Du är bäst. Vi är det.
Sätter mig vid datorn & ler när jag ser sidan som är uppe. Olle som tidigare i eftermiddag läste på om kattens språk. Känns som att han är den person av alla jag kan tänka mig skulle söka upp en sådan sida. Lika nördig som jag på detaljer, ser det intressanta i sådant som somliga andra kanske tänker är onödig information. När Polly förföljer honom, gnider sig nära men samtidigt viftar på svanstippen så vill han förstå vad hon säger. Och jag fortsätter att förundras över honom. Över hur det känns att vara med honom. Alldeles hemma. Lite som en dröm. Klyshigt men sant. När jag är med honom tycker jag som bäst om mig själv. Han har ett sätt att vara närvarande på, följa upp varje tanke. Vara på riktigt nyfiken, inte bara för att det ska ge honom något tillbaka, inte beräknande eller bara artigt utan för att han utforskar. Jag vill rymma med honom till en egen, avlägsen plats & få vara med honom där tiden inte spelar någon roll, där vi fick vara tidlösa ihop. Med Olle är det samma slags frekvens vi båda tonar in på rent kommunikativt. Som om vi går i samma toner, energinivåer. Även om vi inte känt varandra särskilt länge så har vi känt varandra intensivt. Större doser varje gång, många morgnar med morgonrufs & delat morgonkaffe. Olle har varit i Luleå för ett jobbärende idag & därför tog vi chansen att ses. Jag slutade tidigt, ville inte dra benen efter mig utan utan ville få chansen att spendera eftermiddagen tillsammans. Mysigt att laga middag ihop, att prata om allt. Och vi pratar verkligen om allt. Mens & skomärken, sex & träning, inredning & känslor. Allt, högt & lågt. Att vara med honom men inte längre röra vid honom är speciellt, ovant. Det är enklare än väntat ändå & det för att han inte ger mig en enda förhoppning om att vi två kan finnas på andra sätt än som vänner. Och då inte som vänner som ligger med varandra, eller som ens sover över. Vänner, lite mer så som jag anar att många andra förhåller sig till vänner. Olle påminner mig om viktiga värden i livet. Om närvaro, om dedikation & hur jag tycker om att må tillsammans med andra. Han påminner också om leken i mig själv, om att unna sig & inte vara så hård. Den människa som vinner hans hjärta är en lycklig själ. Klart som fan att jag önskar att det vore jag. Att han kunde se mig med en lite annan blick. Känns nästan svårt att relatera till att det fanns en tid för inte så länge sedan då han mer än gärna sträckte ut en hand i tid & otid & rörde vid mig, som han var hungrig & förförde mig, som masserade min kropp med största hängivelse & gjorde mig alldeles rörd, rent själsligt. Det är annat nu. Det viktiga är att han finns kvar. Att vi får finnas. Jag tror han är en av de bästa jag mött. Någonsin. Känslan är att han gör mig rik.
Jag och A träffades igår kväll. Detta efter att jag lämnade in slutrapporten! På rikt! What a halleluja moment. Livet återvände utan stress. Berget som legat över axlarna gled åt sidan. En nästan overklig känsla. Jag drog ut till skogen & firade för mig själv med ett trailpass & lite backe. Sedan hade jag föreställt mig att få bli sexuellt berörd & förförd av A men nej, så blev det inte. Vad än det är med honom så blir jag inte klok på det. Varken det att jag förstår honom eller mig själv. Och jag sa det igår, att jag upplever att vi tonar in på helt olika kanaler. Talar med samma ord ibland men fyller dem med olika saker. Ser på världen från olika utkiksplatser. Jag som brukar uppleva mig själv som tydlig känner mig helt otydlig med honom. Otydlig, inte verbal alls. Som om jag inte vet hur jag ska tala eller förhålla mig. Precis som om våra språk är själva barriären. Han kan tala om ett ämne som är intressant men ändå finner jag inga ingångar in i samtalsämnet. Underligt. Helt nytt. Varför intresserar han mig? Jag tänkte på det igår, hur han på ett väldigt fint sätt bjöd hem mig. Gjorde mig en kopp te, bredde om mig en filt bredvid honom i soffan. Hans fina hem. Så genomtänkt & fullt av vackra saker med personlighet. Utsikt över Luleå älv. I ett område bland höginkomsttagare. Bara det, en slags kulturkrock. Och hur han inte når mitt intellekt. Väcker det inte. Jag blir genom det ännu mer kropp & lust. Stänger ned sinnet & slappnar av rent fysiskt. För det är ett faktum att hans närvaro gör mig sugen & vaken i kroppen. Just avslappnad men också nyfiken på att möta honom så. Men nej. Han var mysig, masserade mina vader, pratade om en massa saker & jag lyssnade halvt. Undrade hur han kunde vara så lugn i allt, hålla händerna ovanför kläderna. Allt var lite märkligt, hela besöket. Precis innan jag sa att jag skulle gå öppnade han upp sig, bekände färg & lust. Men inte så att den var svår att hejda. Inte som jag, som går igång & vill ha mer direkt. Istället kysste vi varandra hejdå & på möjligt återseende & jag landade hemma i min egen säng, måttligt frustrerad.
Sedan vaknade jag denna gryning med en bilkörning till Haparanda som väntade. Och kände ett slags fortsatt sug efter honom. Och jag begriper ingenting. Vad är det jag är sugen på? Jag kom under bilfärden fram till att jag vill hänga mer. Han har ett sätt att röra vid mig på som jag inte kan låta bli att vilja utforska mer. Och det kanske är en nyfikenhet, helt grundad på ett test för att se som om jag kan få honom alldeles sjövild av begär? Är det så banalt & djuriskt? Kanske. Intressant. Allt det här med A är en speciell historia. Jag som trodde att jag går igång på intellektuellt stimualans som nr ett har fått en käftsmäll. Det här bevisar något annat.
Det blir sådana kontraster. Att möta A som är så olik mig till att möta Olle som dansar helt i takt med mig. Vi skrattade åt det tidigare i eftermiddag O & jag. Att det just är så enkelt med oss. Hur vi talar & rör oss. Och det är verkligen fint. Kompis.
Check på den, härligheter.
All in & flera nya bekantskaper den här veckan. Bra påminnelser, det går om en vill. Handlar om att skapa affirmationer, göra inre beställningar, ändra mindset; opening up.
Fredagen bjöd på mer friluftsliv på tuhand med Micke, en person jag är bekant med från jobbet. Det var något av det finaste jag upplevt: paddla genom föregreningar av vattendrag, att alldeles tysta låta naturen skapa livets signaturmelodier. Lyssna till hur våren vaknar, lever, sprakar. Grodors parningslekar, svalors uppvaktande av varandra, växtlighet som tycktes ivrig att ta plats överallt & ljudet av smältvatten, av paddelns drag, ljudet av landande svanar var stora kroppar skapar rejäla vindrag när de susar ned över ens huvud.
På fredagkväll landade jag trött i soffan medan slutrapporten fick sin del av mitt fokus. Sömniga ögon, solvarma kinder.
Igår, lördag blev hela dagen ett enda äventyr. Utforskande deluxe. Började dagen med morgonpass löpning, bästa sättet att skapa ro & tydlighet på insidan. Sedan hämtade människan med det silvergrå håret upp mig & vi gav oss iväg till en för mig, helt annan värld. Rätt fascinerande att plötsligt befinna sig bland äldre herrar som brinner för westernridning, för cowboys-kultur med allt vad det innebär av yttre attribut: skägg, hattar, boots, skytte med mera. Föga är nog närvaron av feministisk medvetenhet. Mer grabbigt, en attityd som ingår i leken. Samtidigt blev jag inte alls förminskad, snarare uppmärksammad & beundrad. Men just detta binära är speciellt, att det görs skillnad. Inte heller det uttalat men mellan raderna. Och jag betraktade A. Han passar in perfekt i den här bilden. Stilig, skäggig, lång & säker i sadeln. Att rida western, fantastiskt! Älskar att uppleva något för allra första gången som får det att susa i hela kroppen. Ett helt annat sätt att rida på, att förstå hästen, att parera mellan trädstammar, jobba med temoökningar i galopper. Min häst, Spirit var en mycket stor häst på alla plan. Tillåtande, vänlig & tacksam i sitt sätt att vara förlåtande mot mig då jag verkligen övade mig på att rida honom bra. Och snabb, aldrig ridit snabbare. Att nästan ligga i 90 graders kurvor, ögon som tåras av vinddragen, en balans som plötsligt infinner sig, att vara ett med den enorma hästkraften under sig. Det är inget annat än magi.
Efter många timmars ridning med ömmade bak, sittben som blivit brutalt väckta drog vi oss vidare till skogs. Utomhusluft som tagit på krafterna, behov av att ligga raklång & andas. Också det att vara uppkopplad till en ny människa, så olik mig själv att jag är mer fascinerad än i behov av att förstå. Och han som i sin tur just jobbat dygn på ambulansen. Det var två rätt färdiga människofolk som kom fram till stugan, förberedde eld i bastun & på mitt förslag la sig raklånga en stund i den mysiga stugan längst ute på en udde. Riktigt drömläge. Han som tidigare under dagen sagt att han inte kan läsa mig. Att han tycker att jag är svår. Att han upplever mig som kamratlig mot honom, inte mer. Intressant. Hur vi båda helt uppenbart inte lyckats läsa av varandra. Väl i stugan bredvid varandra var det lika bra att ta för sig tänkte jag. Rak på sak bara. Går inte ord fram får en visa vilja & intention på andra sätt. Han mottog det bra, öppet & varmt när jag tog plats alldeles för nära för någon rimlig gräns av sk. vänskaplighet. Ovant att kyssa en människa med så mycket skägg. Fantastiskt att utforska nya konturer av en kropp, av muskler & ben & hud & form. Att tillåta den andre samma slags utforskande av sig själv. Och jag hade bestämt mig, ville ha honom. Och så fick det bli. Bastu & fysisk tydlighet. Enkelt, sexigt & välgörande. Ingen emotionell uppkoppling, bara lustfylld. Helt rätt för min del. Jag behöver det här nu. Något enklare, motsats till stora livsavgörande beslut som barn vs icke barn, hur en ska leva & bo. Med A var det bara ligga eller inte. Enkel ekvation. Jag hade gärna utforskat honom vidare hela natten men vi behövde bege oss tillbaka till Luleå då han skulle upp i gryningen & jobba ytterligare dygn. Tack & bock för det här. Kanhända att det inte var en engångsföreteelse. Kändes kul att möta något annat än jag någonsin mött. Och jag vill gärna ha lite mer. Det finns något hett i en människa vars fysiska kropp är så mycket större än min egen. Vars styrka är ett faktum. Men vars mjukhet är en kontrast som gör det lätt att vara alldeles trygg & nöjd.
