mellan raderna.

Jag tror verkligen det. Att jag är norrlänning, bara född på fel plats och att allt är en sökan, en möjlighet att samla på sig någonting på väg dit, på hemväg till det norrländska. Tänk dig. Där kan vi ha allt. Skogen. Kanske plantera en bok så att vi kopplar samman skåne med norrland. Stugan är överkomlig och närheten till helly hansen under fjällvandringarna, till det lugna som inspirerar. Till bergen som bjuder upp till klättring. Och det bästa av allt är att du finns där, det viktigaste. Vi gör det, vi lever norrlandslivet. Vi bara kör på det. Och jag vill resa upp med dig nu, vill göra allt det där och inte vänta en dag till. Hans stämma i öronen igen är healing och leendet i ögonen och jag tar in varje ord fastän jag vet att det är så mycket mer en dröm än verklighet, iallafall just nu. Men jag tar in och njuter varje ord samtidigt som jag förklarar att resan ÄR bokad. Att jag kommer att resa min väg och det, så alldeles snart. Men dessförinnan möts vi bara du och jag och äger klätterhallen och varandra. En stund till. Ett underligt uppbrott som samtidigt är en nystart och förlängning, fördjupning och närhet. Ge mig mer, mer mer. Finaste apgröna.

Kroppen är mör och skavd efter en beundransvärd stark utflyttning. Marlene har ägt den stora lastbilen, Kajan har burit som en oxe och jag och Ida har inte legat långt efter. Vilka människor och framförallt, vilka vänner.

Nu har jag inte hem fullt av saker men däremot platser av tillhörighet. Är kvar i kollektivet. En grön sovsäck i närheten. Minnet kvar av hans röst och en förhoppning och känsla av lättnad och försiktig tro på det kommande.

Så många fina stunder som passerat, som utgör grunden för det som just nu är. Tankar på allt det som berört som ligger så nära nu, väller över och spelas upp som ett välkomponerat blandband. Som ur en film där huvudpersonen står inför det nya och dåtiden passerar revy och det är fint och sorgset och en vet inte om det bara är blödigt eller förbannat vackert.

Har varit med Ida på väggarna idag. Hon och jag och de vilda råttorna som tror sig obemärkt kunna passera. Våra smidiga rörelser uppåt, skratt och svett och nostalgi. Vet att mer kommer sedan men att detta i nuet kommer att ta sig en rejäl paus, alldeles för snart.

Och han är där såklart, som en osynlig ninja i blått och jag vet numera hur det fokus han riktar åt väggarna känns att bli genomträngd av och hur uppriktig varje del av det är. Fokus och viljan. Och det är svårt att inte misströsta fastän allt begrips så väl. Gryningssamtalen och den nya resan, jag saknar den redan. Saknar dig. Som en fysisk skada. Som om de ömma handflatorna bekräftar att huden inte bara är avskavd på ytan. Fall inte av och försvinn.

I kollektivet har vi en sista gemensam afton med schlagertema och champagne och jag glädjs över de två men det gör ont, så förbannat ont överallt och det är det avskavda och kännbara som skapas i detta över att känna så mycket, att vara hängiven och beredd att förlora men egentligen, vara utan något alls men så uppfylld ändå. För som han sagt så vill nog båda ha mera, mera. Ikväll inatt imorgon för han är överallt men just nu blir det inte så. Inte imorgon. Men någon gång. För längtan är inte utraderad, kanske inte rävlyan han har gett mig heller. Hjärträven vill fortsätta göra vilda glada skutt där innanför. Undrar hur länge tillträdet finns eller om det alls kan återskapas?

Och hon hör av sig med de allra finaste rader och bekräftar att kärleken som aldrig blev förvandlades till klätterinspiration och en vänskap som kommer finnas där sedan med ett varmt mottagande efter Indien och jag tror henne. "Kan tänka mig det känns stort och spännande att vara du just nu. och kanske lite sorgligt med, men det är alltid någonting man väljar bort i en värld av möjlighetar, man hinnar inte med allt. Jag hoppas du kommer att ha det underbart under din resa och tänkar på dig. Ser frem emot att se dig när du är tillbake." Tack T.

Imorgon flyttar jag ut. Till ingen lya alls. Till friheten i en ryggsäck. Till en dag närmare att lämna er, lämna vännerna, lämna dig.

