Tystnad. Tagning. Aktion. Över.
Nu är det dags igen, att summera en nästan öververkligt intensiv vecka. Jag kan knappt tro att det är sant, att fira att den här arbetsveckan är över på ett värdigt sätt finns det inte utrymme eller ens fantasi för nu.
Oroliga nätter, vaknat upp flertal gånger av drömmar som varit lopande organiseringsdrömmar inför kickoff och konferens denna vecka. Stress. Spända axlar, feber, snabba steg. Som extra bonus, enorma snömängder som fallit. Vackert säger skidkonstären, oroväckande konstaterade den konferensansvarige. Tid blir så relevant helt plötsligt då det är dags för konferenser. Tid i hur länge det tar att köra bil i djupsnö, på oplogade vägar utan sikt. Tid i hur länge det kan ta att ta sig loss då en lyckas köra fast två gånger inom loppet av femton minuter. Tid i att hålla ordning på föreläsares programpunkter, flygtider, fikapauser, att tacka av, att bjuda upp på scen, att skapa eftertanke. Tid, en social konstruktion att enas kring, att bli besatt av. Tankar om tid som fått mitt näsblod att rinna. Inte bara vid ett tillfälle utan en dag, två dagar, tre dagar, varje dag denna vecka. Stress denna vecka. Kulissernas baksida.
Framför ridåerna, på scen, ovan jord & tanke, där gjorde jag det igen. Där satte jag det. Och kanske är det första gången jag som ständigt självkritiskt kunde konstaterade att det inte fanns någonting jag velat förändra i det program jag hade byggt upp. Denna konferens blev över förväntan, vågar till och med kalla det succé.
Har nått mitt hem ikväll. Andas. Ut. Min vän Nino har lånat min soffa några nätter men den är inte här än. Tystnad. Lugn. Ro. Låter all rörelse, alla ljud tona ut. Mig själv också släppa allt, bli som blaskig vattenfärg.
Långt samtal med Ma i luren innan jag skingrade mig själv i några olika delar. Tröttaste delen av mig själv ville bara somna, direkt. En annan del kommenderade ned mig i badkaret. Den riktningen segrade så jag segade ned mig där i värme, med ansiktsmasker, lät stressen rinna ned, iväg med badvattnet sedan.
Förkylningen börjar lätta lite. Kanske har all stress fått kroppen att varna; sakta ned! Och nu saktar jag ned. Nedkrupen i sängen. Två veckors arbetstoppar är besegrade. Otroligt. Hurra. Såklart att jag direkt ville dela glädjen med J; vem annars? Lämnade tillbaka bilen på jobbet efteråt. Sen eftermiddag, alla kloka människor hade lämnat bygget. Alla anställda. Inklusive arbetsmyran guldlock. Hans kontor ekade tomt & jag kände mig nästan ertappad i synd där jag stod med min obesvarade längtan, blickandes in i hans tomma rum. Undrar för mig själv, Vad gör han ikväll? Är han glad? Är han med någon annan? Vill säga det: Jag saknar dig så jävla hårt. Undrar: Saknar du någonsin tillbaka? Han skulle troligen svara: Jo, visst saknar jag ibland men men inte på det sätt som du saknar mig. Och oftast är det faktiskt bara blankt. Känner inget.
Lyssnade på Emil Jensen igår & idag & de här raderna, jädrans alltså. Rakt in bara.
"Om du lurar bort mig långt ifrån dig,
så får du mig ändå.
och ring mig sen igen & ångra dig,
så får du mig ändå.
Det är sorgligt att tänka att om J hade varit här hos mig ikväll så hade det varit ovant att röra vid honom. Ovant, kanske fumligt. Att det som var så rätt (för mig) kunde bli så. Sorgeprocessen fortsätter & ikväll är det extra kännbart igen. Trött, rätt slut. Skulle vilja ha hans lugn bredvid, blickarna som inte går att ersätta med någon annans blå. Hans starka, lekfulla, stillsamma öppna famn. Där bor jag i tanken ikväll, vill jag drömma om inatt. Det här tillståndet gör mig sårbar & i den sårbarheten finns det inga skal som motar bort en förlorad kärleksvän.
Tjugosjunde april, för nästan exakt nio månader sedan skrev jag:
"Blondie bor i min mage som ett rus som sprider sig i min kropp likt ett bubblande vatten, en förnimmelse av liv som får mina fingertoppar att domna. "Det här går inte längre att stoppa", skrattade han igår & kramade om min mage. "Det är som en lavin som drar fram nu, lika bra att falla in i den & dras med, no fears.". Ja, vi kör, det här är hur vi möts & det som känns. Bara att vara i det, att njuta fullt ut." svarade jag tillbaka & var lycklig. Tänker tillbaka på hur rädd han var för inte alls så länge sen & att jag hade räknat ut honom, oss men hur tacksam jag är för att han nu är närmare än tidigare, mer riktad."
Jag är inte mindre kär i honom nu. Men - betydligt mer ensam i den här känslan, igen.
Jag är inte längre en lavin i honom. Det är så ändlöst ledsamt.
Kunde inte hålla mig. Skrev nyss till J: Jag saknar dig så mycket.
Fick oväntat, genast ett svar. Ett jäkla hjärta. Ett hjärta? Hur kan han skicka ett sådant? Symbol för vad mellan honom och mig? Jäkla tramshjärta. Ändå undrade jag såklart. Och skrev det. Jag förstår inte vad det där betyder. Svaret jag fick var: Det symboliserar en fin känsla, den fina känsla jag får då jag tänker på dig.
En fin känsla. Det är vad som är kvar. En känsla, stjärnstoft, kanske damm av en ömhet som fanns. Det är väl fint. Synd att det inte bygger några nya möjligheter utan bekräftar bara hur över det här mellan oss är.
Jag låter mig, det är okej.
På söndagskvällen, efter en kall löptur satte jag mig i kökssoffan & landade en stund innan filmkväll med M väntade. Summerade helgen. Kände & känner mig ofantligt, oändligt lyckligt lottad & rik. Vilken helg. Vilka otroliga människor jag har i mitt liv. Så många som jag bryr mig om, som bryr sig om mig. Familjemänniskor. Jag älskar, älskar, älskar dem, er, dig! Människor som ger mitt liv mening, vi ger varandra mersmak, färger, former, linjer, tankar, skuggor, äventyr, lugn, allt & ännu mer.
Lek & bad i Boden i lördags med Moder, Syster, Tobias, Jens, Tesa, Vera, Sebastian, Paulina, Sophie, Lilo, Mikael & Anneli. Fartlek, kaffe, näradödenkickar, bastu, rent hår & största möjliga mysighet. På kvällen blev det fest. Så många härliga styrkekvinns i MallaMåne, Tina, Lisette, Sophie, Anneli för att nämna några. Härliga andra också. Fint med Ludvig & Mikael, med Jonas & andra nykomna partners. Med bubbel i glasen & pepp för grym musik & stundande dans. Och därefter - all night dance, just dance for love. För det du tror på. För politik, allvar, tårar & glädje. Fattaman, feminism, enade visioner & rörelser, förlängda idéer i dansanta formationer. Såg på folket, de mina & var lycklig i dansen, på promenaden hem med M & sedan när jag somnade i grytet.
Vaknade till en födelsedag, min egen. Grattishälsningar från Indien, Schweiz, Tyskland, Malmö, Stockholm. Från Luleå, från här & där. Från de nära. Från människor som dök upp, som gjorde min dag. Malla & Leon, Moder & Vera, Jens & Tesa, Paulina & Sebastian, Ludvig & Irene, Jani & Lena, Sophie & Lilo & Anneli. Tårta & mysigheter, barnlekar & kreativa tankar. Bästa, finaste familjen alltså. Tusen, varmaste tack. Minst sagt för att ni alla gjorde min helg.
Landade slutligen i famnen på M framför en film & jag tänkte på det, hur högt jag uppskattar att i mitt självskap inte är utan närhet & att kramar behövs. Efter en inspirerande film som gav tankar om att ge sig ut på tur, one way ticket somnade jag i min säng. Kunde inte varit nöjdare.
Vaknade, skön i kroppen idag. Gav mig ut i snön. Ägglossning med ömmande buk, Sharon Van Etten i lurarna vilket betyder ömt & mjuk & saknaden med underjordskraft efter J fullständigt kidnappade mitt fokus denna morgon på väg till jobbet. Inte mycket tanke, mer känsla, ett tillstånd av saknad bara. Vitt, luddigt, varmt & mjukt runtomkring. Mötte den älskade systern ett ögonblick i det här mjuka tillståndet, hon på väg från sitt jobb, jag på väg till mitt. Stegen fortsatte, jag sjönk djupare ned i snön & i saknaden som mötte en bubblande (egentligen en helt oförnuft yr & glad) känsla av förväntan. Att gå till jobbet är en chans att mötas. Plötsligt tittade jag upp & det kändes overkligt att genast låta blicken falla på en ryggtavla med en gång som jag skulle känna igen vart som helst, bland hur många som helst. Den högt älskade pingvinen mitt i den vita världen, faktiskt samma som min. Jag gick inte ikapp honom. Istället följde jag en bit på avstånd (som en stalker som fortfarande är smått oförarglig) till dess att vi strax nådde jobbet. Rent sanningsenligt så är det inte min grej att plötsligt sätta fart & i lufsande sken jaga ikapp någon alls. Tids nog, tänkte jag. I’m gonna get you! Sökte strax upp honom på kontoret där han just klivit in, blöt, vintrig, världens finaste i mina ögon. Klev in på hans kontor med säkert glittrande ögon & bara stod där, mitt framför honom & log. Han kan iallafall inte kalla mig bitter, trots allt. Båda mjuka, inte så vakna än, inga yttre masker på. Han såg tillbaka på mig, såg nyfiken ut & glad på samma gång. Jag var obeskrivligt glad bara över att se honom igen. Som om jag saknat & väntat på honom i flera decennier. Väntat & väntat & trånat & längtat. Det var som julafton att ha honom framför mig. ”John, jag ville bara dela det här med dig. Den här känslan bara, sa jag & började skratta.”. Tur att han känner mig. Ändå. Att han har mött många sidor hos mig. Han kom fram till mig, tog mig i famnen. Det gjorde mig inte mindre glad & med den känslan lämnade jag sedan hans kontor & tog mig för av dagen. Känslan har följt mig hela dagen. En generös känsla utan desperation eller krav. Bara att få känna sig så flygande lätt, som en fågelkvittrande räv är glädje i sig. Jag förstår att jag inte kommer att kunna mota bort honom ur mig så lätt. Att han inte är någon som krusade lätt på ytan & försvann. Det får väl vara så. Att livet levs ändå. Det är okej J. Du är kvar så länge du behöver vara det. Acceptance and trust. When there’s time to go, when I leave this dedication, då är det dags. Inte förrän då. Tills vidare förlustar jag mig i andra tankar. Också.