Affirmationer. Det finns en människa jag haft ögonen vilandes på länge. Innan Olle. Strax efter John. Vi har mötts i några sammanhang. Tagit kontakt på tuhand. Mer eller mindre i kontakt. Han har blivit mer synlig igen. Det är intressant. Han är intressant. Vacker. I min idévärld har vi redan mötts på fler sätt. Affirmationen handlar om att det också kommer att bli så.
Det är lika bra att ta vara på engagemanget från insidan nu. Gå i linje med våren & utforska olika slags växande. Olle är såklart kvar i mig men han gör oss båda en stor tjänst genom att vara tydlig & närvarande. En vän. Finns inga skäl i världen att tro att något annat vore tillgängligt längre. Det är sorgset. Samtidigt finns fördelar i att vi inte ses. Ingenting som vattnas annat än en ny slags form för vänskap.
The law of attraction
Det är inte helt enkelt att acceptera alla förändringar omkring; kärleksrelationer som inte blir vad en önskar sig, semesterplaner som förändras, husplaner som grusas & upplevelsen av att behöva vara ensamvarg för att kunna odla egna intressen vidare. Samtidigt inser jag att det inte behöver vara väldigt svårt att skapa förändringar heller. Och som vanligt, det börjar med en själv, den egna iställningen & den egna inre transformationen, att öppna upp för annat att ta plats.
Jag gör det utan rädsla. Sliter upp dörren. Ökar upp vakenheten. Vad vill du livet? Vad har du att erbjuda istället för det som inte blev av?
Den första som hör av sig är Nickeräv. Han vill dra ut mig på motorcykeln. Få igång livet i blodet. Kickstarta. Och han gör det med råge. Det går snabbt, det ilar i kroppen & rädslan gör mig förtjust & iskall & alldeles varm & levande. Efteråt är jag tacksam & känner mig alldeles mjuk i kroppen då vi kramar varandra hejdå.
En annan sak som plötsligt sker är att nya dörrar till friluftsliv & äventyr dyker upp. Och jag kastar mig rakt ut i den möjligheten. Att göra utomhussaker med likasinnade är ingångar till nya människor, andra slags erfarenheter att ta del av, nya planer att göra. Jag tvekar alltså inte utan hakar på direkt vilket resulterar i en fantastisk dag där jag lär mig bygga upp en kanadensare, tränar paddelteknik, njuter av paddling, sol, lyssnar på naturen & dricker kaffe medan mossan känns mjuk under kroppen. Jag lär känna nya människor varav en undrar om jag vill haka på ut på tur till Norge, bestiga toppar; om jag vill vandra i Sarek, om jag vill vintertälta, allt möjligt. Plötsligt är det helt möjligt att mötas i gemenskap, utomhus igen.
Det skulle kunna hända att vi gör verkstad av planer, Henrik & jag. Jag menar, varför inte? Det kommer uppenbarligen till mig nu.
En ytterligare sak som plötsligt händer är att en bekant oväntat hör av sig med ord om att denne vill ses över en kaffe, att han tänkt på mig. Vi har aldrig tagit en kaffe ihop, aldrig riktigt sett varandra, inte lyssnat på. Varför detta nu? Ingen som vet, livet levererar bara & jag tänker mig inte för, är urless på att tänka på allt i konsekvensanalyser & svarar direkt ja. Efter en heldag ute på paddling sedan gryning borde jag vara trött men jag har mer fått färg på kinderna & prana, livsenergi. Jag är öppen i min energi när han kommer & hämtar upp mig, den här bekanta, mer främmande än någon jag vet något om. Vi har mötts på i förbifarten genom åren & han har ofta fascinerat mig. Han verkar ha så många ytterligheter. Ett verkligt yttre; en kropp, ett utseende & en framtoning som möts upp av ett inre som är en kontrast till det jag uppfattat att utsidan signalerat. På utsidan; lång & stor, stark & hård, enkel & rätt normativt maskulin, på gränsen till macho, till attityd, tar plats. Intressant att tanken om mig fastnat i honom, att han hör av sig. Finns det något alls vi har gemensamt? Och spelar det någon roll egentligen? Det är underhållande, intressant & roligt att möta honom. Hans energi gör mig alldeles lugn & sprallig, allt på en & samma gång. Vi finner ett berg, utsikt över staden & han har med sig kaffe i termos. Vinden drar i mitt hår, gör mig frusen & alert & glad. Vi har lätt för att prata & jag begriper inte varför han intresserar mig så. Är det för det grå håret? Att han är så mycket äldre än jag? Att han är motsatsen till ung & oerfaren & osäker? Att han är ett outforskat landskap, så främmande att jag inte kan låta bli att vilja gå på expedition? Han stimulerar mig för att han väcker mitt huvud. Vem är det här? Hur kan jag tycka så bra om hans energi fastän jag inte förstår vem han är, vad som format honom, varför han villl ses & dricka kaffe med mig på ett berg? Han är oväntad. En slags fantasi i mitt huvud som plötsligt breder ut sig & blir en verklig person. Allt flyter ihop. Den klyshiga fantasin om en uniformerad älskare, om en äldre person med förmågan & viljan att sparra mig rejält, att utmana mig. Hans yrken & träningsvanor har format honom & jag lyssnar med ett öra medan han berättar om något medan jag ännu mer undrar hur hans händer skulle kännas på min kropp. Rent krasst, jag vill ligga med honom. Jag beställde en lover av livet & jag tror att den här personen är rätt för ändamålet. Varken mer eller mindre. När vi ska skiljas åt några timmar senare är det utan tvekan från mig sida, jag vill ses igen. Med mindre kläder på. Och erbjudandet han möter upp mig med; stuga i skogen, bastu & bad i älv; är klockrent. På lördag. Det är snart. Och jag ser framemot det, fortfarande helt utan rädslor. Bara girigt. Det är dags att livet leverar det här.
Vargarna ylar alldeles i närheten.
När jag stiger upp i ottan, med andra ord innan väckarklockan ringer, innan dess att en enda byggjobbare är på plats någonstans så skiner solen in genom vardagsrumsfönstret, värmer upp soffdynorna. Det finns något väldigt skönt i att sitta ensam så, vara helt klar i huvudet innan dagens brus når mig. Och jag vet att det bara är Martin i min närhet som troligen gör samma sak. Som redan är vaken & möter dagen på liknande sätt, med sin kopp kaffe (dock utan mjölk i sitt) bredvid.
Olle, fantastiska person. Vi hade ett långt samtal igårkväll. Om allt som är & inte, om livet i stort. Allt kan vi prata om & det är värt mer än att vi nu inte blir den kärleksrelation jag hoppades på. Han ser mig, helt & hållet. Jag ser honom & det finns utrymme att vara allt vi är. Vi blir tydliga var & en med hjälp av den andre. Lyxigt. Jag pratade om att jag behövde en vaggande låt, något som kunde få mig att ankra mig själv. Det tog en stund efter att vi lagt på, sedan skickade han mig en låt. Vargsången, med text av Astrid Lindgren. En av mina eviga favoriter. Han måste ha hört att jag nynnat den för honom. Och nu spelar han den på gitarr, sjunger den för mig. Det är så fint att jag vill gråta. Tänker att jag kommer att älska honom resten av livet för den här sången. Vänskap gör världen starkare, så är det bara.
Nya tider?
Plötsligt är snön i princip borta & livsutrymmet tycks vidgat. Skogarna öppnar upp sig för traillöpning, smältvattnet garanterar sugande underlag & solen ligger på & inspirerar till det här utomhuslivet. Tur att Martin finns. Att han antar utmaningarna med mig.
Jag fällde också tårar av ren frustration & ledsamhet i lördags när han berättade att han bestämt sig för att spendera hela sommaren på pilgrimsvandring i Spanien. Han gör det han behöver vilket är bra. Men jag ser ockå sommaren som ett slukande hål av ångest vs en chans att vara en äventyrare. Senaste åren har inte varit mina bästa somrar tyvärr, mestadels planer som gått i kras. Och jag vill så gärna spendera en härlig sommar på fjälltoppar med Martin. Nu blir det inte så. De gememsamma planer vi gjort går åt fanders. Känns som att få en kallsup. Känner mig som ett litet barn som blir vägrad sina karameller. Ska ruska på mig, ta nya tag. Behöver resa mig upp för ensamma vandringar igen. Ibland är det tröttsamt att drivas så hårt av längtan, behov av äventyr. Att jag inte nöjer mig med en dagstur till en solig liten strand där allt är ordnat & tryggt. Det uppstyrda, trygga landar jag gärna i också. Som mellanlandning. Men inte som bas, det är inte det som får igång livet i mig.
Helgen passerade lugnt med mestadels aktivitet på insidan, många samtal om det stora. Olle & sedan erbjudandet om huset som dök upp har allt sammantaget varit & är viktiga tidsmarkörer för när livet ställts på ända. Som om själva livet håller fram en spegel; se på dig själv, vad vill du egentligen? Vad är viktigt? Hur vill du leva? Vad är kvalitet i vardagen? Med vilka vill du dela den? På vilka sätt? Hur redo är du för en ordentlig förändring?