Snart är det yogastarka armar och fräknar. Det som är här kommer inte att vara där. Men något annat får ta plats. Det är så det funkar.

Rätt människa för varandra då vi synkar i stegen, drömmer om gemensam upptäcktsfärd längs hud som tagit intryck av sommarsol, bastubad, krita, tallbarr och eld. Klättringen blir med dig till möjlighet att ta sig förbi precis vad som helst och samtalen och hur vi båda döljer våra skelningar är såklart, på samma sätt. Magkänslan hade förberett mig på att du skulle se ut just som du gjorde idag, att det skulle finnas osagdhet mellan raderna av högst relevant värde. För att känna gör en sårbar och jag tänker på månen och konstaterar att vi är fan så modiga ibland, hur än vi är. Och hur du förklarar allting får mig att tycka om dig, ytterligare lite starkare för jag förstår eftersom att jag respekterar de tankarna om att det inte finns något viktigare än att få landa och rota sig själv först. Lyssnar och tar in, förstår men tar nog inte riktigt in för det är svårt när du kysser bort regnet ur mitt ansikte that it's over. Vi stannar tiden här i vår bubbla drömmer du och det krävs ingen ansträngning för att gå upp i våg gemensamma sfär för jag tycker extra mycket om just den så vi gör det medan regnet faller. Det är svårt att vara hopplös i situationen för jag blir så vansinnigt glad på samma gång för det är fortfarande du och jag andas in dig, lite till. Bara lite till. Jag har samma iver kvar i de öppna händerna, så många berg kvar att bestiga, grenar att nå med dig. Magkänslan kan inte förmå sig att släppa det där ovanliga tillståndet av att tro på det här. Men hallå där, det är väl ingenting att tro på längre när det just blir avskuret? Men underligt nog så finns det där. När vi fastnar med blicken i varandras och det sjuder och sjunger. Sorgen är uppslukande men den blandas med en salighet över att få mötas i detta som vi båda konstaterar är det rätta, att det är kärlek det handlar om, riktig kärlek till rätt person i FEL tid. Det sistnämnda är det avgörande och på något sätt är detta uppbrott det mest logiska och rätta utifrån stunden trots att jag önskar att det INTE behöver vara så. Någonstans känns det skönt, att det inte finns några tvivel kring vad känslorna talar för. Jag vet att jag vill vara med dig. Du vet det. Och kanske vill en framtid det också. Kanske inte. Nu börjar en ny prövning. Om vi kommer att finnas kvar eller inte, även bortom denna fas av totalt uppslukande. Du vill säger du. Och jag tror dig. Du tror att vi möts i Indien. Att bergen står där för oss även sedan. Ovisst. Möjligt. Kanske omöjligt utifrån hur saker utvecklas annorlunda. Stannar du med mig en stund ändå undrar du. Ger du oss ytterligare en date på väggarna? Nej, inte kommer jag stanna kvar nu svarar jag dig. Men en date på väggen ger vi oss båda. Sen drar jag. Du undrar om det är något du kan göra för mig och visst kan du. Genom att ta dig tid att landa, att du gör det ordenligt och att du fortsätter vara precis som du är. Skratta högt och nå bokens topp. En dag kanske vi möts där igen. Kanske.

 

Det för något med sig. Närheten till Norrland. Jag bokar resan och drar med sorgen bankande, knack, knack.

Som jag mitt i det tyckte om oss tre tillsammans och som jag kan minnas det när jag nu ser er gå. Min markör är tydlig, famnen finns inte där fastän den är nära och jag tror att vi båda, du och jag forne livsfrände vet att vi är så nära nu, nära det slutgiltiga avskedet. Det är sorgligt, att trion upplöstes som den gjorde, bra att det avslutas ändå, det behövs. Det tyngsta är att se henne gå. Hejdå Gandhi? Älskade långnos. Din blick ser på mig så som en kär vän betraktar en, som om vi vore förtrogna och lojala skeppare som tillsammans har styrt skeppet över alla möjliga hav. Och på sätt och vis är det just så. Du är en sjöskatt min vän. Minns lyckan då du kom in i vår sfär, en yvig och vit främling som med åren blivit den som tagit det mesta av min tid i anspråk och jag din. Formats, utvecklats, vuxit samman. Måste hålla fast vid filosofin kring individers frihet och dess egna vägar. Så mycket vi har lärt oss av den andre men här upphör just denna stig. Vår som vi sett den. Ännu tar jag inte det stora avskedet. Jag kommer och lånar dig, tar dig ut till skogen, vi ska springa ikapp ytterligare en gång. Men kanske blir det just en enda sista gång till i en skog som blir vår egen en stund.

