mellan raderna.

Att guidas framåt av trollsländor; att leva i nuet & inte glömma att detta nu är det enda vi har. Saknaden känns bara lite väl överhängande då, lite väl konstant fastän jag vet; allt förändras & då även detta.

Midsommar når oss; som jag längtat & som jag där i Indiens ökenvärld önskade få återvända till norra Sverige & med humor möta dessa traditioner bland julgranar & midsommarsol. Ändå blev det annorlunda än jag tänkt mig; as usual med tanke på omständigheterna. Varför ska vara så att en vid stunder som känns viktiga för en, så gärna vill ha kärleken nära sig just då för? Helt meningslöst detta år iallafall men vi var ju så nära att hamna här. Kanske är det därför; att det blev så tydligt vad som istället blivit av oss. Fantastiskt nog fick jag dela midsommar med nära vänner, i skog & vid träsk, med spel i gräset & med älskade ugglan som tagit sig hit. Det var nog min midsommarpresent, no doubt. Dessutom somnade jag i gryningen intill Hanna & i vanlig ordning inser vi varje gång vi spenderar tid ihop att vi borde leva tillsammans, vi kommer alltid hem i den andres närhet & sällan är sömnen tryggare än just så, alldeles bredvid.

Följande morgon vaknade vi upp på franska riviéran & sedan flöt dagen framåt i sengångarstil bland bryggor, åskmuller & överraskande nog; åter igen med vin & godaste folket & faktiskt utgång på Makeout. Dans & svett & livet i kroppen & Malla framför ögonen.

Dagarna är bra som de flödar fram & in i varandra. Hälsar på Gandhi & Mona på landet; att se hur glad den bästa hunden i världen är när hon likt en kanin skuttar fram genom sommargräset smälter mig, drömmar om lantligt liv kryper närmare inpå. Att spendera en afton i kvällsol med familjen, alla dessa stunder är guld i sig själva. Vill inte att hon reser vidare, ugglevännen & månlivet. Behöver landningsmöjligheter för dagarna börjar göra vissa tankar verkliga, nätterna bjuder på mardrömmar som visar på klar symbolik. Stora förändringar väntar, processer för att släppa taget & nu kommer de som filmklipp till mig; minnesbilderna; som fotografier. Jag & Ludd genom våren, lyckan över det vi fann & hur verkligt det nu är; vad som försvunnit för det som varit då kommer faktiskt aldrig igen. "Älskar din leguanblick" sa du så många gånger. Ögonblick när jag verkligt var intill dig & fick allt tillbaka & förvandlades till en leguan, hemma på sin stam utan en enda önskan om något annat. Klart jag hade en blick som inte dolde något, pure hapiness & inget annat. Vackert hur en kan vara så nöjd, så totalt på rätt plats. Jag börjar återvända till allt detta på ett sätt som ger annat än leguantankar. Magkänslan om att vi behöver denna tid för att landa nu för att mötas sedan avtar & stor är möjligheten att en skapar sådana känslor för att underlätta för processen vidare för vidare går vi. Magkänslan släpper & ger bara hårda fakta tillbaka. Lika bra. För det är väl dags. Processerar hela tiden & det börjar handla om att släppa taget, inget annat. Fick möta oss när vi är som bäst ihop; kalla det ren kärlek & nu långsam tortyr men allt har varit värt det; allt med kärlek & det är som det ska. Det är bara väldigt tydligt nu att sommaren får genomlevas utan dig. Våra tidigare ord om att vi är sommar för varandra har förlorat sina meningar.

Hanna har låtit saxen gå lös i håret & i vanlig ordning är det symbolik för något nytt.

Cyklade hem genom kvällen, vatten överallt & gator att älska. Är iallafall hemma nu, ingen mer öken, inga regnskogar eller vilda indiska rikshaförare. Honey, I'm home.

Nynnar fram på Can't help but smiling med Devendra Banhart, utan att låta känslan av låten bero på någon särskild, snarare tack vare något särskilt, kalla det livet. När en låter det hända en; bara sådär. Att äntligen få bli sjukskriven gör sitt till glädjekällan trots det facto att kroppen kapitulerat. Arbetar med vetskapen om att min förnekelse av smärta sedan länge har blivit min svaghet; att det inte är särskilt tufft att alltid vara sin egen hjälte. Att styrkan nu sitter i det område jag aldrig lyckades ta mig igenom inom yogan, att vara lyhörd & acceptera allt i sig själv; att även uppleva sig själv genom kärlek. Visualiserar denna förnimmelse som redan förankrad & känner in axlarna. Där är de & de behöver vila nu. Allt är i sin ordning. Tillsammans med Sophie & Anneli började dagen i gryningen där vi yogade oss genom morgonen. Yoga i form av närvaro i bastun i Melderstein där Petri Reisänen avslutade yogaretreatet idag. Bastu & långfrukost, auyrvediska oljor för att balansera energier & tips från Petris håll om hur bra återkopplingen & vägen tillbaka till yogan kommer bli. Mål; nästa års retreat med honom.