Och jag har landat i att jag är så redo, öppnat upp för något. Att mina vänner också fått chans att se sig själva där vi landat både lika & olika säger mycket för hur framtiden kommer att se ut. Hur jag kommer att se på hur vi väljer varandra & inte. Det tycks inte bli något hus & både jag & Malin är besvikna in i själen. Å andra sidan har det visat mig vart vi alla är, skillnader på vad som sägs & vad som faktiskt görs. Och jag påminns om att jag är en sådan som vill agera, göra aktiva val. Frustrerande bara när det praktiska, realistiska gör ens väg mindre framkomlig.
Det är ett intressant läge nu på sitt sätt. Hur orädd jag känner mig inför att slänga mig ut. Både när det gäller nya uppdrag på jobbet, till att från en dag till en annan vara beredd att skriva ettårskontrakt på nytt boende, till att vara rättfram & ta initiativ till att lära känna nya människor. Andra perioder kan vara precis det motsatta, introvert & lågmäld, vill vara oftast vara ensam. Men inte nu. Ytterligheterna. Allt känns & berör mig intensivt, smärtsamt ibland.
Löparens hjärta.
"Det är roligt att jobba med människor som brinner för det de gör & som är ensamma i sina kroppar många timmar varje dag. De formas av träningstimmarna i skogen eller på fjället, och i det förstår jag dem" - Markus Torgeby, ur Löparens hjärta.
Jag läser boken för andra gången. Närvaro, den egna relationen till sig själv & varför en springer är inspirerande.
Och det är bra med påminnelser. Också om hur han resonerar så öppet kring relation till mat & fixering vid olika dieter & strängt hållna förhållningssätt till sig själv. Jag ser mig själv, ser vänner i det här. Hur vi genom åren drivits & till viss del fortfarande gör av vad som är bäst & renast, hur det drivit kroppen, sinnet till panik ibland. Till självdestruktiva beteeeden istället för att släppa tankens kontroll där huvudet egentligen inte alls har kontakt med hjärtat. Och istället känna in vad kroppen vill ha & behöver. Vad som på riktigt får oss att fungera, att kunna vara bra människor. Författaren flyttar under några år ut i skogen, bygger ett hem i en tipi. Behöver minska inflationen av alla intryck & vill göra livet tydligare. Fryser du får du själv ansvara för att göra en eld. Blir du mörkrädd får du själv se till att göra upp med den rädslan & vara din egen omfamning & trygghet. Lugnet på insidan, det som kan ta plats när en själv tillåter sig att inte påverkas för mycket av andra & annat. Jag relaterar så starkt till en sådan flykt från samhället. Från samhället som en själv lever i, påverkas av & formas med. Hur jag själv springer iväg & tror att vissa saker är dödsviktiga. Som min rapport som hägrat över mig länge nu. Jag tillåter den att definiera mitt värde som människa. Lyckad eller inte, bra prestation eller inte. Jobbet blir min kostym & min livsrustning. Och det är klart att jag älskar den kostymen. Också. Men ska den äga mig? Och människor som inte vågar vara sårbara inför varandra. Föds ensamma, lever som ensamlöpare, dör ensamma. Och det gör vi väl alla till viss mån. Men det går att knyta an, att dela sin livsresa också. Bjuda in andra till en själv, vara nyfiken på hur andra resonerar & har det. Varför lägger vi så mycket prestige i sådant? Att vara vårt bästa jag åt alla håll? Försäljning av socialt kapital på marknaden? Sådär vill jag inte hålla på. Upplever att mitt eget sociala liv tagit många steg tillbaka utifrån mängd & upplevelser av att påverkas av andras förväntningar & krav. Vi som är kvar, vi tar varandra som vi är. Uppskattande, fortfarande med nyfikenhet & respekt. Ibland blir det ensamt när de nära blivit färre. Men det är okej. Då är den ensamma tiden i skogarna, springandes längs sjöar & gator utrymme att växa lite mer på insidan. Att skala av intryck. Låta den egna formeringen växa.
Idag är det Luleå Stadsmara, en hejdundrande löparfest. Jag ser att jag råkar finnas med på reklamen av tävlingen, som en i första startledet då jag själv tävlade för något år sedan. Vilket sammanträffande. Den påminner mig om att löpningen funnits med ett tag nu. Jag ska inte tävla i år. Det har varit så mycket prestation på andra områden på senaste. Just nu är löpningen mestadels min egna frizon, där jag andas & inte mäter mig med andra. Däremot ska jag stå bredvid & kika. Träffa min mor, Elis & Loke. De här tvillingarna har tagit sig in i mig nu. Det tog ett drygt år men nu älskar jag dem som Vera. Det är rikt på insidan att få uppleva. Lokes lilla hand som söker sig upp mot mig när vi ses. Det fina i att se hur denna ettåring direkt börjar söka efter Elis om tvillingbrodern hamnar bortom uppsyn. Ett fascinerande nära band de har. Aldrig varit ifrån varandra.
Ikväll ska jag äta middag med kvinnsen som jag är beredd att dedikera kommande års gemensamma liv med. Jag är all in. Inspireras av Markus. Att fatta beslut & bara göra. Bryta ett mönster, göra nytt. Senaste gången jag delade liv & verkligen släppte in en annan människa var under tiden med Ida. Hon flyttade sedan söderut i början av 2012. Det är fem år sedan. Jag kan det här med att leva ensam.Jag behöver inte mer tid såhär. Inte just nu. Jag vill ha något annat, något nytt. Det är min beställning till livet, att skriva vidare på lite nya sidor. Mer rotande, byggande, i någon form av tillsammansskap. Håller tummarna att samtliga kvinns vill. Jag vet att det är H som tvekar. Ändå har vi ett drömhus inom räckhåll. Egen trädgård, öpppen spis, bastu. Tyvärr räcker inte två månadslöner för att ha råd. Vi behöver att samtliga är med. Och det vore ju en dröm. Systerskapet.
Tydlighet, what a bliss
Tydlighet, även om dess innebörd gör ont, är ändå bättre än ovisshet.
Oavsett vart jag är i min process med de stora livsvalen så har Olle klivit av vår kärleksrelation. Den är, enligt honom själv, avslutad & transformerad till vänskap. Han vill gärna vara med på min fortsatta resa men då vill han stå bredvid. Inte vara medskapande.
Vissa saker kommer jag aldrig förstå. Hur en människa lyckas att rationalisera bort känslor på det sättet. Det stora som ena stunden är trängs aktivt undan för logiska alternativ. För en känslomänniska är det lätt att tänka destruktivt nu, att göra efterkonstruktioner av att hans blickar, beröringar & skratt inte fanns där på riktigt. Att det aldrig fanns. Enda sättet för att kunna förstå varför allt det där plötsligt är borta. Men, jag vill inte göra så. För min egna sanning är kanske inte heller någon annans än min egen? Och Olle har känts varm & ärlig hela vägen. Jag vill fortsätta tro att det är så. Men att han är annorlunda, gör andra val som gör oss olika. Vissa saker kommer jag aldrig förstå. Att det bara är så.
John stängde av mig just så, Erik gjorde, Olle gör. What a halleluja moment. De goda referensramarna, tron på att kärleksrelationer är värda att satsa på känns högst bristfälliga.
Eller så är det ingen som riktigt förstår sig själv men agerar ändå. Litar på tankar som tycks vara rätt. Och där möjlighet till retur på den tanken aldrig kommer. Sagda ord blir lagda & blir till livsval. Tänkte på det häromdagen när jag & John plötsligt fick syn på varandra i den gemensamma matsalen på jobbet. Hur han stannade upp. Hur han satt ned & bara såg på mig. Öppen blick. Alldeles för länge satt han så. Han såg så ledsen ut. Jag undrar vad som grep tag i honom? Vad han kanske plötsligt tillåter sig att minnas igen? Ögonblick av minnen som finns. Som sedan bryts genom den aktuella verkligheten. Vi är borta. Det är snart ett år sedan det tog slut. Jag minns hur jag första månaderna utan honom räknade varje natt som han inte fanns intill. Och hur de första nätterna blev till dagar, veckor, månader. Nu snart till år. Och båda har vi nog lärt oss massor sedan dess. Om vad vi vill ha. Och inte.
Olle har dock varit transparent, öppen hela vägen & han känns inte självvisk som de övriga. Han väljer för något större. Och ett sådant val kan jag ändå förstå. På något sätt ändå driven av känlsor trots det rationella. Hans bild för hur livet bör se ut är mer för framtida bruk än just nu. Kanhända blir det så att vi möts en gång om året för uppdateringar. Han som efter ett tag har med sig barn, sin kärlek. Eller så tonar vi ut. Glöms bort & blir till ett vägskäl som fanns en gång.
Hjärnstyrka
Jag blir påmind om hur verkliga vänner jag har. Jag som knappast hänger med i mina egna snabba vändningar & tankevridningar får stöd att följa upp nya tankar av de absolut närmaste som jag vågar dela de inre livsfrågorna med. Jag älskar min tribe.
Jag upplever att jag behöver springa långt & länge dessa dagar, så mycket tankar som behöver undersökas, låtas ta form, betraktas. Vila lite med, lära känna. Soligt ute, starka ben & snabbare, uthålligare än vanligt. Oavsett Olles vilja att möta mig eller inte så har han gett mig mycket att ta med inför morgondagen. Något i mig säger att han inte är redo (?) nog att följa mina tankarns utforskande i nya irrande marker. Att det rubbar hans nyligen fattade beslut att backa undan. Att han inte vill rubbas. Att han vill väljare en enklare utgång för sig själv. All respekt för det. Alla vill & orkar vi olika mycket i olika tider. Jag har delat mer till honom med skrivna ord än jag någonsin delat med någon partner. Blottande, tydligt öppnande för ett nytt slags liv. Inte direkt fått entusiasmerande rop tillbaka, inget stöd eller näring till tankarna. Han har sagt det förr, att han inte vill påverka mig i detta. Är rädd att få mig att forcera. Och det är klokt. Han är klok.