 

Jag och Ludde börjar lära oss varandra nu. Allt från godnattsagor om försvunna katter till hur vi kan rulla snöbollar av gräs, sparkar boll och jagar omkring och efter varandra. Ibland tar vi en paus i leken och famnar om den där personen i blå helly hansen tröja som ler när han ser oss och det är just då, sådana stunder som jag fotar stunden på det mentala viset, när ord inte behöver förklaras utan det är just det där som aldrig sägs som blir större än något annat. Andra stunder när ingen av er är i närheten kommer den urdåliga men för ögonblicket briljanta idéen, att jag skulle kunna skaffa den där biljetten och dra imorgon, försöka glömma allt som är lite för bra och för nära för att det ska gå att lämna utan längtan kvar, just här. Men, nästa gång vi möts och jag andas in dig så försvinner allt det där och jag får falla, ytterligare lite till. Men. Det är en konflikt över detta med platser och distans. När vi är intill varandra finns det ingen möjlighet att tänka att det är lånad tid men å andra sidan är hemlängtan lockande och vrålande och jag påminns om det varje dag, att jag egentligen skulle kunna vara där om en vecka, hos vännerna jag saknat så och med familjen jag aldrig vill vara utan. Om natten skrattar vi båda i luren så vi gråter Hanna och jag och sådana nätter är jag beredd att dra, på studs. Hon är där och det borde jag också vara. En får se. Kanske blir det om en dag eller om fjorton.

 

I kollektivet möts jag och Marlene i köket och tar på orden att det sannerligen är tråkigt och sorgligt det här, förbannade lådor som ska packas, så skavsårsvålllande konkret. Men det kommer gå. På något sätt. Det ligger så mycket mellan raderna i detta ihoppackande. I'm not lost. Det är inte det. Det har funnits en rad meningar i den här gemensamma våren med dessa tre sammansvetsade fruar under frihet. Jag fick landa igen. Hitta hem, tillbaka till något slags ursprung som samtidigt är allt annat än en tillbakagång, snarare högst framåtskridande men rotnära de stora visionerna. Det blonda svärmeriet, min Marlene och den röde, vi tar alla med oss det bästa ur det här och spinner vidare. En eftermiddag är det Jag och Marlene på en brygga utanför lådornas borg. Vi knyter samman åren och nästkommande men framförallt nuet som vi sköljer ned med kaffe ur en termos och förankras oss i röda trådar.

 

Och uppsatsen lämnas in och den andra året på programmet avklarat, check. Och plötsligt är hela hemmet nedpackat, väggarna kala, check. Tangokatten med healingenergier behöver inte längre lugna mig för jag är redan lugn, är i startgroparna för något nytt.

