Bara söndag.
Knytt och skrutt på vandring, finner en dag en natt ett berg en sol.
Ignorance is [not] a bliss om jag inte får styra ignoransens framfart och omkulltvälta fokus. Det får jag inte. Den obotligt lojala går in i egen fälla. Önskar mig lite mer distansiering tack.
Beröringspunkterna har varit nära men passerat. Går i gråskala nu. Som gamla fotografier.
Att erkänna och acceptera, att vinna makten över rädslan att lämna något. Verkligheten lämnar oss aldrig utan val men just valen som skapas av sådant som kommer till en, känslan som tar över så omöjlig att styra är svårbegripliga. Det vilar en mening och mod i att våga, att erkänna rädslan som Tove Janssons knytt.
"Och in i dimman flydde han - snart syntes han inte mer och dörrarna stod öppna och hans lampor de brann ned.
Och knyttet sörjde efteråt och tänkte att han var dum när han lät regn och mörker flytta in i sina rum. Kappsäcken var tung och benen trötta. Äventyren och det stora havet var nya men han vågade, tog språng. Plötsligt kom en skrutt och flög helt glatt i knyttets famn och viskade: glöm bort hur hemskt det var och minns att allt det roliga är kvar! Då tänkte knyttet att han längtade efter havet som han aldrig har fått se och att samla vackra snäckor är en underbar idé! Skrutt och knytt reste redan samma natt i filifjonkans bå toch alla homsor hurrade och skrek och bar sig åt, nu så gungar åter igen glädjelampor över havet var man ser, nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!"
Knytt och skrutt är lev och lär, är grund är källan är det stora som ut på fälten tillsammans bär.
Flygande rödhake.
Mina kollektivkvinns befinner sig i Stockholm. Räven kvar bland de andra djuren. Kanske förenas hon med sengångaren innan helgen tagit slut. Kanske har även ytterligare en date med Gabbie hunnit bli realitet.
Definitivt är iallafall att jag snart sätter mig på tåget tack vare den spontant bokade norrlandsresan. Ut på safari för att möta längtans frön. Snart. Närvaro? Ibland. längtan? Ständigt där.
En vill mest få något storslaget att föda fantasin med, att ta med sig under filten medan allt faller utanför. Förhoppningsvis finner tilltron och tålamodet vägen in.
Inga shantidays.
Tillit och tålamod är ledorden som lägger grunden för allt just nu. Om jag inte stressar iväg om just det där sker, om jag vågar tro att det faktiskt löser sig till det rätta. Inser att jag i de flesta sammanhang numera oftast bär en övertygelse om vad jag inte vill ha och just vad det är jag behöver för att livet ska te sig grundat. Försöker forma det därefter men det är inte alltid givet att det blir just så ändå med tanke på hur en ständigt integrerar sig med andra och att grupperingar ska förmå sig att önska detsamma. Ändå vill jag tro. Tålamodet får bevaras nära. I Indien tycktes det uppenbart att kaosplaneterna har gått ur tiden, att saker och ting läggs på plats och konkretiseras. Och mycket gör. Förra året var prövningarnas tid. För egen del. Nu verkar det dock som om prövningarna fortsätter för andra i min närhet och det gör mig till en del av det förlängda kaoset då jag gärna är en del av de processer som pågår ty the chosen family är min spegelvärld och vi tar om hand. Era tankar är mina och viceversa. Må nya frön spränga sig ur den mörka grunden, ge något att ta på. Att sträva efter.
Att Alexander(s)katten och jag igår befann oss på ett möte för Individuell människohjälp och fick det beslutat att det är vi båda som tillsammans ger oss av till Indien i höst är ett ledmotiv för framåtskridande Att vi står i snöovädret och ropar hur mycket vi älskar varandra med energisk dramatik gör sinnet euforiskt. Att han sedan skriver att han har någon annans hår i sitt hår som han anser tillhör en av de underbaraste människorna i världens hår som råkar vara mitt så skrattar jag. Tack.
Rena rakar renar.
