. Reste sedan från Eskilstuna till huvudstaden – raka spåret till mina favoritfruar. Hem till deras detaljrika feministvärld till fantastiska hem (som jag alltid älskar). Fick ett underbart välkomnande med bubbel i solen. Som jag önskar att vi bodde närmare varandra. Alla har sin grej en behöver göra, något som drar i en, som känns rätt. Mitt umgänge är drivande själar (och jag älskar ju det) Vid sovdags kröp jag upp på sovloftet & började sakna P. Senaste gången jag var där var med honom. Det var dagen innan vår gemensamma avresa till det (icke) förlovade landet (Egypten). Jag saknar honom i vardagen. Inte allt med honom, men ganska mycket. Jag kommer på mig själv med att tänka på honom, föreställa mig att han dyker upp lite då & då, närmar sig, ger mig en kram. Ser för mitt inre hur vi skrattar för jag minns våra skratt & samstämmighet.

 

Jag har inte hunnit göra så mycket minnen med J. Egentligen inte många alls. Undrar hur snabbt vi bara skulle kunna bli till stjärnstoft för den andre, ett hastigt förbipasserande minne? Ibland, i små ögonblick så känns det som att det redan är så (för mig). Han vill spendera varje ledig helg bland sina berg (inte med att lära känna mig mer). Eller – jag vet att han inte väljer bort utan väljer till. Men indirekt blir det så att vi inte kommer varandra närmare. En snabb överläggning säger mig att det inte är mycket tid alls som vi spenderar ihop & snart är det sommar & ledigt & jag ska fan i mig dra ut på äventyr & inte misströsta alltför hårt så att jag missar att leva fullt ut. Jag vill inte bli alltför påverkad av relationen med honom så att jag begränsar mig (men jag vet att det är lätt hänt). Inser att det nog är riktigt bra för mig att åka söderut efter midsommar, ned mot Karlstad, Molkom & Ängsbacka. För att möta nya människor, denna gång utan P. Eget tält, egen härd. Eget äventyr & gemensamt skapande med Finn & andra av festival & inre utforskande (som alltid). Det känns lite läskigt men det är en riktning som inte går att följa utan utmaningar & utveckling.

 

Och jag vill säga ja till det – utmaningar som utvecklar. Jag ringde chefen för jobbet som jag sökt nu. Vi hade ett bra samtal idag & jag manifesterar om & om igen hur jag blir uppringd & meddelas att jag fått tjänsten som projektledare för barn & ungas psykiska hälsa på NLL.

 

Och det här med att vara i rörelse. Det gick inte många timmar i Sthlm innan jag började längta hem till norr, våldsamt. Det visade sig att älskade Mallmånes Leon blivit sjuk & det var dem jag planerat att hänga med & egentliga anledning till att jag tänkt stanna lite längre. Utan dem i fokus så blev det ett lätt val för mig att dra iväg på nya äventyr i det som faktiskt för mig – är rätt riktning- Norrut. Efter en dag med date med chefen & egentid på stan köptes en tågbiljett & nu sitter jag här, on track. På väg hem igen. Bra att vara i rörelse, att få perspektiv. Passerade som hastigast en person längs Stockholms gator idag. Jag blev så överraskad att benen liksom bara fortsatte men i efterhand önskar jag att jag stannat upp. Det var en gammal kärlek till mig, Petter. Och det var rysligt många år sedan vi sågs. Ändå blev det inte mer nu än ett hej. Ett ögonblick igen, det enda som nu fanns kvar. Intressant hur livet är.

 

Sen mötte jag en idiot till kärnfamiljsförespråkare på centralen precis innan avresan & det eldade igång mig ännu mer – eldade igång mig för att vilja dra hem nu & fortsätt placera hbtq-frågorna på den politiska agendan, det behövs.

 

 

 

Helgen i sammanfattning blev ganska mycket som väntad: en hel del jobb (mer än för någon som haft annat jätteroligt för sig men mindre än väntat) & löpning (mer än väntat, fantastiskt nog!).

 

I lördags sprang jag i skogen genom ett ihållande småregn, passerade skogsgläntor som lyste öververkligt, väntade mig nästan att plötsligt få möta en enhörning när det kändes som mest magiskt. Sprang lätt som en gasell över lera, torv, våtmark, snö & nytt grönt. Bredvid mig sprang P; symboliskt som den sparring han så ofta varit för mig. (Och det jag inte visste då, på vår tur i lördags var att det skulle komma att bli vår sista gemensamma tur på väldigt, väldigt länge). Det var så vackert att det nästan gjorde ont i mig. Hela upplevelse, alla lyckliga fåglar.

 

 

Vi fortsatte hem till mig sedan. För att umgås men snart rämnade den möjligheten. Platt fall, fritt fram för det som faktiskt är. Vi kan inte längre ses. Inte som jag vill & definitivt inte som han vill. Ryggen mot väggen & plötsligt lämnar vi då verkligen varandra. Du & jag baby, nu drog vi oss isär. Han vill inte träffa mig så länge jag inte vill vara mer än hans vän. "Hör av dig när eller ens om du nån gång vill möta mig mer än så", sa han. "Ta bilen, jag vill inte ha den eller med dig att göra igen. Jag är för ledsen för att orka med dig mer." Nu tog det slut. Jag blev det då och är fortfarande - förtvivlad. Tänker att det kanske inte blir så igen, ska vi då inte höras mer? Är det nu vi går in i transformationen som förvandlar oss till bekanta, sedan främlingar? Jag vill minnas dig älskade. Vår historia. Vårt band & de kapitel vi skapade. Så mycket som jag gjorde för allra första gången med dig. Som du slog undan mina ben & mitt motstånd, så hårt jag började älska dig. Upp & ned för fjällen, genom hela landet, in & ut ur olika skogar, över bäckar, länder, in i vulkangrottor i Spanien, ned i Röda havet i Egypten, in i familjekonstellationer, runt i släktträd, framför brasor, i bastun, i karga finska världar, längs med alla de linjer som gjorde vårt liv ihop. Det finns inga tvivel om allt jag älskat & hur mycket jag kommer att sakna. Förändringar ÄR så förbannat sorgliga ibland.