Har släppt mig själv lös i stunderna & funnit att även vägen till Ludvig inte behöver vara så besvärlig. Inte så länge en bevarar landningen i magen, fokus på de störra meningarna & även skillnaden mellan passionerade önskemål & egna behov. "Jag saknar din trutsång" låter jag honom veta. "Och jag saknar din rävvals" är hans ord i retur. Just nu är det inte svårare än så. Vi finns i varandra & vi kommer mötas på olika sätt vid olika tillfällen framöver. Visst är det inte riktigt så enkelt som orden försöker få det att verka men det viktigaste är att minnas syftet & det är att vi på något sätt finns till & att sätten vi möts på är sprungna ur de inre källorna.

Hade en dröm i veckan. Om en person jag en gång kände till när jag bodde i göteborg, kanske till & med kände litegrann. I drömmen möter han mig så rent & omfamnande; som en lång famn som säger att allt är som det ska & ännu bättre än så. Han har inte funnits i tillvaron på så många år att drömmen överraskar. Ändå är han kvar när jag vaknar & jag börjar undra hur han har det these days & varför han återvänt såhär, på det här sättet. Så igår när jag sitter & har dagens kaffepaus på ett café i staden med ett par vänner sätter jag kaffet i halsen. Där är han, personen från drömmen. Här i hemstaden, som att se en skugggfigur få färg. Som om jag genom drömmen fick ett tecken på att han är på ingående, något att lära sig av; kanske bär han några verktyg jag behöver ta med mig i livsflödet. Går & ger mig tillkänna & vi möts i en famn som är verklig & han ser överraskad ut själv när han säger att han saknat mig. Kanske har vi båda väntat på det här utan att veta om det, utan att ens veta vad det här är som vi saknat. Under eftermiddagen sedan drar jag ut i det oslagbara vädret där regnet sköljer ned & cykeln är en flygande matta & regn & ruset flödar; det är kickarna som slår in. Ruset som föds av att beröras av livet där jag så hårt går igång på kickarna, som en drog att bruka dock utan att det får leda till missbruk av desamma. Rus över livet, över att cykeln är så vansinnigt snabb, där huden av regnets hjälp blir så blöt att allt skavande rinner av & allt blir nytt igen. Flyger hem till brodern, sedan vidare för energiflödet är igång nu. Han, M hör av sig under kvällen & jag nappar på spontantaniteten som tar över mig & plötsligt har jag bokat upp en date i regnet. Vi kör nu, rakt fram på snabba cyklar & skrattar & hamnar vid en sjö där vi snart är utan kläder, regnet i sig är en kroppsmålning. Sedan sitter vi där på en brygga i den unga natten & värmer med famnar mot det svala vattnet som från ovan fortsätter strö healing över oss.

När jag slutligen återvänder hem är händerna frusna men blicken levande igen. "Verkligheten överträffar ibland drömmen" skriver han till mig. "Med förhoppning om värmande te i varandras närhet snart."

Det spelar ingen större roll hur det går sedan för det är nu som gäller. Men det är ett uppvaknande, helt klart. Om att nya goda ting sker hela tiden. Tack för att du dykt upp, klart vi möts igen.

Så har snart en vecka passerat sedan jag tog storbracka orden & likt en sax klippte av.

Lika mycket som i den stunden står jag fast vid beslutet som den enda möjliga utvägen, just nu. Med andra ord är där ingen ånger, bara en uttömande trötthet. Kroppen är närapå lamslagen medan hjärtat rusar på i en vilopuls som tycks skena. Försöker landa i varje stund; möter vänner. En aktivitet om dagen räcker. Men ändå fungerar inte livet så alla gånger. Arbetet som knäcker har påbörjats & kanske hunnit avslutats & om vindarna håller i sig såhär blir det sjukskrivning från & med imorgon. Måste finna nya konkreta banor & en väg tillbaka till yogan & dess livsgivande andning.

Snart midsommar & då kommer älskade Mallamåne & Demba hit; räknar ned dagarna. Steg för steg & några få mål räcker nu. Livet som det händer.

