mellan raderna.

Tidig morgon på tåget med Kajan bredvid och vi flyger fram som de fartvindlare vi är och i bakhuvudet nynnar forfarande gårdagens skaparafton med tavlor som skapades, om sammanfattningar och framtid. Där fanns Samuel och Elina, somliga målade mer på varandra än på dukar och framförallt var Kajan och Marlene där, allra bästa kollektivkamrater. Kan inte säga det bättre än kajan själv, det är familjen. Lådor har packats i ren iver med fokus bortom nuet men om kvällarna smyger den på. Som starkast kanske när Kajan sträcker ut sin famn och når mig i en godnatthälsning och jag sedan kryper ned och vet att än finns tid, än finns vi på just det här viset men för varje packad låda konkretiseras verkligheten och nostalgin är redan här. Jag saknar er redan nu och jag kommer att sakna er sedan, det finns inget som går upp emot denna tid.

Men. För att återgå till tågresenärernas framfart. Vi landar i Lund och mitt blonda svärmeri avslutar sitt underbara pepptalk och jag tror mig kunna träda in på morgonmöte med Wangchuk och Janusz på Individuell människohjälp. Praktiken är nära nu. Som om jag vore hemtam i personalrummet i det gamla vackra huset slår jag mig ned med en kaffe och låter lusten landa. This is for real. Saker börjar landa, hamna bakom. Det är okej, släpp vilden fri, låt längtan leka loss för Indien kommer. Och sedan Janusz som numera är min kontaktperson i Sverige som jag redan hälsar med en famn och Wangchuk, min kontaktperson i Indien som med stora lovande grepp med sina båda händer om mina. Är ödmjukt i beundran för denne sistnämnda som under tjugo års tid arbetat som Dalai Lamas närmsta man, som lyckats fly över bergen i Tibet, som aldrig släppt sin politiska aktivism för ett fritt Tibet och forfarande är så ljus i blicken och inspirerande så att jag blir hänförd bortom allt verbalt. Detta är bara början, bara början på den oändliga historien tänker jag när vi skiljs åt med fasta drömmar tillrättalagda och redo att ta över, att få regera över sinnet. Känslan av att vara fångad i systemet luckras upp, så äntligen.

Hem till Marlene och Kajsa och vi firar med kanelbullar och packar ett par lådor till.

Det är en fri dag och den snabba blå tar mig under kvällen till klätterhallen och Ida. Är fascinerad och obeskrivligt mycket i det luriga, utforskandets makt när den ännu inte omskrivna historien visar sig ha en fortsättning. Ett möte bland de klättrande som ledde till något väldigt svårt att inte tänka vidare kring. Det har tagit sig in som ett vildsint frö, spränger barriärer, gör sikten klar men vimmelkantig. Det flödar omkring något som får två främmande att förlora fokus på säkring, som gör att leendet inte kan hålla sig borta, något som plötsligt, mer direkt än någonsin bara är där. Och med denna främling vill jag klättra vidare, upp på alla tak om natten och fortsätta förundras, allt för att veta, för att vara, för att få se - ytterligare lite till.

Möt mig i Berlin säger jag stumt men du kan nog inte höra för du har krita på händerna och håller just på att föra stora resonemang om att spränga det kapitalistiska systmet, kanske borde vi bosätta oss i Amazonas djungel. Jag tror att det vore något säger jag. Vi gör det, vi gör vadsomhelst men ändå inte tillräckligt för jag tänker inte färdigt med dig, det är så mycket jag vill utbyta. Så trots att det inte borde gå så lämnar jag dig som en del av min fristad, klättringen det bästa är och jag drar vidare men du är kvar, så förbannat mycket kvar.

Väl hemma sprakar det vidare, allt sprakar och vi packar våra väskor och ser galna ut för imorgon i gryningen drar kollektivet och möter våren i Berlin!