Du drog hem i lördags & tydliggjorde; "hör inte av dig mer."

Och jag springer & springer. Tidigt imorse upp & ned för branta backar, genom skogen i sällskap av systern.

 

Sedan en fin dag i solen med goda vänners händer i mina, kalas för Veravilde & sen hem igen. Hem för att jobba, för att få iväg min jobbansökan. Nu är det gjort! Nya möjligheter & utmaningar. Ge mig det här nu livet.

 

Och J skriver: Kom hem till mig imorgon & förför mig. Det är vad jag känner & vill. Vad känner du?

Lätt. Matchen är avgjord på förhand.

 

 

 

Mitt liv är brokigt av mycket färger nu.

 

En av mina absoluta favoritplatser är min riktigt gröna kökssoffa. Den är stor, rejäl, hård men samtidigt omfamnande i sin kantiga form. Den bjuder in till många uträtade tankar, till tankevurpor, skeva idéer & även det som endast är frön till det nya som smygande gör sig éntre i form av nya tankar. I den här soffan återvänder jag & rastar huvudet (och hjärtat). Mellan tuffa tag, mjuka tag, förvirrade, ömma & ledsna tag. Mellan varje runda återvänder jag till den här soffan. Suger på en kaffe, skriver lite. Låter allt bara vara precis som det är.

 

Till den här soffan kan jag bjuda in vem jag vill i min tankeverkstad & smida historier.

 

Ofta, nu för tiden är det  J som dyker upp i tankarna & det får vara så. Det är skönt & ofta vilosamt. Igår landade jag hemma hos honom, i hans soffa. Strax hade vi varsitt vattenglas i nävarna, jag ett piller i min hand & vi gjorde en lättsam & gemensam sak av det som skulle till. Jag noterade igår hur jag uppskattar att vi båda har våra skilda boningar. Att när vi ses så gör vi det för att vi aktivt är sugna & väljer varandra. Då lägger vi också bort andra göromål & bara umgås i närvaro, är ihop. Sen har vi i övrigt separata liv, tydligt egna intressen, umgängen, drömmar. Just nu är det vad jag behöver. Tillräckligt mycket distans, tillräckligt gott om närhet & aktiv gemensamlek. Pillret tog luften ur mig igår & en av de (enligt beskrivning) vanligaste bi-effekterna slog till; totalt trötthet. Jag låg nära J, händerna i varandras, lyssnande på feministiska debattörer & stand-up komiker & skrattade ihop.  Jag var tvungen att med långsamt yra steg ta mig till sängen sedan & somnade inom loppet av tio sekunder. Max. Hann varken ta reda på vart J befann sig, säga god natt eller något annat. Pang bara. Vaknade till av att J kramar om mig, håller mig nära. Och även denna natt blev jag varse att han vid flertalet tillfällen pussade på mig, tog min hand eller bara lade en fot över min. På natten har han inga skal min vän. Inte heller jag. Jag klev upp i gryningen för att dra på svettig spinning. Det var fint att krama den här fina människan på återseende & se hur ett avslöjande leende då drog över hans ansikte; som tagen på bar Kärleksgärning.

 

Sedan hörde han av sig mitt på dagen, bara för att få en kram igen. Men jag, lyxräven som jag var låg just då & fick en ohyggligt skön ansiktsbehandling & massor av selflove. Nu är J bland sina berg, igen. Långt härifrån på en plats där jag vet att han är lycklig. Nu har vi mycket tid ifrån. Han kommer just hem då jag i princip är på väg att ge mig av söderut för jobb & vänskapshäng. Då jag sedan återvänder till hemstaden så är han bland bergen igen. Att vi är ifrån så mycket är väl bra för att få längta. Men det är svårt. Också. I allt det här nya som slår så hårt i bröstet.

 

Jag umgås en del med P nu. Ibland undrar jag varför jag inte tänker på honom mer, varför jag inte sörjer hårt, hur jag kan vara så frisläppt närvarande med någon annan, hur jag plötsligt inte längtar efter att kyssa honom, hur jag för varje stund som går är mer min egen, hur jag märker att jag för mig själv inte längre anser mig ha en fast partner, att jag inte längre har P & han inte mig.

Ändå, när jag tänker på det så har jag inte officiellt sett gjort ”slut”. Inte brutit rakt av. Inte heller han. Ändå är alla ord raka, tydliga, på bordet. Även det som sker i handling med mig & J är öppet. Och jag ger inte längre någon respons på att jag överväger att välja bort J, har istället sagt att det inte längre är aktuellt. Inte för P.  Och jag lever själv & det börjar kännas som att det redan är länge sedan som jag levde ihop med någon. Kanske är svaret det att jag redan under lång tid har bearbetat den här transformationen som också är ett avslut? Även under de senaste månaderna med P så levde jag mest med mig själv. Det känns som att jag kan det här & jag gör det bra. Som det är nu så vill jag inte dela mitt hem med någon. Inte en vän, inte skapa kollektiv. Leva rävliv är gott nog. Och få bjuda in när det känns rätt bara.

