Creating a tribe.
Jag saknar dig, det säger vi båda. Och det går betydligt bättre än jag föreställt mig att vara ifrån. Känns inte alls separerade, snarare närmare, valda. Det underlättar att jag vet att han är tydlig, ärlig, rak. Att också Martin är en sådan fin vän som ger min insikter efter gemensamma dagar tillsammans. Med mersmak. Min gröna vän.
Inte händelselösa dagar. Tvärtom. Återtar andra grepp om kroppen än vad senaste två veckorna innebar. Efter mjukt & smekandes medhårs till att ställa krav, utmana men också belöna (med sömn & mat). Får fin passning i boxen, tar 65 kg i back squat, några dagar senare sätter jag på egen hand 10 stycken 2 maxade marklyft på 85 kg. Bygger sakta, bygger för långsiktighet & det är roligt, hela kroppen är med. Allt från att lyfta tyngre & tyngre till att springa lättare, snabbare i skogen, uppför backar. Egentligen är det inte bara bra utan helt fantastiskt.
Det är starka kvinns i boxen, ibland (ofta) är vi bara kvinns & jag älskar det. Blickarna vi ger varandra, värme, enade i svett, som vi stöttar varandra.
En natt jagar vi månförmörkelse, blodmåne bland Bälingebergets kullerstensås, jag & Martin, Micke, Pernilla & Mihai & morgonen efter (idag) är jag energibakis, låg & tömd men förstår att det inte är något drama. Energier kommer, töms, försvinner helt & fylls sakta på igen. Efter lugn morgon tog jag mig iväg, tog del av samtal med Gustav Fridolin (som var i stan) om hans nya bok, om människan bakom orden, politiken, om skavet & orsakerna till varför kampen för en människa (honom) framåt. Lyxigt att ha en nära kontakt, en slags vänskapsrelation med Sveriges utbildningsminister. Att han lyser upp när han ser mig, kommer fram & kramar om mig ordentligt & länge, ser mig i ögonen & frågar på riktigt hur jag mår. Att vi berättar saker för varandra. Att våra möten har blivit fler, att samtalen ger nyfikenhet inför att vi kunde vara riktigt fina vänner om tid gavs. Det är något speciellt med honom eller kanske snarare, energin när vi träffas. Tänker att det är speciellt att leva i Sverige som starkt vilar mot FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, hur vårt demokratiska sytem ser ut & verkar. Att vi så högt i stort åtminstone, värnar demokratiska värden där samtligas röster i de bästa av fall faktiskt räknas. Att hierarkier i form av representation & roller inte behöver vara cementerade utan att det faktiskt går att mötas även om ens roller skiljer sig åt. Också att ministrar & andra som styr landet kan befinna sig relativt oskyddade bland folk för att föra sina röster framåt trots att just människor kan vara de största idioter som inte alltid bär goda intentioner om politikers bästa. Det är intressant. Kanske är det en fördel också, att jag inte bryr mig så nämnvärt mycket om hierarkier, att det möjliggör för möten av mer personliga karaktär. Kanhända är det så att jag sicksackar mig fram på eget sätt. Vi fick iallafall egentid efteråt Gustav & jag & det var samtal som inte tog slut, vi var bara tvugna att avbryta oss för hans tidspressade schema & tjänstepersoner som drog honom vidare.
Jag tog mig till boxen, kepsen på. Sommar i sinnet.
Längtan efter Per i mig hela dagen. Lägligt att han ringde sen. Från ett lika somrigt Provence med ord om att"du borde vara här med mig". Drygt två veckor kvar av tid ifrån. Sedan är vi hur fria som helst att skapa minst en hel höst tillsammans. Den tanken gör mig glad, lugn. Vi har inte bråttom. Och vi har ingenting som talar emot våra möjligheter, inget livsmål som gör att vi drar åt olika håll, varken på kort eller lång sikt. Om vi vill så kan vi, vadsomhelst faktiskt. Det är bra att han är där, fyller på med sitt. Jag med mitt här. Lyxigt att vi har samma bas där vi ankrar med både rötter & fötter sen. Mitt i skrivandet ringer det. Det är han, igen. Och det är så fint att han inte håller sig själv tillbaka i relation till vad han längtar efter, något jag inte heller vill göra men ändå gör ibland av rädsla för att gå i gamla spår av att intensitet dödar. Han bara gör & då är det lätt att själv också göra, flöda. Han uttrycker saker som visar att han tänker på oss även sen. Att han inte ifrågasätter utan har en trygg förvisning om att vi kommer att fortsätta låta oss hända. Jag älskar just det. Och jag bryter egna mönster & ifrågasätter inte heller (föder inte tvivel, skapar ingen b-plan) utan lutar mig mot den närmsta, största magkänslan som är varm & alldeles ren, enkel att tyda & säger att jag ser framemot de sakerna han pratar om, det som sker när vi möts igen. Tänker på hur glad jag är att jag där i början av april vågade gå fram till den där främlingen i boxen som var minst lika svettig som jag & vars utseende jag direkt tyckte om, att vi redan då pratade om berg & längtan efter äventyr. Hur vi växt på varandra sedan dess i någon form av växelverkan. Det är så intressant hur människor kan forma varandra, till synes obemärkt. Från ena stunden främlingar till att sakta ta sig närmare & plötsligt känns det enkelt att ta den andres hand, det finns förtroende att dela både tandborstmugg & tankar. Det går både långsamt, medvetet sakta i små steg men samtidigt har vi redan hunnit bestiga en rad bergstoppar ihop & vi vågar vara en resa för varandra. Han sa för några månader sedan att han inte var redo för en ny relation men jag börjar tro att han ser det annorlunda nu för han låter sig faktiskt hända, alldeles intill mig, han med sitt skägg & varmaste blick, efterlängtad.
Det händer något här omkring mig, jag backar upp en syster i nöd, what goes around comes around; fler backar upp & jag blir alldeles varm i hjärtat, knuten näve i fickan är full av kraft. Imorgon är det kaffe tillsammans där vi sannerligen gör en gemensam sak för systerskap.
Kommentarer
Trackback