Rötter.
På en hemsida, tillägnad mina rötters by har jag utan att bli tillfrågad fått komma ut som någon som definierar sig som femtio procents Vallsjärvsbo. Det är faktiskt helt okej. Bybo? Ibland. Där finns många träd att klättra i och jord att rota runt i, plantera framtiden.

Dedikerar mig åt längtan, åt norrland och svartberget medan kartongerna packas.
You're the greatest of them all.

Orden framdukade, precis som de är. Kalla det pretantiöst eller bara alldeles obegripligt tramssly.

Vi möttes i en explosion av tal, för att kunna förstå omvandlingen.

Sedan föddes stumheten som teg oss till tystnadens censur.

Är vi en bild som fått dröja sig kvar för länge?

Envist forstätter jag med att utförligt berätta om allt som inte sägs, ens för mig själv, jag ordar om tystnaden och vad som inbegrips där i.

Det finns inga känslornas lagar.

Problematiserar viljan som bär upp, som för det icke-begripliga framåt.

Det har starka rötter och yttringar, det må så vara.

Är det onyttig kraftanvändning?

Intensifiering av oregelbundna euforiska attacker, fäster mig i flödet.

Är illusionen en vantolkning, en (o)sann tolkning av inget annat än skuggfigurer?

Jag må omsätta tankarna flera gånger om, planterar på nytt, väljer ut de senaste fröna, vattnar med tolkningar och låter allt expandera för att sedan skördas [och ibland bara jämnas och bli till jord och inget annat]

Jag sluter upp med mina villfarelser, reducerar oss till en torkad prästkrage ovanpå en plåtburk som inte rymmer undan historiens makt.

Vill släppa besten fri för att sedan tämja den.

Tigandet kanske inte är vårt tals slutgräns utan början på något vi ännu inte känner till. Vet du?

 

”Rannsaka till och med era drömmar för att se ifall ni kanske som vakna givit dem ert samtycke.”

- Michel Foucault

 

Så återvänder den. Som ett slag i magen men av annan karaktär än det smärtsamma slaget. Snarare en total invirande känsla av reslust och frihet, av nyfikenhet och längtan, åter denna längtan. Startskottet är ett mail, några skrivna rader från en destination i himalayregionen, åtta mil ifrån nepal. Once there was two curious minds (and hearts) in connection in Kasar devi, it was in the very beginning of a long story. Sedan, ett nytt möte i Sverige och därefter, åter igen i Indien men längre söderut. Det är avtryck varje gång men alltid på samma sätt, nära men lika mycket med distans. Eller snarare. I storyns nuvarande kapitel är distansen där, inte förr. Och nästa kapitel? Han den ständiga fågeln bland bergen, i startgroparna för sin lilla handel med ekologiska tyger och jag, i samma berg, arbetandes med det projekt som den röda tråden av att följa drömmarna har väglett mig till. I connection igen? Allt är möjligt. I'm thinking about you.Vi utgår ifrån det. Att vi fortfarande är likt ringarna i trädets bark i varandras böcker. Att åter mötas på den plats där allt började, där vi sådde frön och lät allt gro utan kontroll, c'est possible.Det rör sig i den mentala vinden. Äntligen, a bientôt.

Hemmaskjortan på, check. Kaffe i termosen, check. Och stressen, den förbannade stressen som äger allt, givetvis är den högst närvarande, check. Och drömmarna om vilda katter, symboliserande intuitionen som försöker säga något, de har visst återvänt. Men det logistiska sinnet skjuter undan, kan inte tillåta något annat att göra sig påmint och att göra listan är för lång, potentiella lösningar för avlägsna och sikten är dimmig, check. Nu kör vi in i det laglösa ridåerna. Krockrisk?