 

P har skickat mig det allra vackraste mail & det berörde mig djupt. I honom finns en person som vill dela hela sitt liv med mig, för nu & alltid. Leva, bo närmast, andas tillsammans genom det mesta. Vackra rader, starka ord. Jag kan önska att jag delade det han drömmer om men nu står det klart för mig. Jag gör inte det.

 

Jag skrev till P ikväll att jag vill vara hans vän, en av de allra bästa av vänner. Men inte mer. Jag må vara hård, brutal. Men jag känner mig sann, mot mig själv. Och fortsätter undra varför jag inte är mer ledsen. Men jag är inte särskilt ledsen. Lite vilsen i livet för att mycket är nytt men inte ledsen.

 

Fredag & dagen har bjudit på mer än jobb. Ludvig & jag har åter manifesterats nära den andre igen. Det brukar vara så, vi går i cykler. Igår & även idag. Idag satt vi under ett parasoll när regnet plötsligt föll. Vi drack kaffe & samtalade utan tid & i sann närvaro. Så väl vi känner varandra. Så nära vi ändå är. Det är intressant att följa vår resa. Jag tror att vi åter igen är på väg att återkoppla, hur vet jag inte. Bara att jag anar att vi har en ny gemensam våg på gång.

 

 

Jag har även träffat livsfränden H, knyttet, Meno & Jonas. Fina vänner. Sedan egentid hemma. Det skönaste av allt ändå. Sängen är gigantiskt fortfarande & kommer väl att vara så. Det är också precis som det ska. Nu väntar en helg med jobb & löpning.

Plötsligt sitter jag hemma i min kökssoffa & i min famn ligger en blond vacker ung man, hemma i mitt kök! Han ligger bekvämt tillbakalutad mot min bröstkorg & vi samtalar om stort & smått. Han peppar mig för att söka det jobb jag är så sugen på & hans tro på det gör mig ännu mer sugen på utmaningen.

 

Det är intressant att jag blir förvånad över att han tycks betrakta mig med sådana kärleksfulla ögon & hans mun säger saker som gör mig glad & undrande. Ofta får jag för mig att han är längre ifrån mig än vad han egentligen är. Det motbevisas gång på gång då vi ses. Igår lade vi oss bredvid varandra & tanken på att ligga bredvid en annan person jag åtrår i den säng som nyss delades med någon annan skaver lite. Jag har inte vant mig vid tanken på att det är upp till mig själv nu att göra allt det jag vill. Min primära relation har upplösts. Det är ovant men väldigt fint. Vi ligger bredvid varandra. Naket. En skön tystnad där vi vidrör varandra med slutna ögon, som tysta ord som ramar in vad vi upplever, känslor som lindar in den andres konturer. Ur det avslappnade tillståndet öppnar jag min värld för honom. Det är då jag blir som mest naken, stark & säker på vad händerna söker efter & hur nära jag vill komma. Igår möttes vi (lite väl) naket, det kan erkännas. Så till den grad att vi båda överraskade oss själva & varandra genom att skapa en situation vi inte hade väntat oss. Risk för att två blir tre. Och vi som inte är där, inte alls redo för det egentligen. Som om vi inte anade hur knytt blir till.

 

Plötsligt låg vi där efteråt, intensiva blickar i varandras ögon. Som i en ödesvägd situation – Och nu då? Vackra person där intill, ska vi se vad som händer om vi bara låter det här passera, ska vi undersöka om vi två såhär spontant kan tänkas bli flera? Vilken galenskap skulle nog många tänka. Jag också. Ändå log vi båda två där i vårt allvar; luriga leenden i mungiporna i ett ”tänk om”, ”varför inte ändå?”. Jag är övertygad om att det skulle bli ett vackert barn som skulle älska att gunga högt & vilt & som skulle lära oss massor. Men, inte nu. Inte än. Kanske vi, kanske inte vi? Jag vaknade på natten. Lätt stressad. Väckte honom; J, jag kan inte vara gravid nu. Det här går ju inte. Nä, nej det gör ju faktiskt inte det, replikerade han med sann övertygelse & lätt oroad, han också. Vi får ordna det, om det blir så.

 

Jag mötte honom en stund mitt på dagen idag & han kysste mig i solen. Vi som sällan kysser varandra alls utanför vår egna skapade trygghetszon. Jag märker hur jag ler då vi låter allt som känns vara just där det är. Öppet, så lysande bara.

 

Ikväll ska vi ses & jag får väl ta en dagen-efter då, försöka förhindra möjligheter att vi adderar oss. Ändå kan jag för mig själv inte bli klok på min egen tudelade känsla, hur jag inte helt & fullt kan tycka att det är klokt att förhindra något som skulle kunna förändra hela mitt liv. H e l a mitt liv. Och hans. Det är en ny känsla i mig. Den gör mig både glad & förvirrad för jag vet inte hur jag ska hantera den. En ny del av mig själv har dykt upp & gjort entré.

 

Kanske är det bara alla runtomkring mig som skaffar knytt. Normativ gruppdynamik & påverkan.