Vi kan skratta tillsamans igen. Samtalen är roliga, intresseväckande.
Jag behöver låta det som är smälta in nu. Även om jag landar i att jag mycket väl kan tänka mig att leva med ett litet knytt så behöver jag massor med tid & tålamod att få bygga upp en trygg relation & grund med en möjlig medförälder. För det är framförallt det jag begriper. Plötsligt tycks det mig glasklart: Det är inte barnet som är hindret. Det är mina referensramar, min dystopiska idé om att alla förhållanden rasar, att män innerst inne är idioter, att män som ett faktum lämnar kvinnor & att skaffa barn med man = att leva förbannad, trött & ekonomiskt utsatt då han definitivt lämnar. Jag har levt hela livet utan välfungerande relationer till män. Flera av mina närmsta kvinns gör det. Och flera som skaffar barn med män lever idag ensamma & är förbannat trötta. Och jag är inte trött på det sättet, har inte den slags livströttheten i ögonen. Jag har ett bra, självständigt liv utan förbittring över män. Jag behöver dem bara inte. Lutar mig inte mot någon men litar heller inte på en enda förutom de som jag inte har kärlekskänslor för. Så fort det finns romantiska känslor i bilden har allt alltid gått åt helvete. Och jag vill inte leva i ett helvete med ett litet barn dessutom. Plötsligt inser jag att det handlar om att bygga grund. Att det är där jag är. lära mig att leva närmare, att lita på. Utan det kan inget annat skapas.
Jag pratar med Olle om det här. Ingenting är enklare för honom nu när jag plötsligt möter mig själv på ett helt nytt sätt. Att jag låter honom se mitt oskrivna livsblad. Han kan få vara medförfattare men det krävs tid. Och finns inga garantier för något. Ser han fortfarande vår kärlelsrelation som avslutad? Vill han ändå stänga dörren? Är mina tankar nu något att möta tillsammans eller ska jag ta hand om det själv? Han ska få fundera. Och plötsligt känner jag mig helt lugn. Oavsett allt. Jag förstår honom. Hur än han väljer & gör. Och mig själv också. Att livet kan få bli i många olika riktningar. Ingenting behöver beslutas om. Bara landa i. Bygga vidare på trygghet, ro. Kanhända ser han tiden som knapp & vill ha kids i sina händer, helst imorgon. Då är det så. Då bör han gå vidare. Han är så värdefull att jag inte kommer att skena ur hans liv. Varken som människa eller vän.
Och rapporten skrivs. Jag fortsätter ta hand om trycket över bröstkorgen. Att inte vara rädd för att pulsen går högt, bara den går lågt sen igen. Och löpningen ger ro, tröst, styrka & harmoni. På lördag är det Stadsmaran & jag kommer att stå där på sidan av & se andra entusiaster springa, var & en i sin egen kamp & strävan. Just nu är löpningen utan prestationer. Nu vill jag bara ha den så mycket, ofta & nära som möjligt, inga ramar. Men att se andra springa inspirerar. Var på löpträning med andra igår. Sprang i tung, fuktig sand. Mjölksyra i benen. Ett brett leende i ansiktet. Mötte andras blickar, samma slags eufori & trötthet. Löpare är oftast ensamma. Individualister. När vi möts påminns vi ändå om att vi faktiskt är fler.
Och på tal om att vara fler. Imorgon ska jag, Malin & Hanna gå på husvisning. Det kan vara så att det har dykt upp en chans som vi inte kan säga nej till. Vars utgång skulle innebära ett spännande årsprojekt av gemenskap & familj på vårt eget, alternativa sätt. En stor del av mig hoppas på det.
Med smak av det eld & lera.
Heldag i Skellefteå. Med honom. Och mer avskalat kan det nog inte bli än två personer vid en stuga i skogen, älven som med sitt eget vilda liv rör sig alldeles intill, en eld som håller oss varma & som tinar bort den sista snön.
Vi två & naturens ljud. Inga bilar, inga ljud som stör. Bara vi, våra tankar för varandra & oss själva. Vart är vi nu? Vi har inte setts på någon vecka igen. Och det skulle kunna vara stel stämning, dåligt läge. Men det är det inte.
Vi tramsar inte bort det här. Vi är allvarliga, menar allvar med det vi funderar över, tänkt högt kring & delar. Stunder när vi också bara tystnar, eller lockar in den andre på tankevindlingar som får oss båda att skratta.
Det finns ingen annan som har kommit mig så nära som du. Du har öppnat helt nya dörrar in till mig själv, säger han. Och jag är fascinerad & sårbar då jag förstår hur han tar in mig i sig själv & hur han lyssnar. Jag vågar säga allt till honom. Att jag önskar att vi haft mer tid. Jag säger det. Och jag menar det. Med mer tid hade den här relationen troligen blivit livets. Och allt säger vi till varandra. Jag som berättar om hur jag upplevt mig förut, alltid på väg någonstans eller inte vågat välja, eller rädslor kring övergivenhet, allt. Men att jag nu känt att jag vill landa, här, precis intill honom. Utan rädslorna. Att jag också känner mig åt helvete lurad av min egen magkänsla om det nu är den som nyligen fick mig att tro att vi två har all tid i världen. Men plötsligt är den slut. Och han som delar att han upplevt att han upplevt sig ha levt riktningslös men första gången i sitt liv som han nu känner att han innerst inne verkligen vill något & då är det att få bli förälder. Och det är åt fanders men då går allt isär.
Det är lätt att förstå honom & att vilja önska honom det han tror på. Han är en sådan som lever på att det ordnar sig. Som gör mig lugn. Du är så rättfram, rakt på sak. Självständig men mjuk samtidigt. Det är lätt att prata med dig om precis vad som helst. Och det märks att du avskyr att behöva tolka, att du begär att en människa ska våga vara tydlig mot dig för att du ska dela med dig tillbaka & jag älskar det. Det är hans ord, han som delar tankar, gör det lätt för mig. Möter upp med tydlighet. Vi gör det lätt för varandra att dela. Med vissa människor blir det enkelt. Som i det här. Det finns ingen prestige, inget ego som står i vägen.
Men, det är också svårt. Att han är varm & närvarande men samtidigt fysiskt sval, distansierad. Han behöver skapa tydlighet för sig själv säger han. Få skydda sig lite, backa undan. Om det är något jag önskar att jag kunde få som en present för resten av livet så är det att få ha dig att prata med, att dela tankar med helt avskalat precis som vi gör. Det är viktigare än all närhet i världen. Fina tankar han har men jag vill ha närhet. Också. Det är svårt att hålla sig undan. Jag får nästan sätta mig på händerna, tvinga fram inre diciplin att inte ge efter för längtan. Han är så nära med sin lena hud att det är nästan omöjligt. Men klart det går, det måste ju gå. Det är både fint & svårt att ses såhär. Och när vi lägger oss på bryggan i solen med ljudet av älven, av vårfåglar som dyker så gör det ont i bröstet. Jag vill egentligen bara låta mig gå sönder & gråta. Samtidigt orkar jag inte. Håller igen. Visar inte allt. Lutar mitt huvud mot hans bröst & han stryker mig stilla över håret. På många sätt är vi lika. På vissa totalt olika, framförallt när det handlar om referenser, vad vi är vana vid. Hur vi tänker oss att relationer kan se ut, vad som är familj. För mig är dedikation vackert men sällsynt. För honom är det nödvändigt & bör självklart ingå. För mig tar relationer för mestadels slut, folk separerar, lever ensamma, ensamstående. I hans värld håller människor ihop länge, skaffar barn, lever i tydliga valda kärntrupper.
Aldrig förr har jag fått så många nya perspektiv på liv som nu. Visst har jag mötts av & sett mängder av sätt att leva på men inte på samma sätt som nu känt in det i kroppen. Som att jag nu lyssnar mer noga, undersöker, föreställler mig hur mitt eget liv med andra val skulle kunna se ut.
Det är en verkligt fin dag ihop. Vi stannar länge. Är som vanligt utan tid tillsammans. När vi ska köra därifrån är det ett tydligt utmanande projekt; smala skogsvägar, smältvatten, lervälling & en bil med tvåhjulsdrift. Ganska strax kör vi fast. Helt jävla nedkörda i dyn. Det är som det är & det mesta löser sig. Vi kämpar, trilskas med bilen men inte med varandra. Vi reagerar lika, bli lugna & metodiska. Och det är märkligt. Att så många tankar hinner ta plats i mig där & då. Mitt i lervällingen. Aldirg förr har jag känt mig lika vilse men också lika nyfiken på att göra en helvändning, överraska varenda en som någonsin träffat mig. Ikväll där i solen när vi kört fast som djupast i lervällingen hade jag svarat ja om han hade frågat igen; vill du leva med mig & ett barn & vara ett långsiktigt team med närhet till andra som har små? Ja! Ja som fan hade jag svarat. Ikväll hade jag velat det. Och denna tanke dök upp när många andra hade svurit & kanske börjat bråka när en kör fast med bilen mitt i skogen, svurit & skulbelagt men jag & Olle såg på varandra, började skratta istället. Som en dålig sällskapsresa a 2017; fantastiskt fint väder iallafall. Mitt i skogen utanför den lilla, lilla byn i Västerbotten. Jag stod där i lervällingen & undrade hur vi skulle lösa läget samtidigt som jag log över känslan som tog över mig, en känsla av att vilja dela precis allt med en annan människa. Att vara tillräckligt bra på att leva ensam att jag tröttnat på det. Och att det inte är ett halvdant projekt jag söker utan vad som helst som är ett annat slags kapitel. Tänk om han vetat där han satt med sin regnbågsfärgade mössa & försökte få tag i en vän med traktor.