Mötte nyss Ma som nu har lämnat sin partner. Hans ögon ser på mig med en öppenhet som smickrar mig & som också gör mig glad. Lätt att bli förförd av sådana blickar, av att bli bekräftad så innerligt. Jag håller mig nykter, jag ser att det finns smicker å ena sidan men distans å den andra, på min sida av perspektivet. Jag vill inte falla för att jag är smickrad, jag vill falla för att det inte finns en chans att välja något annat. Jag vill bli tagen, berusad, euforisk & rusig.
Det är svårt att ha året med J som spegel till annat. En relation som inte byggde på vardagliga tristesser utan snarare på att plocka russin ur kakan. Han kunde hem till mig, stiga in med sin blondhet & blåögda hunger. Hans doft som jag skulle kunna urskilja vartsomhelst, som jag älskat. Inte många ord i utbyte, stunder då det inte fanns en chans att förhindra den orkan av lust som drog omkull oss båda, rakt på bara, ned över golven, vi klubbades ned båda två & sköljdes över varandra. Hunger, hunger. Som blinda, som såg med känsla, med fingrar & läppar som navigering. Rakt på varandra, uppslukande. Hängivenhet & dedikation utan tvivel. Sex som en förlängd omfamning, när ord inte räcker till att förklara hur det känns, hur tiden har stannat, hur kärleken bygger upp världen på nytt. Kroppar som tar emot, som öppnar sig, som vill vara en del av den andra, som vill ätas & äta. Förening & total frigörelse. Jag lärde mig att uppleva intimitet på nya sätt med honom, intimitet för mig själv, inre nakenhet, stort mod.
Hur ska det vara möjligt, kan det ens vara det att möta en ny människa nära? Logiskt sett förstår jag, att det går. Inget blir detsamma, inget blir någonsin det men nytt. Jag längtar inte efter nytt. Det lockar mig inte. Inte än. Jag vill ha det där som var bäst. Det jag kan & vet & inte är färdig med.
I all rörelse finns oväntad stillhet & rymd för allt att hända.
Jag höll på att packa landstingsbilen på onsdag eftermiddag när J plötsligt dök upp där i närheten av mig & alla mina fulla händer, svettiga rygg & lätta suckar över att behöva köra till Haparanda, dvs med två timmars mörkerkörning framför mig. Fokuserad & kaffehög lät jag min blick vila på honom & kunde inte undgå leendet som lekte i mina mungipor. Kunde inte hindra mitt leende mer än han kunde förhindra sitt. Märkligt när två människor får varandra att le så. (Dessutom, all hans ombytlighet,så omöjligt att förstå & hantera, vi två så omöjliga när vi försöker bete oss. När vi bara slappnar av, låta oss vara precis som vi är, där vi är - då ler vi båda) Han stannade till framför mig & blickarna han gav mig var outgrundliga. Mindes något jag uppskattade med honom förut. Det var hans sätt att lyssna. Har har haft den förmågan att ge all sin uppmärksamhet genom att vara intill & se på mig, varit nästan oöverträffad i sitt sätt att bekräfta mig på genom blickar som tagit in både ord & gester, en kropp som varit lugn, inte på väg någonstans. Inte just där & då. Lyssnat utan att lägga på värderande ord efteråt, mer funnits där & tagit in det, bekräftat genom en beröring, ett fåtal ord eller bara med blicken. Kör försiktigt Linda, snälla var rädd om dig. Sättet han såg på mig där i onsdags medan han uttalade de orden kändes som en öm gest (som jag med en ömhet för honom som fortfarande pyr i mig säkert drog onödigt höga växlar kring) men det gjorde det iallafall lite enklare att ta mig hela vägen till Haparanda. Det, efter en semmelfika med Ma som jag i vanlig ordning åkte ifrån med en glad känsla i kroppen.
Vad ska jag säga om Haparanda? Nådde en genomfrusen stad med iskristaller i luften & krisp under skorna. Sov i ett rum designat av en björkfantast. Jobbade genom ett helt dygn. Planerade minsta detalj, organiserade programmet, såg till att allt flöt på, gjorde mitt yttersta för att vara en inlyssnande konferencier, en god mottagare av alla föreläsare, en inspirerande projektledare, en proffesionell landstingsföreträdare, ett peppande bollplank & en designer av röda trådar, skaparare av ett väbesökt arrangemang & en riktig jävlar anamma verkstadskonstnär. Efter femton timmars arbete satte jag mig i bilen igen, konferens avklarad. "Detta hade nog inte kunnat överträffas" sa några ur stryrgruppen. "proffsigt & tryggt genomfört" sa några föreläsare. Mark Levengood pussade mig på pannan & gav mig en kram & då ville jag nästan gråta av trötthet & glädje. Mitt arbete gör skillnad. Det är tydligt nu.
Körde hem, så vansinnigt trött att det var oroväckande att vara på vägen men hem kom jag & det blev akut krasch i säng. Efter bara några timmar insåg jag att jag var vaken igen, att jag klarvaken låg där & stirrade med öppna ögon upp i taket. Hur länge hade jag varit vaken? Det var bara gryning men jag gick upp, drog igång mig själv med starkt kaffe & till slut satte jag mig i en nedkyld bil & körde till stan för att hinna med delar av en tidig morgonföreläsning, arrangerad av landstinget. En intressant föreläsare om fascismen och ultranationalism, Henrik Arnstad. J var där. Vi såg varandra direkt. Föreläsningen hade inte börjat än & jag minglade en del bland andra (så bra människor det finns i denna stad!) under tiden som saker riggades. J vid micken, Grattis i förskott Linda, ljöd genom salen. He makes my heart go wild alltså! Jag stod med en kaffe i handen, så fruktansvärt bakis efter gårdagens enorma arbetsprestation, försökte hålla huvudet uppe & plötsligt stod han framför mig. Grattis, igen sa han & log medan han såg på mig. Grattis i förskott på födelsedagen & grattis till det grymma jobbet du precis gjort! Jag log, trött men mjuk. Ändå. This story. Han & jag, som inte finns längre men som ändå är på något underligt sätt. Det kändes som om vi stod där framför oss med största möjliga inkännande läge. Jag lutade mig lite, lite åt vänster & närmade mig honom ytterst lite & det räckte för att han skulle ta klivet fram & omfamna mig. Första famnen det här året; första kramen, första närheten efter nyheten om att han varit med någon annan.
När jag lämnade stället & drog mot jobbet så var det hans blickar som följde mig ut.
Har tagit mig igenom en arbetsdag som jag planerat att göra kort, som blev lång ändå. Viktiga möten, inspirerande sådana med min chef & en annan engagerande inspiratör som är min inresta eld från Stockholm. Jobbade på som i seg gröt, koda i stegen, deg i huvudet. Tog mig turer runt i huset under eftermiddagen, kramade om en kollega jag trivs med som har kontoret mittemot J & hans blick såg mig genast. Gick in till honom, blev kvar i samtal utan skal. Samtal som var privata, som var oss när vi är bra. Han skulle dra mot fjällen, mot sina berg & vi blev kvar med varandra ända till hans skjuts kom. Även denna gång tog han ett kliv fram mot mig & nu kramade om mig stort, koalabjörnslikt, länge. Jag slappnade av i vår famn & höll om honom lika nära tillbaka. Hans örsnibb så nära mina läppar, hans andetag i mitt öra. Han sköt mig ifrån sig lite, såg mig djupt i ögonen & sa: Jag är så himla stolt över dig! Jag har pratat om dig hela dagen. Det du gör, allt det du skapar är otroligt! Så jävla stolt! Han kramade om mig igen, sedan skiljdes vi åt & mina kinder hettade flera gånger om. J alltså. Fint att han känner så & uttrycker det. Att han ändå erkänner någon form av identifikation med mig, en tillhörighet som gör honom stolt över det jag gör.
Det gick lätt att jobba färdigt sedan, även om klockan var alldeles för mycket redan.
Fick en promenad med Ma efteråt & hann (nästan) frysa ihjäl några varv innan jag äntligen kom hem.
Innanför dörren väntade ett brev. Ett verkligt, konkret & vackert bevis på att jag & Sasha känner varandra. Ett brev, ett grattiskort från Berlin. Det gjorde mig oändligt glad.
Its a little bit funny.
Just hemkommen från Boden. Sen arbetskväll men en riktig bonus att få köra en splitterny bil! Riktigt susade fram & fick hålla mig förnuftig för att inte bara sänka höger fot på bromsen & segla iväg.