Är det verkligen jag?

 

Njae. Jag får svälja det piller som tar udden av den möjligheten för nu.

 

Och fortsätta fokusera på nytt jobb, att göra karriär & utmanas på den vägen. Har fullt med feministiska projekt på gång & profilerar mig starkt inom området.

 

Har träffat P för lunch & lite jobb idag. Allt som sker mellan oss är organiskt rätt för mig nu. Orättvist sorgligt för honom troligen & mer rätt för mig. Ändå tror jag att det ska vara såhär just nu. Jag har mitt fokus på annat. Vi har transformerats, mina känslor förändrats. Det är så det är bara.

 

Jag fokuserar på sådant som gör mig glad & mindre stressad. Mitt älskade lejon till exempel. Igår ägde vi världen  tillsammans!

 

I måndags kom den som en flygande demon som satte klorna i mig; kräksjukan som greppat så många omkring mig. Och mitt i allt så hör P av sig & mer eller mindre bara dyker upp hemma. Plötsligt ligger jag nedbäddad & spyr oromantiskt i hinken medan P läser högt för mig. Jag avbokar en date med J & är med P dygnet runt. Vi umgås som två bästa vänner som faktiskt också bara har varandra just nu. Vilka vill umgås med sådan smittobärare? Vi kan vara med varandra, länge utan att tiden känns. Han har varit världens finaste vän som tagit så väl om hand. Smekt min panna, erbjudit hälsosamma smoothies, läst för mig, fått mig att skratta & rastat mig på ett berg med utsikt över hemstaden. Vilken vän, så nära.

 

Jag noterar en intressant sak. När jag kramar om P & tillåter mig att vila i hans famn så blir jag så lugn så lugn att jag faller, inåt som i dvala. Jag kan känna hur allt i mig slappnar av, landar i trygghet & ro, stillhet & nästan något i som påminner om passivitet. Jag blir stillsam, lite slarvig om tid & saker som ska göras. Blir väldigt mycket här & nu, ganska ointresserad av annat. Det är väldigt lyxigt, tänker jag. Att ha en sådan människa i sitt liv som får en att slappna av & släppa prestationskrav & stress. Någon som ställer upp, som ser en, som känner & förstår så väl.

 

När jag kramar om J så faller jag inte lika djupt, tillåter inte mig själv att helt slut tänka. I J:s famntag blir jag medveten om att jag inte är där jag vill vara i min jobbsituation, jag funderar mycket på begreppet ”nöjd” & blir högst medveten om att jag inte är framme vid något mål, att jag absolut inte är ”färdig” eller ”vuxen” & förintar idéer om att jag är trött för att anta något helt nytt som kanske förändrar mitt liv på stort & smått.

 

Med J upplever jag starka vilda känslor, jag blir osäker & högt flygande stark; om vartannat. Med J uppmanas jag till utveckling & något nytt. Med P tillåts jag mer att bara vara där jag är.

 

Med P stannar jag upp. Ibland stannar helt så att jag får panik i bröstet & börjar springa i luften. Med J är det som att få en kalldusch som är njutningsfull men full av uppvaknanden.

 

Jag uppskattar dem så mycket. Båda två. Nu idag har P dragit vidare & vårt avsked påminde mig om något viktigt. När vi stod i min hall & sa hejdå så drog det ihop sig i bröstkorget på mig & en ovälkommen känsla dök upp; en känsla av stor rädsla. Som om jag ifrågasatte min egen styrka igen. En rädsla över om jag klarar mig utan honom. (det är ju klart att jag gör, egentligen) Jag tycker inte den känslan. Inte alls. Jag vill inte känna att jag blir svagare utan honom, starkare med. Det är inte bra med relationer som gör en svag på egen hand.

 

Jag behöver vara mer utan P. För att få distans & begripa hur det kan kännas så tudelat.

Undrar om det är vanligt att personer som är så omhändertagande som han kan få andra personer att känna sig behövda av denna omtänksamhet, av omhändertagandet? Att det blir en binär och emellanåt obalanserad relation?

 

J verkar inte särskilt omhändertagande. Kanske därför som jag dras till honom. Jag måste fortsätta vara den bästa omtanken för mig själv & ge mig själv allt det som jag behöver. Med P blir jag stundtals lat & får så mycket bara genom att finnas.

 

Med J går det knappt att förvänta sig en morgondag. Och kanske är det bra för mig; att inte bli för trygg i relationer just nu, att inte ges möjlighet att luta mig för mycket åt kärlekspartners sköna, vilande händer. Jag behöver mina egna händer nu.

Egna famn.

Det var en sådan fin söndag igår. Tog hand om mig väl genom dagen. Mötte P, underbara vännen, när vi möts som bäst. I allt det som är. Han bjöd mig på grillning & snart bar våra hår spår av eld & rök & vi fylldes av skratt & nära gemenskap & förtrolighet. Vi gled okonstlad vidare ned på stan & målade ögonlock rosa, naglar rosa & blickarna immiga av fnitter som om vi vore fjorton år & totalt genusförvirrade & riktningslösa. Det är sköra stunder, jag vet det. Det är tufft för honom att ses & ”bara” förhålla sig till mig som en vän. Han är så nära mig, en bästis, min puff. Det var fint att skiljas åt.

 

Jag gick ned till en hamn med en bok & njöt efteråt, stornjöt verkligen. Av egentid, av självkärlek, av rymd inuti.