Till slut fick vi hjälp av en hjälte till vän. Leriga från topp till tå körde vi hemåt i kvällssolen. Vackert men också vansinnigt sorgligt för vår heldag i skogen är ett slags avsked. En slags sista dagen innan det nya livet. Ett liv vi nyligen levde utan vetskap om den andres existens men som nu känns obegripligt att leva utan. Och hemma hos honom kramar vi om varandra & hans fysiska distans är fortfarande markant. Han väljer mig inte längre. Inte som nyss. Ändå vill vi finnas kvar på något sätt. Vi har under dagen skämtat om att vi åtminstone kan ha en årlig date resten av livet där vi uppdaterar varandra om livsläget, att vi erkänt att vi båda behöver varandra på nåt sätt. Han kramar om mig, släpper distansen & påminner mig om att den årliga daten kommer iallafall. Och precis när jag ska gå föreslår han att vi väl kan höras i telefon till veckan ändå? Och jag kysser honom i pannan. Det är klart att jag vill. Så girigt mycket mer. Och det är svårt. Det får väl vara svårt. Att han försöker backa från mig, att jag vill ha honom kvar, att vi inte ha några lösningar & att vi måste lita på livet.
Väl hemma är jag glad över Luleå med öppnare vyger & öppet vatten, kvällssol. Tacksam över djupet med Olle. Oavsett hur allt utvecklas så har han visat mig så många nya sidor hos mig själv som jag tar med mig vidare.
Your vibe attracts your tribe. Och vad är min vibe?
Senaste dagarnas aktuta neddragningar och hårda prioriteringar har gett resultat. Trycket över bröstet har lättat lite om än inte borta & gårdagen bjöd på många skratt. Det var familjekalas för systern & alla kidsen. Och såklart var Martin med, älskade familjevännen. Och modern som hade fixat & gänget i sin helhet; kärnan. Som den här familjen betyder allt. Och att vara på landet & i skogen, att slippa upplevelsen av att bo på en byggarbetsplats, att ha plats att andas & röra sig.
Angående Olle. Jag vet inte hur det går med strategin att komma till levnad utan. Det är sjukt svårt att prata om sånt på telefon som han & jag gjort. Att inte ses, inte begripa vad den andre säger. För mig är telefon som en enda tolkning. Svårt att veta vad som kommer ut på andra sidan. Hur det landar. Vi har pratat om att ses imorgon. I Skellefteå. Jag både vill, längtar dit men också är rädd att trampa åt helvete fel i nåt gammalt mönster av att försöka bli vänner (?) & sen bli sårad trehundra gånger till. Känner mig rätt cynisk. Och lite för rädd för hela karusellen. Och avskyr att vara rädd. Så möjligen drar jag dit & hänger i solen med honom & försöker få nån rätsida på hur stegen kommer att se ut i efterhand. Om jag skulle kommunicera vad min magkänsla säger mig just nu så talar den för att det inte är nån vits med att ses, att Olle våndas över allt det här lika mycket som jag & att det snarare är självdestruktivt än positivt & konstruktivt. Inte en särskilt god grund att stå på inför det här. Å andra sidan är det känslor som inte går att klura ut på förhand vars utfall av förklarliga skäl då inte heller kan förutses. Att lita på processen & att följa flödet, fler sätt går inte att plocka fram som ess ur rockärmen för att finna utvägar. Dessutom, min magkänsla är helt fucked up. Vad säger den? På riktigt? Har ingen aning. Jag behöver yoga.
Såg en film igår som handlade om en kvinnas upplevelser av sin egna sexualitet som drivkraft, som näring & språk. Hudens behov av närhet & beröring som sätt att förstå sig själv & omvärlden. Och samhälleliga tabun, föreställningar om hur sexualitet & sex som praktik, särskilt för kvinnor, ska hållas i styr & greppas inom ordningens rimlighet. Inte sväva, inte svälla, inte vara girig. Trots att girigheten stärker det egna inåt, ger styrka & centrering, ett språk som är rent & vackert. Jag pratar mycket med H om det här då vi båda drivs så starkt av just den här lusten, kraften, behovet. Hur det både inspirerar & helar, är avslappning & självutveckling. Jag kan se hur det här drivet också får mig att fatta mindre kloka beslut ibland, blundar för konsekvenser för en stund av ren njutning. Och inte för att ögonblicken är fel utan för att förväntningar som brukar vara medföljande inte går så väl i hand med tankar & livsval i övrigt. Det finns en puls i det här. Den lockar i mig. Driver på. Ska bli intressant att se vem den stjälper mig mot härnäst.
Om nån timme ska jag träffa min älskade Martin, fylla på med gemensamma krafter & näring i skogen.
Och jag vill ha mer av det här nu. Ro. Bara en jävla massa ro. På insidan.
Signalfel i hjärnan
Två dygn sedan ord lades fram som markerade ett före & ett efter med Olle & mig ringer jag honom. Han har hört av sig med några rader här & där, velat få prata lite mer då jag lade på abrubt i örat på honom senast då jag blev alldeles för ledsen för att få fram ett enda ord.
Jag har inte fixat att höra hans röst, istället skrivit att jag hade varit beredd att se geografisk distans som en möjlighet till kvalitet istället för hinder, hade velat utforska så många fler nyanser av dina tankar, varje milimeter av din hud, dela stort & smått, drömma ihop, utmanas i tankar som krockar & sedan bli sams igen. Bli världsbäst på att brotta ned dig & på att härma dialekt med kärlek.
Det är svårt att säga varför jag släppte in honom såhär raka vägen in i mig själv. Varför det kändes rätt. Det är som om min egen magkänsla har förlorat sin kompass & lurar mig helt åt helvete. Att plötsligt vara utan honom känns direkt brutalt. Jag inser också att jag legat på bristningsgränsen utifrån stress alltför länge, för mycket jobb & för lite vila. Olle är fantastisk med sitt lugn, sin vänlighet som liksom omfamnar även den som är i hans närhet så att en själv känner sig omfamnad även då han inte rör vid en. Och hans sätt att lyssna, att finnas. Från ingenstans dök han upp & kom precis i rätt tid, exakt då jag behövde honom. Han ville se & han fick se. Han ville omfamna & han fick det. Första gången jag träffat någon & upplevt behov av att få luta mig mot, att erkänna för mig själva att jag inte orkar projektleda allt, att jag också vill guidad, omhändertagen. Att han skulle berätta godnatthistoria, stryka mig över håret tills pulsen gick ned, då jag vaknade upp igen & upplevde hur hans stillhet också kunde förvandlas till hunger & lekfullhet. Och i det stora hela, trygghet. Sexuell trygghet, emotionell trygghet då jag upplevde att han prioriterade & valde på ett sätt jag var ovan vid. Men som gav mig känsla av långsiktighet. Så till den grad att jag blev alldeles lugn & trodde att vi hade all tid i världen. Så ska han försvinna & jag känner mig som om mitt inre barn, sårbarheten, blir övergivet. Helt bisarrt men så känns det. Och kvar har jag bara sett berg av jobb som återstår. Och allt det här blir en enda stress, har lett till näsblod & yrsel alldeles för många gånger, minnesförlust & verklig rädsla över vad fan det är som händer? Akuta signaler om att bromsa. Hjärnan går på högvarv & det är farligt. Har suttit ned & gjort allvarliga funderingar. Försökt förstå vad som egentligen orsakar denna inre stress. Rädslor över att inte räcka till? Prestera nog bra? Inte duga? Alltid lätt att se vad som stressar. Ex en deadline. Men varför gör en deadline en så stressad? Svaret på varför kan nog lösa en del. Upplevelser av att försöka räcka till överallt. Men orkar inte. Vill inte. Beslutade mig för att gå ur styrelsen för SADB, mitt nationella engagemang för mänskliga rättigheter. Det tar så mkt mer tid & kraft än jag har att ge. Och det tar mer än ger. Känns som en sten som lossnat. Och avsade mig förfrågan att sitta i styrelsen för Lesbisk makt. Nu ska allt bort, allt som innebär sociala uppgifter & förväntningar på fritiden. Hårdprioritera. Hjärnan måste få vila. Måste skapa balans. Obehagligt att akut behöva kasta sig ned under täcket, stänga av ljud & ljus för att minimiera intryck & först då lyckas få ned pulsen som skenar åt helvete.
Att knyta an till en människa & sen bli lämnad av denna människa stressar också. Att vara osäker, inte kunna landa & vila & få känna sig vald. Att bryta upp från relationer som betyder något. Ikväll i samtalet med honom kände jag mig som en trött eldsprutare. Rakt på sak men utan humor.
Jag: Helt ärligt, för mig, utifrån att jag är ledsen & önskar annat så tycker jag att det är ett helt idiotiskt val att du väljer bort mig för ett barn som inte finns. Och vad ska du göra härnäst, ge dig ut & söka andra, skriva i pannan på dig själv att du är på jakt efter kvinnan i ditt liv som vill ha barn imorgon?
Han ler lite. Jag ler också. Mitt i allt det här. Han hör min ledsamhet. Ironin. Det finns ilska, sorg, uppgivenhet. Jag fattar det inte, hur han fungerar. Han resonerar som från ett annat solsystem. Lever i en framtid som inte finns. Jag är nu, här.
Och jag förtydligar; och vänskap. Hur i hela världen tror du att det vore möjligt? Jag är den sista människan på jorden som skulle stötta dig när du träffar en ny. Den sista! Jag stöttar dig inte i det & jag tänker inte låtsas som det heller. Klart jag är din vän men egentligen mycket mer. Och det är mycket mer jag vill vara.
Han lyssnar. Kommer med egna tankar. Inser det paradoxala. Omöjligheter i att få allt. Vrider & vänder. Men är ändå i det stora hela landad. Det blir inte mer. Inte mer kärlek. Det är fullmåne. Allt är små, små steg. Och jag har nya kängor. Fantastiska sköna vandringskängor som känns som en livlina, något som symboliserar att annat kommer. Tider med fria utsikter. Samtidigt gör dem mig nedstämd. Att fortsätta ensam vandring lockar så föga. Men jag fattar att det får bli så fastän jag inte det minsta vill acceptera det. Kära Olle. Det här blev ju inget bra alls av oss. Tänka sig. Så fel vi båda hade.