Stunder som idag; att susa fram på cykeln i gryningen medan regnet piskar, att vara levande, blöt & lycklig ett ögonblick bara för det; för att livet är det enda vi har & för att stunderna som finns kanske bara är nu; nuet att fylla med humor. Jag väntar tålmodigt på magskrattet.

Nu är Arvid född förresten. En vecka gammal idag. Regnbågsarvid, superkatten, Bengtsbarn. Det är värt allt; gratulerar till dig, till oss, hurra hurra!

Men bara kör säger kajsalanta åt mig i luren, låt det ske med buller & brak & ingen ånger. Och visst närmar det sig.

 

Så kär är leken; är också det lekfullaste på stort allvar & broar byggs & fälls. Vaknar om natten där du sover intill; bär upp ansiktets alla drag när det ser som tydligast ut, naket. Du ser begriplig ut i ditt lugn medan jag själv vaknat av att nattens timmar vänder på tid & rättvisa resonemang, upp & ned. Så nära mig du ser ut att ligga om jag kunde se oss från fönsterkarmen, liksom inslingrade i varandras lugn. Ändå har jag vaknat av inre oväsen där jag drömt att du dragit mig hårt i tårna men trots allt är vi verkligare än drömmen. Ingenting annat än din djupa sömn tycks du befinna dig i medan jag befinner mig i efter-drömmen-energier & funderar över varför du drog så hårt i mina tår & befäster vidare; i andra resonemang att allt måste ske genom kärlek. Kärlekens hänsynslöshet skapar riktningar & beslut där varje känsla förtjänar sin plats i stunden, allt i sin ordning. Det finns egentligen bara en enda väg i sig själv när kärleken är det som fyller en & är det enda som leder en framåt; allt visar sin tydlighet & flödet framåt tvekar då inte. Kärlek i allt & för allt. Jag märker något i magtrakten nu, något som nu börjat landa ordentligt & som ger mig indikationer på att du inte kommer välja som jag önskar & att jag redan nu måste förstå & acceptera det; se på dig med kärlek som saknar all vilja att påverka dig att göra annorlunda. Så länge du går din egen sanna väg ska jag vara glad för dig för bara då är jag ärlig i min kärlek till dig & därmed, som närmast den kärleksfulla grunden jag vill utgå från i mig själv. Jag får inte forcera över det jag önskar på dina läppar när jag vidrör dig för de orden jag önskar är blott mina; inte dina & jag vill inte ha några kopior, inga staplande steg för att möta några krav, inga möten som sker av rädsla att förlora varandra, inga gripande händer; bara för att. Flyg fritt, älska störst käraste trutsång, min besvikelse är min process & resa; inte din & jag vill bara älska dig; inte vara orättvis. Där på natten börjar jag försiktigt & rent symboliskt att reda ut alla våra ihoppusslade delar till kroppar; lyfter bort min hand från din sovande bröstkorg med den glada solen jag var den första att en gång kyssa till liv; låter min vilande hand på din ländrygg glida undan. Sov i ro; vakna fritt & fortsätt älska.

 

När jag vaknar igen nästa gång är du där; efter natten & utan aningar rör du dig över mig med det välkända bettet som placeras i min nacke; de där händerna längs min ryggrad & jag ler för mig själv; trots allt; undrar om du egentligen anar något men ingenting frågar jag utan delar vidare & möter dig i stunden & sedan; vid morgonkaffet; slutligen möter jag din famn där jag släpper något när jag går. Jag gör detta; steg för steg för kärleken & inget annat; för den stolta kattens kärlek; för att jag älskar dig & vill se dig fri i dina val; bortom det jag drivit mig själv till vansinne över. I ärlighet kan vi finnas & det är den enda väg jag väljer.

 

Yesterday we made our new clothes; följande dag är det rakt på utan mellansnack. Möter Eve & börjar i samtalet med henne förstå att det är jag som är drivkraften bakom er sammanlänkning; att jag är guiden som fört er två samman igen; att jag genom mina resonemang & agerande kring kärlek fått er att våga tro på kärleken & formen av tvåsamhet inom den som ett vackert alternativ. Som jag uppmuntrat & stöttat er två att mötas & våga falla & står plötsligt där & inser vad jag skapat nu; hur omvänd min önskan för sommaren gestaltar sig. Underligt & ganska vackert i all sorg möts jag av en känsla som är nära på rofylld. Nu har ni ingen annan väg att gå än att möta varandra & på riktigt ta reda på vad ni tror er ha & vill ni så kommer jag inte stå i vägen för det. Detta krävs också; om er relation annars kommer finnas kvar i den dedikation jag en dag vill möta själv. Eve är glad [hon tror sig ha fått den jag älskar i egen hamn nu] medan jag vet att detta bara är början på en mödosam process.