Drömscenario just nu vore att någon plötsligt utropar att akademins era har tagit en paus, att tillvaron istället enbart kan få färgas av akvarell och fri tillång på målardukar, tid för gitarrspel, ansiktsmåleri och för att få lägga handen mot en sträv trädstam. Ord behövs inte heller, bejakandet av kommunikation får ske bortom och allt som kan tänkas behöva förklaras är redan över. I detta scenario dyker L upp bredvid mig. Placerar sig ovanpå mina sängkläder i vilda färger från 70-talets frigörande eko och han är alldeles tyst och bara färgar mitt humör med närvaron. Ren existens. Inte mer. Inte mindre. Från sitt håll en liten bit ifrån dedikerar han mig sitt fokus och får tillträde till en färgexplosion. För den kommer. Men inte just nu. Idag vill jag bara vara den ensamma räven som andas i det vilosamma, det granskande överslätande, lena och lugna. Inga om, inga kanske eller sedan. Några små suckar, någon levande andetag. Han får bekräfta att vi finns för jag gör det. Bekräftar. Kanske inte direkt för honom men för mig, att han är, att jag vet om men sällan meddelar. Jag vill att vi spelar en låt och är lika orange som målningarna vi skapar, någon annan gång.

Det sker en hel del. Rör mig omkring i olika rum. Mestadels de egna, de queera. I en aula om diskrimineringslagens nya tillägg könsöverskridande identitet/uttryck, blir upplyft av de som tänker stort och bortom de cementerade normsystemet. Blir inspirerad framförallt kring motläsningar kring vad som inte sägs och vad detta egentligen betyder. Jag ifrågasätter det mesta för att sedan äta tårta i gräset, ta den vackra blå och susa vidare längs gatorna. Möter upp med Erika och Lisa-Lo. Samtal på torget om det svåra och det obegripliga när människor blir fråntagna makten över sina egna kroppar men vi konstaterar också att asfalten är varm och att vi är levande ovanpå den.

It's ours to explore och det är inte mycket mer jag vet och kanske inte heller du men däremot är det en rent konkret verklighet att det på min sekretär står en tavla i tyg där en älg äger skogen och det skapar bra kontraster till tavlan bredvid med de abstrakt målade röda växterna. På väggen finns en planch med en man som ger mig låten om det blonda svärmeriet och jag lägger undan en del ömmande i tandkanten och vaknar om natten och vet inte heller mer om varför jag väcks än att det spränger och jag undrar om änderna skrattar intill kanalen utanför kollektivets väggar. Raka rör och stora kliv framåt, oåterkalleliga beslut från den innersta roten och det undras en del men allt får sin ordning, sina förklaringar och brutala melodi för det är ändå något vackert som skapas i färden framåt, över tiden när saker ändå hela tiden läggs undan för de snabba stegen. Gör sanningsverklig apapti av tentastress och talar långsamt om det skenande under bröstkorgen och förklarar mer för mig själv än någon annan att det kommer att gå, även dessa berg skall bestigas, besegras och nya marker tas i besittning men aldrig för att slå rot, inte heller i det. Forskning skall snart bedrivas och lagen analyseras och under tiden packas hemmet ned, kollektivet börjar sjunga ut på sista versen men samtidigt börjar den nya resan och en kommande kollektivfärd till Berlin väntar med katten på taken ovan staden i natten där färgerna lyser i regnbågens sken. Vi kommer, allt kommer, saker är vad de är och de skall begripas och ge utdelning, godkännanden och vunnen frihet.

