mellan raderna. -

Creating a tribe.

Jag saknar dig, det säger vi båda. Och det går betydligt bättre än jag föreställt mig att vara ifrån. Känns inte alls separerade, snarare närmare, valda. Det underlättar att jag vet att han är tydlig, ärlig, rak. Att också Martin är en sådan fin vän som ger min insikter efter gemensamma dagar tillsammans. Med mersmak. Min gröna vän.

Inte händelselösa dagar. Tvärtom. Återtar andra grepp om kroppen än vad senaste två veckorna innebar. Efter mjukt & smekandes medhårs till att ställa krav, utmana men också belöna (med sömn & mat). Får fin passning i boxen, tar 65 kg i back squat, några dagar senare sätter jag på egen hand 10 stycken 2 maxade marklyft på 85 kg. Bygger sakta, bygger för långsiktighet & det är roligt, hela kroppen är med. Allt från att lyfta tyngre & tyngre till att springa lättare, snabbare i skogen, uppför backar. Egentligen är det inte bara bra utan helt fantastiskt.

Det är starka kvinns i boxen, ibland (ofta) är vi bara kvinns & jag älskar det. Blickarna vi ger varandra, värme, enade i svett, som vi stöttar varandra.

En natt jagar vi månförmörkelse, blodmåne bland Bälingebergets kullerstensås, jag & Martin, Micke, Pernilla & Mihai & morgonen efter (idag) är jag energibakis, låg & tömd men förstår att det inte är något drama. Energier kommer, töms, försvinner helt & fylls sakta på igen. Efter lugn morgon tog jag mig iväg, tog del av samtal med Gustav Fridolin (som var i stan) om hans nya bok, om människan bakom orden, politiken, om skavet & orsakerna till varför kampen för en människa (honom) framåt. Lyxigt att ha en nära kontakt, en slags vänskapsrelation med Sveriges utbildningsminister. Att han lyser upp när han ser mig, kommer fram & kramar om mig ordentligt & länge, ser mig i ögonen & frågar på riktigt hur jag mår. Att vi berättar saker för varandra. Att våra möten har blivit fler, att samtalen ger nyfikenhet inför att vi kunde vara riktigt fina vänner om tid gavs. Det är något speciellt med honom eller kanske snarare, energin när vi träffas. Tänker att det är speciellt att leva i Sverige som starkt vilar mot FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, hur vårt demokratiska sytem ser ut & verkar. Att vi så högt i stort åtminstone, värnar demokratiska värden där samtligas röster i de bästa av fall faktiskt räknas. Att hierarkier i form av representation & roller inte behöver vara cementerade utan att det faktiskt går att mötas även om ens roller skiljer sig åt. Också att ministrar & andra som styr landet kan befinna sig relativt oskyddade bland folk för att föra sina röster framåt trots att just människor kan vara de största idioter som inte alltid bär goda intentioner om politikers bästa. Det är intressant. Kanske är det en fördel också, att jag inte bryr mig så nämnvärt mycket om hierarkier, att det möjliggör för möten av mer personliga karaktär. Kanhända är det så att jag sicksackar mig fram på eget sätt. Vi fick iallafall egentid efteråt Gustav & jag & det var samtal som inte tog slut, vi var bara tvugna att avbryta oss för hans tidspressade schema & tjänstepersoner som drog honom vidare.

Jag tog mig till boxen, kepsen på. Sommar i sinnet.