Så då gick han.
Det är slut med Olle nu. Finito. Uppbrott via samtal nyss.
Han: Jag har landat i att jag vill att vi bara ska vara vänner. Efter att det blev som det blev med allt nu.
Jag lyssnar. Sitter bara tyst. Lång tystnad. Oändlighet. Som om jag inte har luft kvar att ens ta ett enda andetag. Vet att min röst inte håller nu. Får fram ett kraxande: Vad bra att du vet vad du känner. Och att du säger det. Men vänner? Vad menar du med vänner?
Han funderar ett bra tag & svarar: Vänskap, att vi har byggt något fint. Att jag aldrig i mitt liv varit så ärlig med en annan människa. Jag vill inte förlora dig. Jag vill att vi kan dela saker. Men inte just närhet.
Jag kan inte prata mer. Som om en tystnad breder ut sig i hela mitt blodomlopp. Som om allt bara stannar, inte betyder någonting längre. Som ett eko på insidan. Av bara förlust & sorg. Av kärlek till människan på andra sidan luren. En önskan om att han kramade om mig istället för de här orden han ger mig nu. Ord som säger att det är slut nu. Och jag är så trött att det är overkligt. Med ens vill jag rymma ur min egen kropp, min känsla. Stänga av. Jag drar mig själv i håret & vill gå & lägga mig under täcket. Inte höra fler ord om hur det här som har gjort mig så glad är slut. Vi har plockat bara de bästa bitarna av varandra & redan är jag utbytt mot en potentiellt sätt bättre framtid med någon annan som har en bättre deal att erbjuda som stavas barn. Så är det & så blev det.
Jag kan inte prata mer.
Hur känns det i dig nu när jag säger allt det här? undrar han.
Orden stockar sig i mig & niagara bryter ut & jag säger som det (nästan) är: jag behöver vara ensam (men egentligen vill jag ha en kram, egentligen känner jag mig med ens oändligt ensam, så ensam en säkert bara kan känna sig när just den människa en vill vara nära inte vill vara i närhet tillbaka, att bli reducerad till en idé om en vän i periferin) & jag kan inte prata mer. Kanske senare. Men inte nu. Sen lägger jag på. Bara sådär. Tömd.
Vi var i ett stall idag. Överraskade min chef med födesedagsfirande, en privat lektion i voltige. Och doften av häst, av att se in i ett par hästögon, bli kliad på ryggen av en mule, så lugnande. Jag behöver mer häst tänker jag nu. Inte analysera mer. Bara klia, studera, bli nyfiket betraktad tillbaka.
Att släppa taget, vilken prövning
Haft en levande pulserande fors av idéer ikväll. Spontana drömmar om att i sommar ge mig av på cykel i utkanten av en fransk stad (tänker mig en soligk kvällsidyll) med en cykel av lätt aluminiumram, nogrant packad med tält & bredvid mig en Olle vars långa ben får hans cykel att nästan flyga fram. Och fjällvandring, har spontant beställt ett par nya vandringskängor, bara sådär. Som ett försök att konkretisera en ännu abstrakt längtan. Åter igen ser jag framför mig att jag inte gör min vandring ensam. Att hans guldgröna ler i närheten.
Så skriver vi lite till varandra Olle & jag medan Frankrikes presidentval ljuder i bakgrunden, medan jag slött försöker strukturera i rapporten. Jublar i sinnet när Emmanuel Macron, Frankrikes nya president håller sitt första anförande som president & han lyfter att han vill föra en moralisk politik, bygga på gemenskap & demokratiska grunder. Jag får driv & framtidstro. På världen, på det som är större.
Men jag får en kalldusch av vad Olle skriver. Vänliga ord men reserverade, liksom inkapslade i distans. Och han vecklar ut orden. Hade vi setts denna kväll hade han inte velat skapa verklig närhet med mig, inte vidrört. Hade beslutat sig för att att skydda sig. Inte känna mer. Inte djupa.
Och det gör mig sänkt som en jävla sten mot botten. Jag kan spela förvånad. Men innerst inne är det medvetet, jag visste redan. Vad låtsas jag som? Varför vi körde rakt in i den andres hud & rakt under var för att vi både ville välja varandra. För att han fick mig att känna mig vald. Nyss. Men inte nu. Inte längre. Han har slutat välja mig. Som att vara någon som knutit en binder hårt för ögonen så ser jag. Emotionellt trögtänkt brukar jag tänka om mig själv ibland. Att jag fattar. Men väljer att inte se vad jag förstår. Att sanningar ofta gör mig mer ledsen än min egen lögn. Men frågan är om det stämmer, egentligen? Varför investera i något utan framtid? har han öppet resonerat kring under veckan. Och jag har lyssnat men ändå inte lyssnat. Känner mig med ens lite dum. Att jag fortsatt hoppats. Hoppats på vad? På riktigt? Barnfrågan HAR INGA lösningar. Bara olika vägar. Åtskilda. Tanken på att han aktivt hade valt att inte vara nära mig är det svåraste för mig att ta. Det är som att bli nekad att få bli lyssnad på, att bli sedd. Närhet är ett språk jag värnar högre än det mesta annat. Samtidigt är han så klok, så rationell i sitt tänkande nu att jag vill sluta lyssna.
Och maj månad. Dåligt omen. Det är ju min kärlekshelvetesmånad. Det cykliska mönstret av uppbrott & separationer, år efter år efter år. Förvånad?! Givetvis inte. Men någon gång vänder det väl. Trodde jag. Som en naiv som gång efter annan tror sig kunna flyga men faller. Skitsamma. Så mycket motstånd i att acceptera bara. Att låta det här upprottet ske. Att med andra ord upphöra att göra motstånd, inte hålla fast längre utan se det snabba sönderfallet. Kunna börja om som om han aldrig funnits. Som om han inte berört, inte mått så bra i mig själv i hans närhet. Han har funnits så kort tid i mitt liv, kan snabbt suddas ut. Eller?
Jag skickar rader tillbaka. Om att jag faktiskt fattar nu. Och att jag vill vara ifred. Han förstår bäst när han pratar, när han med verbala ord får chans att resonera. Och jag förstår mig själv bättre när jag skriver. Och ärligt talat är det inte lättare för mig att slita loss honom ur mig om jag hör hans Olle-karaktäristiska dialekt & egna uttryck som han är så full av.
30:år, systerskap, barnfrihet & längtan ut
30 år idag, min lillasyster, Sara. Den yngsta i ursprungskärnan av familjekvinns. Ung men redan så mycket erfarenheter, av ansvar. Som hon utmanar sitt ego, sina behov, som hon ger allt för de tre små. För kärlek, för det hon så lojalt väljer. Det hon riktar blicken mot byggs upp av tålamod & tid, av övertygelse & eftertänksamhet. I henne finns en slags stabilitet, en ro jag aldrig upplevt själv. Där finns en eftertänksamhet & konskevenstänk som inte finns i mitt eget solsystem & det fascinerar mig ofta. Intill henne finns aldrig ett motstånd, jämförande eller ifrågasättande. Det är som om vi vilar intill varandra. Trygga i förvisningen om våra olikheter men också av det starka band av systerskap vi har som förenar oss in i döden. Att ha en syster, det finns inget jag är mer tacksam & stolt över.
Och att få älska de små som är en del av henne. Och för 5 år sedan idag åkte hon in på förlossningen, jag som satt hemma i sängen mitt i natten & tröstade henne genom luren där hon kämpade sig genom större smärtor än något kunnat räkna med. Och på det sättet, på sin egen födelsedag & in i nästa dygn gav hon liv åt Vera, vår gemensamma stora kärlek. Och 5 år senare har vi en självständig, nyfiken & spontan liten person som glatt slänger sig upp i våra famnar, som gärna vill ha med oss alla på samma bild.
Och den här kvinnan, den stora i vårt liv, som bjuder upp till eld på Ormberget medan jag & den allra käraste systern springer oss sköna & trötta i skogen. Rörelse, det som allra mest förenar oss. Som sedan förgrenar oss tillbaka, in i oss själva så ankrade & lugna.
Dagens avbrott med eld har varit frigörande i relation till tidiga morgnar hela helgen, av rapportdyk. Och jag umgås med rapporten som om den vore en möjlig vän, där varje avsnitt kan bli en positiv relation om vi umgås mycket tänker jag. Komma ifrån känslan av att slänga in huvudet i betong så fort jag känner pressen att skriva, att vara kreativ & produktiv. Det går framåt. Ett inre flow har faktiskt börjat skapats tack vare att jag reducerar bort annat socialt liv än den inre kärnan, att jag mestadels är ensam med katten. Att jag springer ofta, mycket. Att jag ger mig lyx i form av nya sängkläder, nya kuddar, ett gott vin intill tangentbordets smattrande.
Och att vara i mer riktat fokus ger också mer rymd åt andra tankar. Det blir mer stilla i huvudet, pulsen saktar in samtidigt som flödet, kreativitet & drömmar ryms att växa. Tog mig tid med Hanna igårkväll. Stora livsfunderingar. Och det blir inte lättare med tiden, inga enklare beslut imorgon. Och så mycket kretsar kring barn. Att inte ha barn, att vilja ha. När en väl har barn, att förhålla sig till dem, till andra föräldrar. Hur det påverkar ens intressen, hur tid prioriteras, semestrar, resmål, vart en ska bo, hur en ska arbeta, val av partners. Oavsett då om en har barn eller inte. På något sätt lever vi alla med barn, andras eller egna. Och påverkas. Förväntas anpassa oss eller göra specifika val utifrån de egna barnens behov.
