mellan raderna.

Hösten gör Verkligen bra saker med mig. Jag vaknar. Inspireras. Får lätt att andas. Jag har planer om att skapa mer "höst" åt mig själv nästa år. Min önskan är att spendera större del av sommaren på en plats där det är mer senvår eller förhöst än sommarkänsla. Jag manifesterar detta. En vision om att bo till fjälls, hyra en stuga kanske. Vandra, uppleva naturens skiftningar nära. Långt ifrån sommarens utplanande utsikter.

Lovelylife! Jag njöt länge här i rävlyan igår som plötsligt hade förvandlats till en tonårslya. Obäddad säng som jag lät förbli obäddad, hög med disk som märkligt nog inte diskade sig själv, stökiga klädhögar på golvet. Stökig i håret, öm i hjärtat. När han lämnade mig mot eftermiddagen så spenderade jag resterande aktiva dagstimmar med att läsa på om forskning kring jämställdhet för en mindre komplettering av kandidaten. När sinnet är luddigt & leende är det lätt att ta sig an sådant. Lekande, lättsamt.

 

Mot kvällen drog jag borsten genom håret, snörade skorna & knäppte skjortan & vandrade in mot staden. Gick på en smärtande fot då jag hade lämnat cykeln kvar i staden dagen innan. Det är något knasigt med foten, läkarna tror att det rör sig om en stressfraktur. Det måste gå över, snart. Begav mig till Bistro Norrland för feministdeluxemiddag med Mariana, Jessica & Sophie. Superkvinnsen, vänner jag saknat hela sommaren. Nu är vi åter samlade & det är det som betyder något. Så himla fint att dricka drinkar & få updates & vara omgivna av varandra. Vi drog vidare i natten för ytterligare drinkmöjligheter på annat ställe innan jag till slut cyklade hemåt. Lite berusad av onykterheten itself men allra mest över livet.

 

Kröp ned under täcket & längtade alldeles förfärligt & härligt hårt efter J & har vaknat med samma längtansfulla känsla. Det känts som att vi mötts för allra första gången igår & som att jag bara så gärna vill smaka lite till av det här nya, goda. Det lägger sig så bra på tungan, i mina händer. Det låter så skönt i öronen, känns så skönt mot huden. Han både väcker mig & gör mig avslappnad, lugn. Vi talade om det igår, om våra olikheter. Vi är verkligen olika i personliga drag. Där jag drar iväg på höga tankevarv är han lugn, då jag spinner & springer snabbt lutar han sig tillbaka & bjuder in mig till vila, intill. Däremot, där jag drar iväg i intensiva tankebanor möter han mig & jonglerar & vi bollar stafettpinnen i våra politiska samtal för politik är en av våra gemensamma nämnare. Politiken -lusten & den gemensamma landning vi skapar tillsammans & njuter så hängivet av. Jag vill inte ha en kopia av mig själv, jag behöver inte en eld. P & jag var lika; brännheta, intensiva & nästan vilda. Det gav mycket men tog också hårt på oss båda. Det vill jag inte ha igen, inte nu, inte på länge. Jag behöver stimulans i kombination med ro. Mitt liv ÄR intensivt, ofta på högvarv & jag är tillräckligt bra på att själv skapa dessa rörelser. Det jag behöver är något som gärna balanserar upp mina höga varvtal, som ber mig stanna upp en stund. Inte i ord men genom gester. Gärna genom en hand som fångar upp min nyfikenhet, en beröring som får mig att vilja stanna upp.

 

Det är vackert när jag tänker på hur jag inte skylde mig för honom i sommar utan gav honom allt. Alla kort på bordet, allt som var kärlek. Även trots att jag inte fick det tillbaka så gav jag. Ville få kunna leva med mig själv, slippa ångra en feghet. Och, den tydligheten, det modet gör mig ännu mer upprätt & tydlig nu. Jag är ännu mer övertygad & han vet att jag är det. Han vågar nu. Han Är också Här. Äntligen. Och Kärleken övervinner, kan förstå, ger en ny chans ibland.

 

J alltså. Hur tofflig kan en bli med sin längtan? Jag vill ha mer av dig. Så nära som det bara går. Det är SÅ mycket tonårskänslor i mig i den här kärleksrelationen. Jag är med huuvdet bland molnen, kan inte tänka på annat. Är inte hungrig, vill bara vara intill den här figuren för min längtan. Att som igår få uppleva hur min längtan besvaras är oslagbart! Att lägga undan alla tankar om annat & med intensitet gå in för att utforska varandra som om vi är de enda existerande människorna som någonsin varit i kärlek på jorden. Att uppleva hur han stannade upp, smekte mig sakta över nästippen, såg på mig med en ömhet som fick mig att nästan vilja gråta. Som om vi aldrig upplevt kärlek förr utan hungrar som utsvultna. Att uppleva hur vi exploderar tillsammans, blir fysiskt utmattade men känslomässigt bara mer hungriga är fantastiskt, sånt som igår fick oss att uppleva efterätter & fler utsvävningar, djupdykningar & totalt utmattade skratt. Jag somnade med huvudet mot hans bröst & hade nog inte en enda tanke kvar då. Peace of mind, peace of heart.  I upplevelser som det här föds rädslor i mig för att allt kan vändas ifrån en, försvinna på ett ögonblick. Men det här är ändå nu & just nu är vi starka & nära.

 

Jag förstår att min egen bakgrundshistoria har lärt mig en hård sida av verkligheten som säger att löften är till för att brytas & att människor du litar på kan försvinna när som helst. Den bakgrunden är något jag behöver lära mig att Inte identifiera mig med. Snarare förstå den. Hur den begränsar mig idag om jag låter den göra det. Vill jag stanna kvar i sådana rädslor så bidrar jag till att även i fortsättningen skapa osäkra underlag, vaga grunder som lätt raseras för att det blir det enda jag tror på & så som jag bygger upp min värld. Jag vill Inte vara i det. Jag vill tro att en del som betyder något Kan finnas kvar. Förändring börjar med en själv. Det innebär att Jag Måste Våga Tro. Och jag börjar nu.

 

I eftermiddag ska jag på kalas då en älskad 1:årig ska firas & förlossningsteamet bestående av mig, Peter & Mariana kommer att vara på plats & hylla Sophie & Lilo.

 

Först ska jag läsa lite mer om en forskning som jag börjar förstå Varför jag läser in mig på. Jag kommer att använda det här en hel del framöver. Jämställdhet och jämställdhetsintegrering kommer att bli ledord i ett arbete som kommer att bli heltid för mig en dag. Time will tell. Det är bara en tidsfråga.

Till slut var inget annat att göra än att ta väskan, rulla iväg mot en taxi & påbörja äventyret. Nådde Arlanda, check. First step. Första pausen med Malla i luren & jag tror att det i & med vårt samtal skrevs början på den röda tråden som sedan löpte genom den här Sverigetouren. Tillsammansskapet, det som länkar oss med varandra, mina valda chosens ones & jag. Vad är det som driver oss? Som berör? Vad är det som får mig att bli mer hemma med vissa mer än andra? Hur för vi oss? Vad relaterar jag till nu, på andra sätt än förr? Vem är jag själv på egen hand? Vad gör jag med all min egna tid som känns viktigt & bra? Vad är det jag identiferar mig med som Gör mig själv gång på gång? Som får mig att bli en slags inramning, en bild som även andra tänker på när jag kommer på tal? Hur ser jag på andra? På mina val?

Nådde Malmö & stod snart på möllan. Det är första gången på flera år som jag befann mig där igen med en stark närvaro, för ett ögonblick inte på väg någonstans. Öppnade upp för att känna efter, för att få känna mig hemma igen, för att få möta en saknad plats. De sedvanliga duvorna levde sitt stadsliv, någon kvarlämnad frukt låg kvar på backen efter frukt och grönsaksmarknaden som alltid är. Jag såg inte till en enda bekant men däremot - många bekanta bilder, kopior av andra liv & epoker. Människor med alternativa uttryck, adopterade spanska hundar, omslingrande kärlekspar med gemensamt boende strax intill, studenter med billig fyllda matpåsar & generellt sätt - rörelse. Väldig rörelse. Jag gick runt med min rullväska & svarta kappa, tänkte med ett leende på hur svårplacerad jag själv såg ut i relation till övriga där. Vänster, eller? En del av etablissemanget på möllan eller kanske inte? Smygsnobb? Ja, kanske lite. Jag kände mig som allt. Både hemma som om jag aldrig lämnat Skåne men å andra sidan, lika främmande som om jag inte längre hörde dit. Inte heller vill höra dit. Jag gav mig av mot Rosengård & Gabbie; besökte för mig främmande kvarter & boendeformer (små, små lägenheter med fyrkantiga stela små rum i förortsdesignade hus = billigare varianter av bättre boenden). Mötte en stark varm famn, byggd på vegankost, roller-derby, feminism & vänsterdriv, Gabbie. Vi möttes i en rörelse, hon på väg någonstans, jag också. En stund senare var vi åtskilda igen & jag befann mig åter på möllan i sällskap av Frökontrasten, Robert; my never ending (love)story. Först nu kom jag hem till Skåne igen, i hans närhet & famn som alltid bär en doft av skog. Vi strövade genom parker som jag besökt så mycket & landade med varsin falafel i en hemlig labyrint i Pildammsparken. Samtalen var långa & djupa, vi slingrade oss in i den andres historier & liv medan skymningen sjönk & stilla omslöt oss. "Vi är som ett bättre vin", konstaterade vi båda. Blir bättre & bättre med åren. Intimiteten i samtalen djupnar, maskerna vi bär blir alltmer avskalade. Det är vackert att vi båda upplever denna ständiga närhet & trygghet i den andre. I i relation till den andre är vi aldrig på väg bort till något annat. Vi finns tror båda två lika hårt på att vi alltid kommer att bestå & det är en övertygelse som gör oss trygga, som får oss att landa & inte jaga efter mer. Vi kanske är precis där vi ska vara, lagom nära. Just så. På en bänk i labyrint, en kväll med solen går ned.  Han undrade om jag ville spendera natten med honom & det var en lockelse som jag övervägde men avböjde. Istället skiljdes vi åt med en mersmak & stark lojal tillgivenhet.