Längtan efter Per i mig hela dagen. Lägligt att han ringde sen. Från ett lika somrigt Provence med ord om att"du borde vara här med mig". Drygt två veckor kvar av tid ifrån. Sedan är vi hur fria som helst att skapa minst en hel höst tillsammans. Den tanken gör mig glad, lugn. Vi har inte bråttom. Och vi har ingenting som talar emot våra möjligheter, inget livsmål som gör att vi drar åt olika håll, varken på kort eller lång sikt. Om vi vill så kan vi, vadsomhelst faktiskt. Det är bra att han är där, fyller på med sitt. Jag med mitt här. Lyxigt att vi har samma bas där vi ankrar med både rötter & fötter sen. Mitt i skrivandet ringer det. Det är han, igen. Och det är så fint att han inte håller sig själv tillbaka i relation till vad han längtar efter, något jag inte heller vill göra men ändå gör ibland av rädsla för att gå i gamla spår av att intensitet dödar. Han bara gör & då är det lätt att själv också göra, flöda. Han uttrycker saker som visar att han tänker på oss även sen. Att han inte ifrågasätter utan har en trygg förvisning om att vi kommer att fortsätta låta oss hända. Jag älskar just det. Och jag bryter egna mönster & ifrågasätter inte heller (föder inte tvivel, skapar ingen b-plan) utan lutar mig mot den närmsta, största magkänslan som är varm & alldeles ren, enkel att tyda & säger att jag ser framemot de sakerna han pratar om, det som sker när vi möts igen. Tänker på hur glad jag är att jag där i början av april vågade gå fram till den där främlingen i boxen som var minst lika svettig som jag & vars utseende jag direkt tyckte om, att vi redan då pratade om berg & längtan efter äventyr. Hur vi växt på varandra sedan dess i någon form av växelverkan. Det är så intressant hur människor kan forma varandra, till synes obemärkt. Från ena stunden främlingar till att sakta ta sig närmare & plötsligt känns det enkelt att ta den andres hand, det finns förtroende att dela både tandborstmugg & tankar. Det går både långsamt, medvetet sakta i små steg men samtidigt har vi redan hunnit bestiga en rad bergstoppar ihop & vi vågar vara en resa för varandra. Han sa för några månader sedan att han inte var redo för en ny relation men jag börjar tro att han ser det annorlunda nu för han låter sig faktiskt hända, alldeles intill mig, han med sitt skägg & varmaste blick, efterlängtad.

Det händer något här omkring mig, jag backar upp en syster i nöd, what goes around comes around; fler backar upp & jag blir alldeles varm i hjärtat, knuten näve i fickan är full av kraft. Imorgon är det kaffe tillsammans där vi sannerligen gör en gemensam sak för systerskap.

2018-07-28 @ 22:58:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Du är resan som jag velat ska ta fart - Thåström

Norge har passerat.

Hade med mig en bok där jag skrev lite rader. Bland annat det här;

11 juni Seskallofjället, Helgeland

Norge ger konstant mersmak. Så många berg att vilja bestiga, toppar att blicka ut från, stunder att bara få andas & ankra med fötterna mot jorden & sinnet högt bland molnen. Så mycket naturlig dramatik att de egna tankarna sakta mojnar, blir stilla på insidan. Sitter exakt just nu vid skrivande stund & dricker morgonkaffe på berg med utsikt över en dimma som tycks ändlös. Bortom dimman Svartisens glaciär & Nordfjordens djup. Allt är plötsligt tystnad, som att vi är invirade i vakuum. Inser att denna tystnad & ro är vad jag gång på gång längtar efter & möter i naturen - och endast där. Inre tystnad. Trekmeditation. Allt blir konkret & verkligt & stilla. Glädjen yttrar sig lågmält. Stegen blir medvetna, har sina skäl.

Att vandra med Per går fint. Vi kan röra oss i timmar sida vid sida utan att behöva prata. Vackert att se fascinationen i hans ögon när han gång på gång tar in denna värld av fjäll som jag redan gjort till min.

Utforskandet pågår alltså. På flera fronter. Vilket sätt att utmana, testa, uppleva en relation som jag tror att vi båda värnar högt om.

Dimmar tätnar, lättnar om vartannat. Våga vandra vidare kanske?