En del av mig håller på att explodera. Som om jag inte ryms. Eller som om tankarna på allt det här inte ryms. Jag är för trött på dem. Trött också på att jag själv upplever en obalans mellan mig & andras liv även om de inte finns uttalade förväntingar på mig & andras val att ha barn. Jag studerar mina egna val ytterst noga nu. Och hur andra tycks förhålla sig till mig. Hur skapas den stress jag upplever av otillräcklighet? Är det jag själv som skapar den? Att jag tycker att jag borde kunna anpassa mig, finnas till hands mer för andra när jag innerst inne är mer nöjd än jag vågar erkänna att jag inte har barn själv? Att jag vill vara ännu mer fri & obunden till lekplatser, semestrar vid grunt vatten, vid trygga stugor. Att jag bara längtar efter mer vilda äventyr, efter att tälta på platser som är helt opraktiska för alla under 15 år, vill springa så fort att bara vuxenfolk hinner med, att semestra spontant, utan planering annat än på hur många mil som ska cyklas eller hur höga berg som ska bestigas. Kommer jag att bli en ensam själ när jag börjar ta mer plats i det här & följa den egna drömmen ännu mer? Uppenbarligen är jag på väg (?!) att förlora en människa jag vill vara med, Olle. Just på grund av ovan nämnda. Hur mycket kan en leva i någon slags kompromiss med andras drömmar? Måste ju finnas mängder med folk som har upplevt det här livsläget, när stora livsval som barn vs inte barn riskerar att skapa åtskillnad också mellan vänner om inte ömsesidig öppenhet & respektiv för allas val får vara helt vägledande, som grunden för allt annat.
Som nu inför midsommarplaner som redan har börjat gro inom vissa av mina kretsar. Helt begripligt. Kul att se framemot. Planer som inkluderar barn. Självklart, de är ju en del av familjen. Fina, säkert mysiga planer. Och jag är tacksam att folk vill vara med mig. Men på insidan av mig själv tänker jag att förra midsommaren inkluderade fyra små barn & högst traditionellt firande. Och nu står jag inte ut med det. Låter det egoistiskt? Behöver rasta mig själv. Ta chansen att knyta an till annan barnfri vuxen, till mitt friluftshjärta. Martin. Älskade Martin. Vilken makalös tur att han finns. Och att han sa ja till min plan att dra till Höga Kusten istället, tälta i snårig skog, springa högt & snabbt & länge. Paddla kajak & vila vid eldar.
Jag har aldrig fungerat i linje med de flesta andras val. Och jag fungerar inte heller varken balanserat eller rationellt. Oftast är det hundra procent något annat, åt andra håll. Och extremt högt & hisnande djupt i känsla, i humör, i hur jag ser på tillvaron. Tvära kast & ytterligheter.
Jag kan se mönster i varför jag uppskattar mina vänner som väljer andra val, som just väljer mer stabila former av familjeokonstellationer, att välja barn. Dessa vänner ger mig perspektiv & en ro jag inte själv upplever att jag har. I deras närhet känns det tryggt & äkta. Jag behöver dem. Men jag behöver också Hanna som är så lik mig själv att jag blir euforisk, att vi alltid stöttar & finns även om även våra val skiljer sig åt, särskilt ifråga om barn. Ändå är grunden där, i hur vi öppet ser på varandra. Hela vägen in. Och älskar. Fan vad jag älskar henne, min sjäsliga syster.
Mina vänner, medsystrar & Martin. Känner djup tacksamhet.
Och Olle. Kära människa. Som jag så starkt inte kan låta bli att önska att han skulle vilja kasta loss med mig. Leva närmast, all in. Ingen av oss låter bli riktigt att ändå drömma.
"Mitt i allt vill jag att du ska veta att jag gillar dig innerligt pga din innerlighet. Du är så fin, mot dig själv & din omgivning, Man känner sig sedd & bekräftad tillsammans med dig & det är en gåva som du har." Olles rader igår.
Och Olle som ringde & bara ville höra min röst när jag stod vid elden tidigare idag. Och jag skrattar åt hans uttryck. Och drömmer vidare mina drömmar. Utan att vi har den endaste plan längre. Inte ett enda tecken på att vi kommer att ses igen.
Stackars dem som aldrig lär sig att ta sats, som inte tyr sig
Stackars mannen med medaljersom bara putsar sina minnenhan sitter tyst bland gammalt skrotKan inte se för allt sotatt ingen sitter mittemotStackars hon som flyter medsom aldrig lärde sig ta satsHon som ägna all sin tidåt nåt hon inte ville bliför det var bara där det fanns en plats
Stackars den som inte bryr sig
Stackars dom som aldrig tyr sigtill andra än sig självaoch stackars fåglarna i bur - Delar ur Lars Winnerbäck Stackars
När allt hade kunna vara lätt ska det vara så jävla svårt.
Det var skönt att komma ut till Brändön, att efter en natt då jag sovit utan Olle & inte sovit alls byta miljö. Landa i huset på landet, få fullt upp med kidsen. Så förvirrad. Så mycket tankar. Loke i min famn, jag som försöker sätta mig in tanken om att det hade kunnat vara en egen Liten. Är det ens möjligt att överväga? Skulle jag kunna vilja det? Välja ett helt annat slags liv. Tanken tar mig ingenstans. Inte till annat än att jag inte vill att han ska försvinna. Vi talar länge den kvällen i telefon. Om stort & smått. Om barn. Är det värt att kasta bort den här känslan vi nu har tillsammans? Kanske är jag själv naiv men jag tänker att vi kan fortsätta ses. Låta tiden visa lite mer. Oavsett vad så är vi relativt nya för varandra & bortom alla beslut kring annat än att välja varandra kan jag inte vara än. Jag behöver börja i detta. Lära känna, se vad mer vi två kan vara. Att dra in störe ödesdigra beslut redan nu är som ett stort slukande svart hål. Jag tror dock att han inte är lika naiv, inte lika sugen på att lägga locket på.
Kvällen med mor blir fin. Och sedan blir det många långa samtal med Tobias & Sara. Avklädda tankar om olika livsval, om barnfrågan. Om hur deras liv har blivit. Om hur lite vi kan veta om framtiden. Om vad som är rätt.
Att somna bredvid Vera som snart lindar sina armar runt min hals är välgörande.
Om natten drömmer jag att någon försöker tvinga mig att mitt i en bäcksvart natt kasta mig ut från ett flygplan. Skakar på huvudet när jag vaknar. Så symboliskt.
Lämnar Vera på förskolan & blir påmind om att mitt liv inte kommer att vara barnlöst. Hur än jag väljer.
Och när jag senare mitt mellan möten rör mig i solen slås jag av att jag ändå tycker om mitt liv som det är. Med min rörelsefrihet, självständighet. Att inte behöva förhålla mig till andra i särskilt stor utsträckning. Att jag får lov att vara ensamräv som ibland delar med sig vid väl valda tillfällen. Jag kan inte förneka att tanken om barn, som i min tankelek; barn med Olle vore en stark förlängning av en kärleksförklaring, ett evigt förbund. Att den tanken lockar när jag vissa stunder, mer än andra längtar efter att landa & ankra i en gemenskap. Att välja sin människa. Det är dock inte riktigt en lockelse, mer som en idé till förankring. Men det skulle lika väl & mycket hellre vara en gemensam stunga eller en enande resa till andra sidan jorden. Och jag begriper att vi två, Olle & jag inte drivs av samma intentioner. I och med mötet med mig, i känslan av kärlek har han på allvar förstått att det är barn han ser i sitt liv. Barn med sin kärlek. Och i min dröm om en kärlek ser jag frihet i gemenskap.
Jobbar alldeles för sent igen. Dövar väl. Insikterna gör mig ledsen, tung. Mitt liv är bra. Men jag ville dela det med den här personen som från ingenstans dök upp med sitt lugn & närvaro, som vågade se mig helt & hållet. Som har uppmuntrat mig till att aldrig göra mig mindre än jag är, som istället uppmanar till sparring & brottning & kärlek.
Livsavgörande, mindre dramatiskt blir det inte.
Ingen vet vad som som sker imorgon. En stor del av mig bara önskar att han kunde släppa tankar om barn, att se att den idéen bygger på att försöka nå eller forcera fram en abstrakt bild av framtiden medan jag är här, nu, varm & alldeles verklig. Jag fattar att människor drömmer om barn. En dröm som tar över, som tycks viktigare än nuet. Lika mycket som jag förstår mig själv & andra som inte vill ha barn, med allt vad det innebär. Samtidigt respekterar jag hans val, det visar på hur självständig han är. Har han en dröm som är viktig så vill han i den mån det går kunna följa den. Det är fint. Det är bara vemodigt att jag inte passar in i den.
Jag ser vad den gör med oss, barntanken. Somliga får lyckosam utdelning, ensamma eller med andra. Andra får det efterlängtade barnet men ett helvete med övrigt inblande vuxna. Liv som för alltid förändras. Jag känner mig urvriden, som tömd. Kan inte påverka det här händelseförloppet. Att vara mer än mitt i-livet. Inte längre ung, när allt kan ta sin tid, låta framtiden utvisa. Biologin gör sig påmind, stress över beslut som måste fattas nu för att inte riskera att aldrig kunna fattas. Begriper att frågan om barn inte bara skedde i min förra relation, i denna som jag önskade nu utan att det kommer att fortsätta. Stora frågor, vattendelare, separation mellan människor, att vara åtskilda när drömmar inte möts. Det blir nästan till matematiska ekvationer; Vad ska investeras? Hur mycket? På vilka sätt & vad är det värt? Vilka resultat vill vi uppnå & i vilka former?
Jag önskar att jag fick fortsätta kyssa hans ryggtavla godnatt. Att vi vore enkla. Att morgondagen inte betydde allt. Att vi "bara" kunde vara nöjda med varandra. Vi två.