 

Mötte sedan Blondinen för en biodate & jag kände mig som en löpande katt som strök sig kärleksfullt, lojalt nära. Hungrig, supersugen. Så fort hans hand landade på mitt ena ben spann jag. Filmen presenterade Mikael Persbrandt för oss, i egen hög machostil, Schymans motsats, alla mäns fiende då Persbrandt reproducerar en bild av maskulinitet som inte kan vara hälsosam för någon. Ändå är han i allt motsägelsefullt en bild av en sexig, begärlig person, en het man. Och jag, superfeministen skäms över att erkänna att även jag säkert skulle prova honom om tillfället gavs, så jävla galet.

 

Efter bion ville jag bara hem & löpa ut den inre elden mot en vägg, ett golv, ett par fasta händers lag runt mig själv. Och jag hade högvinsten i hand igår & fick mer än så. Vi hann knappt komma innanför dörren innan han utan ord mötte mig i elden, mot väggen & tiden löstes upp, vi tonade ut med ord, bjöd in njutning, intimitet, kärlek & svett; awesome. I en evighet; ibland stannade vi upp, två bröstkorgar mot varandra & skrattade. Ibland när han ser på mig med den där genomträngande blå blicken så faller jag så svindlade stort. Och jag sa det åt honom, att jag faller för dig.

 

Somnade nära intill & jag drömde att jag åkte vattenrutschkanor & lekte som ett barn. Vaknade till en solig gryning, glad. Bäddade om honom & gled snabbt ut i morgonluften. Cyklade hem för att snida om till dagens arbetesjag. Kände hur jag log åt okända ansikten; undrade om det lyste Kärlek i mitt ansikte? Troligen. Folk log åt mig.

 

Och i min inkorg på jobbet har jag fått tips om att söka ett nytt jobb, på landstinget. Ingen befattning som jag hade tänkt mig men det är en utvecklande tjänst, helt klart. Och det vore en nystart, en riktigt kanonstart på en utmanande resa. Jag vill. Och jag ska söka den. Med start redan nu i augusti. Nu är det dags att manifestera, att tro på, att våga satsa!

 

 

 

 

Jag var på väg hem den där ena kvällen, hem till rävlyan för att möta verkligheten inom de väggarna med sitt badkar & tomma inre men blev kvar länge i J:s säng där jag landat & fördjupade mig i texter om tantra & det fortsatta resandet inom denna livsbejakande sfär. Skulle bara läsa lite, lite till & sedan ge mig av. Plötsligt hörde jag en nyckel i dörren & en leende blondin gjorde éntre i min värld, igen. Svårt att vilja lämna då. Betydligt mer uppskattat att ligga kvar, omlindade, berättandes anekdoter om dagen. Att han kommer hem från en hel dags konferens, iklädd kostym gör mig inte mindre sugen. Det är intressant att notera hur jag dras till stil, tydlighet, ett starkt driv & vinnarskallar. När jag möter folk som vill något, som gör något så inspireras jag & får glöd i den egna rörelsen. Må så vara att J har alla privilegier i världen dessutom, vit man som han är men kan han så kan jag också. Och jag ska & är på väg. Hur må vara lite oklart men vidare -för utveckling & med stor motor vill jag få stimuleras, utmanas, växa.

 

Vi somnade nära & jag somnade på en hundradels sekund. Det är lyxigt att dela morgnarna tillsammans & jag längtar ofta efter fler lediga morgnar som när vi lånade systerns hus. Där i onsdags gjorde vi våra egna morgonkapitel & jag log för mig själv då jag såg hur han som aldrig är stressad ändå inte riktigt hann dricka sitt morgonkaffe men ändå gav mig den tydliga kyssen innan han gick; de läpparna som säger att vi snart ses igen.

 

Samma dag hade jag möte i ett samverkansprojekt där P:s arbetsplats är en av huvudaktörerna. Jag kan inte förneka att jag längtade efter att få möta honom. Så dök han upp. Han försökte verkligen att inte möta mig; inte släppa in eller bjuda på sin sårbarhet. Helt begripligt. Men vilket team vi är; superteamet. Vi jobbar på bra, smidigt & kraftfullt. Jag känner mest stor kärlek & tacksamhet över hans roll i mitt liv. Ofta kommer jag på mig själv med att tänka att han är min människa; min förtrogne vapendragare & betydelsefulla sparringskamrat. Vi har inte slutat utvecklas tillsammans & vi tänder fortfarande lågor. Just nu så kan jag inte leva som tidigare med honom.  Jag behöver en utandning, en tillvaro med annat. Kanske hinner han med att stänga dörrarna till mig så att jag inte längre får möta honom på det sätt som stimulerar & känns. Jag förstår mycket väl att det kan bli så & att jag får sakna honom istället. Men, jag vill tro att vi är mer queera än så, att vi kommer att finna sätt att finnas till på tillsammans. Andra sätt. Nya sätt. Hela den här resan kostar en hel del känslor & tårar, bidrar till ensamhet & längtan efter verklighetsflykt. Men, det känns faktiskt som att idéen om att leva organiskt fungerar.