En lång men fin dag som började med Ma & jag, kontorlandskap & varma leenden som start. Har tagit mig från det ena viktiga mötet till det andra under dagen. Mötte som hastigast J. Märkligt möte. Jag är på väg rakt mot honom av en händelse & han har ingen orsak att förflytta sig därifrån men ändå gjorde han det. En sån övertydlig manöver, som en clown som överdrivet snubblar över till andra sidan gatan för att slippa ett obehagligt möte. Han vände sig klumpigt om, undvek mig aktivt. En stund senare hamnade jag i min rörelse med andan i halsen på en gemensam informationsträff & råkade hamna en armlängds avstånd ifrån honom. Hur kan en människas nacke vara så tilldragande? Den omöjliga nacken alltså med de omöjliga händerna som mjukt lindade in sig i varandra. Det var svårt att inte se honom, hur avvisad jag än var. Det var tur att jag behövde lämna mötet tidigare & ruska av mig honom. Passerade hans kontor senare denna eftermiddag & hans dörr stod öppen. Jag gick & samtalade med någon i ett sådant samtal som tar plats men han såg inte ens en sekund upp från sin dator när jag passerade. Han övertydlighet är som kallvatten & jag fattar att han vet vad han gör. Ändå är jag fortfarande fascinerad. Hur han kan vara verklig. Han dränker & tar död på hans egna möjligheter att ens kunna ha mig kvar som vän. Grattis guldlock, det gör du bra.
Jag & S fortsätter vårt brevmailväxlande, våra ordflöden som för oss allt närmare varandra. Som två resenärer som tydligt rör sig mot en gemensam destination. Med stor nyfikenhet dyker jag ned i våra samtal om flytande genusvariationer, maskulinitetsnormer & alternativa vägar för att nå sig själv. Det är en bra person det här.
Gräset är som grönast där en vattnar, no dubts.
Intressant & talande, hur det är med de känslor som är rena & sanna, okonstlade. Hur de tar sig fram, når ytan, bränner till från insidan när de når blicken, rinner ut & över.
Hela helgen med Ida har varit närvarande, hemmatrygg, enormt mysig & givit så mycket mersmak. Hon är en del av hemma för mig. Och när jag är hemma får jag chans att slappa av, släpper motstånd, tillåter allt att bara vara, allt som det är.
Vaknade imorse & saknade J helt ofantligt. Som att vakna & vara vrålhungrig, helt tom från insidan. I duschen, genom morgonkaffet. En klar & tydlig saknad utan begär. Mer vemodig, accepterande men lika väl uppfyllande. De mest dominerande känslominnena är fortfarande glädje över honom. Kanske för att våra möten var så närvarande att de har etsat sig fast, tydliga & lätta att se. Som igårkväll; det var som att jag såg in i ett förrflutet känslominne då jag hastigt vände mig om mot sängen. Ida låg där men den jag såg var J. Kastades plötsligt in i tidigare, då ganska vanligt förekommande kvällscener. Han låg nedkrupen, alltid på vänster sida, närmast dörren. Min sida egentligen. Min trygghet, att vara närmast en dörr, flyktväg, utgång. Han likadan. Med honom gav jag lätt bort den platsen, ville inte längre vara nära en öppning bort. Hans hud naken under täcket & jag visste det där jag stod, alltid lite efter honom & kände hans blickar på mig, såg honom i de blå. Ofta log vi. Han lite otåligt, lite bedjande nästan. Kom då, kom & var nära! brukade han säga. Jag svarade med att slänga av mig allt ilande snabbt & längtansfullt glida in & över hans hud, smeka den med min egen & landa där, med mina läppar vilandes mot hans läppar, nyckelben, öron. Andades in honom, fylldes av ruset jag börjat vänja mig vid. Han som alltid drog in fingrarna i mitt hår då, höll mig hårt nära sig själv, omfamnade mig som en björn. För ytterligare en natt, min guldis. Memories of a colour. En ledsamhet idag. Jag vet inte vart du är i det här men jag saknar iallafall dig. Jag tänker på honom men jag låter honom inte längre veta om det. Inga textrader, inga tillfälliga nycker. Jag tror att han är den som nu har "förlorat" mitt nummer, tagit bort det helt enkelt. Att han har raderat mig.
En riktigt fin familjehelg har snart passerat. Det har varit besök i Brändön, famnkalas med Veravilde (älskade vinterpingvin), moder, Flytthjälp åt Jani, parmiddagsdate med Ludd & Irene, kaffe med påtår hos J-O Madeleine & Lena & flera promenader. Har sovit stilla som ett barn bredvid Ida om natten, vaknat lugnt. Fått många perspektiv på tillvaron, nya sätt att se sin tidslinje på & ett skönt lugn i magen. Det behövs; den väntande arbetsveckan är högintensiv, mycket står på spel & jag kommer att kasta loss, köra stenhårt & hoppas att det håller bra hela vägen genom konferenser & stort ansvar.
Life is organic so let it grow from each and every moment. I grow inside of you.
Snart har jag legat här under täcket med kläderna på, bara för att jag kan, i drygt två timmar. Lyssnar på musik, skriver, låter kroppen mjukt & behagligt slappna av. Självvård. Haft intensiva jobbdagar, slutat runt halv åtta på kvällen, kommit hem & knäckt mig själv till sömns, tvingat upp mig själv med trötta salamanderögon & påbörjat ännu fler rörelser innan den första ens upphört eller landat. Mötte den älskade modern igårkväll & fick nybakta bullar med mig, ramlade vidare in med de trötta ödleögonen till M & fick själavårdlanda under hans händer, i en trygg vänskaplig hamn & det var tacksamt innan jag akutsomnade i mitt egna hav till säng. Kom att påminnas ikväll om att jag, för ett år sedan vid denna tid såg egentid som den största bristvara. Jag försökte pussla, dra i & stretade för att få till egna stunder. I mitt hem bodde någon annan, överallt omkring mig fanns det människor & mitt arbete hade inget slut; oavsett om det var kväll eller helgdag. Ett år senare bor jag ensam, mitt liv är betydligt mer strukturerat, den egna friheten större & den inre känslan av organiskt flöde nås enklare. Hur livet kan ändras. Då hade jag två romantiska relationer nära, nu delar jag knappt ett samtal med någon av dem.
Igår var jag uppfylld efter en energigivande, inspirerande konferens & var på väg att aktivt söka upp J på kontoret efteråt, för att dela. (En tillfällig nyck, en hastig idé om det gemensamma, om att vilja vara tillhörande) Vi möttes på vägen. Han på väg därifrån, jag till. Det blev ett tomt samtal. I hans ögon saknades energi. Det slog mig att även min egen känsla för honom, dedikationen, gjorde ett tvärdyk i bortfall. Vill skaka honom, varna lite. Säga att det händer något här nu, i mig, en lavin. Kärleken för honom dalar, sjunker, riskerar att förlora det verkliga greppet som behövs för att den minsta kärna ska kunna fortsätta gro. Snart finns ingen återvändo. Jag ville inte att det skulle bli såhär. Jag ville inte släppa taget. Jag blir förundrad (ändå) över processen. Hur tydligt det är att kärlek & ömhet inte kan växa på egen hand, inte i förlängningen. Hur mycket jag än vill älska honom vidare så börjar dagdrömmarna tona ut, minnen bleknar. Jag vill bädda ned mig själv, minnas hur han känns men minnena som börjat dominera är de senaste veckornas tomma blickar som han gett mig. Avstånd, distans & förnekelse. Känslan av hans händer på min kropp är mer en tanke än en känsla jag minns. Jag intellektualiserar honom mer än jag känner honom. En del av mig vill hindra förloppet, panikbromsa, vill vråla ut att jag inte vill förlora den här kärleken som jag trodde så starkt på! Den kommer aldrig tillbaka, inte som den var när vi var som ömmast omslingrade, då. Aldrig är ett stort ord, ett urgröpande ord som fyller mig med avgrundsdjup. Historien är över, jag lever inte i ciklar. Jag förstår att vi fortsätter att träffas men vi gör det inte som vi gjorde det. Jag saknar det jag minns men inte vad vi är nu. Jag är nästan mest förundrad. Hur den mjuka, ömma, hängivna guldlocken kunde förändra sig själv så, på förhållandevis kort tid. Han är inte längre det minsta inom räckhåll, vare sig med ord eller känsla nu.
Kontraster. Tänker på hur jag uppskattar dem. Något kallt, något varmt. Något hårt, något mjukt. Alla är vi flytande kroppar, alla kroppar, var och en i sig själv är en värld av inre dynamiska flöden, av ljus & mörker, njutning & smärta, rörelsen & stillheten.
Det handlar om att möta sig själv där en är. Om att smälta in i andras rörelser, former där de är, just där ett möte kan skapas. Att inte forcera energier, bara välkomna dem, acceptera dem för hur de tar sig uttryck.
Life is organic so let it grow from each and every moment. Det är min signaturmelodi just nu. Let it grow.
"I would like you to go to bed with some good news: I booked my flight to Lulea and we will be seeing each other in seven weeks from today. so, how does one kiss a tired little fox goodnight I wonder?"
Ord från S. Den tyska främlingen. Jag gjorde det. Vågar kanske inte egentligen (är så jäkla rädd, nervös, allt) men har ändå öppnat upp & bjudit in. Jag längtar massor, hur mycket som helst, mest (!) mitt i nervositeten. Han kommer. Jag kommer stå där på kallax & ta emot honom. Om prick sju veckor från idag. Tänk om jag kunnat ana att den spontana resan till Berlin skulle generera ett sådant celebert besök i det egna rävgrytet? Tusen miljoner bubblande tankar rusar i mig. Det känns som en längtan efter julafton för det lilla nyfikna barnet. Jag skulle faktiskt vilja att han redan var här. Hur skulle det vara? Jag tror att han skulle möta min blick, se utforskande ut. Jag tror att han är lugn, att han har mycket eftertanke, stor övertygelse, mod & nyfikenhet. No, hold your horses. Mer, enjoy the ride & be a rider of the storm. Undrar vad för slags storm vi möts i? I vilken organisk form vi växer fram?
Travel, from inside. There's a timeline, trust it, love it.