 

Den natten sov jag nära Gabbie, hennes nakna lår över mina egna. Bara just så. Hon & jag. Mer i närhet så utan ord. Skiljdes åt tidig morgon nästa dag. Tacksam för henne.

 

Snart på tåget mot Lund. En pendling jag minns med kärlek & som jag även nu återände till med stor entusiasm & glädje. Just så lever jag gärna igen någon gång. På ett tidigt morgontåg, på väg.

 

I Lund kände jag mig än mer hemma än i Malmö. Det förvånade mig lite. Många fina minnen här. Nådde skolan. Fann utdrag upphängt på väggen om mig själv då jag fick priset i Civilkurage & blev stolt & glad. Klev in i examinationssalen & hade snart genomlevt även denna milstolpe på resans gång - opponeringen. Sammanfattningsvis, alla fick uppgifter att komplettera, i övrigt var vi därmed godkända.

 

Lämnade skolan & mötte upp Kajsa - underbara älskade superbästa väldigt efterlängtade Kajsalanta! Hon & jag på ett café & mer hemma än så kan det knappast bli. Hon är jag & jag är hon & språket går i samma toner & vi målar fantasifullt fram våra berättelser på sätt som är oförklarliga för andra. Som jag älskar henne & alltid, alltid längtar efter de här stunderna. Hon skulle tillbaka & jobba några timmar i Lund & jag gled därför runt på second hand & gottade mig & sedan möttes vi upp igen. Hon & jag på ett tåg som förr. Hem, kaffe. Sedan ännu mer promenad i Folkets Park på möllan & plötsligt kändes Malmö & möllan hemma, till & med som något fint & roligt & soligt. Vi handlade & även en sådan vardagsgrej är underbar att göra med henne. Vi gick hem & hade date till det var dags att sova. När det blev dags så kröp vi ned intill varandra & jag låg där & lyssnade på hennes berättelser & ville suga i mig varje stavelse för att inte missa en enda en. Ville inte somna, inte att kvällen & vår tid ihop skulle rinna ut. Jag somnade verkligen lycklig. Så lycklig så lycklig med henne. Vi vaknade i symbios i gryningen. Klockan var inte ens fyra på morgonen. Medan jag duschade tände hon ljus överallt & när jag slog med ned med henne för gryningskaffe var det med en stark romantisk känsla av evighetskärlek. Hon & jag vid ett köksbord i en gryning, närvarande & nära. Hon följde mig som den gentlekvinna hon är till flygbussen som skulle föra mig ifrån henne, vilket den snart gjorde. Väl på bussen bestämde jag mig för att inte sörja utan istället vara tacksam för allt.

 

Efter mellanlandning på Arlanda hamnade jag i Skellefteå & allt gick i ett. Snart hade jag föreläst för hundratjugo personer & det var med nöjda applåder jag lämnade scenen & gjorde följe med ett tandläkarteam i bil mot Umeå. Jag blev behandlad som en kung med stimulerande samtal hela vägen & blev guidad hela vägen fram till hotelllobbyn. Lyxhotell i Umeå trött & grumlig fann jag en bastu & satt snart där & svettades & renades. Därefter hann jag med en liten promenad, hann förälska mig i Umeå & störtade sedan ned i min supersäng deluxe; vita fluffiga hotellsköna täcken, stor bred säng, manglade lakan. Från litet rum med Gabbie i Rosengård, till romantisk gryning på Möllan med Kajsa till det här lyxhotellet. Mitt liv ÄR kontraster.

 

Följande morgon njöt jag av hotellfrukosten & gjorde mig redo för den största föreläsningspublik jag någonsin haft & tog mig sedan dit. De hade bokat stora Nolia för det här. Jag entrade scenen & stod plötsligt inför trehundrasextio personer & föreläste & jag kan erkänna att jag STORNJÖT. Sådant gör mig inte nervös, snarare lugn & samlad. Älskar känslan av att få en sådan stor publik att tystna, att förstå vilket makt jag har i tolkningsföreträdet & vilken betydelse mina val av ord är. You can make a difference. Jag förstår & märkte att jag fick chans att vidgda mångas perspektiv & öppna nya dörrar. Det var en häftig upplevelse & efteråt fick jag stora kramar av de ansvariga.

Blev upphämtad av min underbara vän Matti efteråt & tillsammans vandrade vi Umeås gator fram till ett café. Där öppnade vi oss nakna & närvarande för varandra om livet, nuet. Han ska snart bli far & vi pratade mycket om våra intressanta livsresor som båda gör. Hur vi lotsas fram genom aktivismen, genom klassresor, förhandlar med privilegier, möjligheter. Hur vi finner kärlekar & oss själva. Min kära vän fick historier av mig som jag sparat länge för mig själv allena & det var vackert att få dela, att våga ta stöd. Han följde mig senare till bussen & jag kände mig så rik då jag satt där på bussen, on track - going home.

 

Möttes upp av bästa modern när jag nådde Luleå, beloved hometown, & somnade slutkörd i min egen underbara stora säng.

 

Tidigt nästa morgon, upp igen & iväg till jobbet på landstinget. Lycklig över det, att ha ett jobb som jag har gift mig med.

 

Mötte upp med systern på badhuset efteråt & vi sträckte ut våra kroppar & svettades tillsammans. Som jag älskar att bo nära henne. Hon skjutsade hem mig & väl utanför mig möttes vi av J, blondielovelylock & de två fick nu mötas för första gången. Och - han & jag fick mötas efter en & en halv vecka ifrån! Vi viftade båda på svansen som euforiska hundar & betedde oss som förälskade tonåringar. Försökte laga mat ihop men kunde inte fokusera. Ville så gärna röra vid den andre, berätta saker som berört oss, bolla idéer, placera läppar lite överallt så vi gav upp & pausade. Sådana underbara pauser som bara görs när förälskelsen brinner i en, får en att nästan yla & skratta i ett. Vi slet av oss allt & hängav oss med väldigt närvarande hjärtan. Ömsint & varsamt, nyfiket & vildsint. Tiden försvann verkligen där. Vi andades ut, log nära. Andades in igen, blåste än en gång liv i intimitetens utforskanden & hängav oss åter & hans hud mot min bara genererar mermsak & övertygelse om Oss. Lust & joy. Vi lyckades så småningom ta oss till mat & andra kanaler för njutning & han skrattade skönt medan vi samtalade. "Det här med kärlek alltså" sa han & log med rörd blick i min. Den natten somnade vi nära i den ömmaste av omfamningar. Jag sov tryggt, djupt & länge. Vaknade upp först denna morgon men ville inte lämna den varma kroppen intill utan slingrade mig ännu närmare, tog en hand i min & somnade om. Vi sov ut tillsammans & låg kvar i sängen, länge. Ingen av oss på väg. Ingen. Äntligen. Han & jag bara; all in & utforskande händer & mycket längtan.

 

En av de finaste lördagar. Lång morgon, eller snarere mitt-på-dagen kaffe ihop. Intensiva samtal, intellektuella utforskandet i att lära känna ännu mer. Jag som berättade om den resa jag snart ska iväg på bortom landets gränser. Hans reaktioner, hans avmaskerade anletsdrag som säger mig att han inte vill hantera tanken om att jag möter andra. Å andra sidan vill han inte begränsa mig till något. Men snälla, säg ingenting. Håll andra relationer utanför. Enda kravet, gör allt som gör dig lycklig men håll mig ovetande om det. Det är hans önskemål. Och jag har tydliggjort vad jag vill ha & behöver. Alla kort på bordet, att tydlighet finns framför mig. Jag har också varit sann med att det ändå är J & jag som är i mitt känslohjärtliga fokus just nu. Och vi är det som betyder Det Stora för mig.