 

Så går jag vidare; nära mig själv hela vägen in i nästa [avslutande] möte med älskade trutsången; vidare in i den vackraste sommarkväll vid fjärden där L:s ögon strålar mot mig som vilken annan kväll som helst. Mitt i mödan; i det som komma skall finner jag lugnet; den landning jag alltid känner på resande fot & detta i sig är en sådan resa där alla okända gränder finns där; redo att upptäcka. Förklarar A L L T jag någonsin känt & idag bara VET så säkert; har ingen rädsla kvar i något utan låter ärligheten, sprungen ur kärleken tala fritt & kräver endast en sak; ärligheten i gengäld. I mötet finns så mycket ömhet att mötet i sig är det alla sorgligaste för inget kan en veta & önskan är inte riktigt över än. Men. Så talar han om att hon finns där, i honom på ett sätt han inte heller vill välja bort; istället önskar han mer av det som redan är för livet utan räven kan han inte heller se. Men då vet jag & jag andas med magen, fryser fast en stund & tydliggör att det är dags för mig att bryta upp nu; time to go för jag nöjer mig inte längre med några smulor här & där trots att jag älskar varje en av dem; alla stunder vi delar men behåll dem för dig själv nu; jag vägrar vara något som ibland väljs i andra hand när du tillägnas mer än så för mig; alltid. Att tydligt säga att jag bryter allt med dig nu, att inte tveka när orden kommer är det svåraste jag gjort men det enda möjliga just nu. Vår resa är över. Kramar om dig; hela kroppen skakar & dina tårar fortsätter rinna som de gjort ett bra tag nu, känner din smekning över nacken, hur du når mina örsnibbar & jag måste dra mig ur ditt grepp för jag dör just nu; vill inte möta din blick längre; ser för mycket i den. Men ska du verkligen gå nu, undrar du. Jag vill inte leva utan en relation till dig, det går inte. Det måste gå; svarar jag. Jag måste få landa i mig själv, allt steg för steg. Hejdå. Går utan att vända mig om trots att jag på sätt & vis har dött för en stund men återuppstår längs promenaden hem.

 

Dagarna som följer visar att beslutet inte kunde tagit sig andra uttryck; inte nu. Är lugn & i balans. I fullaste sorg men utan ånger. I full respekt för mig själv & så glad över att kärleken till en själv fått visa vägen. Allt i föränderlighet; allt i enighet med flödet framåt. Luren vilar tyst, alla impulser att ringa dig får kastas i sjön; ingen chans att jag ändrar mig nu; inte i livet som det är nu. Vore lögnare om jag sa att jag är glad för er; är bara glad för min egen skull att jag inte blev min egen bödel.