12 juli Glomfjord Fykan

Plötsligt är jag åter på samma plats som jag var på förra årets sommar med Henrik. Jag & Per beslutade oss för att ta oss nedför de dimmiga bergen. Hoppades förgäves att de skulle lätta upp & ge oss minst en dag till med strålande sol - men icke. Vi är dock båda redan solbrända efter rätt magiska dagar där väder med sol verkligen levererat.

Vi kom till Norge den 8:e juli. Med sikte på att utforska Helgelandskusten. Tog färja från Nesna till Tomma. Ska tydligen var ett kajakpradis & vi var sugna på kajakäventyr. Väl där insåg vi att vi borde läst på lite mer. Norge har högre säkerhet än Sverige & kräver sk ”våttkort” för att få hyra kajak så vi gick bet på att få loss kajaker. Vi har båda än så länge kamraträddning & teknikkurser i kanadensare, inte kajak. Jag blev en smula vissen men ska se till att fixa dokumenterad erfarenhet under nästa försommar. Vattnet runt Tomma var lockande grönt & klart så att Thailands kust kan slänga sig i väggen. Och berg steg upp ur vattnet med de vackraste, märkligaste formationer att en bara vill ut & utforska. Tomma som ö var vacker att se. Magiska berg & ändlösa horisonter med solnedgångar som tog andan ur en. Det blev totalt två dagar där med tält på hög höjd med mäktig utsikt över öns dalar, berg & omgivande hav, med topptur, med naken kropp i vattenfall. Andra nattens tältning utmanade oss båda rejält. Somnade med vackraste vy men vaknade med gassande sol där vår vackra vy förvandlats till en stekande oas, full av kryllande kryp, av kokta huvuden, av kroppar som smälte bort ur sovsäckar. Dessa eviga kontraster som utomhusliv ger. Lärande att hantera en situation båda vill fly ifrån, att bli helt inne i basala behov & ändå fungera med varandra.Vi löste det bra. Resonerade kort & koncist, gjorde vår egen sak, fungerade. Kontraster. Från hela världens kryp & svett till att bestiga berg & ha utsikt över vidder som tänjer sinnets förmåga till greppbarhet.

Att få göra detta med en människa som så starkt berör mig, att vara enade med blickarna mot dessa utsikter & tänka att vi har tur som har varandra. Att se hur hans ögon är guld i solen, att vilja vara närmare än det går att komma.

Älskar utomhuslivets framlockande av tydliga behov & största möjliga enkeljet. Att vara alldeles närvarande i sinnet medan jag tvättar mig i det kallaste av fjällvatten, att vara så levande & lycklig över att få fylla en kåsa med livets guld. Efter Tomma tog vi färja igen, körde sedan vidare till Jektvik & fann en magisk tältplats vid en sjö. Spenderade riktigt fin tid där. Tänkte att den utsikten är vad jag alltid kommer att återvända till i mina fantasier. Från den platsen gjorde vi en topptur upp till ett berg med utsikt över Nordfjorden, ett av våra absoluta drömresemål & fann också den plats fotot var taget som varit vår ledstjärna, vårt skäl för att ta oss dit. Naturen svek oss inte. Och tältplatsen - och kvällssolen, nattens ljus. Allt. Det var där vi efterföljande morgon vaknade omgivna av dimman.

15 juli Luleå

Några dagar senare & vi är hemma igen. Glomfjord Fykan gav iskallt dopp i Glomfjorden & topptur via Fykantrappan. En dag som gav en sen lunch där vi satt lutade mot en röd liten stuga med utsikt över en fjällsjö & där samtalen gav många skratt. På väg nedför trappan kände jag akut höjdskräck & panik trycka sig fram genom bröstkorgen (bara att erkänna, svindeln!) & det gjorde det svårt att andas, fick symaskinsben. Kunde inte hålla tårarna av skräck tillbaka, skrämmande när kroppen tar över så & när det inte går att backa, bara att försätta nedåt i brantaste av djup, osäkrad, tvingas lite på sin egen kropp. Det gick ändå. Per höll sig nära mig, lugnande. Väl på marknivå igen andades jag ut & han kramade om mig. Det blev healing att besöka ett vattenfall direkt, att sitta nära bruset, översköljas av fukt, låta håret lockas & sinnet renas igen, ta del av den kraften. Minns att vattenfallen på Nya Zeeland hade samma helande inverkan på mig.

