Lyfter på nya stenar & förundras över mjuka bröst & en skön bröstkorg.
Rensade garderoben häromdagen medan Hanna låg på sängen & gick igenom instruktionsboken för sin nya kärlek, kameran. Lika mycket som vi koncentrerade oss på vårt eget kastade vi blickar på varandra. ”Här skulle jag kunna ligga för alltid” utbrast hon mellan flygande klädesplagg & finurliga frustanden."Ja vi stannar tänkte jag. På det här sättet vi är så bra på. Stannar upp, men inte för att sluta utvecklas. Snarare bromsar rörelserna för ett par andetag; noterar hur bra vi har det. Hur allt är vad vi väljer att skapa utifrån hur vi väljer att se på vad som är verkligt & sant. Tillsammans blir det alltid som en extra krydda, den viktigaste ingrediensen i livskakan. Partners i life, The Big Love in Life. Om det är något jag vet så är det det här. Tokfruarna."
Dök in i garderobsgrottan igen. Så mycket minnen en garderob kan sluka, som plötsligt virvlade fram igen. Plagg för plagg. Snart var jag iklädd en slags förfluten kostym & det slog mig hur mycket ens kläder kan säga om en själv. Nedtill bar jag nu ett par batikleggings från en klädbytesdag, över det en roströd ekologisk kjol från tiden i Göteborg som Pia sydde åt mig. Pia som jag mötte under en av de allra första Indienresor med Hanna. Överkroppen kläddes nu i ett transparant linne som vittnade om sommarens tantriska utforskande & över det, en helly hansen tröja som fortfarande bär dofter av skogen i Simrishamn med Robert, den kära frökonstrasten men också från denna senhösts äventyrliga fjällvandring med Peter. Hanna skrattade & ser det här för hon Vet. Genom alla lager av mig själv har hon varit med & vi fortsätter med det här. Även den allra senaste blixtidé (sådana vi vanligtvis får tillsammans av olika slag) ligger redan gestaltad i mina ögon & har även egen röst genom de textmeddelande som börjat dyka upp i telefonen. Ny tillagd kontakt & visst har min käre fru sitt magiska tingelingfinger med här. I högsta grad. Hon sådde fröet, vilket hon ofta gör medan jag är den som tar tag med storsleven & rör om i själva livsgrytan & ser hur formerna av okänd materia börjar skapas.
Its about breaking some old constructions. Och att ta nya vägar, inifrån den egna centreringen. Kör bara kör hör jag min gode vän Kajsas ord som långt efter den gången de sades fortfarande maler i mig som ett kärleksfullt mantra. Och jag gör det just nu. Stod häromnatten på en balkong & undrade lite smått hur jag egentligen hamnat där (fast jag mycket väl kände till & log över svaret: lust) medan jag hörde honom, den här nya bekantskapen tala om nuets alla härligheter. ”Hur kan en göra stora planer på framtiden? Hur kan en lägga så mycket tilltro till det som kommer sedan, så till den grad att en slutar vara här & nu? Om vi ställer oss bortom intellektet & bara andras så förstår vi att nuet är det enda vi har. Varje hjärtslag har sin egen rytmen & bortom det pågående hjärtslaget finns ingenting, inte förrän nästa dyker upp & då är det denna rytmen som existerar helt allena.” Jag hörde hans ord & kunde bara instämma. Han verkade tala om sådant jag skulle förklara på samma sätt om det var jag själv som tog till orda men jag behövde inte bekräfta något för honom, inget behov av att bekräfta vår likhet i det här. Bara lutade mig tillbaka i ett lugn & kände mig ofantligt trygg i den här helt nya situationen. Jag & en relativt främmande man på en balkong den där begynnande vinternatten. Snart skulle vi sluka varandra. Det var därför vi var där. Just vi två. Om morgondagen vet vi desto mindre, ingenting. Som alltid. Jag är glad över att han tog min hand & drog med mig som den självklaraste sak & att jag lika givet följde med. Samma vågrörelse. Samma rytmer i olika kroppar. Jag ledde honom in i dansen denna natt, in i en slukande hunger av lätta fingertoppar & säkra beröringar. Nytt, utforskande, lätt & varmt. Har sällan upplevt denna, plötsligt så naturligt enkla & totalt bejakande känsla av att hänge sig. ”Jag tar dig & du vet att jag gör det. Lika mycket som jag delar mig själv med dig.” Hans händer var som de lenaste ord fastän ingenting sades. Lika mycket som de var lena så var de fulla av begär. Jag fann en slags enorm fascination över hans hud. Mellan varje tå ett landskap, runt varje nyckelben en hemlighet. På vänster knä en för mig okänd historia som lämnat ett ärr (en yxas färd, tog jag reda på sedan) & längs hans överarmar kunde jag inte sluta resa med mina fingertoppar. Natten blev gryning & han frågade om jag ville stanna kvar även om vi båda redan visste svaret. Här togs ingenting för givet & det gjorde mig än mer lugn. ”Jag längtar efter att vakna & veta om att det är med dig” sa han innan vi somnade. Jag log & förundrades över denna okända människa. Kände tilltro till att han är bra, klok. Behöver just nu inte mötas i så många ord. Kände in, kopplade upp till hans energi istället. Han somnade före mig & jag väntade som en lekfull katt på att höra allt tyngre andetag innan jag kröp riktigt nära, så pass att jag kunde snusa in nosen i den sköna nacken, in i det mörka burret som Hanna så nyligen klippt till. Drog in hans doft djupt in i mig. Tänkte på Hanna, kände honom. Hur vi alla hör samman. De jag älskar med, älskar du också med. De jag smeker, smeker också du. När du smeker en fantastisk kropp, är det också mig du vidrör.