Dagarna genom hänger vi i samlad skara, familjen växer & det är verkligt bokstavligen så. Nu firar vi öppet med att jag ska bli moster som vi säger. Min kära vän A har ett liv, än så länge inte större än ett hallon i magen & det vi i hemlighet vrålat av glädje för i skogen är nu tydliga leenden vi bär med oss överallt. Vi ska lära den a l l t vi kan, vara guider & ta den med oss & gå upp & ned på saker. Att se hur A & L flödar fram på sina longboars i form av de två som skapat den som växer är ren njutning, kan riktigt se hur hallonet redan nu lär sig rörelse & balans. Tålmodigt skall vi nu vänta, hoppas på det bästa & se vad som sker. Det är mycket som växer, även i Bengt-kattens mage & snart kommer födelsen & med den kanske den unge jag & Lurig vill namnge & ta hand om. Jag & L växer också vidare. Jag tog språnget ut en dag, i en båt på sjön i sälskap av far & Ludd där jag & den sistnämnda skapade turnéspel, skrattade åt fars underfundigheter, levde i närvaro & i någon slags familjelik sfär. "jag vill bara vara med dig", sa jag medan småfåglar slog i min halsgrop. När han tog emot mina ord med antydan till att förändra sig själv för att passa mina önskemål slog jag ifrån & sa nej & gör inte så. Välj inte som jag önskar för att jag önskar. Inte förrän du verkligen av egna initiativ väljer kan jag tro på det du gör så landa i din egen mage först." Nu vet han något väldigt konkret & jag vet väl egentligen inte mer än att jag gjort det jag måste, raka rör & inget annat. Vi fortsätter därför in, raka valser & ibland helt upp & ned genom reflekterande dagar av inre dramatik där Hanna lugnar med att thats organic so no panic; allt är en naturligt förändringsprocess i ständig rörelse, det landar där det ska & månlivet uppmuntrar till att andas ordentligt när jag går lös & förlorar den medvetna närvaron. För inte är det enkelt alla dagar när mycket vill ha mest & jag oroar mig för att jag ser mönster som går igen. Eller; Går dessa mönster verkligen igen? Jag har möjlighet att av erfarenhet välja annorlunda nu & kan därför omvandla & låta den äntligen så ärliga processen ha sin gång. Jag vill bara befinna mig puls mot puls & vara utan hinder & tar mig i kragen & försöker en gång till. Hon är nära ibland, stunder när jag glömmer av att jag glidit undan & visst berör hon mig fortfarande men inte så. Youŕe not the right one. For this. Tanken redan född & det är svårt att vända om så jag fortsätter. Så en morgon ringer R mig, likt en slags distraherande lockelse & dyker upp i staden. Mönstret börjar tydligt visa sig, visst gör det. Då, på den tiden var det du & jag, sedan dök hon upp & jag vek undan & valde annat. Nu, samma historia & jag börjar vika undan igen & väljer annat; Eller gör jag? Egentligen inte. Inte alls faktiskt. Och det är bra. Bara en stund av tid att reflektera över samma gamla visa. Jag & R hamnat om kvällen & natten på tu hand & somnar sedan med Bengt mellan oss som det en gång var men ändå inte riktigt. Vaknar upp & har hamnat så nära att vi måste tala om saken & det är inte svårt att förklara hur melodin går & R ler med de där snart Velvet goldmine sminkade ögonen & förstår & uppmuntrar. Vi flödar vidare in i dagen & har familjefrukost med A & L & Luring & det är ganska enkelt att vara ärlig egentligen när det inte finns någon annan väg när en är närmast sig själv. Vi skrattar i öronen på varandra & vi får se till att landa såhär, då kommer sanningen så nära. Jag vill så gärna bygga vidare på saker, våga go for it; all in & i dedikationens namn se hur stort det kan bli, vilka höjder som kan nås. Tillit & tålamod när vi inte möts i tanken om detta än; kanske aldrig eller så är det möjligt; en får se. Sysselsätter mig med drömmar om vindar i skogen, wendy in my wood. Tänker kring hur vackert det är att vara berörd; att jag är en sucker för rättframhet & eld. Hur jag beundrar att hon en så lång tid efter mötet i Indien kommer tillbaka till mig i form av långa mail där hon berättar om kärleken & rädslan för den då & drömmer om ett nytt möte som en dag kanske kommer. Klart att det kommer om det sig vill. Vi kan också hjälpa flödet tillbaka till varandra på traven. Livet är rätt vackert ändå, även när axlarna har börjat ge mig begränsningar jag aldrig mött förut. I veckan börjar ett jobb jag nog inte alls kan utföra men så är det, livet. Då dyker annat alltid upp & snart kommer Månlivet & hälsar på. Ugglehållplats & jag längtar så. Det finns mycket att vilja hänga upp i sin gran, betrakta & vara glad över. Jag måste kanske slänga ett par förväntningar på vägen, kasta loss på det sättet för de där förväntningarna, de hade aldrig bjudits in så hejdå. Nu är det dags att gå, kanske Bengan har fött barn idag.