Senare samma dag körde vi vidare & körde länge, länge innan vi fann en tältplats, en udde mellan fjordar med fantastisk utsikt, mängde av mjuka ulltottar & omogna hjortron. Lyxade med fredagsmys a la fjälltaccos & varsin öl, livet!

Dagen efter vaknade vi upp i ett tält som kändes svalt & vi var ovanligt svala & sköna själva. Drog oss intill varandra, första tältmorgonen på resan där vi inte bara ville slänga oss ut direkt. Istället låg vi kvar, strök den andres hud med lätta fingertoppar. Närmaste morgonen att få vara ömsinta i ro utan stekande sol, kryp & andra störande element. Speciellt att vandra & i stort dela friluftsliv med en kärlek (!). Att existera med konkreta fokus ihop, vara skitiga, Svettiga & hungriga & ibland alldeles slut i benen. Att också bestiga berg ihop, att gemensamt ta in ögonblick av överjordisk skönhet vi aldrig kan förmedla till andra om. Att uppleva hur det egna sinnet tystnar & lära sig hur glädje yttrar sig på nya sätt. Att öva på att läsa varandra, att inte pressa, räcka ut en hand när det behövs även om den andre inte ber om det men lika ofta ge den andre utrymme att vara själv. Att låta egna vanor & behov utmanas till anpassning. Per är totalt ordning & reda & koll på läget medan jag är mer chill & tar det som det kommer. Jag tror att vi kompletterar varandra rätt bra. Blir nyfiken på hur vi skulle forma varandra efter många år tillsammans? Resan har visat hur otroligt varm han är som person, snäll på riktigt. Och vi har båda goda intentioner att göra saker bra.

Väl hemma igen är det tydligt att vi inte är trötta på varandra. Detta trots att vi hängt ihop senaste tiden, veckorna utan knappt en enda stund ifrån. Jag åker inte hem efter Norge, jag känner mig redan hemma intill honom så att platsen blir irrelevant. Snarare skönt att inte vara omgiven av en massa praktiska saker som jag äger, att hellre fokusera mer på annat. Älskar att istället vara i Pers ljusa hem, att dricka bubbel på balkongen, att han lägger huvudet i mitt knä & följer mitt öra med sina fingertoppar & gång på gång på gång visar att han vill ha mig. Så sköna vi kan vara, att gå från armhålesvett till nytvättade, från rufsiga friluftsfolk till vit t-shirt & rena mjuka fotsulor. Att knappt vilja ha kläder på sig, att låta sig förföras av mjuka händer & leende blickar & inte ha några behov alls av att göra något annat än att få vara kär, här. Nog ytterst få som kan ana hur lugn jag kan vara. Att gå från hundra till noll. ”

Nedskrivna rader. Och veckan efter Norge fortsatte utan att jag for hem. Dagar på stränder, med sovmorgnar. Han som inte sällan väckt mig med kaffe som är färdigt & genom att sakta stryka mig på ryggen med ett godmorgon.

Närvarar i hur det är att lära känna. Som jag tycker om hur han kan få för sig att krypa upp i min famn, placera huvudet vilandes på min mage, händerna som mjukt rundar mina lår. Alltid mjukt. Tänker att hela relationen vi har är mjuk. Vi rör vid varandra på mjuka sätt, resonerar oss fram tillsammans genom dagarna på lyhörda sätt gentemot varandra vilket ger dagarna en mjuk ton. Han är bra på att se vad jag gör, att stanna upp & säga tack för detaljer som nog skulle gå många andra förbi. Det är lätt att vilja göra läget fint för den andre när den inte tar något för givet & på samma sätt är det märkbart hur vi båda rör oss närmare varandra, mer avskalade, steg för steg. Ibland han, ibland jag.