 

 

Det är Kärlek det här. Det är ömma omfamningar & livsresor som påminner mig om starka röda trådar.

 

Under den traditionsbundna psykofeministiska doola-promenaden med Malin L igår så påmindes jag om hur skönt det är att resa när biljetter köps i balans med magkänslan (som med allt annat, of course). En påminnelse som fick mig att med gott samvete stanna kvar här, med känsla av Här & Nu. Landade på en bygga med Roobin Hood som bara tillfälligt är här, han är mest här & vänder & är snart umeåbo & ännu större, sambo för första gången. Så fint att följa vänners resor, att finnas med under tiden som livslinjerna blir allt tydligare. Det fanns lockelser om att göra folk sällskap mot kvällen men jag tackade & bockade snabbt & enkelt; så gärna ville jag få vara hemma, bara hemma allena en lördagskväll. Fortsätta mitt bara varande. Fick lite kvinnstid med modern mot kvällen, ett kortare inslag för att hälsa på vår nya familjemedlem, båten Bettan. Ser framemot mer sjötid i livet.

 

Det är mycket uppskattning som kommer till mig då jag får tid att reflektera. Är så glad för att jag är här. Bosatt i norr. Jag kommer nog alltid undra hur allt är, överallt. Hur det kan bli, Om, ja om en fattar andra beslut, gör si eller så. Å andra sidan är jag också högst medveten om allt jag har nu som jag inte levde nära förut. Och, framförallt hur hemma jag är. Mina gröna växter blir fler & fler & jag tar hand om dem. Hemmet är mitt eget nu, väldigt mycket mitt. Här finns tusen saker jag skulle vilja fixa, göra om, justera men det spelar ingen roll för jag har all tid i världen att göra det. Det är min lya & det är så skönt att veta om det. Varje kväll ser jag ut över vatten & skattar mig lycklig över det. Jag har ett riktigt bra jobb som gör mig ekonomiskt trygg & som utmanar & utvecklar mig, en kropp som är stark & ett systerbarn som kramar mig hårt när vi ses. Enkla saker, livspusselbitar som må låta basala men de är verkligen guld. Ikväll cyklade jag hem från träningen, frisk. I regn. Salig, tacksam.

 

Jag har ett inre som gärna skenar, vilda hästar som jag får tygla för att de inte ska löpa amok, skapa drama. Min inre ressigör vill ha äventyr hela tiden, känna allt som om det vore den sista stunden kommen. Jag håller i hästarna, håller in dem. Lugnar. Skapar perspektiv, skrattar lite. J ringde ikväll när någon liten häst i mig börjat skena & undra igen. Såklart han ringde just då. Så tydligt att en hel del av tumult bara är mitt eget. Att vara förälskad får mig att tvivla så mycket, framförallt på att saker & ting får finnas ytterligare en dag eller två. Jag tror hela tiden att han är på väg någonstans, bort, vidare. Ändå finns det inget som tyder på det. Nu när han ringde så sa han med längtan att den bästa känsla han vet just nu är att få vakna intill mig. Så. Här behöver inte inre rörelser göras. V å g a l a n d a. Vi ses väl när jag återvänder då, tänker jag. Ja, det gör vi. 

 

Först ska jag bara resa genom hela landet. Fixa en examen. Utbilda fyrahundra människor. Träffa vackra vänner. Återvända till ett gammalt liv. 

 

Intressanta dagar. Please, fasten your seatbelt. Ready to take off. 

Vaknar i gryningen as usual & inser att det är lördag. Det faktumet gör inte att jag kan somna om men däremot att jag kan fortsätta vakna upp & glida in i dagen utan snabba steg. Har snart en kanna kaffe bredvid, en serie som spinner på & det är lyxigt värre. Me & myself i det enorma havet av säng. Dagen utanför mina fönster tycks invirad i en fuktig kapsel, dimma. Ro. Vilka kontraster, att gå från att leva livet i rasande tempo till det här. Det kanske är därför som jag varje stund skjuter upp resan till Skåne. Jag skulle ha rest igår men.. det var inte rätt. Istället blev jag kvar hela dagen på jobbet & avslutade min tredje arbetsvecka med att konstatera att det har hänt en hel del där sedan jag kom. Från att ha gjort éntre med kaos i huvudet & inte känna till ett skvatt, fram till att gå in där med en känsla av att vara på rätt ställe, att veta en hel del mer, att kunna organisera & planera ett helt nytt arbetsfält, kunn påverka & vara en del av en ny gemenskap. Jag tycker så himla mycket om mitt nya jobb. Jag har också blivit påmind om sidor hos mig själv som jag haft vilandes, lite som om jag delvis känt mig bakbunden & nu kan strecka ut alla leder i kroppen & skakar av mig begränsande strukturer & får mer utrymme. Det är intressant att se det så, då flera andra sagt mig att oro förekommer om att byråkratvärlden är själadöden. För mig är det inte så. Divisonen som jag tillhör, utvecklingsavdelningen, kanske har sitt namn av anledningar. Jag har kört på, fullt ös sedan dag ett. Rätt tid i livet att börja ett nytt jobb. Jag har möjlighet att välja jobbet som min första och högsta prioritet, jag kan resa utan att förhålla mig till andra & jag råkar vara extra girig efter att få expandera, som person. 

 

Så. Istället för att dra söderut efter jobbet igår så mötte jag upp en ny vän, M  (och granne) & vi hamnade i bastun i våra egna hemmakvarter. Så skönt att landa i det varma, sträcka ut kroppen, lära känna en ny positiv kraft som den här personen verkar vara. Han verkar dela min syn på äventyr & extrema varianter av att tänja på & leva bortom gränser. Jag har bett honom följa med mig till Bali över jul & nyår. Det vore fantastiskt om blir så. Jag förstår att vi skulle utmana varandra till att paddja kajaker, vandra i djungel, springa genom skogar, dyka bland underverk & meditera i gryningarna. Time will tell.

Uppskattar att påminnas om att jag har en egen inre motor, ett driv att vattna som baseras på naturkrafter, på nyfikenhet inför de skönheter som naturen ger. Häromkvällen cyklade jag & P, käre P, iväg till Ormberget sen kväll. Vi drog förbi min far på vägen & jag log över att skåda hans nördighet för intressen, ser dessa drag i mig själv. Det regnade & var mörkt. Jag förstår att inte alla ser tjusningen i att ge sig av just då, till skogs. Men jag & P gör det. Har gjort det länge, möttes i det. Och gör det - fortfarande. Vi drog snabbt fram på cyklar som om de vore vilda hästar & övergav dem snart så fort vi nådde skogsbryn & började springa. In i mörkret, i tryggheten som vilar bland tallar & granar. Mötte flera harar, som dunkla skuggor rörde de sig framåt, stilla. Mötte grodor, paddor. Överallt, livet. Regn som svalkade huden, samtal med uppdateringar om livet. Vissa uppdateringar som känns mer än andra. Att höra om hur han möter andra, blir berörd av både känslomässigt & naket får det att kännas som om någon slår mig hårt i magen, tappar luften lite. Älskade P, det är okej. Att det känns, att det gör ont. Att jag påminns om hur jag älskat honom. Att vi varit allra närmast men inte längre har den formen, det livet ihop. Inte längre. Allt förändras. Det enda vi med säkerhet kan vara trygga i, ett givet löfte. Förändring. Vi sprang vidare, jag lät smärtan rinna genom kroppen, transformerade det till uppskattning över att han lever & utforskar vidare. Att jag ändå får finnas med, att han finns med mig.

 

Vi sprang vilse i mörkret & började snart skratta åt det. Över att vara vilse. Åt oss. Klart att vi två springer omkring i natten i mörket, i regnet. Att vi går vilse i rörelse, att vi uppskattar det som många andra inte gör. Mitt i det där fann vi en eld som brann, vägvisande. Två unga män & en katt som hette Gustav. Oväntat. Hur var det möjligt, fanns de där, verkligen? Jag vet inte. Vi sprang vidare iallfall, fann vägen. Avrundande vår tur i skogen, skiljdes till slut åt vid en vägkorsning. Jag såg på honom länge innan vi sa hejdå. Kärleken för honom är ibland överväldigande, som om han är jag & jag är han & det är svårt att skiljas åt då. Det är nästan som en amputation & jag har aldrig varit med om en sådan relation som är mig så nära. Det är väl det som blev vårt fall, att vi glömde bort att vi var två & inte en. Vi hade bara luft till en till slut, inte två. Nu har vi väldigt mycket utrymme igen, att flyga fritt så som vi två som personer behöver. Och det är just i det här som vi lättast ser den andres styrka, som får oss båda att längta efter att vara nån slags medresenärer till den andre. Vi skiljdes åt, blöta, kalla & jag somnade så fridfullt. Viktiga påminnelser den kvällen. Om livet, skogen, regnet, närvaron, vänskapen. 

