Vart tar det vägen, det här?
Julen kom, julafton med Martin, Mor & Bengt. En annorlunda jul men fin (andra familjemedlemmar låg sjuka). Älskade folk. Avslutade julafton med att ligga invirad i Martins famn & länge låg vi så.
Sedan hann jag med lång middag med Nicke & sedan drog jag vidare söderut. Spenderade många dagar i Stockholm, med fruarna Apelmo, med Månlivet & kidsen. Var i Dalarna, återkopplade med Finn som otroligt nog flyttat just till Stjärnsund. Hade fin tillvaro av glädje, skratt, kvalitet. Av lugn & ro, av närvaro under granträd. Av att gå runt & bara lyssna på allt som droppade, av att känna andetag, av att stanna upp. Kom till orda om att ge mig & Jo en chans, att välja varandra. Möta det nya året 2018 så. Och sedan reste jag norrut igen.
Och fortsatte med mitt här. Med en fortsatt känsla av ro. Ett lugn samtidigt som allt rör sig. Och det är inte så enkelt, inte så tydligt hur livet vecklar ut sig. Pratade nyss med Jo i telefon. Han stämma är lågmäld & jag lyssnar medan han talar om olika framtidscenario; att dela kollektivhus på landet utanför Stockholm där han & partner delas hus med sina & andras familjer där flertal barn ingår. Han sätter också ord på den livsstress som han gång på gång betonar att han befinner sig i & berättar hur han bollat tankarna med sin lika livsstressade vän & de dem längtar efter, livet med barnen. Och jag noterar det starkt, hur jag känner motstånd i hela kroppen, relationskris deluxe. Jag vill inte leva sådär, inte fast i huset förankrad i Stockholm med stora lån & flera barn. Kanske inte heller med rätt person? När vi inte setts på ett tag är det lättare att skapa distans, se den större bilden. Varje gång vi är nära uppskattar jag det rogivande, att bara vara i varandras närhet, den förnöjsamheten. Men det slår mig att det är ett mellanrum, den tillvaron. Det är ett vänteläge för honom medan en sådan slags tillvaro är mer den tillvaro jag vill ha. Jag tycker om honom, allt vi lär varandra. Men jag är med ens osäker på hela projektet.
Och samvaron närmsta dagarna, särskilt igår med i-förskott-firande av mig själv tillsammans med de mina, satte ännu med strålkastaren på det jag känner. Jag är nöjd med min frihet att kunna tänka stort om karriär, med att vira in mina bara fötter under Martins ben, med att lyssna på mina vänners resonerande av stort & smått, att tillhöra, att hela tiden lära. Att vara i sammanhang där människor tar sin givna plats. En i sammanhanget belyste Martins värde för mig & det hände något i mig, kunde inte släppa tanken. Som att dra undan ett motstånd, en rädsla kanske. Jag blir inte klok på honom, för det jag känner. Hur vet en? Och oavsett så blir jag osäker, undrar vad Martin är för mig. Och varför idéer om en framtid med Jo känns så svår att få till, att engagemanget i mig själv inför att ens fantisera min in i det liv han drömmer om helt uteblir. Och jag vill ha kvar mina vänner här & hellre fantisera ihop livet med dem.
Det är så mycket just nu. Var på intervju för ett potentiellt nytt jobb i fredags. Det spinner i huvudet av allt. Blev helt förvirrad av att gå på en intervju till ett jobb jag inte trodde mig vilja ha. Insåg under intervjuns gång att jag var mer betydligt mer intresserad av tjänsten än jag låtit mig själv inse. Att jag direkt ville ha det. Och samtidigt i ett mellanläge, att försöka förstå vad jag borde göra; strategiskt, ur perspektiv personlig utveckling, på kort vs långsiktigt. Bestämde mig för att ringa en person som arbetar som jämställdhetskonsult, en jurist jag känt många år som hjälpt mig som mentor ibland. Och fick prata av mig, fick tankestöd. Genom hennes tankestöd kunde jag se att jag nr 1: skulle kunna göra tjänsten på länstyrelsen till något väldigt bra om jag ger den 5 år. Att jag skulle kunna påverka och förändra läget med jämställdhet mycket inom statens tjänst. Att tjänsten skulle kräva en längre tid av mig för att jag skulle kunna göra mig själv rättvisa. Det tar tid att komma in på nytt jobb, att göra en tjänst till sin egen. Att sedan börja leverera med kvalitet. och är jag redo att ge länsstyrelsen 5 år av mig just nu där jag befinner mig i livet? Det blir existentiella frågor det handlar om. Vem är jag om 5 år att då kanske vilja lämna länet? Det blir inte enklare att flytta med tiden. Och det finns en stark längtan i mig till en större förändring. Troligen kommer jag landa & bli gammal bland mina rötter. Men just nu? Och vi talade mycket om framtid. Vad vill jag? Vad ser jag mig vilja göra på jobbet kopplat till livet just nu? Svar: Jag vill till jämställdhetsmyndigheten. Inte om 5 år. Så är myndigheten mer cementerad, inte påverkbar som nu. Utan nu är tiden att söka sig dit för det är nu den är ny, endast nu. Och det är detta år som folk kommer att lämna, nya tillsättas. Sedan har myndigheten sin form och då blir det svårare att ta sig in. Summering: jag borde inte ta jobbet på Länsstyrelsen bara för att se det som en språngbräda vidare till myndigheten inom detta år. Det är dessutom högst oklart om jag behöver erfarenhet från en myndighet för att få jobbet i Göteborg. Istället samla på mig alla verktyg jag kan från nuvarande jobb, maxa möjligheter till kompetensutveckling, ta hand om förtroendet från nuvarande chef och använda henne som bästa referens för jobbsökande i Göteborg.
Och jag drar igång en utresande projekt; minimalistiskt, att skapa grund till enkelhet för att kunna se klarare. Ska sälja min pärla till mig, skakar hand med bilhandlaren. Kavlar upp ärmarna, gör mig än mer redo att stå ytterligare lite stadigare i beslutsamhet. Att kika över kanten till något nytt, öppna upp. Ju mer oro omkring, desto mer behov av att landa i mig själv.
Känner mig både vilsen & lugn på samma gång. Lyssnar på en intervju med skådespelaren Agneta Ekmanner som ser tillbaka på sitt liv. Om dess vindlingar, hur föränderligt det varit, livet. Och inser att det är lätt att vilja se för långt in i framtiden, att försöka styra. Det går inte. Det behöver upprepas, gång på annan att en måste försöka ha tilltro bara. Att det blir bra.