När jag kommer in genom dörren på söndagen, dagen innan han ska åka iväg efter att ha varit på stan & ätit glass med Hanna & Elliot så lindar han sig runt mig direkt, säger att han kommer att sakna mig. Han uttryck är så rakt på & jag fattar att han menar det. Och jag känner så jag med men har svårare att säga som det är. Den morgonen när jag vaknade var jag bara ledsen, helt sorgsen med nån slags tvivlande känsla av att han bara drar & aldrig kommer igen. Ändå kunde jag inte säga det. Bara såg på hans stilla kropp intill. Han hade vikt undan täcket på grund av värmen & jag studerade linjerna av hans ryggtavla där han låg på mage & sov, händerna under kudden, axlarnas mjukare linjer gentemot ryggens långsmala tydlighet. Den lena huden som jag älskar att sakta, sakta stryka. Ville inte väcka honom men när jag utan att vidröra honom reste mig upp ur sängen så vaknade han & såg på mig med nyvaken blick, log direkt. Vad vacker du är, sa han. Vilket morgonljus, vad lyxigt att få vakna såhär. Han såg nyvaken & mjuk ut hela han men själv ville jag bara gråta eller springa därifrån eller vadsomhelst. Hanterade den hastiga känslan av sorg genom att göra kaffe till oss. När han klev upp & kom fram till mig i köket kom han fram till mig direkt, såg på mig uppmärksamt & tog min hake i handen, försökte få möta min blick men då började tårarna rinna & jag kunde inte förklara det. Kände mig helt löjlig bara. Som att vara avgrundsdjupt ledsen av ingen anledning. Av en abstrakt rädsla för att bli lämnad, så krass är sanningen, så ful är den, så icke stolt att jag inte kan sätta ord på den för honom. Ändå kändes det som att han någonstans förstod skälen till mina tårar & kramade om mig länge, länge. Gav mig plats att vara som jag behövde, drack kaffe intill mig, delade en fruktsallad & tog inte sin hand en sekund ifrån mig.

Jag vet inte vart veckan efter Norge tog vägen men vi spenderade verkligen varje minut tillsammans. Med undantag för att jag drog en spontan tur till Umeå med buss, sov hos Mattias, fick mysfrukost med honom & My, köpte en bil med inrådan från Tobias som var där med hela gänget & som jag sedan körde hem igen. Min Subaru, Fay. Ett dryga dygn ifrån, annars all tid ihop. Jag tänker på hur jag från början knappt vågade ta mig så nära som jag önskade men nu är vi nära, som utgångspunkt. Och att få vara exklusivt valda för varandra utan att riktigt att uttalat det. Det känns extremt lyxigt att få vara exklusiv med honom. Att vi i timtal kan prata om ingenting, eller om politik eller planera för friluftsliv, allt stimulerar. Att dela så många intressen att det inte krävs kompromisser för att vara nöjd, det som råkar vara det bästa läget för mitt välmående råkar också vara hans bas för att må bra. Som i torsdags när vi behövde träna men det slutade med att vi efter en dag på stranden tog varsitt glas bubbel på balkongen för att på fredagsmorgon istället dra iväg & springa i skogen & köra backträning så hårt att vi nästan kreverade.

Vi kan också släppa taget om en plan & hänge oss helt åt varandra, avklätt. Första gången vi möttes sexuellt kände vi knappt varandra men ändå var jag fascinerad över hur bra det var. Och nu, fyra månader senare stannar vi gärna upp & ser på varandra mitt i allt som är, inte sällan börjar vi skratta, det är så jävla bra! Vi är båda spontana, i tid & otid & lite närsomhelst kan det passa att lura av den andre kläderna. Om nätterna när vi ska sova ligger vi alltid nära en liten stund, i bästa fall hinner jag få känslan av att sova nära ett ögonblick men ganska snart vänder han sig, behöver somna själv. I början kände jag mig avvisad fast jag självklart inte var det, som en girig varg som inte fick nog när han drog sina mjuka händer ur mina. Den känslan är borta nu. Utbytt till en trygghet. När hände det senast i en relation? Med Fredrik, i ett annat liv? Åtminstone inte senare.