När du rör vi henne är det som ett slag i magen & jag vänder den andre kinden till (dock inte för att visa på någon slags icke-våldsprincip, snarare för att bara inte se; eller är det så? Är det min egen kind jag skyddar eller stjälper, inte hjälper? ) Du är så otroligt tydlig med vad du vill ha & visar alltid precis vad du känner & tar också utan tvekan & ger allt för att du vill, säger en vän. Det är det här med att vara tydlig för mig själv, att låta det skina igenom. Att tro att det gör det, att fastna i det abstrakta, det som kan bli ett nystan om en inte fångar upp trådarna i tid. När vi går i hand & i hamn är det enkelt, jag vet vad din hand säger men du visste nog inte riktigt vad min blick sa dig ikväll där jag stod; naken inför dig, bokstavligt talat där på strandkanten med kvällsol i ryggen & leendet rakt på dig; tyst alldeles tyst egentligen & bad dig möta mig så. Tyst & talande med hjärtat i varje pulserande slag & sa allt jag försöker bli modig nog att tala högt om. Lite senare blir jag katten igen; din eldräv framför dig som bara granskar, tar in & älskar det jag ser & du frågar & jag inser att jag inte önskar villa bort dig alls; tydliggör istället med ord denna gång att du är det finaste jag vet & jag känner dig leende hela vägen in när du placerar de där läpparna överallt men mest längs med & bakom mina öron. Mer än såhär kan du inte få av mig ikväll, tänker jag. Du har redan allt som är möjligt utan att veta om det men jag avböjer ditt sälskap inatt, tyvärr & godnatt för mycket vill ha mest & just det kan jag inte få idag ty Kärleken är hänsynslös. Det där som blir till slaget i magen ( i min, inte er) försöker jag förvandla till mantrat om att kärleken är i allt & alla & är därmed gemensam njutning & känsla. Jag arbetar med att hålla mig kvar på min kant, lite frånvänd för att inte förlora melodin men (o)djuret i magen lyckas inte tämjas men jag ger inte efter, det skall inte vara därför du väljer, inte för att jag ber, endast för att du själv önskar göra det (med andra ord har du ingen aning om vad jag ber dig om att fritt välja). Varje stund hon lämnar oss försvinner berget från magtrakten & du mjukar upp mina spända uttryck genom trutsång & tydlighet om mersmak av vad vi har (som bara är början på den oändliga historien). Om natten lever vi genom samma puls där mina linjer är dina riktmärken där jag ibland vaknar upp för att du i sömnen söker & finner & skrattar dig fram i en dröm som är sann. Att finna istället för att söka, att springa naken i vattnet lockar fram egna sanningar på vattenytan bland skräddarna som verkar lyckosökande & jag bara vet. Ur min väns mun kommer ord jag tänker vidare kring, ord om din övertygande kärlek till mig som de andra verkar se hela tiden, vännens ord om hur min rädsla att komma mellan er inte bygger på ärlighet; inte mot mig, inte mot dig & inte heller mot henne när jag misstror hennes förmåga att kunna möta det som är på väg att explodera fram ur mig. Det är inte lönsamt att vara sig själv otrogen, jag vet; kärleken måste få vara hänsynslös. Men jag väljer ytterligare en gång att pussla ihop mig med dig en stund & sedan be er fortsätta utan mig för nu tar det mer än det ger med tre. Allting är föränderlig & det har vi vetat om hela tiden; inget är fel så länge den inre rösten får höras mest & när den inte bara hörs utan också följs åt. Det har förändrats, jag ältar det nu som en idisslare & jag välkomnar & vill anta utmaningen med dig, bara dig. Jag väljer inte för att avgränsa mig, för att jag måste eller av moraliska skäl borde, det är bara inte rätt att vara någon annan närmare men du däremot; jag vet att du somnar med hennes armar omkring dig & då när det är vad du önskar vill jag inte alls vara där. Inte heller vet jag vad det gör med oss, att jag inte vill be dig om något annat, att jag accepterar det för att arbeta med egot, för att vara fri & medveten om att kärleken redan finns i en själv & kan få gro vidare där. Är vi då lånade stunder, en tillfällig parantes ibland eller den mest verkliga tillvaro av truträvspussel? Jag tvivlar inte, inte alls på dig eller oss. Bara måste fortsätta vara en ältande bäver ytterligare en stund innan jag tar sats med orden & ser vart det leder.

Att vandra mot Skurholmen en sommarnatt i sälskap av de godaste två är oslagbart. Gandhi som inspirerar oss längs vägen med sin nyfikenhet & uppenbara glädje över att vara i lugna Norrland igen & bästa egentiden med Ludvig igen, vilken glädje. Natten kapslar in oss tre & mjuka örsnibbar glider genom fingrarna medan energierna får flöda fritt, in i natten & rakt ut i det som för oss samman. Det vackraste kommer till en när en inte längre anstränger sig; inte försöker greppa utan när en släpper allt, slår sig ned för en kopp kaffe, kanske för att skriva en textrad eller spelar memori. Eller; när vi bara tystnar utan att söka efter ord & när allt får blir som det vill. Sanningen i oss själva gör sig så tydlig då; som när du & jag möts & placerar handflatorna mot varandra & ler & exploderar & låter våra inre hästar skena. För visst skenar vi, hejdlöst in i äventyret & landar på sätt & vis i samma mage för du & jag är ganska ofta som den andre, i varandra. Vaknar upp på morgonen & har ingen brådska vidare för det finns ingen annanstans jag hellre är än bredvid eller under eller över. Gärna intill den där nacken, när vi skrattar & är som vilda djur eller bara smälter ihop som två vattendrag. Vi är inte heller blinda för det här som just nu sker utan talar om det & bestämmer oss för att våga välja & glädjen över att vi väljer såhär. Å andra sidan finns det ögonblick när jag vaknar upp, som förvirrad & faktiskt på riktigt har glömt bort att vi inte bara är två i detta & att denna insikt inte alls känns särskilt bekväm. Hjärtat har sedan så längt valt & det påminner mig varje dag om hur väl jag vet vad jag önskar. Men allt har gång & sin mening & jag har en lugn känsla i magen, den säger mig att andas in & andas ut. Att saker & ting kommer lösa sig längs vägen & att vägen är med dig oavsett.