Rörelsen har så länge varit konstant att jag börjat ta den för given som ett svepskäl för att inte på allvar ta tag i vad som är grunden till dess framfart. Jag talar om rörelsen som för dagarna framåt, som så länge i huvudsak har bestått av min uppsats med dess gryningsrutiner men utöver det, en mängd olika klättermissions, hundbestyr, vänskapshäng och som ett starkt fokus genom allt detta, en relation som för varje dag gror och sjunker allt djupare in. Plötsligt börjar uppsatsen ta sig en tydlig form som även den, snart kan läggas undan och tidigare studieresultat läggs fram som godkända poäng att lämna bakom sig. Kartongerna uppstaplade i rummet har glömts av men nu börjar de ropa om att det är ont om tid för det sista att packas ned, rummet att slutgiltigen tömmas. Ändå har jag införskaffat fler målardukar, slår dövörat till och målar ytterligare omkring mig med i turkos, läser tidningen genom att klippa ur intressanta ord att foga samman på nya vis i collage. Som om jag vore nonchalant över ett särskilt ämne skapas ett visst collage i en gammal ram, läggs fram för honom att finna [vilket han gör och som han ler då] som om budskapet vore alldagligt [men egentligen är jag för öm i kanten för att lägga den i händerna på honom]. Jag vill fortsätta glida över till Ida och äta frukost i Martinas blomsterland och fågelbad, vill rulla ihop mig till en boll med Marlene och fortsätta bo med en av få, riktigt nära speglar för ingen är som hon. Inte heller som Kajan. Kanske är det därför kollektivet har fullt upp med så mycket just nu, går omkring varandra utan att nämna det stundande uppbrottet [men det känns som ett skavsår i magen]. Under några sällsynta ögonblick gör hela situationen mig vilsen, vill bli en pansarhård skalbagge som säger tack och adjö, lika bra att jag går med detsamma, inget är värt att falla för då sårbarhet är svaghet så adjöken, det var trevligt och tack för kaffet. Dessa ögonblick är månen min uggla, ibland är jag hennes och vi hjälper varandra att konkretisera våra egna filosofier och det mesta klarnar igen. Ovärderligt att kunna uggla så. Inte heller är det troligt att det verkligen skulle gå, att bara ge sig av. Inte när jag så gärna vill ha, ytterligare lite till av allt. Och han och jag fortsätter att skörda det så vackert funna, som tycks får fler kvistar och perspektiv för varje dag. Glider omkring på marken och bland stora trädkronor, så nära under moln som ser ut som eremitkräftor, omgivna av dansanta alger. Han har så många nycklar han så smidigt använder sig av för att komma riktigt nära och en sen kväll som blir natt och gryning sker öppningen som plötsligt skingrar det sista perspektivet av obekantskap.Det bara finns där, det på alla sätt tydliga som är grunden för våra möten. Förståelsen av Den obestridliga viljan. När han sedan, någon gång måste gå så är avskedet näst intill fysiskt omöjligt, som om en dragningskraft vrålar ursinnigt när vi försöker det ologiska med hejdå vi ses ju snart igen. Faktiskt bara om ett par timmar. Men, dock, t i m m a r. Så vi måste ringas istället, fram till dess och det må vara fånigt och töntigt som en dålig kärlekskomedi men det finns annat bakom så det får vara just såhär intalar vi oss. Ändå ligger det i bakhuvudet. Att jag måste boka resan som tar mig härifrån. Vi kommer lägga ett helt land mellan oss snart, sedan flera. Kan vi förneka detta en stund till? Låt oss dra på oss klätterskorna, säkra varandra upp på väggarna. Förstå att detta går att lita på för jag har uppenbarligen inte kunna motstå frestelsen, att flytta in i dig.

Igår fanns inget behov av att resa till amazonas för utanför dörren levde fuktigheten sitt egna, högst våta liv som ohämmat klistrade sig nära inpå och väl framme vid klätterhallen rann allt. Kära klätterhall och goda vän, hur ska jag kunna resa ifrån dig tänker jag och inser hur ofta det blir såhär. Jag finner ett sammanhang, vanligen i någon fysisk gestaltning och därefter börjar inledningen som blir till ständiga besök, främlingar som blir vänner, obekant miljö som blir hemma och därefter, vill jag aldrig någonsin lämna. En kan säga att jag nördar in. You're my sanctuary. Väl där inne kommer de trånga skorna på, min andra hud och snart klättras det omkring, planeras problem och kritan yr i luften medan fingrarna ömmar. Folk kommer och går, vi utbyter ideér om hur olika problem kan lösas, ger varandra nya ekvationer och ibland är det någon som behöver en peppande famn eller en inspirerande tanke om kommande klätterresa, några berg att kanske bestiga. Och du är där, dina blickar är definitivt där och inledningsvis undrar jag en sekund, men blott en enda sekund över hur vi förhåller oss nu till den andre. Tydligen är vi uppenbara fastän vi ibland ingenting säger. Eller ropar vi högt genom annan kommunikation, genom våra blickar mot den andre på en vägg, genom snabba beröringar medan skor tas av och på, genom lite handgripligt stöd vid ett grepp? Uppenbarligen. Plötsligt vet de flesta att vi funnit och vad vi funnit och vi påpekar det för varandra, att vi nog inte är alldeles blinda i det här då även andra ser det vi tror att vi förstått. Vi har klättrat raka vägen in i varandra nu. När jag lämnar klätterhallen är mersmaken eld, är tanken inte skeptisk utan klar. Och din med. För du ringer så snart och vi kan inte får inte nog av att dela, av att få lära känna ännu mer och du säger det, med övertygelse nu att vi har all tid i världen för det här.