Det känns befängt att försöka förtydliga vad Indienresan gav trots att den inte alls är särskilt svår att greppa. Som en följsam ton skapades under resans gång en vilja av att närvara, djupdyka, förändra, förstå. Verktygen i form av nära vänner, av yoga, heartopening meditations, chakrahealing, frigörande dans, energiska möten och egentid fanns ständigt där och jag nyttjade dem till fullo. Alltid återkommande under en resas gång är den medvetna inställningen till vad som egentligen är av största vikt och dessa insikter skapade förtroende och motivation inför en vår i Sverige. Temat för denna free spirits of united-resan var utan omnejd att möta mig själv genom möten med andra. I ett mail till min månvän sammanfattar jag;
”Att möta Hanna igen och bo i hennes hus, att dela vardagsliv i Indien och ständigt hitta på äventyr var bara det i sig en glädje utan dess like. Vi var ett stort gäng som umgicks konstant. Yogade och sökte oss till olika slags meditationer, var på healingceremonier och släppte all tid, allt det som i vanliga fall stör ens förmåga att leva fullt ut. Var på trancefester ibland och dansade till gryningen, badade i natten, gick vilse i byar för mig själv men hittade alltid hem. Levde rent och närvarande. Mötte sannerligen lugnet och fick ibland nästan för mycket tid att tänka på sådant som har känts ouppklarat, gick igenom många känslosamma processer, jobbade med att öppna upp sinnet, släppa in allt som kändes för att sedan bara låta det passera och försvinna.”
För så var det. Och de stora viktiga mötena tu kom även de, rörde om och försvann. Under dagarna med Vincent mötte jag en förlängning av mig själv, av en frifågels skri och eld men när vi åter igen skiljdes var det lika mycket en mening i det, som att vi överhuvudtaget möttes. Time to go, to leave something. Ändå är vi bara åtskida nu, inte avslutade.
I L mötte jag familjen som är min men ändå inte och som vanligt den där outröttliga sparringskamraten, vildsintheten, skratten, känslan ända in men också [som vanligt] försvirringen, obeslutsamheten och det skavande sanna. Även vi skiljdes åt av en anledning just då men blir inte färdiga, inte då, inte nu.
Tillbaka nu. Resan gjord och som vanligt har rastlösheten infunnit sig, känslan av tomhet efteråt. Vad sker nu i dagarna att längta efter? Ändå har landningen i Malmö varit den bästa återvändo någonsin efter en resa. Återvände till mitt kollektiv som är bäst i världen, till en tangokatt som kom mig springande till mötes och till människor som gör tillvaron full av skratt åt livet i stort, vi distansierar oss tillsammans och ser på tillvaron med ärlig uppskattning, ibland med ironi. Vi dansar loss till musik i vårt vardagsrum, uppmuntrar, bakar en kaka, vrålar, vilar, tar om hand. Det har varit en intensiv återvändo. Nästan varje dag bjuder in till ett socialt skapat näste. Jag och Kajan har bestämt oss för att vi aldrig gör ”dödbak” utan bjuder vår Morgan på panterfika när lusten hägrar [vilket den ofta gör]. Jag och Morgan konstaterar en dag att det är så lätt att bara befinna sig i den stund en har skapat åt sig som om den vore självklar och given men faktum är att vi har haft en gemensam resa för att verkligen nå just hit. Att få leva i vardagen med en spegelvän som henne är en styrka, en påminnelse och drivkraft framåt [för framåt tar vi oss sannerligen].
En kväll gör jag och Kajan en ”utopisk utflykt i möllans undre värld.” En revolutionär lucka med ledmotivet: villkorslös kärlek - helt utan glastak! Jag och Kajan har en förmåga att styra upp vadsomhelst, att frambringa energi och lust från tomma händer och det är vad som skedde häromdagen. Vi slog på en skiva med gammal finjazz och försvann iväg bland svår, lägg märke till att det är svår jazz, som skall lyssnas på med pretantiöst uttryck och fingerkänsla, gärna med ett fint glas vin och munstycke till en cigarett. Vi dansade loss med lekfulla uttryck med Alexander(s)katten, erika och de andra queeringarna. Har en tendens att alltför ofta vilja vara hemmaräven personifierad. Kajan lyckas ta det ur mig ibland. Under tiden och efteråt tackar jag henne ödmjukast även om ögonen är betydligt tröttare än vanligt. Följande kväll befann kollektivet sig på Alexander(s)kattens avskedsfest. Ty min vän flyttar snart till Berlin så vi dansade loss i vanlig ordning och jag fick liksom ingen ordning alls på det [o]moraliska begäret men ack så trevligt en kan ha det.
Har hunnit med att få besök av broder Jani som snart flyttar ned sig själv till göteborg och fick en heldag med norrlandsvännen Linda i bastu vid havet med isvak därtill. Har fått kloka råd om att inte föra ett krig mot tanken om L, om det som känns, om det som lever rövare i magtrakten som både vill klippa men också ha mer. Det är yogans filosofi och en förlängning om vad Indien påminde mig om. Nämligen att låta saker komma till en, notera, låta det passera när meningen talar för det.
Och det finns de dagar då du närvarar mer än andra, då tanken exploderar fullständigt.