Vi drar till skogs på söndagen, Anneli, Ludvig, jag, Evelin & hundarna. Inser hur mycket jag älskar att traska runt över moss & sten, att lufsa omkring & bära stövlar. Att vara tyst under solen & kunna kasta mig över kärleken & låta oss bli solvarma intill en stor sten. Vi dricker kaffe ur temos & jag får höra en nyhet av min Anneli som får mig att vråla skogstjut i ren glädjeyra & jag bara ä l s k a r livet med sina vändningar & kommande landningar. Det är verkligen h ä r i Luleå jag ska vara för orsakerna bara växer.

Mot kvällen sedan drar jag & moder iväg till Alvik för att låta Gandhi får komma hem. Gandhi, allra finaste hundracka som jag plötsligt insett hur mycket jag saknat. Åter igen har vi blivit som ler & långhalm, två i ett & jag vet att vi bara är i början på ett nytt gemensamt liv här uppe. Våra likheter i söder blev vår gemensamma stress men här möts vi istället i det norrländska, gemensamma lugnet and she's my baby. Hos Mona är det ett paradis, är det lugnt & ro & kvällsmys i det lantliga köket, är det kväll i stallet med hästmular & rygggnuggande. Jag har ett rum på övervåningen i det stora huset & Gandhi blir snabbt tillfreds under Monas mjuka händer. Kommande morgon som faktiskt är idag vaknar jag upp tidigt & kilar ned till stallet igen. Bara det, att öppna ytterdörren & vara ute på landet ger livsgnistan rena explosionen & Gandhi verkligt skrattar med hela kroppen. Snart får jag en överraskning också, när en bil rullar in på gården & Ludvig, Anneli & Buddha uppenbarar sig & jag behöver inget annat i världen. Hey, kom så flyttar vi hit familjen!

Det bästa är att få vakna på landet där livet är att plocka nässlor med händerna. Att se hur Gandhi får springa fritt i det gröna, att hon är lycklig. Att känna Monas fårmular i nacken, de vackra ögonen som granskar en & den varma luften som blåser in i öronen från de lurviga liven. Att dricka kaffe i ett kök på landet. Att Lära sig & inspireras av djur, att förundras över vilken närvaro de kan befinna sig i. Att vara rufsig & lantlig i stövlar. Att inse att tid inte är något begripligt  & därmed saknar betydelse i sammanhanget. Att ligga raklång i gräset eller ännu hellre, att där få brotta ned någon särskild. Att drömma om ekologisk odling med Anneli & Ludvig , att klappa en hästmule. Att se Gandhi förvandlas till lortgris & Buddha till flygande löpare. Att planera irrfärder längs floder. Att le & landa i magen & inse att det är nu det bästa är.

Nu är Gandhi kvar i paradiset & vi andra i staden. Men plötsligt har vi ett sommarhus & jordiga tankar.

Småstadsfigurerna har landat & det i gemensam dröm.

Ett hastigt adjö på tåget i form av ord som från mig lyder Hej Då Fredrik nu ses vi aldrig mer & det blir sannerligen inget mer eller mindre av det där nu. Kan hända tenderar jag att bli lite väl rak i vissa stunder men då är ärligheten som mest avklädd också & det är den enda röda linjen. Inget famntag alls, istället lämnas vår fyrbenta vid mina fötter. Utanför tåget stannar han till, ser på den forna familjen genom kupéfönstret, iklädd vemodet själv & ler sedan litegrann, vinkar & jag besvarar det. Det räcker så. I Lund stiger min Enda Man på, my beloved Kajsa & vi talar i vanlig ordning utan röda trådar hela vägen till Stockholm & jag försöker mig på att kela med henne som om jag vore en katt [åh, som jag kommer sakna dig toktant]. I Stockholm får vi en härlig välkomstkommitté i form av Marlene, Maja & Åsa-Clara & en stund bubblar vi över, Gandhi viftar runt & jag får äran att läsa högt; den erotiska kiosknovellen a la Morfar. Sedan är det dags; Norrlandståget väntar & vi säger hej & somliga av oss ses nog snart igen. Under tågresan är jag i ro & gestaltar nog det norrländska lugnet där jag frånskuren teknik nördar in mig bland grönt garn & får en mössa färdig, lagom till att tåget rullar in i Luleå. Blir alldeles till mig i trasorna när jag överraskas av nästa skönlirare; närmare bestämt Idafina, Ludvig, Sara, Evelin & Moder. Alldeles ofrivilligt blir jag skakig i benen & kan inte göra annat än att kasta mig över det blonda svärmeriet; den som faktiskt möter mig these days. Vad du har varit borta länge, säger han. Och så glad jag är över att du är hemma igen. Jag förstår att han menar det när vi inte kan slita oss från varandra, inte en sekund bort vill jag att hans hud skall befinna sig, de där ögonen som strålar & berättar alla de historier jag så gärna vill höra, alla orden vill jag äta upp & det är verkligen som om vi vore utsvultna. Helt sonika är det så att vi båda fått perspektiv & insett att det just är detta; varandra vi vill få vara nära. Och han får & jag får & det är yrsel överallt.