Nu har han åkt. Tre veckor ifrån varandra. Det är nog riktigt bra för oss. Jag blir så all in direkt & hade till dagen han reste iväg inte sovit i min egen lya sedan nån gång i juni. Lätt att förlora lite självcentrering. Är glad över att han är som han är, lugnt fokuserad på en sak i taget, inget drama. Nu på resa, gör sin grej genom Europa. Jag är så mycket mer van att vara den som åker, inte den som är kvar. Han har redan hunnit ringa, facetime. Att se hans sommartonade ansikte, hans leende & brungröna blick gav mig direkt känslan av att han är nära, trots geografisk förflyttning. Att jag började sakna honom direkt förvånade mig ändå lite. Märker att jag har en egen relationsprocess på gång. För varje stund känner jag mig lugnare. Börjar tro på att han kommer att finnas nära mig framöver också. Att det inte är sista gången som han krupit upp i min famn eller jag i hans. Ändå jobbigt att vara ifrån tre veckor. Lite, lite för länge.

Fick en heldag på stranden i måndags med efterlängtade Frida & hennes tribe. Det gav mersmak. Sedan heldag på strand med modern & Elis & Loke (Övriga inkl. Vera har dragit till Stockholm för några dagar) Hängde med dem till Brändön, sov över. Fick tid ihop med alla tre. Lyxigt att skratta med modern, att glida runt i en trädgård & plocka jordgubbar. Att dricka morgonkaffe i det gröna, att se Elis & Loke vara tillsammans som bara två som alltid varit tillsammans kan vara ihop. Dagarna har fortsatt med värme (denna sommar alltså!) & det är skönt att tillåta sig en vilopaus mitt på dagen, att skippa varma maträtter & följa andra behov. Att sedan dra iväg för att köra crossfit med Frida (!) i solen, att svettas tillsammans. Att sedan slänga oss i havet, göra vattenkonster & tramsa omkring & vara sköna i kropparna. Att vara med sina egna valda människor.

När Per kommer hem igen har sommarens ljus tonat ut, jag inser det. Då har den varma luften bytts ut mot en något mer sval, på gränsen till krispig. Ljusa kvällar är mörka. Lediga heldagar är istället heltidsjobb, rutiner. Men ändå - vilken sommar vi på så kort tid gjort ihop. Att vara kär mitt i sommaren. Att ligga på en strand & andas in den andres sommarhud, att vada genom ljummet vatten för att solen legat på & för ovanlighetens skull fått en att vilja ligga i vattnet med hela kroppen för svalka. Att inte kunna sova med täcke för att det är för varmt, att mest gå runt utan annat än shorts & bikini & ta många kalla duschar tillsammans för att svalka. Att se hur människan intill ser sommarskön ut, för varje dag lite mer färg på kinderna, lite mer ledig i sina rörelser, hur ljuset i ögonen blir varmare & varmare. Äta mängder av sommarmat, melon & oliver & kaffe ur termos. Det här är den bästa sommaren. Oavsett om allt går åt helvete imorgon så är det här redan den bästa sommaren & jag är galet glad för det. Tänker på det, att det är intressant hur människor formar varandra. Från att ha varit i starka kontraster till varandra tycks vi mer nära, allt blir enklare att förstå, att relatera till, att gemensamt tycka om. Det är en spännande fas. Jag är nog en riktigt toffel ändå. går runt här & längtar på egen hand.

Bestämt mig för att ta tag i lite saker hemma. Sådant som aldrig hinns med eller prioriteras annars. Rensa förråd & lyssna på sommarprat. Träffa Martin en sväng lite senare.

2018-07-26 @ 15:36:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()