Det blir sommar följande dag. Det blir italiensk glass, healingpepp och gitarr med min bärnstensvän Johan och vi konstaterar att vi är värda att firas. Trots allt som skett genom åren finns vi kvar, kanske är vänskapen som bäst just nu. Snart kommer vår låt att spelas in och förevigas. Samuel i sin tur är den där speciella, en slags bästis med vilken jag delar ett gemensamt, eget språk och vi möts under samtal i min säng medan Gandhi slåss om att få vara närmast. Med Marlene finner jag kvalité i värmen en stund medan Butlers försummade teorier försöker förträngas för en stund. Och du, finaste frö är prydd med ett lila queerhänge i örsnibben där du står och trollbinder och ger mig gåshud trots värmen. Du äter upp mina linjer på det där sättet du har, utan att vidröra är du närmast och mina nya fräknar börjar dansa tango och förlorar greppet om marken. Kvällspromenaden sker i sälskap med Ida och vi planerar kommande dags date med kanelbullar och kaffe. Vänskap är kärlek och allt går samman. Just nu vill jag inte lämna, inte ryckas undan från detta. Bara samla fler av de som inte i sin fysiska sfär är här, gå samman i den valda familjen, göra skåne till gemensam farkost.

Turkos oljefärg på händerna, butlerismen i kaffet och en häftig känsla i magen. Ägnar gryningar åt en ny vana, som möter det tidiga ljuset varje morgon. Det är är en termos i sällskap av Butler, Foucault och Ambjörnsson. Temat är frihet och rätten att inte behöva definiera sig själv, ett försök att nå möjlighet att komma undan kategorisering men ändå bli bekräftad och sedd som identifierad queerduva, dock utan ramar och enhetlighet. Uppsatsen blir saktaligen formad och det går att förstå att jag intill tavelduken, mittemot dig med händerna fulla av en blond, färgstänkt tvååring, uppfattas som en sådan fågel jag så gärna gestaltar på duk. Frihet bortom allt för frihet är allt. Att krav förminskar viljan att känna är vi väl överens om och samtidigt, dyker frågan så [oundvikligen] upp om det råder vilja att förbli lika ensamt fri som alla målade fåglar eller om där ryms en tanke om enhet, inom friheten som skapas i modet av att våga vara hängiven varandra. Jag lider dessvärre av kommunikativt handikapp, samma visa varje gång och hellre skulle jag måla in oss i samma fågel på en tavla än att förklara den verbalt men det finns ingen press bakom dina ord och jag begriper att orden är en bro där vi är så nära att mötas så vi gör det, möts, om än lite rangligt över ett stort brus som viner i öronen och slår så hårt under skalet. Det är inget främmande över det som slår oss båda, när praktiken redan funnits ett tag och du är modig som inte räds min kommande resa och jag är glad, inte rädd över att ta del av inte bara dig utan er två. Ingången i allt detta är så annorlunda det jag varit med om förr. Det är rätt storslaget, hur inifrånperspektivet och respekten för den andres tankar utgör mallen för oss tillsammans ens innan den vildsinta fysiska jakten fått leva rövare fullt ut. Jag börjar förstå vem du är och just därför vill jag säger du och jag vill sluta skaka såhär och klättra omkring med dig överallt och se hur vi för varje dag börjar läsa av den andre i alla möjliga stunder. Jag tycker om att du är allt det där tänker jag när du läser godnattsagan åt den blonda och den röda, när du målar med starka färger på duken, när du granskande studerar och försöker förstå och när du kuttrar sådär fånigt, härligt. Då har den skett, övergången som definierar på det stärkande sättet och allt kan uppenbarligen hända, bara såhär tack vare ett möte i en klätterhall, två främlingar med krita på kläderna som blir vadsomhelst nu, en början, en förlängning, en sommarlängtan, ett fokus trots länder mellan en hel höst och sedan en dag, ett möte, en potentiell fortsättning då eller ett avrundande. Händelserna i tanken rusar och jag stannar upp. Här och nu sparkas en boll i gräset, pågår en brottningsmatch, ständigt måleri och jag är så glad att det är just du som ringer om morgnarna och säger att tillsammans gör vi dagen bra. Enjoy!