En gång hade vi så många (o)storigt flygande planer. Du ville flytta ned till mig, söka in på skolan här och vi skulle fylla livet med klättring, kärlek, musik och yoga. Så blev det inte. Men. Om så var fallet – vad hade då skett i mina egna flygande visioner om den långa resa som hade kommit, oavsett? Visst hade jag förhoppningsvis rest min väg till Mother India men jag hade inte kunnat ge mig av utan att lämna en del av mig kvar. Nu när jag planerar så är det bara mig själv det gäller. Kanske är det bäst just såhär. Att jag ger mig av i augusti utan att ta något med mig. Å andra sidan känns det avigt att vi har gjort detta praktiska val, att välja bort, välja andra för att du inte är här och för att jag, inte heller är där.
[ Men då är det ibland den där närvaron, kärleken i magen som accepterar och omförvandlar allt. ]
I Indien blev jag även påmind om vad som inte längre finns kvar men jag behövde åter möta min Fred för att bli varse om det. Utöver Kajan var han den jag behövde möta. Genast. Och. Visst möttes vi. Över en kopp te. Över det som hade kunna vara den roligaste konversation mellan två som en gång var bästis och bundis med varandra. Sällan blir det som en tänkt sig men samtidigt, kanske just som det ska vara bara det att sinnet inte hunnit begripa faktum. För det sker sällan numera. Men när det väl händer så slår det emot mig med en sjungande kraft – hemlängtan i magen. Inte till en plats, snarare längtan efter ett tillstånd som inte någonsin kan återskapas [med dig, genom oss]. Ser på dig och kan betrakta fasaden av den människa som en gång gjorde att alla platser förlorade betydelse så länge du fanns där [närmast]. Nu ser jag på dig igen och inser att famlandet som egentligen bara är en teori och inte längre praktik är en illussion av något som inte längre finns där. Inte heller kan eller vi återuppstå heller. Betraktar i ett tillstånd som numera ger något som påminner om ofantligt stor sorg, en tom plattform. Du står där men jag känner dig inte som då och ändå är det mindre än ett år sedan som du var just a l l t det där jag en gång blev lycklig genom. Och som jag sörjer dig nu. Tiden som har passerat har varit en förberedelse för att jag skulle komma hit, till brytpunkten. Ser på gamla foton och minns dig, saknar, vill nå och berätta hemligheter i förtroende, somna intill och vakna i hemmahamn men var gång jag möter dig så är det inte den jag ser på foton, inte den jag minns längre. Svårt att begripa alltings förgänglighet, hur connections kan förvandlas till intet.
Andra fokus. Den ironiska jargongen är alldeles sann och jag vill ha det så.
Det är som om vi levt pararella liv hon och jag, ständigt åtskilda fram till nyligen men tack vare en gemensam släkting blir vi sammanförda och när jag betraktar henne kan jag ibland känna att jag har saknat henne så länge. Famnarna är uppriktiga, som jag håller någon nära som jag alltid väntat på. Låter som en klyscha, som något ur en dålig romantisk komedi. Oavsett så vill jag inte vara utan henne nu. Vi går in i varandra, är uppslukad och så under huden berörd av denna spirituella människa. Gabriella. Min vårsspira, min framtida resekamrat, min okända utgång.
Blev väckt i gryningstid på min dag. Plötsligt tjugosju år sedan som räven kom till världen. Klockan är inte mer än halv sex när Marlene, Kajan och Gudmar gör éntre och väcker den sovande räven med en enkel tulipan, skratt och frukost på sängen. Tan lindo, las estrellas. Mor skickar ett röstmeddelande och sjunger även hon och jag blir utan gränser så rörd, det blir vi alla för en mor är en mor är en mor och på något vis är vi alla en del av henne. Vill inte gå ur den sköna känslan utan blir liggandes i sängen med morgontidning och kaffet intill. La mañana. Under dagen glider jag tidlöst omkring. Mot kvällen dukar vi upp till ett sällan upplevt kakkalas i stil med tant Agda goes seventy med tulpanerna på plats bredvid den gamla, välbevarade servisen. Snart fylls hemmet av vänner, kaksmulor, tårta, den största orkidé, rawfoodinspiration och drömmar om nya höjder och avlägsna öar. Tack Marlene, Kajsa, Alexander(s)katten, Gabriella, Yona, Ida, Martina, Lisa-Lo, Gudmar, Lo och Björn och ni andra som sände närvaro kors och tvärs över land och hav.
Jag och Gabbie har satt igång en anspråkslös tanke som med stor sannolikhet kan bli något, denna dröm kan bli en dag då vi packar ned några få saker i väskan som ska följa oss under sex månader i Indienland men innan dess, till en ö, mindre viktigt var, mer fokus på att det är hon och jag där. En kärlekssemester kallar vi det. Innan dess väntar en kväll av scones och utforskande, Going high!