 

Jag är så lycklig för att hösten är här. För att jag behöver ta på mig ordentliga lager när jag löptränar. Att jag får ta på mig regnkläder då jag cyklar iväg till jobbet om morgnarna. För att jag fryser om natten då jag sover med balkongdörren på glänt & får vira in mig i flera filtar. Det här är min tid om året. Det här är den tid då min egen jord får näring, då jag kan andas & växa, då jag känner mig omhållen av livet. Mörket om kvällarna ger mig ro, får mig att landa. 

 

 

 

Igårkväll hann jag bara lägga mig under täcket innan dess att han ringde mig & jag uppskattar det verkligen. Det här. Det som sker just nu. Bevattningen, att vi växer närmare nu.

 

Jag börjar förstå varför det "inte bara" är att vara spontant öppen med oss. Ler när jag tänker på det, att det på något sätt finns ett sådant oss här. Skulle vi komma ut för andra på arbetsplatsen om att vi har en kärleksrelation så skulle vi genast ge andra möjligheter att börja bilda sig uppfattningar om oss som kanske skulle placera in oss i färdiga former. Kanske väva in oss i idéer och uttryck som vi inte själva väljer eller är redo för. Spelar det roll vad andra tycker? Saken är den att det gör det, på jobbet. Där vill jag inte vara någons partner i första hand. Jag vill vara min egen, den som väljer hur öppen den är, hur mycket intregritet jag vill ha. Jag vet hur lätt det är att börja bete sig på sätt som en tror är ens eget, fastän det i själva verket är mer avspeglingar än andra. Det är en medvetenhet jag alltid bär med mig & jag vill så mycket leva mitt liv som det passar mig & där jag på lite distans kan betrakta val som andra gör. Deras där, mina här. Så även på jobbet. Nu, när han är nära på andra håll så märker jag hur jag slappnar av, inte längre blir så noga med vad vi är. Mest att vi är. 

 

Idag mötte jag J på jobbet vid lunchen & han förvånade mig genom att fråga om han kunde slå sig ned bredvid mig & en annan kollega. Vi två, bredvid varandra, öppna med att vi åtminstone känner varandra. Det kändes som ett skådespel ur verkligheten, ett smakprov på hur det känns att vara en mer självklar del av oss i det offentliga. Jag är så ovan, så ovan vid det att jag fylldes med skratt & vilket gjorde att den kroppskontakt vi råkade skapa där vi satt gjorde mig yr & inte alls särskilt hungrig längre. Inte på mat i första hand i varje fall. Jag ville hellre äta upp den där munnen, alldeles bredvid mig. 

 

Vi skötte oss bra. Vi skulle ha ett jobbmöte direkt efter & han lät de andra veta om det & log när han berättade. Jag undrade vad det leendet betydde. Mina steg var lätta genom tingets korridorer sen & min nya korta lugg gjorde att pannan kändes sval, tankarna klara. Jag drog med min närmsta kollega på mötet med J & där gick vi sen lös & spånade vilt i tankar om genus och maskulinitet, om feminismen & maktobalanser & jag kunde inte sluta le när jag lyssnade på honom & många klockrena utlägg om självklarheten över att integrera femistiska perspektiv i allt vi gör. Han är bra J. Metodisk, saklig, tydlig. När jag eldar på är han mer strategen. Balansen blir lysande & det var nog det lyckligaste mötet jag haft på bra länge. 

 

Efteråt konstaterade min kollega att den där J minsann är en riktigt bra person, fin att se på dessutom. Hon var hjärtlig i det uttalandet, känner tydligen hans far. Jag log & hon såg på mig länge, lite för länge nästan så att jag böt samtalsämne, ville inte avslöja mig om hur ögonen fortfarande lyste efter stunden på kontoret. Så levande byråkratins korridorer kan vara ibland. 

 

Efter jobbet drog jag & tränade med systerskapet. Fick fånga upp Mallamåne i luren. Har krupit ned i sängen nu. Sammanfattar min dag som väldigt lätt, ljus. Är tacksam, ofantligt trött. Som om någon dragit ur proppen. Efter alla långa dagar så börjar det ge med sig. Det börjar bli chans till en fritid igen. Snart. Inte riktigt än. Men snart. Först är det lite till, jag ska bara..

Dags att stänga ned sekretären för denna gång. Dra bort påminnelselapparna som varje dag drivit (och stressat) mig framåt i processen. Linda, du gjorde det! Lapparna sa; du fixar det! Och nu drar jag bort dem & nickar. Det gjorde jag. Och jag tänkte banne mig lägga undan jantelagen nu & vara nöjd för att det genomfördes, mission completed. Visserligen, opponeringen är inte genomförd, än. Examinationsbeviset är inte i min hand, än. Men allt det är snart i hamn. Det gick snabbare än jag anat. Och denna gång gav jag mig inte. 

 

Flöden av ord. Mitt i den sista korrekturläsningen igår blev jag kontaktad av SVT & påmind om att jag blivit utsedd till att vara en av deras krönikörer inför valet. Med deadline för krönikan ikväll. Lätt, tänkte jag. Fixade jag kandidaten så fixar jag väl en ynka liten krönika som bara ska läsas av x antal tusentals läsare på ett litet knyck?! Och det gjorde jag. Också. Vips bara. Ord, kärnfullhet, rakt på & ivägsänd.

 

Och jag körde iväg till Haparanda idag, igen. I ett flöde. Börjar känna den vägen nu. Börjar bli otroligt bekväm över att köra snabba bilar & susa fram, sicksackandes mellan långtradare & under plötsliga skyfall. Idag var det en extra lätt tur dessutom då jag hade sällskap av en kollega & att jag dessutom hade fyllt på med så otroligt många liter kärlek genom gårdagskvällen, natten & in i den här nya dagen.

 

Det händer något fint nu. Efter söndagens fina samtal så blev det i fallande ordning måndag & jobb igen. Det var en kall dag. Vacker, höstlig. Krispigt i luften på något vis, lätt att andas, lätt att frysa. Ganska snart så möttes vi på där, J & jag & jag ville bara ta i honom, dra något stort & mjukt över oss & låta oss vara spinnande katter ihop, två fallande frukter i hösten. 

 

Så fort jag kom hem igår så hörde jag därför av mig till honom, bad honom komma. Och det gjorde han. Gärna. Det blev timtals långa samtal i vår bubbla när den är som allra mest tillbakalutad, lättsam, kärlekskrank. Och tonårshångel. Och skratt så att tårarna rann nedför kinderna. Så nära, under alla lager. 

Våra samtal grundade något vackert, en trygghet i mig på något vis. Gav mig en djupare förståelse för hans tveksamheter, gav mig inträde till att förstå hur gärna han vill våga vara mig närmast. Hur han vill våga möta mig. När han känner tyngden av min kropp, intensiteten av blickar, närvaron i lyssnandet så vågar han. Och jag uppskattar att han förstår jag inte kommer att be om ursäkt för att jag är för mycket nu. För, vad är att vara för mycket? Annat än att faktiskt bara vara mig själv?! Framförallt så tackar jag mig själv för att jag slutat upp med det tramseriet. Det här är det du får, hela rävpaketet  & det finns inga avskalade varianter av det.  

 

Vi somnade till slut nära & det var nästan ovant att sova intill igen. Jag hade svårt att somna. Rörde vid honom, lyssnade på andetag, var lugn, glad bara. Som en katt vid sin egen trygga svans & spinnande barm. 

Att vakna ihop är magiskt, att få fortsätta spinna på oss. Och den här morgonen hade han inte bråttom. I en tidig morgon läste vid morgontidningen ihop, drack kaffe, vidrörde & fortsatte skratta. 

Att efter en sådan start på dagen sätta sig i en bil & köra tolv mil är ingen match alls.

 

I eftermiddag fick jag längtan efter Veravilde, så att det sög i magen. Det är svårt när dagarna är långa & våra livspussel inte riktigt går ihop. Då får vi ta oss små bitar här & där, mötas när vi kan. Jag cyklade dit, flög fram med Veravildelängtan. Strax var jag där & snabbt var hon i mosters famn. Och det här barnet alltså, så hon förtrollar mig gång på gång. Vi byggde i lera, kramades mycket & fick pussas flera gånger om innan vi skiljdes åt.

 

Nu ikväll har jag planterat två sticklingar jag fick av en kollega igår. Tantväxter, pellargonier. Det är kärlek i renaste jord. Den kärleken, lugnet som kommer av renaste jord vill jag ta med mig, somna med. Försöker bestämma mig för att bevara min rofylldhet. Det är också ett val. Att inte dra iväg, börja tveka igen. Börja fundera på det ena eller tredje. För visst gör kärlek allt möjligt med en. Får mig att skena om jag inte håller in vildhästarna. Gör mig naken, förundrad, förvirrad. Men inte ikväll. Kudden doftar av honom & det är nästan som om han vore här.

Uppsatsens i fokus, all in bara. Det börjar närma sig något verkligt.