Jag saknar ihjäl mig efter dig skrev jag som en tonårig i mitt block medan han satt en meter bakom ryggen på mig. It was a sad song. Det kändes så. Att vara en person som någon slutat längta efter har varit en brutalare upplevelse än jag kunnat ana. Så jävla svårt att tro så hårt på sig själv, iallafall. Att tvinga sig till det. Vi deltog båda vid avslut på ett projekt. Samma projekt som förde oss samman. Det var under en gemensam träff inom detta arbete som jag föll som jag gjorde. Sometimes when you fall, you fly. Det gjorde jag då men inte längre. Så symboliskt, att projektet avslutades idag. Det var ett krafttag, en rejäl energiförhöjning, en resa, en lärdom, en kärlek. Kraftsamling gav mig oss, en lång fin stund. Den är över nu. Jag förstod det idag. Inga frågetecken. Jag såg att dina ögon inte brann längre när de mötte mina. Plötsligt mötte jag dem & såg tomheten. The fox is gone, du har gjort dig av med henne. Jag såg dig verkligen idag & du kändes sval. Kanske avstängd. Jag tittade på dig flera gånger när din blick vilade på annat & då såg du glad ut, såg så himla fin ut att jag blev utom mig av akut vemod. Jag hade dig nära, jag hade det. Jag försökte minnas dina ord en gång om att vi inte slänger allt över bord bara för att vi slutar ses, att vi inte glömmer bort att vi en gång hade något fint. Inget kan ta den historien ifrån oss, ifrån mig. Du, som en av de finaste människorna jag vet. Fortfarande. Jag saknar hur jag fick dig att skratta. Så som du fick mig att släppa hela världen för en stund. Jag saknar oss. Idag var ett hejdå, ett verkligt sådant.
Tacksam för en helkväll med Ludd. Han spelade sina nya låtar för mig. Jag grät, han höll om mig. Sen kunde vi skratta & jag landade mjukt.
En slingrande, spännande bana. Något nytt som skapas.
Imorse; vardagsrealism och utdukad verklighet. Rörde mig framåt men upplevde en stelnad känsla i varje steg, som om varje rörelse blev mer & mer trög, inte lika rinnande. Misstänkte att jag skulle frysa ihjäl om jag tog av mig en vante, om jag stannade till & vilade. Jag slogs av tanken på att kölden var klaustrofobisk. Om jag stannade skulle jag dö. Så vitt på svart. En stress i stegen. Var tvungen att försöka gå snabbt. Tänkte; ansiktet riskerar att ramla av snart, skrapas av i små flagnande bitar människa, som frystorkad mat. Jag mötte ett fåtal, andra stela ännu inte vakna ögon & undrade om det ska vara såhär, livet, känslan av maskineri. Började dagdrömma hårt om mer mjukhet, om fantasi & lena fötter mot varandra under täcket.
Nådde jobbet, kom in i ett flöde, blev varm igen. Dagen ledde mig genom många feministiska diskussioner, mötte andra medresenärer i kampen mot patriarkala förtryck & förlegade strukturer. Tänkte att alla vägar går längs med feministiska stigar, hela livet igenom kommer det att vara så.
Vid lunchen berättade en kollega att hennes dotter just har blivit svårt misshandlad av sin man & tvingats ta till flykten, gömma sig i dold identitet. Hon är tjugofyra år & krashade just innan en viktig examen. Jävla män alltså. Där i samtalet lyfte jag blicken, såg rakt in i en par blonda välbekanta ögon. En man, en människa jag älskar. De log mot mig. Länge. Vek inte undan för en ögonblick. Väntade kanske in mig, ville nå in & beröra. Congratulations, det lyckades. J log, såg plötsligt introvert lycklig ut tillbaka. När han inte såg, så såg jag honom igen. Tänkte att han ser ut att må bra, att han ser glad ut. Fylldes av en glad känsla, frånkopplad mig själv & min påverkan på honom. Kände mig glad, just för hans skull. Det var skönt, att få känna mindre ego & större kärlek. En mer rörlig känsla som strax gav mig själv inspiration till att vilja ta hand om mig själv, att vara lika glad.
Efter jobbet, ut i kylan igen, en slags tyst gemenskap med andra frusna själar i andra rörelser. In på gymmet & tina med M, med tunga övningar & stark, starkare & starkast kropp. Lämnade gymmet lättare, starkare, skönare. Varmare men snart kall igen, hela vägen hem. Att leva i nästan trettio minusgrader är en brutal utmaning. Ögonen fryser nästan fast i sina hålor, huden stramar åt över kinderna, som om den riskerar att spricka.
Längtar till jobbet imorgon. Det är en glad känsla, att jobbet betyder så mycket för mig. Hade viktiga samtal med landstingets sakkunnige inom jämställdhet idag, min sparringskollega T. Blev uppmuntrad till att stanna kvar, att ge det här stället många år av mig själv. Att det kommer ge stora frukter tillbaka. Jag ser vad hon har skapat där, vilka förändringar hon har bidragit med & jag förstår att hon har rätt. Jag är där jag vill vara.
Sascha frågade mig idag, om jag mår bra här? Om jag vill stanna kvar, länge?
Och jag sög på svaret, funderade. Och jag mår bra här. Så är det. Inte bättre nödvändigtvis än på andra platser. Men absolut inte sämre. Jag är definitivt mer harmonisk, lugn, mer nöjd med mitt liv som det är, nu. Visst kan rätt anledning få mig att lämna för ett nytt äventyr. Men, jag skulle inte lämna, bara för lämnandes skull. Ikväll skrev han & frågade om han får komma & hälsa på mig. Vem är han? Jag vet inte. Vem är jag för honom? Han vet inte heller. Han säger det också. I have to admit that I miss you. It's as if I had known you for a long time already and being with you having fika is like the most usual thing. Han menar snart, att han snart kommer & tar en fika med mig här, i grytet. Om jag vill det. Snart som i om en och en halv månad. Everything for a reason tänker jag. Om han är så modig att han vågar komma, då vill jag vara lika modig & säga välkommen. Jag kanske är så modig att jag faktiskt säger det. Snart. Varför inte?
Stora frestelser, ni är så välkomna.
Rörelse i kyla idag. Promenad med Sophie & Lilo, Besök av Hannas familj på sjukhuset, Omfamningar & mjuk landning med Ludvig & promenad med Martin; stunder som alla har alla bidragit till min inre värme idag. Kvalitetstider på tu hand, utströsslade hela dagen. Avrundning med rader till Sasha, det möjliga äventyret som glimtar till i utkanten av mitt seende då jag sluter ögonen. Ett äventyr som kanske aldrig behöver manifesteras konkret utan bara finns som en påminnelse om livets möjligheter. Du är välkommen hit för att hälsa på mig, skriver han. Och vem vet, jag har överraskat mig själv förut & visst kan det ske igen. Troligen är livet fortsatt fullt av spontaniteter, plötsliga infall som gör skillnad för framtiden. Det verkar som att det här inte bara är ett påhitt. Faktiskt. Och jag meddelar att ; You now planted a seed of pure curiosity in my mind and heart. Och det är sant. Det här året alltså. Jävlar, på det bara. Lust & Joy.
Den här helgen har det gått förvånansvärt bra (ändå) att sakta, sakta släppa lite mer av J. Och jag frågar mig:
Is it really hard to let go of him? Or is it because you still hope there's a chance? Svaret ligger nog där i. Så länge som lite, hur lite det än må vara finns kvar av hopp så tycks det lite för svårt att släppa honom helt. Det tryter, det tonar ut. Det är tveklöst åt det hållet det går. Det kommer att försvinna en dag. Och då, då är vi borta, alldeles utsuddade från det minsta gemensamma. Once upon a time, there was a Golden one and a Fox, but those days are gone.
Jag försöker lyfta blicken åt världen. I år tänker jag Tyskland, Berlin - Thailand - Norge - Tyskland, Lindau.
Frestad, nyfiken, enormt sugen.
Med genomtrötta ben & avslappnat sinne.
Djup & lång natt. Märkligt textsamtal med J till morgonkaffet. Kantiga ord om ingenting egentligen. Uttryck för att vår relation har blivit reducerad till just Ingenting. För varje ord jag läste blev jag alltmer uppgiven & frustrerad. Ganska snart skrev jag det; att det kändes märkligt i mig att utbyta ord som om vi två vore ytligt bekanta. Jag frågade det också; Är det vad vi har blivit kanske, ytliga bekanta?!
Jag slog fast att jag inte fixar den ytligheten. Inte med honom. Frågade hur han tycker att det är & de här nya bekantskapsrollerna men då slutade han att skriva. Inte förvånade, snarare väntat. Det har jag lärt mig om honom att han är förutsägbar på det området; blir det minsta svårt så drar han på flykt. Och kvar satt jag med morgonkaffet & tänkte att han hade rätt den gången då han sa att han var rädd för att jag en dag skulle se att han är ganska tråkig. Han är det. Också. Han har sidor som är totalt urtråkiga & de var dessa sidor han bjöd på imorse.
Jag & Micke drog iväg & åkte skidor & vi blev kvar hela dagen. Åkte från ljus till mörker. Genom en skog där träden bugade av snötyngden. Jag åkte mest ensam, inne i mig själv, pure meditation. Vi sågs i värmestugan ibland, värmde oss med varma drycker & fortsatte sedan. Skogens stillhet gör mig närvarande & mina känslor rena, nakna. Jag lämnade kilometer efter kilometer under skidorna & blev varse att jag kände mig ledsen. Det känns som att jag & J just nu tar stora kliv ifrån varandra & det är det som gör mig mest ledsen, att jag börjar tro att det är oåterkalleliga rörelser ifrån. Där i spåret längtade jag alllra mest efter att få bli riktigt, ordentligt omfamnad av honom en sista gång. Omkullkastad, nedbrottad & översköjd. Kallades tillbaka till den frusna verkligheten av nedkyllna händer & fick tina upp länge i badkaret, två åkta mil senare.