 

Om natten kommer det fram, uppbackad av vår parvatidoft och jag är plötsligt innesluten i det som uppenbarligen än hålller mig kvar i något slags grepp som väntar på en fritt fallande startsignal. Andra nära relationer förhåller sig raka intill det närliggande brutala så varför inte denna? Jag kan vara min egen startsignal, kan vara vår och inser att en välvillig konfrontation med ens är oundviklig. Så är han där på andra sidan luren igen och kanske liknar samtalet till en början något vi varit med om förr. men. utgången är ny och jag vet redan om det på förhand. För nu avslutar det blonda fagerlivet och den röda sin färd just på det där viset, ty floden som bär dem fram reduceras till blott en historia, ack så fin men likväl redan upplevd och förbi. Frigörande är det nyas benämning och vi skrattar och begriper så äntligen varandra igen så hej vän vi ses ju snart igen men äntligen är den långa tidens skavsår försvunnet, känslan frikopplad och vi skrattar och vet så väl om att vår nya tid är här, att jag har någon annan, kanske till och med kär och vår vänskap kan istället vara för livet om vi så önskar.

Ny spelas det nya melodier och jag får lust och kanske också mod att erkänna att vi kan dra nu, rakt ut i det oskrivna avsnittet.

Skåne har varit befriat från minsta tecken på att sommaren faktiskt kommer i år men som om flera saker i takt går i rätt riktning så har den varit framme idag, solen. Och vi med den. I den gröna parken, nära det där obeskrivliga skrattet i magen, med din blonda lilla ludde. Har färdats mellan olika slags social rum denna vår, måste förklara det med att jag tar regnbågens färger lite var och en, i taget. Det queera rummet under huden, genom orden, i leken i den vilda gungan som tar oss runt, runt och gör oss tre yra och mer än bara förtjusta.
Tack säger du när vi skiljs åt och jag undrar vad du menar, men kanske förstår jag. Tack för att allt får bli just såhär, för att inget skrämmer bort, kanske är främmande, men inte bortom viljan att prova. Du har ett barn och jag har min resa. Vi har ett frö, en kontrast en en hel skog att forska vidare i. Vi gör det. Vi kör, bara kör. Fritt fram för koltrastarna.

Billie Holiday som musikaliskt sälskap på hemväg från St. Olof, platsen, namngiven av den helgonförklarade person vi inte riktigt tror på. Snarare fantiserar vi vidare om ett övertagande av historiens stortid, att vi själva gräver en grop för det största bokträd att slå rot, där nya friska källor en dag skall födas ur dess grenar och ge nytt liv och friare idéer åt framtiden. Visst bär vi en övertro på oss själva men det tenderar att råka vara så när vi just fått smaka på upplevelser bortom ordens möjligförklarande.

 

Rusande mellanrader blir till mellanlandning och kanske

ett kapitel som skrivs genom

skogsduvor från bokars grenar.

Visst tovar det av grandamm och visst är vi färgade av det nya gröna

där du föds som ett frö där i bokens grenverk och jag är kontrasten

och allt är egentligen inget annat än fritt och möjligt att bruka

när symbolisk balans blir till konkret vinst

tätt intill.

Om vi faller så landar vi mottagna av samtiden

fastsatta på grenverk av koda och detta bekanta

sprunget ur Foucaults språk

när vi skapar oss tillsammans med nya längtande drag.

Kommunikativa gester

bortom det verbala

för visst är det ved och eld när vi ler och möts.

Vi är inspiration och bokträdet tillförlitligt

om vi tror på styrkan i att våga.

Antingen har vi krita eller träddamm på käderna och luktar eld i håret

nyhemma och bortomfrämmande

som två mersmaksgivare till en nybörjad slinga

på en stor och verklig låt.

Allt är kattspinn och vi äger friheten och ackoren.

 

 

Vem du är? Förutom en rävlya?

Du är den som tvärstannar bilen, mitt natten på hemväg från en sjö för att flytta undan grodan från vägen och just det är en av orsakerna till att mersmaken skenar.

I'm under your curves now och spegelvänt och jag måste backa lite, klättra ovan tillståndet och vidga perspektivet. Alldeles nyligen var jag redo för avgång och det var med en iver som lådorna packades. Vad hände? Försök inte lura dig själv, du vet mycket väl vad som skett. Och visserligen. Men att det kan omvändas så, inte alldeles men definitivt ge mer än längtan bort, en nyfikenhet över att få forska lite mer här. Organiseringen fortsätter, om några eftermiddagar är hemmet tomt och kollektivet i denna form avslutat och ryggsäcken min enda utgångspunkt. I kollektivet bestämmer vi gemensamt att nostalgin inte får ta över nuet, vi älskar varandra och nuet och det gör gemensamma kvällar i en enda säng med hund och katt och skratt verkliga och nära, ytterligare en dag.