 

Jag känner mig starkare & gladare för varje dag som går. Piggare, helare, mer kreativ & lustfylld. Jag har träffat min kära psykologiska doola & blivit klokare under en av alla våra feministpromenader. Har varit på homeparty med Gudrun Schyman & blivit trygg i min tro på en ännu mer radikalfeministisk värld. Har sprungit i solen med feministisk pepp i öronen, har sprungit genom regn med samma skiva, har börjat plocka ned återstående detaljer i mitt hem som påminner om mig & P; hur ont det än gör för varje pryl jag tar undan, pratar i telefon med vänner som jag saknar, har oftare än tidigare Vera runt min hals & i min hand, spenderat tid med familjekvinnsen, med min fru H, med mig själv igen.  Jag tar hand om mig.

 

P klargör i ett sms att jag inte kan få både honom & J. Och det har jag förstått. För länge sedan.

 

Och jag fortsätter att träffa J. För att det är vad jag vill. Något jag mår bra av. För att det inte stör min egen inre resa. Idag vaknade jag upp i min egen säng, mitt hav. Här är jag kapten & för varje stund som passerar så trivs jag bättre & bättre igen med att navigera helt på egen hand igen. Det egna sällskapet är en god vän som har fått mig till att brygga kaffe som sedan serveras i sängen. Skrockar välmående över resultatet i Eurovision inatt, vars Österrikiska vinnare är en dragqueen som förändrar vårt regnbågscommunity, Luleå & världen till det bättre.

 

Det är härligt att låta tankarna smeka dagarnas senaste upplevelser med J. I fredags cyklade jag dit i regnet & möttes av en trött konferensbakisblondin som skedade mig medan vi tittade på en valdebatt med Schyman & Ohlsson, den ena av hans händer omfamnade mitt bröst & det flög runt skrattande kolibris under huden på mig.  Vi var sömniga heltidsarbetande som äntligen styrde i land för veckan & som tilläts njuta av den andres närhet. Så lätt det är att plocka passionsfrukt ihop. Vi går från noll till hundra som små tonårspojkar; dricker saft som förlorade i öken, plockar varandra som exotiska växter. Efteråt somnade jag nära, vaknade flera gånger på natten av att han tog min hand, pussade i pannan eller bara drog mig lite, lite närmare. De gångerna vaknade jag & log. När morgonen kom var jag lycklig & min kropp ville ha honom hungrigt & naket, igen. Det är lätt & det är vackert att smälta samman när två personer är precis där de vill vara. Vi pratade en del, också. Vi vill inte rama in oss två för skarpt men uppenbart nog så ses vi ganska ofta. Det som tidigare var helt abstrakt, där vi inte vågade tro på ens ett ytterligare möte, då vi inte våga be om något eller vågade uttrycka känslomässig nakenhet; det är förändrat. Och jag är så glad för det. För att vi ännu tydligare vill ses, tar för oss, ber om & vill ha massor. Jag vill inte prata sönder oss, vill faktiskt inte skapa en relation just nu där den andre som jag tänker så mycket på är med mig i allt. Jag behöver mitt utrymme, egna rum att bevara just så.

 

J vet mycket väl hur jag har förhållit mig till det polyamorösa, det flersamma, öppna eller hur än det kan målas ut & beskrivas. Jag uppskattar att vi ändå tar oss två för det vi är; inte bara kopierar över en livsstil till en annan, eller dessa öppna koncept & rakt av applicerar på det som vi två skapar.

 

Det är Kärlek med J. På vårt sätt. Det nyförälskade, intressanta, hungriga. När två olika världar möts & det skapas äventyr & dynamik. Jag är så nöjd just nu & i ärlighetens namn så är han den (manliga) person som tillfredsställer de lustar som hör det fysiska till. För min lust är så (för mig) inkorrekt könskodad. Han uppfyller kvoten för allt som inte hör fittor till. Words. Och han fyller mitt hjärta med enorm glädje.  Jag vill vara i detta, i nuet. Och jag har legat nära intill & berättat om hur jag ändå, alltid också längtar efter kvinnokroppar. Hur märkligt är inte det, egentligen? Att lusten önskar sig fysiska former. Jag tror ju inte på skillnad när det gäller genus & socialt kodade kön, ser snarare föränderlighet & totalt avsaknad av statiska kategorier ifråga om kön och genus. Jag väljer att se alla genuskoder som performance & teater, där varje ögonblick är en ny möjlighet att göra kön på. Ändå är min lust kodad (som fan). Helt icke-begripligt för mig själv. Och just nu älskar jag att känna J:s & mitt utforskande för att det nya, i allt detta görande av nya okända kapitel tänder mig. Att lägga pussel med kroppar, att känna hur vår puls slår i takt & rusar i hand om vi båda närmar oss explosioner.  Hur vi ligger svettiga bredvid, avslappnade, nyfikna.

 

Att tänka mig J med andra just när vi rusar som mest ihop är svårt. Och han har uttryckt en tydlighet i detsamma. Det är stort att få känna vår dedikation men också hur vår uppskattning för den andre inte bär upp några hinder mot annat. Det är aktiva, lustfyllda val som vi gör. Nu.

 

En ledig dag. Jag vill forma den med allt möjligt. Ändå är jag kvar i i sängen med dessa rader. Bara för att jag kan. För att jag får. För att kaffet fortfarande är varmt.

”Frihet att känna vad man känner, istället för vad en tror att en borde känna.”
- Virginia Satir

Av med skalen. För att djupdyka. Jag kommer att spendera en hel del av min sommar med att fortsätta min tantriska resa. Jag ser framemot det här med öppenhet & tillit. Två festivaler är nu bokade. Yes. And I will do it my way- the queerway, the loveway.