Jag forcerar mig iväg, tvingar bort tankar från honom på annat. Kontaktat Sasha som jag mötte i Berlin. Vi skriver lite till varandra, utbyter tankar om vad verklig intimitet kan vara & hur intressant det är med den klubben vi möttes på, hur Schwelle erbjuder utrymme för närvarande ögonblick. Det verkar vara en klok person & det är underhållande att påminnas om hur det finns fler skatter ute i världen än en räddhågad guldlock.
Pure pleasure i skogen.
Andas ut nu.
Jag visionerade igårkväll om att få sova en hel natt i min säng. Och det gjordes, med råge. Vaknade & kände mig utvilad. Utvilad? När klockan borde vara 05.30? Vänta nu, det var väl lördag, det var väl därför jag var utvilad? Eller? Got damn! Det var ju inte lördag! Och varför kände jag mig utvilad? Slet upp telefonen. 08.45. Jobbets flextid räckte ynka 15 minuter till & försovningen var ett faktum. Gjorde en hastig överblick i kalendern; inga möten. Med andra ord; ingen stress. Plötsligt log jag för mig själv mitt i det ovanligt sena morgonkaffet medan jag drog på en strumpa & kammade håret samtidigt. Att vara utsövd är fantastiskt så varför inte njuta?
Det blev som det skulle ändå. Lunchade med en person jag inte känner, än, Ewa. Men som jag skulle vilja lära känna, varav vår lunchdate. Hon är f.d riksdagspolitiker, har suttit i Bryssel. Är sextiopluss, gift med Luleås f.d kommunalråd Kalle (min adopterade farfar). Hon verkar så lugn, klok & inspirerande. Det blev ett fint möte om feminismen genom generationsväxlingar.
Inför ett annat möte satt jag & väntade i egenro när J dök upp, stannade till. Vi pratade lite, ytliga ordväxlingar. När han gick & jag såg hans ryggtavla som försvann så kändes den frånvända ryggen symbolisk. Och hans rörelse bortåt, kändes konkret, som vår (icke-existerande) relation är nu. Konkret frånvänd, avslutad. Vid ett annat tillfälle dök jag upp till ett möte & där inne i mötesrummet satt han med några kollegor. Han gav mig knappt en blick & hans avstånd till mig gjorde mig till mer än en bekant; en total främling. Det är nog ingen där i rummet som skulle ha trott oss om vi hade sagt att vi två en gång (för inte alls så länge sedan egentligen) inte kunde hålla händerna ifrån den andre; att vi två sagt de allra finaste varma hemligheterna till den andre innan vi somnat nära, att vi två faktiskt har en gemensam & ömsint historia. Nej, där i rummet reducerades allt till damm.
Efter jobbet blev jag promenaduppplockad av min doolavän Malin & vi svor oss vilda över ignoranta mansfigurer, över hur känslomässigt underutvecklade somliga tycks vara, hur fördjävligt det är att det blir en "kvinnosak" att visa känslor, att kvinnor reduceras till "hysterikor" & avfärdas som "emotionella" när en vill förstå & tala klarspråk & vi svor vidare över allt vi var förbannade över. Det kändes befriande att gå & superstorhandla med varandra, anti-heteronormativt att göra det som ett par vänner istället för kärleksvalda partners, att diskutera ekologiska variationer av varor & sedan fortsätta promenaden, betydligt lättare i sinnet & med tunga ryggsäckar av renaste hälsomat. På hemvägen fick jag en förfrågan om att göra min tremänning Janne sällskap till kvällens basketmatch & jag tänkte att ja är ett ja & det är min rörelse just nu som får mig att bevara flödet. Därför landade jag inte riktigt hemma utan befann mig snart på basketmatch. Hade superkul! Mötte älskade Luddluringen & Arvid & fick spana in Martin. Fint att basket ger mervärde på sådana sätt.
Nu är det en utslagen Räv i min soffa. En hel natt sömn (på riktigt!) väntar. Jag har en saknad efter J i min kropp ikväll. Jag erkänner den för att inte förneka. Den äger mig inte men den känns. Imorgon ska jag balansera upp det inre systemet lite mer med skidor & Mikael. Lediga sköna stunder, organiska flöden, så välkomna de är.
Rävlounge in bed.
Lyssnar på Massive Attacks Angel, en av mina största favoritlåtar, alla tider. Den plockar fram det levande i mig. Nedbäddad, redo att ta igen sömn som igårnatt byttes ut mot en riktigt magisk månskenstur på skidor. Upplevde några av de vackraste stunder i mitt liv, sådanade ögonblick jag önskar att det gick att dela med De Mina. Skogen doftande av vinter; fuktigt, kallt & rent. All snö lindade in oss i en nästan kompakt tystnad, av stillhet. Det var alldeles vindstilla & månen var vår enda källa till ljus. Hon, månen lyste upp scener för oss, genomskar skogen med sitt ljus, skapade panoramafotografier av det vackraste tänkbara. Fick trädstammarna att leva, tystnaden att dansa för oss, bli vår inre meditation & guide till oss själva. Det här bevarar jag nära.
Gryningen kändes brutal imorse, jag var mosad i huvudet men då drog jag på tre extra hårda växlar & gasade in i dagen. Haft en intensiv arbetsdag, en riktigt givande dag med allt från intervjuer med media, planering av att ta fram projektmaterial, brainstormande möten med en annan myndighet om vårt ansvar med integrationsfrågor, konferensbestyr, mailgöranden, planering av hur projektmodellen ska se ut & allt möjligt annat. Intense and alive. Min chef har kallat mig för en jordekorre idag. Jordekorre, på grund av min intensitet. Jag förstår det & jag känner igen mig i den beskrivningen. Mitt i allt detta har jag mött på J. Jag satt i ett möte & där fanns han plötsligt & kunde uppenbarligen & väldigt tydligt inte slita blicken från mig. Han log med hela kroppen, hade han haft en svans hade den virvlat vilt. Han såg på mig, sökte min blick & såg så himla glad ut att se mig att jag inte kunde undgå att le varmt tillbaka, tillfälligt glömsk av läget. Han kom fram sen, fäste sina blå i mina & pratade om något jag inte minns vad, minns bara känslan av honom nära. Jag vände den positiva energin från det mötet till jobbet för mitt jobb kräver massor av mig nu. Jag påmindes också om vart jag & J egentligen står & har varit noga med att brutalt dra ned mig på jorden. (For fuck sake, han har legat med någon annan & det är fördjävligt! Glöm inte hur han har valt bort dig Räven. Mantrat, mantrat, mantrat. Det går & går & går. Och det hjälper mig faktiskt att hålla fast vid beslutet att välja mig själv. Så tack J. För att du ogenomtänkt knullade dig till större ensamhet) Har genomsköjts av drömmar idag om att gå hem genom snöyravindar med honom, slita av oss blöta kläder & linda in oss med varandra för viloläge, landningsbana. Såg på honom, hur trött han såg ut. Kände min egen trötthet. Mindes hans mjukhet. Har vänt mig något svagt ögonblick åt de tankarna men vaket ruskat om mig & har inte varit i risk att faktiskt verkligt be honom om ett möte. Hans nummer är fortfarande raderat. Och, när jag kom hem blev jag påmind om att jag faktiskt knäckte av huvudet på hans tandborste häromdagen & slängde den åt helvete. Symbolhandlingar som ändå gör skillnad. Skillnad för mig, för min beslutsamhet om att gå vidare. Jag noterar hur nuet med små, små steg för oss ifrån varandra, för mig iväg från honom. Hur det jag varit så rädd för börjar ske; hur minnen bleknar. Det går inte snabbt men det händer något i mig. Det känns inte längre lika verkligt att han alls, någonsin har har hängett sig åt mig. Det känns nästan overkligt. Kanske var det så, en overklighet som vi lånade lite?
Känns fantastiskt att det är fredag imorgon & att jag får sova en hel natt i min säng. Läste om en av Sveriges bästa löpare som menar att en av de viktigaste faktorerna för att bli en bra löpare handlar om att sova bra, vila sig stark. Det ligger nog mycket i det.
Vila sig stark, läka sårade känslor, lyfta blicken, bjuda in flöden. Att lämna J kommer att bli lättare med bra sömn i kroppen, positiva fokus & konkreta nedslag längs tillvarons röda tråd.
Rörelse, non stop.
Natten till tisdag sov jag mjukt som ett barn. Drömde en vacker dröm om J. Vi sa ingenting till varandra utan vi höll den andres händer bara. Känslan var kärleksfull, ömsint. Han såg på mig, blicken var varm. Drömde slutade med att vi satte oss på varsin buss, åkte åt skilda håll. I drömmen minns jag att hans händer var varma när vi släppte taget.
Imorse under en gryningstidig promenad till jobbet, första dagen i en annan del av verkligheten bestämde jag mig snabbt; its time to create a new beginning. Jag tog upp telefonen & med en enda knapp raderade jag honom & därmed också hela vår historias rader till varandra; alla godnattrader, längtan, frågetecken, bekräftelse, avslöjanden, allt. Raderad. Tur att det var en stunds promenad till jobbet. Det gjorde ont i hela kroppen att ta bort honom så. En underlig känsla i magen av illamående, som när en tvingas till något som verkligen inte känns bra men en gör det, ändå.
Satt under förmidagen på fikarasten med kollegorna. Han dök upp, såg rakt på mig. Log, inte lika hjärligt som han brukar tyckte jag, eller så inbillade jag mig & läste in mitt eget allvar i honom. Jag gav honom inte ett leende tillbaka, en nick bara. Som om han är någon jag känt lite vagt nån gång.
Den här processen gör ont. Som om jag skär bort något från mig. Ändå känns det nödvändigt.