Vaknade tidigt nästa morgon. ”Vart är jag? Här?! Borde jag dra? Kände hur den förväntade paniken över att vakna upp på fel ställe kom upp som en tanke. Det fanns chans att bara dra, han sov djupt den här okända figuren intill mig. Vidrörde hans armar, käklinjen. Och, insåg att jag inte alls kände någon dragning därifrån. Hellre komma ytterligare lite närmare. Log över det & sommnade om. Vaknade sedan en gång till, många timmar senare. Drog igång lite sköna toner, rufsade om den halvvakna människan. Satte på kaffe & slog mig snart ned bredvid honom i en soffa. Lite bakis, mer avtrubbade. Avskalade & dimmiga. Nu vaknade en lust hos mig, en annan än den kroppsliga. Vem är det här egentligen?
”Jag minns första gången jag såg dig sa han plötsligt då. Det var en fest hos oss. Du dök upp i ditt lurviga röda hår. Det var mer än tio år sedan men jag minns det så väl. Det var då.” Många år sedan. Tid. Det abstrakta, vars erfarenheter fört oss runtomkring & lite överallt. Nu har jag rakat huvud & han har två barn. Hans dåvarande fru är bosatt på en ö, gift med en ny person & har ytterligare barn med denne. Jag har snurrat runt & kommit hit igen. Men, aldrig har vi känt varandra.
Strax skiljdes vi åt. Ute där frosten låg gnistrande på backen. Jag hade på mig kläder som skvallrade om nattens festligheter. En charm över den stilfulla risigheten. Grus i huvudet men skratt i ögonen. ”Hejdå du. Kul. Fint. Ta hand om dig & hej då.”
Vandrade över en bro. Stannade upp för att jag fått solen i ögonen. Betraktade havet, grantoppar, den gamla stålverkstaden som känntecknar hemstaden. Såg på den berömda kranen, övertäckta båtar & kände hur allt det här strålade genom mina ben. Som ett rotsystem som vattnas med ny frisk klorofyll varje dag. Home sweet home. Det ligger så många hattar överallt här. Cause werhever I lay my hat is home. Varför jag bor här? Många undrar ofta. Vad hände med allt det där andra? Bästa läget på en lya i Malmö, ett liv jag levde där en gång för inte så väldigt sedan som helt förvandlats till det här nya. Det är på grund av d e t h ä r vill jag ropa ut över havet. För detta! För att det är en fantastiskt, privilegiad upplevelse att få känna sig så omfamnad av en plats, så till den grad att varje gatusten är en del av mig själv. Det här kommer att finnas kvar & andas räv även den dagen jag kanske får nya planer på andra håll. Även då, efter en viss tid kommer jag tillbaka. Skulle jag falla av en bergstopp i Himalaya en dag så kommer jag definitivt att flyga tillbaka hit som en vild & skogstokig flamingo. Kanske är det på grund av att jag så tydligt vill vara här, också börjar finna ännu större charm i folk som har lite fler år på nacken & som gärna talar både brett & skönt. Det finns något trösterik i detta. En stor möjlighet att det finns fler än jag som trivs & som gärna utforskar de stora äventyren här. I stort & smått.