Sen kväll. En kan måla in scenariot som pågår inom begreppet feng shui eller bara allmän utrensning, förklaringsstrukturering, avslutande, nystart. Sällan har en afton inneburit så stora beslut som når sina klimax inom loppet av en enda kväll. Med hjälp av Malla får jag spegla mina redan skrivna rader och tack vare henne inser jag hur verkliga, nära mig själv de är. Ser dem avklädda, hur de gestaltar en avspegling av var jag befinner mig själv i livet just nu. Hur allt hänger samman med hur andra påverkar en, hur en själv och ens beslut påverkar andra. Ständigt dessa röda trådar. Alla beslut som når sina mottagare, I'll se you waiting there och jag är ledsen för att jag inte kan erbjuda er lättsammare rader och framförallt är ett av besluten något som slår så hårt och så djupt på mig själv, på det som en gång var och vad som kanske aldrig blir vad en hoppades på. Det är svårt att för det första lokalisera vad det är som talar, vad som gör att en klamrar sig fast vid något särskilt. Det är svårt att veta när det är dags att släppa taget om egot och vad som talar för någon annans bästa. Att för en drömmare ta sig utanför fantasins ogreppbara gränsvägg och strama upp tillvaron i realistiska scenarion är sårbart men det måste ske. På något vis är det så oerhört mycket enklare att förklara åt en människa att ett visst tillstånd har förändrats, att det kanske är dags att bryta upp från något som inte från början var menat att bli. Kommunikation i dess verbala form är svårt men i människovärlden finns tolkningsutrymme som till slut kan bidra till att vi förstår varandra och inte sluter upp i krig utan förhoppningsvis, fredlig avfärd åt skilda håll. Även känslorna har en viss logik som går att förklara. Ibland är energierna menade, ibland kan vi ana oss till att fallet inte är sådant, att tiden inte är rätt, att den nödvändiga närvaron uteblir. Men hur förklarar en till den allra mest älskade kamraten, den vite fyrbenta som varje morgon kryper tätt intill att saker kanske kommer att förändras? Hur ska jag överhuvudtaget kunna släppa taget om tanken [och rättfärdiga] att jag skulle kunna bevara henne i min sfär så länge hon lever när jag ser att hon inte finner någon balans hos mig? Hur ska det gå till att fatta ett beslut som jag aldrig för henne kan förklara orsaken till? Kan inte se framför mig hur det ska vara möjligt att för sista gången packa hennes saker, krama den vita ullbollen och veta att hon inte längre möter mig med sin gränslösa kärlek och lojalitet vid dörren nästa dag. Bara det bästa är gott nog. Kanske blir den mänskliga ömheten i framtiden kvar i landet på andra sidan havet med tankar som bara berör varandra ibland. Och möjligen kommer min älskade hund som jag under flera år delat livet med att en dag bo hos någon annan, som kan ge henne allt jag inte har i stabilitet, framtidsperspektiv och fokus.

En fågel är en ständigt flygande, är en därfågel. Detta har ett pris men det tycks vara en omöjlighet att ändra skepnad och inte heller råder en verklig vilja. Trots det är insikten av lidande slag, att det kostar relationer, samvete och ger en uppfattning om skadat flyktbeteende.

En del saker har ändå varit formade av bästa slag. Påskdagar med nära vänner, med middagshäng och en solgul blomma på bordet. Vi har skapat spontana tårtkalas bara för kalasandets skull med tillhörande gitarrspel och sång. Det har funnits tid för sollapande på en brygga, utrymme för att plötsligt kasta sig ned på marken i ren förtjusning över årets första humlebesök. Spontana avslut utan ord men samtidigt, en lika outtalad början på något annat. Med L i luren längs kanalen, en vårkväll som denna kan det inte kännas fel att avsluta annat för att åter igen, rikta fokus åter till det som aldrig tog slut, till något som inte kräver vare sig definitioner eller beslut utan som bara byggs upp igen, varje dag genom skratt och drömmar, genom fantastiskt skimmer och gemensamt språk. Just open up the window. Utan riktlinjer kan det inte heller bli fel, bara bonuspoäng. Men att han ger mig en låt för dagen och framtiden kan få leendet att skena och för en stund så är det helt okej. Mer av detta och räven skrattar sig till sömns, ytterligare en natt.