Han besvarade till slut min fråga häromkvällen, föranlett av misstaget där jag skickade sms:et jag genast ångrade. Han skulle jobba, sa han. Hade inte tid att ses. Den informationen räckte för mig. Jag gav inte ett svar tillbaka på det, inte en enda stavelse. Och nu raderade jag hans nummer. Jag försöker vara hård. Jag gör det med tvång, för mig själv. Let go. Nu finns det inget annat sätt. Jag har gett upp hoppet på riktigt om oss två. Det går ledsna tankar i mig som minns honom med värme. Och visst är vemodet där, saknaden. Det får vara så nu. Hejdå kärleken. Det var fint, det som var. En påminnelse om hur jag villl att det ska kännas.
Fick snart, oväntat ett sms. Som ett gummiband, som en teaser. Klart att det var J som skrev. Just när jag hade lyckats radera honom, iallafall som symbolhandling. Rader med satir, feministiskt vinklad samhällskritik. Sådana rader vi ofta har uppskattat att kasta över varandra; dra på värre & värre & dra allt till sin spets. Jag såg honom som en hund med benet i munnen; se mig lite ändå, se mig. Jag finns här, vill inte riktigt gå. Inte än. Jag älskar hans huvud.
Jag tog mig genom dagen, uppskattade mitt jobb. Satt på eftermiddagens fikarast & hade inspirerande samtal med kollegor om normkritiska föreläsare, om att arbeta med genusperspektiv, om landstingets ansvar för arbetet med integration. Plötsligt dök en välkänd (och fortfarande, för efterlängtad) figur upp & slank oväntat hastigt ned bredvid mig. Först blev jag nästan obekväm, ville vrida mig ur situationen & slippa hantera den men ville inte göra något så tydligt. Vilade ingen blick på honom, höll mig stadigt kvar i diskussionerna som redan fanns i luften. Jag kände hur han såg på mig. Jag undrar vad han tänkte. Log han över mitt ostyriga hår? Betraktade han mina trötta osminkade ögon? Mina rosiga kinder av allt skidåkande? Jag såg på honom snabb & märkte att han log. Diskussionerna fortsatte, han gled in i dem, våra ord i varandras, blickarna möttes. Kändes som två hingstar, nästan i strid, lite lek. Han fångade skickligt upp mina tanketrådar, jag mötte hans engagemang. De andra försvann ett tag. Vi satt kvar & jag stred hårt med mig själv för att inte bli personlig, politisk men inte för nära. Jag är övertygad om att vi båda ville förlänga den stunden. En kollega kom tillbaka, dags att gå. Sida vid sida en stund. Hans kollega drog otåligt i honom, behövde hans tid. Ändå stod han kvar. Jag också. Mitt emot varandra bara. Det var så uppenbart att det inte längre var en politisk diskussion mellan oss utan annat. Kollegan bad om uppmärksamhet, igen. Vi två, förstenade i stunden väcktes, såg varandra länge i ögonen & skiljdes åt.
Jag har iallafall inte lagt till honom i telefonen, igen.
Blev upphämtat på jobbet av älskade Malin, min psykologiska feministdoola & vi traskade iväg på en lång babbelpromenad runt en fjärd. Mer tömd, trött i benen & mentalt klokare sa vi på återseende utanför badhuset där Ma väntade på mig & vår stundande date i vatten & bland svett. Rörelsen fortsatte med andra ord & det blev en jättefin stund med honom. Närvarande, lugn, varm. Har traskat hem sen, raskat mig in & dragit på mig understället. En dag i rörelse, strax väntar en kvällstur på skidor med M som kommer att avrundas med en sen skogstur under fullmånens ljus som enda källa för seende.
Jag kommer att somna genomkörd. Det betyder en lugnare morgondag. Det är bra det här. Mitt recept för att inte fastna i lopstationer & destruktiva tankemönster. Jag styr skeppet.
Let this year become a great dedication to nature.
Fullmåne. Först började det dra i kroppen, blev orolig. Visste att värme brukar lugna. Bubbelbad & tanketid. Slant i tanken, agerade, gjorde ett misstag. Ångrar i princip aldrig saker men ikväll har jag ångrat att jag slant. Skickade ett meddelande till J & jag ångrade det; ville skicka ytterligare ett där det skulle ha stått; felskickat; tresekundersregeln (det betyder ingenting egentligen), jag tar tillbaka det. Det var inte några särskilda nya avslöjanden men det var ord & jag skulle inte ge honom det. Skulle inte ge honom det; mig själv naken. Nu gjorde jag det i ett svagt ögonblick. Jag gav honom min öppna önskan om att träffa honom, jag frågade om ett möte vilket innefattade frågetecken, gav makt åt honom att styra över förväntan, makt att krossa hoppet igen. Jävla skit. Jag ångrade det direkt & jag såg vad jag hade gjort, ögonblicket efteråt. Att jag nu kan se är att väl att jag ändå börjar vakna. Att jag såg gjorde att jag inte gick in i hoppet iallfall, mer att jag drog skämskudden på. Kände mig så löjlig, liten. Som om jag aktivt bad honom trampa runt lite hårdare på mig igen. Som om det inte räckte med att han legat med någon annan, lite mindre ville jag bli, lite mer sårad innan jag får förstånd nog att gå. Nåväl. Ringde Kajsa, fick perspektiv, kunde skratta lite åt mig själv till slut. Han får väl ligga runt, ignorera allt som berör men jag behöver inte vara en del av det. Nej, jag ska sträva efter att verkligen inte vara en del av det. Ett misstag, det måste vara förlåtligt men inte en gång till nu. Enough! Det gör för ont att fastna i mer. Insikten om det han gör, för jag vet, jag vet. Jädra skitblondie.
Fick ny energi, andra fokus. Transformationer inåt, mötte ett utvecklande kreativt mindbubbel, process pågår. Talade med Micke. Landade i magen igen. Jag vill ut i skogen. Stärka.
Det är det jag vill göra med det här året. Vara ute.
Friluftslivets år; fri - luft - liv. Det är lika vackert som det står.
Ser framför mig turer med kajak, forsränning, skidor, löpning.
Undrar om jag kommer att flytta till norra Norge någon gång? Det kanske vore något. Leva nära kajaker, bergen, löpningen i den vackraste av världar. Jag borde bli kär i en norsk friluftsnörd. Kärleken verkar kunna ge eld i baken för människan att förflytta sig över hela jorden. Jag kan väl lite mer aktivt styra åt vilket håll kärleken kan landa då & slunga mig iväg?!
Jag vill iallafall vandra i Norge till sommaren. Ta tåget upp till Narvik. Vandra därifrån.
Gärna vandra i Abisko också. Tälta mycket.
Drömmarna når mig igen. Gröna. Lugna. Lovande. Andas ut.
If not now, when?
Jag hade anat att det skulle vara utmanande att vara tillbaka på jobbet. Jag hade, nästan trotsigt, motat bort alla tankar på jobbet & utvecklat någon form av ignorans, omlindat av ett slags motstånd för tanken om att återvända. Det är klart att orsaken till det kan sammanfattas med en enda bokstav; J. Lika sorgligt som det låter; jag hade låtit medvetenheten om hans existens grusa även de positiva aspekterna av att jag råkar driva ett av länet största och kanske mest positiva projekt. Ett sårat hjärta ger ett stort ego, thats a fact. Och även dimmiga perspektiv & begränsade synsätt.
När jag kom in på jobbet idag möttes jag i éntren av byggets konstansvarige. Han tog genast tag i mig, önskade mig god fortsättning & informerade mig om att de tavlor jag lagt högst upp på önskelistan till kontoret nu hade blivit mina. Tavlor där den ena föreställer ett fantastiskt foto på en magisk skogsglänta, en annan tavla som är en akvarell, också den av en skog. Vilket fint tecken; bring yourself back here. Your innerself. På kontoret låg buntar med material som kommit från tryckeriet; tydliga tecken på det arbete jag gjort under hösten. Plötsligt låg det där, informationsfoldrar om projektet jag tagit fram, affischer till projektets stora öppningskonferenser med föreläsare som bland annat Mark Levengood & Emil Jensen. Stod där på kontoret & såg mitt arbete, mindes hur jag jobbat fram rätt färger som jag ville skulle bli kännetecknande för projektet, namnet som blev SAM-projektet, syftet, metoder, målsättningar som bollades fram. Det har blivit buddistiskt helande orangegula färger, ett könsneutralt projektnamn för inkludering, metoder som bygger på kreativitet, nytänkande, mod. Jag tycker om mitt jobb.
Mötte en kollega på väg upp till min avdelning som i förbifarten sa att J var där, på jobbet. Ingen märklig information att få då folk vet att jag & J är ”nära vänner”. (Hur sant det nu må vara eller inte)
Slog på datorn. Såg J:s namn blinka till; ett hej på skärmen. Och där började min resa in i en fortsättning på det här nya årets goda start. Här krävs det tuffa tag, hög klarhet, min egen tydlighet för mig själv för att inte gå tillbaka i gamla mönster. På nyår brände jag en lapp där det stod; ”Jag lämnar mitt självuppoffrande i kärleksrelationer bakom mig”. Lämnar det alltså. Och jag behöver minnas att det beror på att J redan har lämnat mig. För andra. Jag fick påminna mig om det där vid skärmen. Att läsa J:s ordbajseri, hans kloka huvud, han ständigt närvarande satir & ironi fick mig att skratta för mig själv. Jag förnekar inte att jag älskar det huvud han bär. Det huvudet råkar även hänga ihop med en avslappnad relation till närhet, till en kropp som är bra på att omfamna andra kroppar (mig). Fan! Jag höll mig så kort jag kunde mot J (särskilt då det brusade i mig av återhållen superduperkratiglängtan efter att få se honom). Jag kommer väl sakna honom ett bra tag till. Sa hejdå snabbt & loggade ut mig för att inte riskera att ge något av mig själv. Lämnade huset & insåg att det får ta sin tid; att det behöver vara så & att det är okej. Här vill jag minnas att vara snäll mot mig själv. Det blev lättare att sortera nu iallafall. Jag tycker om mitt jobb. Det är relationen med J som jag fortfarande försöker lämna bakom mig, honom alltså. Inte jobbet. Det känns som att det blir ett halvt steg tillbaka i min strävan framåt & vidare. Jag är inte förvånad - jag förstod att det inte skulle bli enkelt.