Men. Medvetenhet är något annat än ren nostalgi. Jag vet så väl att inget av det jag så snart lämnar går att återvända till, inte just såhär.

Om jag vill kan jag lämna staden om två och en halv vecka, låta landskapet förändras utanför tågfönstret, bli till stora skogar av gran och tall, få bli mottagen av rötterna.

Den marginal som är kvar är ingen tid. Intalar mig att vi har all tid i världen kvar men undrar;
Är det verkligen sant?

Klätterlägret för landslagstränaren genomlevdes med uppskattning över förväntan. Inspiration, vägledning, otaliga träningstips, pyskologisk balans och nya mål framåt och uppåt. Det finns inget bättre än det här, tänker jag när kroppen både skrattar och gråter, av eufori och trötthet och om natten famnar jag min Ida-apfina och vi tar oss ytterligare längre, förfinar tekniker i drömmen som vi sedan förverkligar redan nästa dag. Att vara på väggen är att komma hem och jag anar och tror att detta bara är början på ett ständigt klättrande liv, av stora utmaningar och kroppspunkter i sökande som finner, landar, utvecklas. Vill girigt ha mer trots att tårna sälskapar med blåsor, händerna ömmar och knäna är blåslagna för sinnet är mer helt än på länge.

 

Åter hemma är stressen en dåre som andas i nacken och uppsatsen hamnar efter och fan målar på väggen men det bara måste gå.

 

Tankarna finns på så mycket annat.

 

Ingenting går att tas för givet. I tomrummen mellan våra uppdateringar sker tillvaron i stora kliv [åt skilda håll]. Våra sammanflätade historier och vår gemensamma tvåsamma färd som ömma fåglar ihop finns som kopplingar men jag väljer att inte fästa tanken där, söker inte näring åt en längtan jag redan har givit upp. Jag vet att du finns där men på vilket sätt spelar det roll? Jag tänker att du kan räkna med mig, är en del av den lilla starka vänskapskärnan du värnar om. Snart kanske vi skrattar ihop som indianer i trädtopparna. Men du vet inte, har ingen aning alls om att min resa har gått vidare för att din bevattning avtog drastiskt och att allt, precis allt får konsekvenser. Min famn kommer att finnas men inte längre kan vadsomhelst få ske i en hamock om kvällen där vi var eld och kreativa explosioner. Kanhända vill du det inte längre. Kanske ingen av oss längre är där, inte just så. Men varför tvingar jag då in tankarna i specifika banor som gör omvägar? Allt ska förvisso inte begripas, bara finnas som det är. Du längtar efter min ankomst, kallar mig skrattande igen för din sötpotatis och jag måste skratta igen över detta tillägg av alla andra hundra smeknamn du gett mig för det vilar något i dem alla. Det är snart, det skulle kunna vara äntligen men nu är det dubbelbottnat. Äntligen ses vi snart igen och gisses, vi ses verkligen så snart igen och vad lämnar jag då eller vad är det som möjligen följer med?

 

Underligt hur det kan vara ändå. Hur något annat inte går att värja sig emot längre och hur det upptar och är sin egna melodi och vilda brus och alltihop.

 

Med benen i kors mittemot den andre bär vi upp (o)realistiska drömmar om att emigrera till bortom-systemet-land och i stunder som dessa förmår vi nästan att tro att vi verkligen styr alla konstruktioner själva, om vi önskar. Finner friheten att kunna få spira vidare i våra möten som är rätt magiska. Det är mycket som smyger intill. Du är en mersmaksgivare och ivern gemensam. Magen är varm och vid varje möte börjar jag ana att vi kommer att ses, ytterligare en gång men ingenting är fritt att bruka, ingenting ett löfte i sig själv. Är det något det gångna året lärt mig så är det förgängligheten, den skuggfigur som följer så tätt inpå lusten att våga trampa ned båda fötterna lite stadigare. Men. Det är här och det är just nu och förhoppningsvis imorgon som du står mittframför mig och betraktar och det är nu som jag inte viker undan med mitt fokus utan likt en svamp försöker jag fånga din nackes linjer, färgen som intensifieras i blicken, ditt fokus och din vilja att få se vem som lurar bakom de röda, ostyriga. Flera gånger varje dag undrar jag över vem du är och var gång jag får möta dig så tror jag mig komma lite närmre, får se lite mer bakom fasaden på den klättrande, trädälskande revolutionären. Du får min hund att glömma sin stress och du erbjuder mig en övertro på att jag kan klättra uppför vilken klippa som helst. Snart hägrar gemensamt skogshäng i stugan där du en dag vill bo, snart väntar oss en bergsdag vid Europas bästa klättringställe och där genom, mellan orden skapar vi. Kanske är det förbi alldeles snart eller kanske har vi så otroligt mycket mer att upptäcka, fler berg att bestiga, gemensamma platser att rymma till, nätter att vaka oss igenom.