 

Tån verkar ha läkt. Jag kände mig så befriad efter att allt enorma kandidatfokus gett resultat så att jag gav mig ut & sprang. Först trevande men snart flög jag fram, som en rävgasell. Lätt, snabb med ett stort skratt i kroppen under en himmel som bjöd på rörliga skådespel av regn & regnbåge & gott om syre att för varje lätt steg dra ned djupare & djupare i lungorna. Born to run. 

 

Nyss, J ringde mig. Det var ett bra tag sedan vi hade den uppkopplingen så att vi ringdes. Sedan igår har jag känt honom nära & det är för att han tydligen är det. Nära. Fortfarande. Jag förväntar mig inget men uppskattar allt. Jag lyssnade, hörde hans längtan, hans avskalade glädje. Så som jag har märkt att han blir när han låter sig uppfyllas, flöda med. Han som ändå ganska nyligen bad mig att inte göra planer med honom, att inte tänka i banor som att göra saker tillsammans. Det var så, då. Men det verkar vara andra lockelser (och mod) i honom nu & kanske ser han det inte riktigt själv, hur han vågar allt mer. I telefonen nyss. Förslag på saker han vill göra med mig, både nu i dagarna, om en månad. Visst, vill du det? Undrade han som en längtande & jag skrattade lite, väl medveten om skiftningen som sker, den som gör mig helt fantastiskt glad, den jag inte vågar gå in i helt men som jag välkomnar mer än mest. Kom J, var nära. Ja, lär känna då. Som jag också vill. Klart, jag vill. Allt med dig.

Dygnet-runt-skriverier & kanske är det första gången på den här nya strapatsen med akademiskan som jag börjar tro att jag inte ger upp. Och egentligen, jag ger ju aldrig upp med annat. Där brukar andra notera min virvlande framfart & sällan sinande energi. Men i akademins snår, där misstror jag & snärjer in mig själv i dunkeltviel så att jag nästan bara därför ger upp. För att jag glömmer vem jag är. Eller något annat viktigt. För inte har jag ju suttit här nu & missat Ida & Carins bröllopsfest förra helgen, eller grymma artister som Anna Ternheim denna helg för att sedan kasta den satsningen åt skogen? Nej. Nu är det bara att köra in in mål. Det är finslipet, avrundningar, att städa runt & ställa på plats. Det tyngsta är gjort, materialet är på plats. En dag till. En dag.

 

Det är nattsvart ute & jag har inte sovit på alldeles för länge. Det är vackert med natten, med gryningar. Tidigare iväll hade jag mina familjekvinns här & den här trion är min grund, är min borg. Och den äldste av oss har blivit med båt, åt oss tre. Så vår nya familjemedlem som framöver ska föra oss över havet har redan döpts till Bettan, det namnet jag själv fick som hastigast då jag föddes för tidigt & som ett skrumpet knytt låg & väntade på att livet skulle börja kanske.

 

Kanske borde sova lite. Jag förstår inte längre mina kopplingar då jag läser i uppsatsen. Förstår inte hur alla orden hamnar där de är. Tänker att det vore fint om jag öppnade dörren till sovrummet & märkte att det redan låg ett blont huvud på ena kudden, djupt inne i sina drömmar. Som jag hade velat slita av mig alla kläder & glida ned bredvid, vira in mig i den sovande värmen, andas ikapp, somna in.

Det kommer att skapas en grupp i höst med två personliga tränare som vill få ihop en liten Triahtlongrupp som tränar hela året. Upplägget kommer att vara att bygga upp hela kroppen för att klara av alla grenarna ordentligt. Styrketräning, personlig coaching, träna simning för att sedan ställa upp i någon simtävling, cykling för att tävla i cykellopp & löpning för att tävla i löpning - slutligen lägga ihop det. Tävla i en större Triathlontävling i juli nästa år. Skulle nog vara helt vilt, riktigt tungt, stärkande & förbaskat peppande. Jag är sugen. Kanske hakar jag på & låter det här vara träningens år, ut i fingerspetsarna. Det är ett fint sätt att umgås på, att möta människor, att connecta i gemensamt driv.

 

 

 

Jag har världens finaste moder. Hon, kvinnan i mitt liv, som gav mig liv. Och fortfarande ger mig växtnäring när jag behöver även om jag inte ber om det. Hon vet & hon vattnar. Igårkväll räckte det med en kort stund i telefon så märkte hon att jag var slutkörd för helt sanningsenligt så var det sant. Tankar, känslor; vad som helst blir uppförstorade, som gigantiska odjur som hungrigt gapar efter en & fastän du inte tror på dem, egentligen så är det lika läskiga ändå. Jag behövde få vara i niagara, stormen hade redan brutit ut. En storm går att förebygga eller åtminstone lindra med sådant som god sömn, bra matvanor, hård träning, minskad stress, fysisk närhet, något att skratta åt, tid att göra ingenting, ett långt bad, ja - något. Jag hade missat det mesta. Hade väl prickat in bra matvanor & träning. Inget mer. Snarare ökning av stress, minimering av fysisk näring & bara inget av det andra. Modern fick mig att lova att följa med henne på en loppistur följande dag, bara för att rasta mig. Det är fint, väldigt tacksamt att hon väljer att rasta mig när jag inte tar mig för att göra det själv. När jag är i en högpresterande fas är jag mindre bra på att bara göra saker för nöjes skull. Det blir ingenting av det. Inte annat än träning. Punkt & slut. Igår hade jag kängurupåsar under de söndergråtna ögonen & det var ingen vacker som som kröp ned på spikmattan efter många timmars kandidatjobb. 

 

Jag hann även med att skriva ett långt mail till J om hur läget egentligen är. Det mest nakna jag någonsin gett honom, troligen det första & det enda som han får. Där fanns rader som; "Möjligen är jag för trött just nu. Slutkörd efter en rivstartande vecka. Av att gå direkt från intensiva arbetsdagar till ett uppsatsskrivande. Jag är ledsen över att inte ha någon annan fristad än löpningen för jag orkar inte träna lika ofta som jag behöver få andas ut. Du sa det en gång till mig att det var en fristad för dig att vara med mig. Ett tillfälle att bara vara totalt närvarande. Det var fint sagt. Jag delade den meningen. Jag märkte tidigare att du sökte dig till mig, att du planerade in mig i din tillvaro, i dina veckor. Att du sökte dig till mig för att det gav dig någonting du ville ha; kanske just den där fristaden. Det har minskat, succesivt. Jag hör dig inte be om det längre, inte visa på att du också vill landa en stund. (...) Jag vet att du aldrig sagt att du vill annat än det som är. Det finns inget osant, inte något orätt. Det är mest jag som i den här nya tiden av oss känner saker, i de här rollerna jag inte trivs i då jag upplever mig själv bara vara för mycket. Kanske upplevs jag för överskridande, påstridig, inte känner av, inte ger utrymme, jag vet inte. Det var inte bara du som fann en fristad i mig förut. Du blev en fristad, ett sätt för mig att vila. Och, nu - nu är jag tröttare än på väldigt länge & därför blir det extra tydligt att du inte finns kvar för mig. Inte som tidigare. Inte som då när vi båda förde dialoger, då vi både tycktes önska nåt liknande, lite ro. Det känns mest som att jag för egna monologer nu. Du kanske tycker att jag är orättvis mot dig? Du kanske tycker att du kommunicerar & att jag borde förstå? Kanske är det så. Men att jag inte ser det. Jag tycker om dig väldigt mycket & tänker dina ord till mig igen & igen när du med din blick rakt i min sa att: du inte är kär i mig, inte vill vara kär heller. Tydliga ord, rakt på. Jag kunde inte misstolka dig & jag gör det inte heller nu. (...) Det handlar inte bara om oss, mycket handlar om mig. Kanske mest egentligen. Om var jag är & att jag i det saknar att få dela saker med dig. Bolla idéer, sånt vi varit så bra på, att lyssna & peppa. Saken är väl den att jag som ofta är så hård & bara kör på har behövt ett extra handslag under hela sommaren, bara något att ta på, en landningsbana & det här har varit så ett bra tag för mig nu. Jag har bara inte fixat att säga just det, vill du låta mig vila intill dig lite kompis. Du har blivit en vän & jag har väl behövt den vännen mer än den funnits på senaste. (...) This will also change, kommer att passera, tona ut & bli till annat. Snart är jag nog gladare, mer i ro, mer utvilad. Bara inte riktigt just nu.  Det är okej. Allt som är, är okej. Men, jag tror att vi ska kunna vända oss lite ut & in till våra vänner, om de är just sådana, vänner. Du är en fin vän J. Men, jag vet inte hur jag ska hantera mig själv med dig. Kanske är det därför jag skriver till dig. För att övertyga mig själv om att du är just en vän & inget annat & att det därför är lätt att hänga hur som helst även om vi inte rör vid varandra med längtan i händerna. Men, det är ju inte sant. Inte för mig. Om så vore så skulle jag inte behöva dölja för andra när jag nämner ditt namn att jag också lyser i blicken då vilket gör att jag nämner dig men tittar bort, försöker förminska det som är. Dina händers beröringar får det att kännas överallt i mig, som att du öppnar alla dörrar hela vägen in & gör mig naken. Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Kanske hade jag tänkt säga att vi inte bör ses på ett tag för att jag ska gå in i nåt jädra skal & vara osann & kasta bort det jag känner för dig överbord & bli hård överallt. För att det är lättare. Men, det är ju inte riktigt så jag vill ha det. (...) Eller, jag kanske mest vill lita på att du är en klok & fin person som kan ta emot alla dessa ord & guida mig lite på nåt vis, så som vänner gör. Lyssnar, tar in utan att göra en stor sak av det & sätter på en kopp te & bara kramar om en stund.//