Han skriver till mig att han tycker att jag är den klokaste människa han mött. Att han är tacksam för min ärlighet. Och jag tänker att han också är det, klok. Och att det är så fint att vi redan kan prata om allt tillsammans. Få förunnat. Ska detta kastas bort för en framtid som vi ingenting vet något om? Det är sorgligt. Samtidigt är det all respekt för upplevelser av skilda drömmar. Vill han så gärna ha barn så bör han ta ansvar för det, välja bort mig för någon som möjligen kan vara en likvärdig person att utforska just barn med. Jag är övertygad om att han skulle bli en jättefin förälder. Men ändå vill jag att han tänker om. Är det rättvisa tankar? Självklart ber jag honom inte om det. Det sista jag skulle göra. Jag uppmuntrar honom istället till att följa sin känsla. Att tro på sig själv. Jag är bara så sorgsen över att han ska försvinna ur mitt liv. Det är inte lätt för honom heller. Nyss fanns jag i hans famn, fick honom att skratta. Så inser han hur stark den egna drömmen om barn, så till den mån att kärlek utan barn får ge vika för något annat som ännu inte är. Han upplever att allt plötsligt känns väldigt upp & ned & kors & tvärs. Att han vill prata imorgon. Fina O. Hur ska vi göra? Ska han kasta sig ut på fältet igen, vara på jakt efter en ny "rätt"person fastän han upplevde att hon precis dykt upp? Vad är allt värt?
Och jag saknar redan & skriver: "Önskar bara att du var nära, lika verklig som nyss att vidröra. Ögonblick när framtiden inte tränger sig på, att så nära skeda dig till sömns."
Allra finaste, går du redan?
Jag vet att jag vill att han finns kvar. Att vi gör gemensam plan, att han tror på oss. Och jag vet att jag tror. Att det här verkligen är möjligt.
Här ovan, rader från i torsdags. Och alldeles nyss satt den här fina människan framför mig med ord som sa helt andra saker än tro på gemensam framtid.
Jag tar det från början & som vanligt skriver jag för att kunna förstå. Det här är svårt att ta in.
Ena stunden känns ett gemensamt pusselprojekt på 1000 bitar som en rolig utmaning, ingen omöjlighet varken i genomförande eller av tid. I lördags investerade vi i ett gemensamt, drog med iver ut alla bitar & skrattade om att det kommer att ta länge & att det är sån tur att vi har all tid. Känslan av honom, av att få tillåtelse att utforska kändes alldeles nyss som ett givet fokus, en känslomässig viljeförklaring. Min plötsliga prioritering så intressant självklar, nästan all fri tid vill jag ge oss. Och jag kunde inte låta bli att skena iväg i tanken om gemensamma sommaräventyr fastän jag lovat mig själv att inte skapa förväntningar och riskera att låta ytterligare en sommar gå åt helvete.
Plötsligt ser jag på pusselbitarna som i sin allra första början till en bild ligger stilla, ofärdigt projekt. Och det börjar gå upp för mig att det här pusslet, vårt pussel redan tagit slut.
Han i kökssoffan med morgonkaffet. Den rosa elefanten som vi båda blundat för men känt nävaron av från dag ett tränger sig på, tar sig in. Hur känner du för barn? undrar han slutligen. Det ÄR ett vägskäl. Ska han satsa eller gå? Han känner nog mycket för mig för att ge mig allt. Men det finns en hake & det är drömmen om barn. Våra livsdrömmar går inte ihop & inte heller att riktigt kompromissa om. Eller går det? Kan vi? Hur kompromissar en om barn? Det finns så många därute, fantastiska kvinns som drömmer om barn. Hur jag än vrider & vänder på mig så gör jag inte det.
Harmonin på insidan, det som nyss gjorde mig så glad är borta. Vad händer nu? Frågade jag i förmiddags medan han torkade bort tårarna från mina kinder. Vi får väl låta det landa lite, prata med varandra, svarar han. Inte heller han har några svar. Men för min inre blick ser jag redan detta ödesmättade. Att jag åter igen är förpassad till en tillfällighet, en rastplats. Hos mig går det inte att stanna. Känns som livets ironi. Att få möta en människa som du tänker jag. Känna det jag gör. För att du strax ska visa sig vara just en idé, en dröm. Fastän du nyss kändes så verklig under mina händer.
Plötsligt vet jag inte ens om vi ses igen. Och en del av mig vill bara gräva ned mig. Som att bli helt mörkerlagd. Samtidigt blir jag glad när jag bara känner & bara tänker på hur det är att vara nära honom. Nu har dock analyshjulet börjat snurra & det är svårt att stoppa. Att släppa in tvivel, det gror som förbannat ogräs. Kanske ännu mer i honom än i mig. Troligen. Som nyss när han tog upp samtalet. Lugn & trygg. Landad där han är. Ville förstå mig. Kanske också ännu mer förstå sig själv & sitt val. Är det värt för honom att välja mig? Att investera mer tid & energi? Vi är så lika i att vi båda vill landa, vill få välja & känna oss valda. Att vi är beredda att ge allt. Och det är väl det vi båda känt dessa dryga två intensiva månader tillsammans. Att vi har varit i den andres fokus. Att vi själva valt. Och hur det som ger fokus växer. Som om dessa två månader varit en raksträcka in i varandra. Och plötsligt tar vägen abrupt slut. Eller det är iallafall en avgrund där. Det gör ont när allt tvärbromsar, när den nyss så klara sikten är en enda vilsenhet. Det finns inga svar i hur vi gör nu. Men jag såg på honom nyss. Vilade min blick i hans grönbruna & tänkte att vi två skulle kunna vara så mycket. Men jag såg också något mer som jag vill blunda för. Att han redan han svar på att det här inte fungerar.
Det är lite märkligt. Igårkväll landade vi i soffan efter en heldag av simning, av besök på landet där vi mötte Gandhi. Återvände hem & försökte se en film men intresset av varandra tog hela tiden över. Det härliga i att vilja vidröra, att linda in sig i den andres kropp. Olle gör mig vrålhungrig & han delade med sig av sig själv. I någon paus som uppstod låg jag & bara såg på honom. Läpparnas konturer, hans markanta höftben, de lena ljumskarna. Och jag slogs av en känsla av att han kommer att vara den som lämnar mig. Som om jag hamnat i en jävligt dålig profetia; den som alltid kommer lämnas. En rätt patetisk tanke kanske? Men jag menar det inte utifrån ett martyrskap. Det är det sista jag menar. Mer som en sanning. Vissa lämnas bara. Vissa gör det inte. Sen kan väl livet inte vara så, i någon form av större mening lär det väl inte finnas ett system som skulle ha de villkoren. Och vad bidrar vi själva med? Hur skapar vi de profetior som vi sedan själva utan att vi begriper det, ser till att uppfylla? Det är så svårt men ändå, mitt i lugnet där i soffan, med färskt minne av hans läppar överallt på min hud tänkte jag det, att strax går han. Och nästa tanke: Hur kan jag göra det annorlunda med Olle? Han är ju fortfarande kvar.
Eller är han på väg redan efter samtalet imorse? Bekräftade han en idé som redan fanns hos honom, en farhåga? Han avslöjade att han redan haft detta på känn. Betyder det att han lämnat sitt fokus på mig?
Nyss trodde jag ändå, faktiskt, att vi hade all tid i världen att upptäcka varandra.
Som i torsdag när jag kom hem till honom. Som julafton. Vi två som drack kvällste i soffan tillsammans, inlindade i varandra. Tillsammans igen, lyxläge. Jobbade hemifrån honom på fredagen. Bollade vardagstankar, jobb & sommarlängtan. Sommarlängtan! En sådan jag inte känt på ett bra tag. Förra sommaren var det bara överlevnad. Och nu kunde jag föreställa mig Olle & jag & spontana utflykter, lekfullhet & nattbad. Och nej, jag skulle dra iväg & fantisera men svårt att låta bli. Idag har vi umgåtts fem dagar i sträck & bara mersmak. Tycker om hur vi finner gemensamma rutiner. Första gemensamma kaffekoppen i sängen, han som i förbifarten brer en smörgås åt mig. Han som lindar en handuk runt min kropp när jag går ur duschen & som ler över min ordning, säger att han gärna är med & skapar lite mer röra här.
Jag vill inte släppa det här. Jag vill vara med honom.
Han drog iväg & träffade en vän efter vårt samtal. En vän jag nyss själv velat hänga med & bli presenterad för men nu kändes det bara konstigt. Vad ska jag presenteras som? Han som ringer efteråt istället. Och jag gråter direkt jag hör hans röst & ingenting känns klokt. Jag känner inte igen den här känslostormande, all in-historien med mig själv. Eller kanske har det alltid varit så? Ska jag komma förbi innan jag åker hem? undrar han? Och han hör på mig att han behöver det.
Så är han framför mig igen, den här fina människan. Men det har hänt något. Jag ser det på honom direkt. Han har redan börjat backa undan. Han sitter en bit ifrån mig. Delger att han är glad över att samtalet kom upp i ett sånt tidigt skede. Att han fram till nyss njutit av att vara i nuet med mig. Men att också han brutalt väckts upp nu. Lika bra att veta hur det är. Att ärligheten går först. Att vi är öppna, delar. Så vet du redan nu vad du känner? Undrar jag. Han ser på mig. Riktigt fäster sin blick i min & svarar att han nog gör det. Innerst inne vet jag det, säger han. Och det är något ledsamt som jag inte riktigt känner mig redo att ta upp här & nu. Jag vill landa klart. Och då fattar jag. Och han pratar om hur han uppskattar mig som människa. Även om vi inte är i en kärleksrelation. Och då blir det ännu mer klart. Han är redan borta.
Men vi hörs i veckan. Sätter ord på våra känslor för varandra ber han. Och Olle är ärlig, verklig. Jag vet att vi kommer att prata mer. Han flyr inte, låtsas inte. Han kommer att hjälpa till med att ge mig ett avslut. Men jag vill inte ha ett jävla avslut, fan! Jag vill ha honom.
Jag kysser honom hejdå. Väl medveten om att det kanske inte händer igen att jag får lov att röra vid honom. En sån förlust. Pusslet blir inte klart. Det här trodde jag ändå inte. Tänkte att det skulle ordna sig på något mirakulöst sätt.
Men det gör nog inte det.