En annan dag sitter jag & jobbar i stadshuset. Kan efter en pronomenrunda konstatera att här finns minst fem personer som definierar sig som hen. Think outside the box & du Ser. Utanför fönstrena sträcker sig Luleå ut med hela sin ädla hållning av isbrytare vid kajkanten, fabriken med sin stålkropp, havet som slickar halvön & eftermiddagsljuset som faller över Domkyrkan. Jobbar med genus hela dagarna & jag vill inte förringa det här. Det kräver träning att bli en bra utbildare & enträgen vinner. Jag behöver inte ha för bråttom härifrån. Jobbar med certifieringsprocesser & granskar verksamheters material. Ser att jag skapar någonting här som gör skillnad & att jag vill fortsätta så länge som det Känns.
Nu har några dagar passerat sedan den frostiga morgonen då jag vandrade hem ifrån den där nya stenen jag lyfte på, då jag äntrade äventyrets natt. I Hannas kamera ser jag nu konkreta bevis på att vi har träffats igen. Jag & den mörkhåriga personen jag mötte i dansen, om natten. Inte för att bevis behövs, jag vet att han finns & att han känns även om jag inte rör vid honom. På fotografiet sitter jag omvirad runt en filt medan han lutar sitt mörka huvud mot min axel. Vi ser avslappnade ut, som två personer som känt varandra länge. Det både stämmer men samtidigt inte alls. Avslappnade är vi på många plan men känner honom gör jag inte alls. Vet bara lite mer att jag tycker om att tänka på att han finns. Trivs med att höra honom tala om alla närvarande resor som går att skapa i detta enda vi har; nuet. Tycker om att fixera honom med blicken, så till den grad att jag får honom ur fattningen; ser hur han ler då, kanske till och med skrattar & kastar sig över mig får att bryta den osäkerhet som för ett ögonblick verkar födas i honom då. Vad vill hon? Vem är hon som berör? För gisses, hon berör! Han berör tänker jag. Är uppenbarligen inte så vass på det här med att gå hem efter att jag har tömt & glömt, förfört & förgjort. Någon slags uppkoppling pågår. En helkväll med honom igen blev en introduktion till den nya natten som sedan blev en varaktig gryning. Mitt huvud i hans famn ytterligare en gång, ett oväntat lättsamt flöde av samtal. Somnade intill varandra sedan. Samma doft som förra veckan, samma mersmak efter att vakna bredvid. Just vad vi gjorde nu igen. Vaknade upp nästa morgon utan en vilja att skiljas denna gång. Större tydlighet om att vilja ses snart igen. Hur länge är det kvar till nästa gång? Minuter? En ytterst liten paus & sedan dök han upp igen. Helgbubbla med honom, en doft av romans. Jag fortsätter utmana honom (och framförallt mig själv) & leker med mig själv i det här. Med oss. ”Jag är inte så lättskrämd” säger han. Och, jag börjar ana att jag kanske kan balansera på de flesta gränser i det här utan att jaga bort honom. Individuell, betraktande, hängiven oxe. Centrerad, fokuserad & näst intill nördig på egna intresseområden. Han läcker inte, förlorar inte balansen så lätt den här mannen. Det är spännande att koppla upp till honom; som att tala med mig själv samtidigt som våra olikheter ger oss båda hav av distans att fritt röra oss i. Hanna ler & betraktar det som pågår. Verkar tycka att det är skönt att hennes rävpalt ger sig hän till en person hon litar på när det så snart är dags för hennes avfärd. Jag börjar ana att det stämmer; han är en skön landning för mig som balanserar upp den saknad jag redan känner efter henne. Inte som ersättning; där duger ingen någonting till. Den Stora Insikten om den Största Innebörden av att ha funnit sin Livskamrat. Den har jag redan. Söker ingen ersättning för Henne; däremot gärna en utmanande guide på nya områden.
När han lämnade mig vid gryningstid igår såg han mig stadigt i blicken, kysste mina handleder & konstaterade lätt att vi snart möts igen. Gör vi? Kontrade jag tyst för mig själv. Vad har blivit av det här tillfälliga, vad Är just nu? Vi har verkligen ramlat över varandra, in i & tumlar runt alldeles i närheten nu.
Jo, det gör vi konstaterade jag i hans öron. För allt blir vad vi vill. Han säger att han vill, jag också. Grattis, you suckers for love, experiences.. Vi har en bra förutsättning för en färgstark färd. Kanske är vi lika stora nördar båda två när det handlar om att gå lös med största fokus. Plötsligt har jag skrivit så många rader om just honom utan att riktigt veta vem det här handlar om. Annat än om mig själv egentligen. Vore det inte dags att möta en människa som det här så skulle mötet aldrig hända.