 

Det är väl det som är grejen. Det är inget dramtiskt tungt som får mig att gå ned i orkanen. Inte egentligen. Inte mer än en sorg över en saknad kärlek. Och, sånt har jag fixat förr. Det är väl mest att jag saknar drivet av ett socialt, befriande skratt. Vardagliga samtalskamrater där vi går lös i intersektionalitetens alla virrvarr & svär & funderar ihop. Människor som jag inte behöver bete mig med, som är nära. Jag är för trött av allt nytt för att orka med bekanta, bara för att. Och Ludvig Trutsång har försvunnit med en ny person, en kärleksvän om jag anar rätt. Borta bara. Det är okej men trist. Robbin har flyttat iväg någonstans. Petter är nykär, inbubblad i det. Hanna är saknad men långt härifrån & vi har bara pratat en enda gång på fyra veckor. P vill bara hänga med mig för att han är så kär, fortfarande & det fungerar inte så väl, inte så balanserat. Och övriga personer är saknade men inte i närheten eller här men inne i sina liv, med sina partners, så som det kan bli när tillvaron rullar på. Allt det där är okej. Jag har mest insett att jag varit van att ha någon nära, någon att dela allt som snurrar i huvudet med, fråga hur dagen har varit. Jag har väl bara tyckt om det & det är ingens ansvar att förse mig med det som om det vore en näringsdryck. Inser att det var länge sedan nu som det fanns en kontinuitet i det. Jag har mest stängt in det, blivit van med det också. Att inte behöva dela. Det kanske är en ny tid, ett nytt sätt. Om, då ska jag omfamna det. Det är bara slutsatser som jag drar, sammanfattningar i stundens utvärdering av det som är livsprojektet. Därför är det lätt för mig att vara på jobbet & stanna länge. För utöver löpningen är det inte mycket som drar i mig. Det här har bara varit en sådan vecka. Ny start snart igen, nytt & svettigt kommer det att bli. Hård träning & intensiva arbetsdagar. Det lockar mig ändå, spelet är igång, Teatern, livet, här.

Han & jag, lunchdate i solen idag. En hamn framför oss, en stark närvaro i min kropp. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig annat än sval (för det ligger så nära, rädslan för avvisandet) & jag har tyärr befogenhet att vara rädd  eftersom att jag vill så mycket mer än han. Det är ingen hemlighet. Jag vågar inte ens sträcka ut en hand & röra vid honom, inte förrän han har vidrört vid mig först, öppnat dörren & visat vägen. Det kan inte vara sunt tänker jag, att jag anpassar mig så efter hans preferenser. Men, jag förstår att jag möter honom & nöjer mig med lite & dansar tango efter honom för att mitt hjärta resonerar att hellre lite dans än ingen alls. Jag märker att han inte kan hålla sig, inte vill hålla sig ifrån utan låter blicken vila på mig länge, länge. I tystnaden som då uppstår tränger sig osagda frågor fram, undringar om ifall vi bör prata med varandra, försöka förstå varandra bättre.

 

Frågor vi inte ställer, de bara finns där mellan oss men jag har plötsligt ingen lust, luften går ur mig för jag är trött, jättetrött efter en intensiv arbetsvecka, trött på att gå direkt från jobb till kandidatuppsats, trött på att inte ha någon fristad annat än löpning, ledsen för att jag är sorgsen, ledsen för att jag inte möts av vänner här som avleder min uppmärksamhet & tankar till roliga saker, trött & less för att jag märker att han inte finns så nära som jag önskar trots att han sitter intill mig.

 

Jag orkar inte höra honom säga det jag ändå anar, att han inte vill mer. Att han fortsätter att planera allt med andra där de önskemål han förut han om oss har tystnat nu. Jag behöver inte höra det. Jag vet, jag ser.

 

Han sträcker ut en hand, smeker mig över håret, tar min hand & jag blir både glad & ledsen när han gör det. Jag lutar mig mot honom, säger ingenting, vill inte möta hans blick, inte låta honom se att jag är så ledsen som jag är. Det går att fråga sig själv oändliga gånger om, om vad det innebär att vara kär. Jag tänker att det inte går att beskriva med ord, hur det känns. Och ord behöver inte vara relevanta. Ändå använder jag dem för mig själv, i tankarnas tystnad för att försöka förstå mig själv i det här. Och där jag satt med honom idag så kunde jag bara känna hur mina inre dammar brister i hans närhet, hur jag känner mig allt annat än tuff & sval, hur jag inte känner mig som en nära vän i en enkel vänskap. Jag vill att han möter mig med iver om att få lära känna mig & mina vanor & ovanor, jag vill förstå vad han tänker på innan han somnar om kvällarna, få vara den som vaknar nära honom. Jag vill dela kajakturer, frukostar. Jag vill att vi saknar varandra öppet när vi inte ses & att vi båda blir som vilda svansviftande hundar när vi återförenas. Jag vill att vi pratar om varandra som älskande pratar om en älskad; tramsigt & vackert som om den vore finast i världen & jag vill att vi båda känner med den andre, blir stolta över sånt vi åstadkommer hur litet det än må vara. Ja, det är tydligt för mig själv att jag vill dela hela tillvaron med honom hur knepig han än må vara med alla sina rädslor. Det är enkelt, jag har redan valt honom. Hjärtat har valt & om jag ska leva som jag önskar, utan forceringar varken till eller från så är det bara så det är.

 

När han berättar om hur han kommer att spendera sin sista helg innan jobbet sätter igång så kan jag inte helt glädjas med honom över allt härligt han ska göra. Det jag mellan raderna hör är att han inte har en enda öppen fråga om att möta mig. Som jag önskar att det var annorlunda. Att scenarion istället var att han med längtan i rösten lyfte fram förslag på hur vi kan spendera vår fredagskväll tillsammans. Kanske göra något svettigt, kanske bada. Kanske både och. Kanske ligga intill varandra & diskutera politik & mellan pauserna vara nakna. Bara, vad som helst, med dig J. Men nu, inget. Jag kommer att åka hem, vara ensam & du kommer att fullfölja dina planer som inte innefattar mig. Jag fattar.

 

Och jag förstår hur bortvald jag är & det gör mer ont än vad jag kan glädja mig över att han just i stunden har en hand i mitt hår även om jag vill att han aldrig slutar röra vid mig. Jag vet att han strax är borta & att jag är en ledsen räv. Av dessa anledningar så fyllde jag tystnaden som gav möjlighet att räta ut frågor med att prata om vad som helst annat, bara fyllde den med stavelser för att inte ge honom chans att säga de där jag inte vill höra.

 

Vi hade en fin date men när vi skiljs åt så känner jag mig bortvald på insidan. Cyklar tillbaka till jobbet. Gör mitt där. Jag är den som kom först & jag stannar länge, alla andra hinner lämna. Tystnaden i tomma korridorer gör mig lugn. Får strax veta att J är i huset, han också. Kollegan. Han stannar en stund bara i sin del av det enorma huset, kommer sen upp & säger hej på mitt kontor. Det hade kunnat bli en spännade stund av kärlek på jobbet men han vågar inte möta mig på ett sånt sätt, inte heller nu. Vi har inte setts på en och en halv vecka men vi kysser inte varandra. Jag vågar inte röra vid honom eftersom att jag inte orkar bli avvisad. Varför han inte rör mig närmare vet jag inte. Han verkar vilja vidare bara. Och när han går är jag ännu mer ledsen & när jag lämnar jobbet så rinner det över & jag försöker intala mig att det är okej att vara ledsen nu.

 

När han kramade om mig idag så ville jag bara få stanna där, i famnen. Ja, jag är kär i dig. Det är därför det är såhär nu, tänkte jag. Jag är kär men inte du kompis & det känns.

 

Jag läser igenom äldre rader om relationen med honom jag & inser att han aldrig har sagt att han vill mer än vad som just nu är. Det är jag som har skenat iväg, jag som har fallit & det får jag ta hand om nu, ensam.