Så öppnar sig himlen, regnet öser ned & det är ett tecken för det här. Så skiljs vi åt en stund, jag får njuta av Idafina, Sara & Mor & får finaste presenterna av Ida & vi säger inte hejdå för snart är det bara så att vi fortsätter. Istället bär det av ut till skogs, kvinnsen, Gandhi & jag lufsar i det gröna, möter en huggorm, dricker kaffe ur termosen & det är skratt & landning i magen. Vänder hem & sen vidare, livsenergin sprakar lös & jag har plötsligt biljett till en teaterföreställning. Infinner mig & får Hannas hand i min, älskade stolta vackra fågel, shit Så Vacker hon är. Ludvig tar plats på scen för att ge en spelning innan föreställningen & jag måste krama Hannas hand lite hårdare, wow; det har skett nu. Han är verkligen inte långt ifrån mig där på scen & jag fånler, sanna är de orden. Teatern bjuder även den på allt möjligt, som livet & efteråt bjuds vi på tårta för föga förvånande är det våra vänner som koreograferat pjäsen. Jag & Ludvig sitter där som två kärleksspinnande figurer slingrande omkring varandra & har inte riktigt ögon för annat, inte öron heller, knappast händer. Bara jag får vara med dig, viskar han & har en blick jag börjat begripa är riktad åt mig nu. Ja, var med mig, risken finns dock att vi försvinner från omvärlden, svarar jag & trycker i mig tårta & kan inte riktigt bete mig tror jag. Men det gör väl inget, det är som det ska nu, det är bra att vara öppen för olika former att ta vid & nu vill jag stänga in mig med dig, massor, räven, res inte iväg. Om, då vill jag följa med. Orden som kommer ur hans mun är godis för han är humor & ömhet & jag vill sluka hela honom. Nästa resa vill jag ta honom med mig. Detta i sig är en resa & det är i sin ordning att ge efter för det här, för kärleken för kärlek är nog inte så fånigt ändå, bara förbannat Vackert.

Och vilken lycka det är att se dig le såhär. Att vi ler; att vi flyger.

Lyssnar på Tallest Man här i Pärlan; hemmet jag verkligen är på väg att lämna. Inget hasta luego, inte på återseende utan adjö. Nästa gång jag besöker denna plats tillhör den Kajsa, mina prylar & min rotkänsla har jag packat ihop & tar med mig härifrån. En halv dag av längtan tillbaka hit fick jag uppleva, sedan började strävan vidare, tillbaka norrut kännas igen. Malmö är härligt när det sjuder av liv, när människor rör sig överallt i alla möjliga utstyrslar, brunbrända armar, när gamla män spelar shack längs gatan, hundar ylar, barn skrattar & allt tycks levande; likt en kokande gryta. Men just därför gör staden mig också tokig; var finns en lugn plats? Gick runt en dag & sökte förgäves. I min sökan hann min plånbok bli stulen & vips var jag utan både telefon & identitetskort, pengar & annat som ändå gör livet lite enklare. Kajsa & jag har snabbt förvandlats till en enhet med två huvuden. Vi har följt varandras steg & försörjning, telefonsamtal & nattliga meddelanden. Visst är hon min enda man, min morfar & min fantastiska vän & det är henne jag kommer sakna, inte staden i sig själv. Och Erika, finaste Erika med mulliga Molle er kommer jag sakna men ni är familj & vi måste snart ses igen. Har upptäckt en pärla under stenen jag inte lyft på förut, Gabbie från förra sommaren är numera en vän med en redan inbokad Luleåresa så allt börjar sjunga om granarna igen.