 

 

Jag känner mig lite som en flykting som irrar runt & ber om uppmärksamhet. Uppmärksamhet från mig själv. Kommer på mig själv att göra kvällsté i min termosmugg som om jag är på väg härifrån & vill hålla drycken varm medan jag bevarar mig i rörelse.

 

Veckan som var blev inte alls som jag föreställt mig den & inte riktigt som jag önskat heller. Detta, trots att jag inte varje stund har önskat mig bort utan även uppskattat. Mitt under den förra söndagens bakisskörhet mötte jag P i det hem som jag förväntade mig bara var mitt efter-upplösningen-fält men möttes av så mycket som var ogjort i allt det här lämnandet & görandet. Jag var skör & han var nära & jag mindes för en stund bara det allra vackraste vi delat & jag grät, grät & grät & tömde mig mer än jag kan minnas att jag gjort under mitt vuxna liv. Han höll om mig & jag bad att han inte skulle försvinna & han smekte mitt våta gråthår & svullna ögon & intygade att han inte skulle försvinna någonstans så länge som jag inte vill. Mitt i all gråt dök Vera upp & modern & Bengan & Vera & jag kastade plötsligt ballonger på varandra mitt bland tårarna & hon skrattade sig in i min famn & då både skrattade & grät jag & kunde inte ha mötts av en bättre tröst. Jag såg även hur hon höll sig runt P & hur fäst hon är vid honom & då ville jag gråta ännu mer & bevara allt & stanna kvar, om inte för mig så för dem.

 

På måndag kväll efter bakis-och-skör-dagen föll regnet ned & jag längtade djupt efter J. Flera dagar ifrån hade passerat & jag hade kämpat med att bevara mig stark & ljus men fallit & blivit ledsen, jag också. Tillbaka i något jag trott att jag var färdig med.

 

J hade önskat att jag kom dit & sov med honom & jag ville men fick sedan veta att han blivit febrig. Jag stannade kvar hemma. Vi pratade i telefon lite. Att höra hans röst fyllde mig ännu mer med längtan, behov. P var hemma men jag var inte längre alls hemma där med honom eller oss. P såg det, såg mig & bad mig åka. (Underbara vän)

 

Det slutade med att jag ändå satte mig på cykeln när timmen var sen & gav mig av dit i den riktning som min längtan förde mig. Kom fram. Lägenheten var nedsläckt, tyst. Men när jag lyssnade riktigt noga så hörde jag att det fanns sovande andetag i närheten & jag drogs dit som myrorna efter sitt socker & strax såg jag det sovande anletet. Satte mig ned bredvid utan att väcka honom.  Han förde en sovande hand mot mig, gav mig en kram utan att öppna ögonen. Jag satt där ett bra tag & hörde mitt eget hjärta slå. Vi Är Nära & där bredvid var jag så nära mig själv. Somnade sedan naken bredvid, naken på alla sätt. Där jag ville vara. Nästkommande morgon pussade han mig god morgon & det var så fint men jag var trött, så trött & omotiverad av att börja dagen för jag är så tydligt inne i en tung transformation i mitt liv som suger musten ur mig. J märkte det men ifrågasatte mig inte (tack) utan kom med kaffe åt mig på sängen fastän jag dragit täcket högt över huvudet & han placerade sina läppar på mina, god morgon igen.

 

Nästkommande kväll sågs vi igen. Lyxigt att få sova med varandra två nätter i rad. Jag var piggare den här kvällen, han också. Han höll om mig så nära att jag landade, snabbt. Vi låg & pratade bredvid varandra, pratade oss igenom hela kvällen.

 

Fortsätter resan i att få lära känna & det är något riktigt vackert när två människor väljer att öppna sig & dela. Han får mig att skratta, att darra, att våga. Han fortsätter att utforska mina linjer, min bröstkorg & min panna & när lampan väl släcktes den kvällen höll vi om den andre i en stor glädje. ”Så lyxigt att få vara med dig” viskade han. Jag är så glad att han säger det & jag förstår att det är sant. När vi vaknade tillsammans på morgonen så var det en brett leende räv som mötte en blondin med rufsigt hår & allt i mig kändes bra. ¨

 

Det är såhär jag vill må. Såhär jag vill att livet ska vara. Och det är det här jag kan välja, fullt ut.

 

Så kraschade P på onsdagen, ned i sorg & uppgivenhet & totalt kapitulerade. Vårdnadstvisten & vår relation & annat han fått honom att ge upp & när han ger upp är min rädsla brutal; dont go. Då blir jag rädd att han ska ta & avsluta allt med sig själv. Sådana stunder har han ingen så nära som jag. Därför fick jag abrupt släppa min egen kärna, fick släppa mig själv i onsdags & har sedan dess varit vid P:s sida. Vakat, tröstat, lyssnat. Fått honom att tänka på annat, att slappna av, att skratta. Har älskat honom som besatt, tömt alla mina reservoarer av kärlek. Jag har fyllt på hos honom, tömt mig själv. Haft roligt ibland, försökt att leva i stunden av att vi också (fortfarande) kan fungera bra ihop. Och det gör vi, i första hand som två personer som känner varandra så vansinnigt bra så att vi är genomskinliga för den andre, helt transparant kan den andre nästan läsa vad som pågår. (Det är dock inget skäl för att ge upp sig själv & min riktning. Jag vet ju det men har gjort det gång på gång på senaste)

 

Jag blir så trött, lat, bekväm & rädd. Behöver ryckas upp igen, bli påmind om mig själv.

