Ned i grytan & hem till Luleå & allt det där som händer lite bortom en själv.
Stockholm Pride är över, check. Stockholm med ugglan, drömmen om den queera revolutionen, dagar fulla av sådant som berörde; inget halvdant snarare hundra procent all in & mer än så. Men, det var då & det är över & jag bevarar allt det där nära nu i efterhand så här mellan raderna, mellan dagar i tiden när inget går att ta på men framåt ska det tydligen röra sig ändå. Check. Jag tror det går framåt. Faktiskt. Sedan Urkult i regnet rakt ned i Nämforsen där jag & L var bruset i den andre ibland men mestadels gav det mig egentid shackmatt & där morgnarna gav morgonkaffe, nätterna regn mot tältduken & mina drömmar färg av regnbågsflaggan jag placerat inom synfältet. Så många detaljer som länkar alla ovan nämnda stunder samman men en författare för de egna memoarerna lämnar valfria saker bortom synlighet & därmed är allt ovannämnt över, uppskattat & lämnat åt minnets förvaltning & förfall.
Tillbaka i Luleå är Ida min sambo på tillfällig bas men jag hinner inte landa utan ges plötsligt möjlighet till roadtrip & så ger vi oss av i natten; jag, Mattias, Mor & Bengt, färdas genom hela landet till dalahästar & gamla borgar (även tillbaka till Indiens gryningar, tillbaka till dig & mig där & så plötsligt är din hand i bilen min att ta del av igen & tiden, tiden, tidens flykt & meningslöshet är ett faktum) Vi reser för att jag ska få avsluta årslånga kapitel i Malmö, för att kanske som bonus möta människor jag kommer sakna & jag gör det. Möter & sover nära & säger hejdå & är förvirrad & lite glad & allt det där & sen reser vi hemåt igen; en vecka senare är det alla fyra samlade i bilen & släpet är till brädden fyllt av annat än vin & det är väldigt konkret att det sker nu; Malmö lämnas bakom på det vis Malmö upplevts som hemma (och nu lämnas Fredrik på riktigt & allt det där vi hade) & det är en kompott av känslor som är i sin ordning & där i bilen är du & jag i sin linda, i vår lya; den där bubblan vi älskar på tuhand & fortfarande kan skapa & det är många timmars färd igen & vi kör lyckligtvis inte på någon fler grävling. Hem till Luleå & denna gång är jag årets Lulebo på riktigt & blir även ny krönikör på NSD & sådana saker är något att hålla sig kvar vid när inget annat är tydligt.
Gigantiska själsliga inbördeskonflikter om att vilja söka svar på tal, finna grundläggande tryggheter avklarade & få älska med rutiner VS att kunna acceptera & med is i magen låta livet hända utan större, egen påverkan av detsamma. Kommunalrådets famn när vi möts med den fantastiska uppmuntran når mig inte om att allt är möjligt, sällan har det varit så mörkt som nu att jag glömmer bort att jag egentligen vet om hur rörelse framåt fungerar, att ens vilja följa det åt något håll. Nej jag hör inte av mig till folk; jag pausar & det får vara så nu. Att förlora egenvärdet för sig själv; att inse kontentan av identitetsfrossa kopplat till yttre omständigheter & beskrivningar; att vara någon just för att du gör något. Jag gör första gången i livet inget, blir till ingenting. Inget som är sant men inte heller, något som kan ställa saker tillrätta. Meningsfullheten blir som allra tydligast när Arvid & Seven idag fyller tio veckor & nu bor hos mig tillsammans med Bengt-katten, två av tre mer tillfälliga; Arvid for real and for life. Tio veckor liten kattunge är starkt möte varje ögonblick. Tuhandturer utomhus när vi två möter igelkotten; morgnar när Arvid söker min blick för att därefter ge mig spinnandet som morgonhälsning. Att vara en förlist är en egen resa som måste tas i egen takt för att åter nå fast mark. Små steg bland kottar & kanske också; att tvinga sig själv att lyfta blicken igen.