Så sker det. Samtalet och avslutet, niagara men nu är det inte mitt utan hennes och kanske är jag en bödel som riktar kängan rakt i mål men utan ömsesidig poängställning, men så är det ju inte heller det så ofta det sker i match. Mycket har jag lärt mig av det här och jag är för alltid tacksam för det som gavs, för det hon fortfarande är men nu släpper vi taget och väljer annorlunda. Hon undrar om mitt fokus i hennes riktning verkligen är försvunnet och jag har aldrig varit så rak när jag utan vidare tvekan kastar iväg ytterligare sveda och befäster hennes farhågor för visst är det så för jag har just fått frisedel under en blå tröja och jag vill nog stanna under den ett tag. Jag är ledsen men jag hoppas att vi ses en dag igen med andra kostymer. Vi är alla öppna nog för att ha potentialen att välja om, välja nytt och annorlunda. Jag ger honom leendet han tacksamt tar emot, hans tankar finns kvar på min pakethållare när jag för en stund lämnar och gillar verkligen att jag får ha min rävlya under hans hud. Fascineras varje stund över hur allt sker när en minst anar det men gissar att allt är ett led av den ständigt, röda menande tråden. Det befästs, att kärlek vid första ögonkastet faktiskt inte bara är en fånig myt och jag tänker att det är okej och helt irrelevat om tillståndet vara just en enda minut eller en evighet. Hör norrlands röster om hur de möter L där, hur allt lever och rör sig vidare och jag lyssnar, vinglar möjligtvis till en sekund men landar sedan igen för nu vet jag att jag inte längre drar dit för att förloras.

Ikväll väntar årets sista queerklubb på drömfabriken och jag kommer att befinna mig där för att avverka avskedsmöten med queerfolket och säga att vi kanske ses igen nästa år. Känns bisart, att det har närmat sig så, avskeden från detta. Inte längre håller jag dock så stenhårt på att resa utan att ta något särskilt med mig för det som bor under rävhuden får frisedel, det kostar dock bevattning och glöd i retur. Inatt är språngbrädan redo och jag kommer att förverkliga mitt löfte. Är han inte där så söker jag upp för en chans att som räven smyga intill.

Vi fångade sannerligen våren i berlin och mötte den efterlängtade Alexander(s)katten på ett hustak med utsikt över staden, vi mötte det brutalaste polisvåld och förundrades över flatkulturens upplägg om natten. Konstens mecka äro kvar i våra sinnen som en energikanal att bruka vid behov och vi har sagt det i kollektivet, att Berlin, vi ses igen.

Tillbaka i Malmö så är tillvaron mestadels full av fascination över hur tillstånd från ingenting kan brusa till som det vildaste frö som bara måste få leva ut och plötsligt bor jag i klätterhallen mer än någonsin och upplever hur den allra största klycha förverkligas kring ögonblick som kan ge en allt. Det finns inga hinder, arbetar fram mellan slopers och andra grepp, mellan mod att våga kasta mig ut med katapulten utan den minsta aning om vart det bär, vet bara att det är någon just nu som möter mig där, på väggen och ler och det är där vi är, i det stora leendet och vi lever apliv som sedan blir till fågelnästen i gryningstid och det finns ingen mättnad, bara stora kläder med krita på, sargade handflator och iver. Jag har flyttat in i en blå tröja och du säger att det är ofrånkomligt att det sker och din sten från havet vilar i min ficka som en språngbräda.

Andra melodier som aldrig fick sin punkt får sin naturliga avslutning och jag börjar förstå dess meningar och det finns inget större vemod över det bara skrattet om natten och den stora luvan och kroppen som är trött och stark och lycklig och jag lyssnar till hur det brusar och låter det ske.

Det är det här jag vill minnas när jag drar och jag säger det igen, vi har all tid i världen.