Det var skönt att lämna huset & känna hur dagens köld bet hårt i kinderna, fick dem att svida. Satte mig på Vetenskapens hus, började skriva. Fick sällskap av Ma, sen av Sophie & Lilo. Drog iväg & sprang lite på gymmet; mötte Mariana & fick lite kramar. Gymmet var fullt av andra svettiga människor, så fullt att jag strax fick nog & förlorade fokus. Blev mer varse om att mitt senaste besök där skedde samtidigt som J låg med någon annan. Den tanken började svida nu & jag blev tankesvag, behövde inte vara där mer. Det har varit så skönt när han varit borta. Kunde han inte stanna kvar där bland sina fjäll & låta mig bli mer färdig med honom?
Min bil, käre gamle Glenn är avställd & behöver lagas. Jag saknar direkt spontaniteten, att kunna dra iväg & åka skidor. Vill åka under Fulllmånen som är nu. Jag märker känslor som dyker upp, en känsla likt väntan. Som om jag väntar på något istället för känslan av att jag gör det jag tänker & det jag vill. Känslan av att inte vara helt nöjd. Hela min ledighet har tagit fram mitt flow, jag vill inte förlora det nu. Därför är jag noga, uppmärksammar känslan som är, för att vara redo att göra något åt den.
Det handlar om att leva, nu alltså. Njuta, vara hungrig, ta för sig. Det är vad jag vill.
Med ro under huden nu.
Jag har sannerligen tagit vara på minuterna av de senast dagarna. Igår vilade jag mig genom dagen. Vaknade sent efter det nattliga hänget med M. Var vaken några timmar & kröp sedan ned i den strategiskt obäddade sängen. La mig på rygg & omslöts snabbt av tankar på J. Eller, mer en känsla av att vara inlindad i bomull, av en närvaro som påminde mig om honom. Vaknade upp drygt två timmar senare, superglad. Hade drömt om en enda lång meditation i J:s närvaro. Inga tankar, inte frågor, bara närvaro. Med den raka, rena känslan tog jag nyktert en kopp kaffe & med mjuk eftertänksamhet skrev jag ett mail till honom som jag skickade iväg. Det var ett mail om min meditativa upplevelse i skidbacken, om det organiska flödet, om den inre känslan av flow & tanlöshet, om att ge upp sig själv för något större. Min förståelse för hans kärlek till skidåkningen & en uppskattning för människans inre eld. Det kändes befriande att skriva de raderna, att skicka iväg dem. Jag var noga med att känna efter om varför jag ville skicka de raderna, stämde av med mig själv om att jag inte var ute efter respons & bekräftelse. Send and let go.
När jag senare packade en bastuväska & promenerade iväg till Ludd log jag hela vägen inifrån. Det kände så jävla skönt! I mig fanns inget frustration, obeslutsamhet, inget begär eller övergivenhet. Bara lugn & ny nyfikenhet. Så skönt att basta lös med Ludd & några till. Svettas, ligga raklång, vara stark i kroppen, lugn i hjärtat. Spenderade sedan resten av kvällen & en lång bit in på natten med Ludd, tu hand. Brottning, skratt, stillhet. Vårt senaste gemensamma kapitel skrivs just nu & det är starkt, fullt av förståelse, landning, längtan. Längtan efter att känna en större gemenskap med de sina i världen, med att få vara i sitt flöde tillsammans med andra. Han är guld värd för mig. Jag för honom. Vi två är precis där vi ska vara med varandra. Jag somnade nöjd & mjuk hemma i grytet här i gryningen sedan, vaknade med att J hade mailat mig. Det känns rent mellan oss. Han är glad för mina ord. Jag tar emot hans rader med distans & utan frustration.
Strax ska jag & M iväg & ägna dagen åt skidvård. Han ska ge mig en vallningskurs (bästa M!) & sen ska vi glida fram i spåret med glid som får oss att flyga fram.
Jag avrundar mina mellan rader med en lista (jag är lite fånigt förtjust i dem!).
1. Vilket ord tycker du bäst om?
Hängivenhet. Det är lite långt, lite mjukt & tillåtande.
2. Vilket ord tycker du sämst om?
Liksom. Märkligt, fult utfyllnadsord som riskerar att ta ifrån ett samtal sin verkliga innebörd. Liksom tycks användas lite överallt & är ett ord jag irriterar mig på till den grad att det ibland är det enda jag hör, tyvärr.
3. Vilken är din favoritsvordom?
Jävla skit. Svär sällan men om jag blir arg så kommer dessa ord oftast fram med eftertryck.
4. Vad går du igång på?
Driv & passion. Människors inre driv med starkt fokus. Gärna på gränsen till nördighet. Oftast parad med hängivelse.
5. Vad går du inte igång på?
Inskränkthet & rädslor som blir till identitet istället för att ifrågasättas & utmanas.
6. Vilken är din största fobi?
Klaustrofobi just nu. Att känna mig trängd, både fysiskt & psykiskt.
7. Vilket ljud gillar du?
En spinnande katt. En människa som frigjort skrattar från djupet av magen. Skidor som skär genom snön. Lustens avslöjande djupnande andetag.
8. Vilket oljud ogillar du?
Surr från en TV som står på i bakgrunden. Kanske något av det jag tycker allra mest illa om.
9. Vilket yrke skulle du vilja ha om du var tvungen att byta?
Friluftsguide. Skulle gärna byta, nu.
10. Vilket yrke skulle du inte vilja ha?
Sitta i kassan på en matvarubutik, vårdbiträde, lastbilschaufför, jobba i charken & dra i döda djur, IT-supporter, mäklare etc. Många som jag inte vill ha.
11. Om himlen finns: vad vill du att Sankte Per ska säga till dig vid Pärleporten?
Vad bra Linda att du vågade leva fullt ut & följde dina drömmar.
12. Vad är det konstigaste rykte du hört om dig själv?
Att jag blev genusvetare bara för att verka viktig.
13. Vad vet du idag som du önskar att du visste när du var 15 år?
Det blir (på riktigt) bara bättre med åren. Och livet är inte så allvarligt, egentligen.
14. Vilket är ditt mest minnesvärda slagsmål?
Har inte upplevt fysiska slagsmål på det sättet. Tänker mer på inre konflikter. Och då har det varit som svårast när jag stått inför ögonblick då jag varit på väg att säga de svåra orden: " nu lämnar jag dig”. De inre konflikterna, just innan, har varit panikartade. Att göra oåterkalleliga saker som inte går att ångra.
15. Vilket är ditt mest minnesvärda telefonsamtal?
Sista telefonsamtalet med mormor Frida från Indien då hon visste att hon strax skulle dö & vi tog avsked på telefon. Sista samtalet med farfar Helmer då vi skrattade & pratade om allt möjligt. Vårt sista, några dagar senare var han oväntat död. Samtalet när J ringde efter all tystnad & berättade att han älskade mig.
16. Om du fick ändra på en sak i ditt utseende, vad skulle det vara?
Jag skulle gärna vara längre.
17. Vad är det närmaste du kommit att dö?
Bilkraschen på nyårsafton för några år sedan. Rånet i taxin i Indien, då jag trodde att jag verkligen skulle dö en plågsam död.
La Cienega just smiled and said; I´ll see you around.
Det nya året har fortsatt på en bra bana. Jag gör det jag tänker att jag vill göra, i den mån det är möjligt. Jag litar på att stunden för mig vidare dit jag vill, att jag är på plats i den för att jag ska vara där. Jag ser till att möjligheter skapas, att det blir till ingångar som är förlängningar av mig själv, av det jag vill ska hända.
Jag inledde själva nyårsnatten med att se min egen osäkerhet i ögonen & be den lämna mig ifred. Ibland är de där, ögonblicken, brytpunkterna som förändrar, de små, ibland utåt sett obetydelsefulla gesterna, signalerna, orden, nyanserna som kan vara kärnan som äger all kraft till alla riktningar, just choose. Det gäller att se då, att lyssna in, att välja inifrån. Jag låg med huvudet i Luringens famn & lyssnade till ett pågående samtal mellan honom & en annan. Han strök mig över håret, som en katt & jag kände genom hans beröring att jag var efterläntad, att hans händer var glada för att ha mig där. Ett tag senare, när det bara var vi två kvar, blev jag plötsligt osäker. Inte osäker för stunden, inte egentligen för den stundens skull utan för att den påminde mig om andra tider för flera år sedan. Det var en begagnad, utnött osäkerhet som dök upp för att stunden påminde om en liknande för länge sedan. Den uppstod då Ludd tittade på mig & undrade om jag ville sova enam då det fanns gott om plats eller om jag ville sova med honom. Det min gamla osäkerhet sög i sig & hörde var; jag är inte så säker på att jag vill sova intill dig. jag erbjuder dig andra möjligheter för att slippa säga att jag inte vill vara nära dig. Jag kunde riktigt höra hur den förvrängda tanken drog igenom mig, försökte vrida om samtidens nya stund, göra den till något annat än vad den var. I ett ögonblick stannade jag upp i tiden & lyckligtvis kunde jag se vad som skedde i mig med perspektiv & förstå vad det var som hände. Där & då valde jag att bryta den gamla inställningen om att jag inte kan bli vald, valde att lita på stunden istället, på hans blick & på min egen orsak till att vara där. Lite som att borsta tänderna med vänster hand helt plötsligt eller leda cykeln från höger sida istället för vänster. De vanor en skapar sig & sedan bara gör, igen & igen så mycket att dessa vanor blir en del av en själv. Inte för att dessa vanor är bättre än andra, de bara börjar hända som den mest naturliga sak även om en från början har lärt sig till dem. Jag såg tillbaka på Ludd, tog kraft & svarade att jag utan tvekan ville sova nära honom, helst vara i en flock tillsammans. Vill du det? frågade jag. Han nickade. Och så, där & då bröt jag en dålig vana, påbörjade en process för läkande.