Halva jobbveckan har nu passerat & det innebär nedförsbacke mot min första helg; på det sätt där helg verkligen blir helg. Tidigare har jag haft otroliga förmåner med chans att kompa ut efter önskemål, flexa där jag tyckte att det behövdes & veckornas utformning såg mest rätt olika ut. Så blir det inte nu & det finns något skönt i det också tycker jag; en tydlighet i tillvaron. Tredje dagen idag & jag är plötsligt glad över att jag har gått in med ett jävlar anamma, med en stark vilja av att få grepp om projektet så snart som möjligt, åtminstone dess yttre konturer. Ju större känsla jag får av att ha lite mer koll på läget, desto lugnare blir jag & ur lugnet föds kreativitet för strategiska lösningar på en fortsättning. Jag fortsätter att tugga mig igenom forskning & har ägnat dagen åt att förbereda mig inför den presentation jag om bara några dagar ska dra iväg tolv mil härifrån för att göra. Hyra en arbetsbil, represtentera landstinget längs vägarna på väg norrut alltså & sedan leverera ett greppbart projekt med tydliga ramar som inspirerar andra till att haka på & vilja vara med. Det finns ingen tvekan, inga funderingar på vad jag tycker är mest bekvämt att göra eller vad som känns tryggt, inom mina egna ramar. Jag gör det som krävs för att på allvar ta på mig projektledaransvaret & då är det bara att köra. Idag när jag lämnade jobbet så märkte jag hur jag log, från djupet. Kunde känna en tacksamhet över att få den här chansen att utmanas såhär, en motivation och en nyfikenhet. Jag börjar tycka om det här projektet, börjar ana att jag kommer att kunna förstå det med mina egna tankar & presentera det därifrån. Och, det har bara gått tre dagar. En lovande start ändå. Trots att byxorna klibbar fast av svett, fastän väggarna är fykantiga. Minns plötsligt en känsla jag hade förut; en känsla & en önskan om att en dag sitta på ett seriöst kontor, jobba med strategier & policydokument, hur jag ville bli den som tog plats i styrelserum & skakade hand & planerade hur vi kan implementera smarta metoder i något specifikt spår. Denna idé fanns redan då jag pluggade genus. Medan flera andra nära mig pratade högt om hur de ville jobba från gräsrötterna, med knutna nävar i luften, i rörelse så kunde jag kontra med att jag gärna ville ta med mig gräsrotsperpsektivet in i byråkratin & bli en tjänsteman bland andra & inifrån makten jobba utåt. Nu är jag här. Och gör just det. Med ett stark gräsrotsperspektiv, det intersektionella med mig i bagaget tack vare tre lärorika år på RFSL. Det är underbart hur livet ändå vecklar ut sig som en följsam & ofta rätt trivsam upplevelse.

 

Efter jobbet drog jag raka spåret till gymmet. Min löpartränare påminde igår om hur viktigt det är att köra rena styrkepass för benen, stärka musklerna inifrån, bli slitstark & snabb. Jag vill ha sådan explosiva ben så det finns inga omvägar nu, till gymmet bara. I tjugoåtta grader & sommarsol ute. Jag sprang också på band. När jag väl kom igång blev det svårt att sluta. Blicken stannade till, vändes inåt. Benen blev snabbare, andningen stadig & pulsen stark. Märkte hur jag intensivt starkt behövde få ut J, han kom upp som en gubbe-ur-tankelådan & gjorde faktiskt rätt ont. Om kvällarna får jag lägga bort luren långt ifrån mig för att inte skicka iväg rader ur affekt. Jag är knappt ärligt med mig själv om hur det känns, lägger locket på som mycket som det går. Vill inte lägga energi på det här men märker att det kommer hårt mot mig när jag väl tillåter mig att tänka, känna. Han skickade över ett godnattmeddelande igår men istället för att besvara det så blev jag rasande; mitt uttryck för att egentligen vara ledsen, besviken, sorgsen. Jag kände mig besviken över att det inte är som jag önskar mig mellan oss. För att den tydlighet som han ärligt lyft fram över det han inte vill ha & & inte vill dela svider hårt att tänka på. Ändå hör han av sig., finns någonstans i periferin. I affekt vill jag be honom dra åt skogen, att aldrig höra av sig mer. Kanske är jag arg för att jag började sörja honom i början av sommaren då han var ärlig med att han inte vill dela en relation i fokus med mig. Jag började bearbeta honom men släppte det då han dök upp igen & snart fanns naken & nära igen. Naken & nära för en natt & sedan borta, igen. Jag vet att det här med besvikelse ligger hos mig, att mina känslor är mitt ansvar att ta hand om & vara öppen & tydlig med. Jag kan inte säga att jag inte förstår varför han stänger mig ute nu eller varför han är svävande långt borta. Egentligen undrar jag mest hur han kan låta bli att våga vara nära så som jag skulle önska att vi var nära men det har inte han själv ens klarhet över så det är ingenting att fastna i. Just let go. Men, det är så svårt. Åtta månaders känsloattachmentsintegrering. Från första gången han lade sin hand på mitt ben, från den första delade kaffestunden då jag trots kärleken till P bara föll rakt ned i min egen lyckliga mage över honom, genom alla delade kvällar då jag somnat med hans hand i mitt hår & fram till nu. Nu, i skrivande stund låg telefonen för nära. Jag skrev snabbt & skickade utan att ge mig en chans att ändra mig iväg: "Jag saknar dig & är ledsen över hur det är. Det här. Det icke existerande du&jag:et. Vill bara säga det, inte låtsas." Det känns sant & det finns ingen skuld åt något håll i det. Bara öm, ung outforskad ömhet. 

 

Nu, dags att ge kärlek åt Kandidaten. 

 

 

 

 

Två dagar har passerat som anställd inom offentligt sektor, i den fyrkantiga myndighetsvärlden & jag märker att en just nu högst aktuell strategi fungerar & det är att acceptera att jobbet är allt nu, nu är allt jobb. Mitt huvud går på högvarv för att ta in all ny information, försöker greppa projektets gigantiska omfattning, sätta mig in i forskningsfält jag aldrig rört mig i förut. Det är första gången på hela sommaren som jag verkligt klär mig för andras blickar & uppfattningar & de svarta byxorna kladdar fast mot benen i tingets varma lokaler. Mitt kontor är ljust & rymligt & saknar färg. Jag försöker vara snäll mot mig själv, försöker att bromsa prestationsångesent & motorn som vill klara av mer än möjligt; allt det som genast dyker upp & som kan vara ett positivt driv så länge jag håller det i shack. Hantera det som en man hade gjort det, tänker jag ibland. Bara ta plats, föreställ dig inte, intala dig att du är där av en god anledning. En del av mig får kallsupar & vill ta första bästa anledning att bara protestera & sluta tro på att det här kommer att gå. Som tur nog så är en betydligt mer klok del av mig själv dominerande & är övertygad om att pusselbitar kommer att läggas på plats, sånt har visat sig förr. 

 

Igår kom jag raka vägen hem från Tinget & fortsatte rakt på med andra rapporter & skrivelser, Kandidatrapporten & det här sista loppet som ska ta mig över mållinjen. Det som också gör att jag inte hinner med att sträcka ut ryggen & se att det fortfarande är sommar. Men, allt är värt det här. Jag har fått klartecken från skolan. Jag kommer att gå upp för opponering denna månad. Ingen återvändo, bara skriva färdigt nu. Skapa röda trådar, någon form av resultat. Snart ned till Skåne.

 

Idag, efter andra dagen på bygget så cyklade jag med glädje iväg i all världens fart med sikte på mitt högst älskade friluftsområde, Ormberget & en väntade triathlonträning med fokus på löpning.  Även systerskapet var med & svettades bredvid mina steg & det förgyllde, verkligen & vi svettades hårt. Under tiden som vi körde intervaller, teknikövningar, distanser så rensades huvudet, blev varmt & nästan tomt. Bara fylldes av lättnad, lycka över en stark snabb kropp. Sen hem & skriva vidare. Inatt kommer jag att drömma om jämställdhetsintegrering & slutrapporter. Snart ny gryning, tidig dag med morgonkaffe, knäppa skjorta, hantera presentationer & förstå sig på. 

 

Kanske dyker det även upp några drömmar om J som jag inte ska förneka eller förtränga. Även om jag om dagarna misströstar igen. Tröstar mig med att jag ändå inte har tid med honom, inget oss. Han kanske indirekt sett gör mig en tjänst så ett bitterljuvt tack. 

 

Imorgon händer det. Den nya dagen. Det nya jobbet. Éntre i en helt ny episod & skrivelse av nytt kapitel i livet.

 

Hej landstinget & allvaret, hej utmaningar & utveckling. Det här kommer tveklöst att föra mig framåt, få mig att växa. Det är med en nervös iver som jag ser framemot morgondagen I sommar har jag lärt mig mycket om att jag fixar en hel del på egen hand. Kanske inte lärt mig, mer blivit påmind om att ensamhet kan stärka ordentligt. Självskapet istället för ett tillsammansskap, ett par eller kollektiv. Att vara trygg i det en tar sig för även ensam. Det gör att även den här utmaningen känns mer greppbar nu så tack livet.