 

Jag vill ge mig själv styrka & tilltro till att jag ta ansvar för mig själv. Att jag gör det jag behöver. Även om formen & uttrycken kan ta sig hänsynslöst, jag måste det. Vill det. Vet att det är det enda jag kan göra. Egentligen. Vilken tung transformation det här är, så svag den gör mig ibland. Obehagligt, lärorikt. Den får mig att bli förvirrad, irrande ibland. Fastän jag innerst inne vet vad som är & vad jag vill. Att älska någon så högt som jag älskat P gör tanken på att såra honom så svindlande.

 

Natten till igår lämnade P rävlyan & jag mötte gryningen, ensam. Time to rise, time to shine. Han fick nog & så även jag. (Tack för att du fick nog, för att du hjälpte mig att få tummen ur)

 

Nu har jag ingen ordning eller rätsida. Vill ringa P och bara höra så han är okej men är lika rädd för att bli en lopstation som inte vågar fatta aktiva beslut för det är egentligen där som allt klämmer. Jag vågar så lite these days. Är en rävfjant i mina ögon fastän P tycker att jag är så förbannnat tuff att han tröttnat på min hårdhet. Själv har jag känt mig passiviserad och trött. Egentligen är det ju bara att välja och att göra. Och jag vet vad det är jag behöver.

Dags att göra. Att våga välja bort det liv jag inte längre mår bra av. Endast då kan jag även göra honom fri att skapa sig nya plattformar som skänker honom glädje, ger honom chans att bygga upp en ny grund i något annat.

 

Igår sprang i solen med hög musik i lurarna, F!:s valskampanjsskiva, pepp som fan. Sprang längs Luleås kustlinje & var lycklig när stegen gjorde mig lätt, snabb, fri & förbannat, underbart svettig.

 

For hem till J. Jag älskar att titta på honom. Han är vacker. Begärlig. Het. En symbol för glädje, fria aktiva val, mod & förändring. Vi tömde ur oss om dagen för den andre, lättade på trycket, svor, skrattade & rensade för att kunna landa. Senare låg vi framför en film & hans blondhet vilade på mitt bröst & mellan mina fingrar. Senare fanns hans blondhet, mjukhet, hårdhet & härlighet överallt; vi fanns överallt som utsvultna. Vi behövde båda hämta andan ibland, tagna för att sedan utforska vidare; resa längs linjer, värme, känslighet. Det var två väldigt svettiga, nöjda & trötta figurer som somnade sedan, sida vid sida. Jag är inte tuff här, mer mjuk men stark.

 

Vi är likadana när vi vaknar. Slår gärna på något politiskt på radion, går genom duschen, är snabbt pigga i samtal om förändringsarbete & svär åt patriarkatet, högerpolitik & de ständiga spelen som pågår runtomkring oss. Imorse stod vi där, fastnade i samtal utan kläder med varsin kaffe i handen. Jag älskar dessa morgnar.

 

Jag fick reda på att P for till sin lover inatt. Det känns men jag stålsätter mig nu på att frigöra mig från handlingar som för mig tillbaka in i repeterande lopstationer. Han är inte min & han har mig inte. Jag har inte honom heller. Jag klarar knappt av att tänka på honom eller att ens skriva det här. Är så rädd att jag ska slungas tillbaka, in i en Bermuda av kraft som drar mig nedåt, in bland irrfärder. Jag börjar hitta något som jag tycker om igen; jag ser ljuset som är mitt eget. Rätt livsförvirrad, absolut. Men inte förlorad, inte förolyckad. Bara lite lost vilket jag vill vända till en bra möjlighet för mig att skapa något nytt.

 

Jag tränar. Har träffat människor jag tycker om. Möten över en tekopp, över en kaffe. Med mig själv i bastun. Inte så mycket möten med mig själv i stillhet men det kommer också. Tider när jag börjar bearbeta att jag lagt ifrån mig den starkaste relation jag hittills upplevt. Just nu behöver jag rörelse för att inte glida tillbaka innan jag funnit eget fäste.

 

Jag undrar hur det kan bli såhär med kärleksrelationer. Att först är ensam stark, är du hel & en enda cirkel sluten & på en del sätt fullkomlig i dig själv. Så möter du någon, faller. Börjar identifiera dig med den/de andra. Luckras upp lite i de egna konturerna kanske. Färger blandas. Möjligen får du en ny nyans. Så sker något, relationer luckras upp, förändras, börjar försvinna & plötsligt tror du att du också ska göra det, försvinna & tona bort. Att du plötsligt behöver den/de här personen (personerna) för att vara stark & hel fastän du tidigare var en ensam & stark resenär helt utan draghjälp. Just att känslan att behöva andra konstrueras & får dig att bli mindre självständig kanske eller åtminstone mindre nöjd, ensam. Som jag inte gillar det här & ändå blir jag själv en del av ett sådant förlopp.

 

Jag är glad att jag ser det. Att jag nu har fått tillbaka en lya som är min, hur skrämmande det än (också) känns. Han har skrivit sms nu; att han är ute. Utflyttad. Slutligen. Jag noterar, försöker att inte känna hur det är. Inte riktigt än.

 

Jag behöver lite flykt bort. Istället för att boka resor som för mig bort i fysisk form så reser jag helst till den blondes hud & blick. För att få känna något som är ljust, lätt & skönt.