Övertidsarbete där en natt är menad att övergå till dag men jag vet ingenting om det, upp och ned och inget kommer till mig eller så gör det. En enda röra. Tidigt möte hos naprapaten. Massage, akupunktur och planer om lite mer sjukgymnastik för en sedan kommande operation. Vill inget annat än att bevara känslan efter akupunkturen, att bevara de berörda punkterna, omvandla dem till närvaro, till svävande överhet. Men på dagens lista står annat, tandläkarskräcken och en väntade nervnedsättning och tur då att Ida, allra bästa Ida tveklöst ställer upp, gestaltar the hero of my day. Vägleder en stesolidhög rödtott till tandläkaren för att sedan ett par timmar senare, ta emot densamme som utraglande, smärtsamt medveten om tänder och livet faller in i hennes famn. Hon tar om hand som vore jag skeppbruten [och det är nog just så] och mellan blåtonat tandkött, sprängande huvud och ögon ringer jag till henne, till min T och finner ingen annan utväg än att avboka vår tukvinnhandsafton med närhetens närvaro för jag vet inte ens vem jag är att närvara i mig själv. Åter igen överraskar hon mig, just det faktum att någon kan förstå på det sätt som hon gör och utmattad följer jag Ida hem istället där jag får vara vad än jag är. Känner mig som en adopterad hemma hos Ida och Martina och deras omsorg ger mig synen åter, orken att vara mig själv igen.

Väl hemma i det tillfälligt utrymda kollektivet råder tystnad som är min egen och jag inser att jag älskar den, att det inte är eko som fyller utan lugn som fyller upp. Sakta återvänder jag och minns att natten gav ett par rader som värmer än. Uppmuntrande, längtansrader från en trutsång till en liljetott, konstateranden om att sommaren finns runt kröken, att det går snabbt till dess att vi två ses och jag ler genom det blånade tandköttet och förstår att det är sant.

Vill ha tomheten och det som fyller upp den, vill ha ödeshögar och granskogen som förgyller dem. Vill ha en fjäderfri gultid med påskledighet och jag vill ha dig och er i norrlandet. Jag vill att vi möts i gryningen och yogar oss hela, att vi sluter upp på café fröjd och mumsar oss ikapp med energinivån och jag vill vara befriad, vara avstressad, vild och lugn, det lugn en bara kan nå när sinnet går på högvarv av impuls och gnista. Min kollektivfamilj i skåneland drar till sin tomhets glädje i norrland medan jag valt att stanna kvar i skåneblåst och gråstensregn.

Det är så uppenbart att något fattas. Springer efter tiden medan den jagar runt mig, undan och blir ogreppbar. Tänjer och sträcker. Jobbar nätter och väljer sedan havet på morgonen, i regnet med den vite hunden, ersätter möjlighet till sömn mot natur och kommer sedan hem och frustar efter mer. Mer vill en ha. Men kanske inte just vad som blivit till just nu. Troligen är prioriteringar det enda som gör friheten möjlig, att välja bort, önska till. This to will pass och thank you för det. Det är en del som är statiskt, som att studierna inte hinns med varje dag och att skärpet runt fantasikostymen sitter alltför hårt. Men resten, det flyter och det böljar i det röda, det riskerar att brytas av vid strandkanten, att inte väljas bort för något annat utan bara att brytas av, som drivved, för att segla iväg. Vill vara som hägern vid kanalen, bara putsa vingarna och bli redo för något annat, det nya. Men samtidigt, inte lämna allt, inte försvinna och glömma. Bara rasta, fylla upp igen för en ny tid bortom en del som förbinder, som kanske inte borde binda, hoppa jämnfota över tiden så att uppsatsen är passerad, vill stå med väskan packad, med klätterarmarna starka och siktet klart. Kom igen kapten, redo för avfärd. Om två månader är allt förändrat, då har skeppet bytt en del av sin last, kastat en del överbord, allra helst bara frigjort utan att ta upp fler passagerare.

Påskelipåsk och fjäderfritid och småplättsläggar, finns ni?