 

Även om jag också fått det tydligt för mig att jag är en parhäst. Det underfundiga med hela gåtan är att den andre medresenären jag innerst inne drömmer om inte går att söka efter. Den kommer bara, om & när det är dags. Tllit & tålamod. Fokus på det som är. Det rör sig en hel del känslor i mig som jag försöker att bara notera, se dem passera som ett brus på vattenytan. Får foton, uppdateringar från J som är i fjällen, bland sina berg. Som hans vän blir jag glad för att han gör det han behöver, som en förälskad blir jag inte fullt lika upprymd över att han nu gör precis det (på egen hand) som jag allra mest önskade göra i sommar - nämligen vara i fjällen med honom. Han drog ändå, allena. Och bad mig inte följa med. Det fanns en gång ett ögonblick då vi drömde om att göra en sån resa ihop & då hans ögon glittrade när han drömde men sedan tappade han bort sitt mod & drog. I det finns mycket sagt. En tydlighet som gör ont, som får kännas för att kunna passera. Här är inget drama, inget lurande mellan rader & det gör det lätt att tycka om honom. Just för att han är ärlig kanske. Tyvärr genererar det inte mycket mer än så. 

 

Jag måste gå & skaffa mig Mian Lodalens bok om konsten att bli lesbisk för att få lite annat pepp för i den bästa av världar så vet jag att det är dags för mig att träffa en kvinna & bli kär i & som bäst av allt - är kär i mig tillbaka. I den bästa av världar finns denna queerfeministiska stjärna i samma del av landet som mig själv & hon får mig på fall som ingen annan. Jag väntar, nyfiket.

 

Igår & idag har jag spenderat tid i skogen & längs vägar med löparskorna på, i ett jordgubbsland & plockat mängder av de små patriarkbären & har kastat mig i en sjö & betraktat en mink simma förbi. Mycket kan en göra själv men fint är det att bli inbjuden på taccosmiddag med systerskapet & att få umgås med min guru, älskade Veravilde. Idag är hon med sin mormor & jag gled förbi en sväng. Och Vera hon är som en ständigt utecklande kärleksrelation som öppnar upp mitt hjärta till ständigt nya djup & höjder. 

 

"Nämen hej moster!" vrålade hon när hon fick syn på mig. Den lilla varma nakna sommarlena barnkroppen rusade emot mig & flög in i min famn & snart hade jag fullt av systerbarn överallt. Hennes små starka armar om halsen, i håret. Hennes skratt i mina öron, hennes betraktelser som får mig att älska så högt. Hennes lek & rörelse nära & ovanpå & överallt & vilt & högljutt & spontant. Älskade kompis, allra finaste Veravilde i min famn. Jag är för alltid tacksam för min syster, att hon & Tobias har skapat det här magiska barnet som ständigt får mig att uppleva kärlek i helt nya dimensioner. 

 

Jag satt i ABF:s lokaler, tillika mitt kontor på RFSL idag & skrev ut mängder av akademiska ord, skrivelser från regeringen, SOU:raporter & annat stelbent. Varför gör en det en sådan sensommardag? Jag log lite åt mig själv & gick sedan på stan & införskaffade en passande, lika uppstyrd som en regeringsskrivelse & akademiska essä, en svart uppstyrd skjorta att ha på måndag – på min första dag på det nya jobbet! Äntligen är jag inne i byråkratins väggar, äntligen är det dags för mig att ta klivet in & med öppna händer & bultande hjärta få känna mig osäker, avvaktande, otrygg för att sedan landa allt mer i det nya. Ser så mycket framemot när jag varit på plats ett tag & med större trygghet går in på det nya kontoret, möter kollegor jag vet namnet på, strukturerar & planerar inför ett arbete som sakta tar form & blir greppbart.

 

Anledningen till att jag befann mig omgiven av & fortfarande är inbäddad i akademiska texter är att jag har bestämt mig för att äntligen (!) bli klar med de eftersläpande poängen som föll mellan raderna från kandidaten i genusvetenskap för drygt tre år sedan. Den har skänkt mig ångest, oro, skrivkramp, olidlig trötthet, frustration men också ny kunskap, nyfikenhet, mersmak & en nyväckt idé om att en dag forska inom det genusvetenskapliga området. Jag tycker egentligen väldigt mycket om att läsa på om jämställdhetsintegrering & vill mer än gärna sitta i styrelserum & orda om det här; vill vara en som tryggt leder ett arbete inom frågorna framöver. Den här uppsatsen kanske ger mig mer än vad jag tänkt mig från början. Jag märker att jag kan använda nuets författande till att läsa in mig på texter jag behöver i det nya jobbet – och har jag tur får jag använda mig av dem & ta plats i styrgrupper som kan behöva en genusvetare.

 

Igår kväll var jag trött; trött i hela mig själv efter gårdagens mastodontpass på 1.7 mil i skogsterräng, även trött på att jag tenderar att ena stunden njuta av socialt liv & sedan tvärt slå mig hårt i backen när jag inte får en kontinuitet av den stimulansen. Då faller jag rakt ned i eremitgrottan & mest bara tränar & tränar & läser böcker om träning i badkaret, drömmer om träning & går & lägger mig i tid om kvällarna bara för att vara pigg nästa dag för att kunna träna mer. Märker att jag blir frustrerad av att stänga in mig så, av att bli så smal i tänkandet. Att jag blir ledsen av att vara ensam så mycket men stänger in mig mer ändå, blir ännu mer eremit bara vid tanken på att höra av mig till folk & göra annat än att vara i rörelse. Det är tur att jag har en syster som är lika taggad på rörelse som jag. Ikväll har jag mellan det att jag slitit mitt hår i uppsatsångest  (den som uppstår när teorier slår knut på varandra, då en sortering mellan rapporter tycks omöjlig & då alla mina tankar inte ryms i huvudet) även planerat vårt träningspass för morgondagen; Löpning med intervaller plus simning i öppet vatten. Sen är det bara hem & reda ut den akademiska härvan. Det ser rätt mysigt ut ändå i det lilla skrivarnästet. Flera små lampor som lyser upp mitt akademiska hörn. De nya datorn som alldeles tyst väntar på fler ord & på att en smart analys ska göras av alldeles för många dokument. Det lilla hörnet påminner mig om mitt rum vid Drottningtorget i Malmö där jag bodde med Kajsa & Marlene. Där var det studier på hög nivå, living intense & med höga hjärtslag, med pendling till Köpenhamn & kärleken med Tatjana, där var en tid med mycket klättring, vilda nätter, många koppar te med Gabbie & min alltid lika hungrande önskan om att få henne på fall, där dök Robert upp den våren & fick mig så överraskade på sin krok genom ett spontant telefonsamtal & där fanns jag & Ida som uppmuntrade varandra till att skriva uppsatser & spela gitarr. Där i mitt rum med samma lampor tända utspelade sig ett helt liv. Jag drömmer om det ibland. Andra liv. Om det som varit. Om det som kanske kommer. Förvånas ibland över hur olika det går att leva samma liv på.

 

Och nu nya resor här. På med skjortan. Märker att jag redan börjar fokusera mer på det här; på jobbet. På att göra min tur in på landstinget med seriös éntre. Kanske är det också därför som jag har spanat in flygresor långt, långt bort. Jag har börjat fundera på att ge mig själv en tur över jul och nyår. Till Bali. Allena. Det är klart att det vore underbart att ha någon att resa med men det är inte så läget är i livet just nu. Planerar jag resan med mig själv så är det högst osannolikt att jag gör mig själv väldigt besviken. Vi brukar fixa det mesta me & myself när vi måste det & i Thailand hade vi riktigt roligt. Jag ska låta ideerna mogna. Och köpa biljetter senast i slutet av september, om ekonomin tillåter. Bali; djungel, simma i öppet klart vatten, ny musik, nya vänner kanske. Jag behöver drömma om en resa nu för att inte bli rädd för de vita seriösa väggarna.

 

Imorse klev jag upp med ett jävlar akademiskt anamma; är du hemma & missar Stockholm pride så får det för tusan vara värt det! Skriv färdigt den förbannade uppsatsen & var nöjd. Jag har hållit kniven mot strupen idag & har varit en seriös, jättetorr figur som drömt om pride, nattliga äventyr, fester & vänner medan jag varit less & allena hela vägen in. Gav mig själv hämtmat i form av proteiner med hjälp av fantastiskt god lax. En extra stark latte i handen, to go. Inte mer.

 

Och jag försöker lägga locket på min inre parhäst som försöker få mig att lyssna. Hon är en parhäst säger hon. Saknar att dela saker. Att få djupdyka, att våga tro på den vidunderliga kärleken igen. Oftast orkar jag inte lyssna på det här lockropet. Försöker fylla tomrum & vara min egen parhäst. Det går mer eller mindre bra. Det skapar hög nivå av självständighet & stark integritet, mindre av sårbarhet & dess medföljande utmaningar. Det är rätt bra som det är, egentligen.