På nyårsdagen, på hemväg från vår gemensamt sköna inledning av året ringde Sengångarvännen mig. Han hade fastnat i gamla känlsor & drömmar & det var en påminnelse att prata med honom, höra dessa tankar med distans. Blev påmind om att jag vill vara vaken & tydlig för mig själv, inte längre lika känslomässigt självuppoffrande. Min väns kärleksdrömmar gjorde honom dimmig & girig & tillsammans kunde vi reda ut det.
Jag & Micke hämtade upp honom tidigt följande morgon, igår, för att göra verkstad av skiddrömmar. Jag hade varit & lånat min fars rejäla bil & det var mysigt att ge sig av. Jag körde i mörker hela vägen fram till Älvsbyn innan dagen gjorde entre med sitt ljus. Njöt av att lägga mil efter mil under oss & se hur träden blev allt tyngre av snö, hur marken blev mjukare & mjukare. Jockmokk är vackert om vintern & skidbackarna bredde ut sig framför oss. Jag verkligen älskar skidåkningen, vad den gör med mig. Living outside the comfortzones, att hänga lite på kanten. Vi tog oss nedför offpistade backar som vid första anblicken kändes omöjliga, jag tvingade mig utför branter som jag inte vågade ta mig an men gjorde ändå. Johan utforskade backarna på sina sätt, första gången på brädan efter tjugo år medan jag & Micke åkte med varandra som gemensamma andetag. Det var första gången som jag mediterade mig nedför backarna, som jag vände mig inåt, andades genom den höga farten, svängarna, försökte läsa backen, flöda med & bara ta den i rörelse där inget annat fanns; vare sig före eller efter. Upplevde stunder av totalt flow, det flöde jag längtat så efter hela förra året. Då allt stämmer. Där i backen fanns det tillsammans med skratten efteråt, med mjöksyrade ben & vakna sinnen. Så skönt & vi maxade åkningen, all day. Tankar om J dök upp många gånger mellan åken då skidåkningen är hans stora kärlek & värld. Mindes hans förklaringar många gånger om att skidåkningen är hans flykt till verkligheten; hans enda sätt att koppla bort alla tankar på allt annat (även då mig). Igår, efter sköna flöden i backen förstod jag honom. I rörelsen finns ingenting men samtidigt allt. Jag förstår ännu mer varför han väljer den verkligheten, den vita meditativa världen. Jag förstår också ännu mer hur det kommer sig att vi två har mötts & haft förmågan att connecta så. Vi är lika, vi attraheras av samma slags energier & drömmar. Vi går igång på liknande frekvenser, har förmågan att uppfyllas så totalt av en enda rörelse. I kärlek såg vi varandras inre eldar & följsamma rörelser & det var i den kärleken vi lärde oss att vara stilla med varandra, att landa. Han översatte det med att jag var hans fristad. Jag förstår att han menade det.
Med glada kroppar nådde vi Luleå igår kväll. Jag & Micke valde att fortsätta den tillsammans. Vi gjorde något fint igår. Mediterade med varandra. Kopplade upp, stärkte oss ihop. Vi såg en film sedan, allt var mjuka rörelser, mjuka tankar, synkronisering & trygghet.Somnade till bredvid honom i hans soffa & landade i min egen säng i gryningstid.
När jag vaknade kändes det som att något saknades. Som att det fanns något intill mig nyss. En känsla av förvåning; varför är han inte här nu? Guldlocken. I flödet igår kändes han, blev jag påmind om kärlek i sin rena form. Den här morgonen saknade jag honom. Som en hunger, en förlust av en väldigt kär vän. Ville sträcka mig efter hans hud, slå på toner med Lemongrass, göra en morgonresa med honom, en resa i stillhet, med kraft. Han är inte här. Det är en ledig lördag & det känns bra att vakna med Gudrun Schyman i radiointervju & med småfix här i grytet. De lediga dagarna är snart över & jag tackar mig själv för all den rörelse jag har fyllt dem med. Jag har inte stupat. Jag har inte bara väntat eller hoppats, inte drunknat fastän jag gråtit, har inte gått sönder fastän jag kraschat. Livet har fortsatt vara levande. Jag känner mig levande & det är skönt.
Tar med mig dessa ord in i dagen: älska är att lära sig att se, att vara stilla.
Ett oväntat Gott Nytt blev det. Ett fint harmoniskt avslut & en fantastisk början på det nya.
Det kändes lyxigt att vara omgiven av Johan, Roobin, Mikael & Ludvig. Nära skatter. Sedan övriga människor, en fin skara. Fantastisk mat, vegetarisk gourmé. Vi åt, njöt, skrattade. Jag & Ludvig hade redan gått in i den gemensamma bubbla vi tenderar att skapa ibland; då vi är varandras fokus; övrigt blir sekundärt. Där jag är finns också han, där han är finns jag. Som om våra samtal aldrig tystnar, hans närhet känns alltid lika lockande. Vi går så lätt in i ett förhållningsätt där vi delar på kaffekopp, skrattar åt gemensamma saker, ser till att alltid hålla plats åt den andre intill vad än vi gör & har sällan en hand ifrån den andre. Igår kände jag hur hans blick fanns kring mig, mjukt & lite tillhörande på något sätt. Likadant som jag säkert såg tillbaka mot honom. Som om det fanns ett band som drog oss samman, som en omöjlighet att dra av. Vid tolvslaget brände jag nedskrivna ord på sådant jag behövde släppa. Samtliga ord handlade om kärlek, om J. Om att gå vidare från tillstånd som har varit. Som behöver få stanna kvar i det förflutna. Brände i ensamhet, landade. Kramade om mina vänner, skålade, vrålade. Äntligen nya tider. Äntligen, som att släppa tunga stenar, få ny luft i systemet.
Tillbringade resten av kvällen under L:s händer & vi masserade in vårt avslut på året.
Jag hade inte tidigare föreställt mig att den sista jag skulle vila blicken på innan jag somnade 2014 var Ludvig, samma person att vakna bredvid vid inledningen av 2015. Möjligen hade jag anat att det skulle varit så några år tidigare men inte nu. Jag följde hans ansiktes välbekanta linjer med blicken innan jag slöt mina ögon för att somna. Studerade den fylliga underläppen, det rödtonade skägget, konturer som jag fastnat för & som har blivit hemma. Jag kände mig som ett invaggat barn, tryggt placerad bredvid de djupaste av andetag. Om andra sidan om mig hade Ragdoll-katten Polly bäddat ned sig & jag låg tacksamt invirad i en flock som kändes som min. Jag vaknade någon gång om natten av att jag eller Ludd kurade in oss lite närmare den andre. Vaknade sedan på morgonen av Pollykattens spinnande & lät blicken glida ut genom ett fönster där jag såg en fågel som passerade över en blå himmel. Om andra sidan om mig skymtade solen på L:s vänstra framsida & jag gav den en morgonpuss & väckte honom. En mjuk, vänlig morgon, inlindad i något nytt, rent. Det kändes så hemma att vakna med L. "Home is where I am with you"; några rader av Devendra Banhart drog förbi i tanken. Det är inte första gången vi vaknar tillsammans men vi har däremot vaknat ihop på en rad olika sätt, i en mängd skilda kapitel med högst olika karaktärer. Idag vaknade vi tillsammans i ytterligare en nytt kapitel. Ett lugnt, balanserat, en känsla av att vara omfamnad. Vi nynnade oss upp, sakta in i dagen, till bord som vittnade om en nyårsfest, ytor som snart blev rena på nytt, ett kök som började dofta kaffe, fötter som blev masserade, samtal av förtroenden som delades ömt, varsamt. Det händer alltid något med tidsuppfattningen när vi umgås. Då, nu & sen förlorar sina gränser, dagens timmar blir till en enda stund då morgon plötsligt blir kväll. Jag vill aldrig gå hem. Helst vill jag fortsätta se in i de där blå ögonen, köra in en hand i det tjocka håret i hans nacke & dela ytterligare en historia.
Jag är så glad över att jag & Ludd mår så bra med varandra & jag är samtidigt så ledsen över att jag & J inte avslutade vårt år ens i närheten av sådan glädje. Jag önskade honom inte ens ett Gott Nytt. Inte heller önskade han mig någonting alls. Vid tolvslaget gjorde det ont i bröstet, ilade det i magen av sorgen men jag lät den vara. Det är ovant för mig när hoppet dör. Som att en inre puls plötsligt tystnat. Vi gick verkligen in i det här nya året utan varandra.
Jag är så tacksam för att L har påmint mig i samma stund om respekt & kärlek. Om att lyfta blicken & se vad jag har nära.
Nu är jag nedbäddad i min egen säng i grytet. Jag skulle allra helst vilja kunna överföra mig själv till L:s säng, dyka ned bland blommiga lakan, intill katten & burra in mig i Luringens nacke. Låta tankarna tystna till hans andetag. Kanske få känna kattens trampande. Jag hoppas få låna henne i framtiden. Få lära känna de där blå ögonen ännu mer, höra spinnandet intill om natten.
Imorgonbitti ska jag upp & iväg på dagsäventyr med Micke & Johan. Iväg & åka skidor i Kåbdalis. Är laddad, sugen på att ta ut kroppen, skratta åt fartvind & ilandet i magen. Tänker på eftermiddagens skypedate med Hanna, samtalet med Månlivet, besöket hemma hos Sophie & Lilo. Vilken fin början på det nya året. Kanske den bästa början, trots allt.
