Utan recept på det här.
Jag fixar inte kärlek på distans. Det kryper i kroppen & river sig ut, en frustration. En frustration som visserligen bygger på i grunden, passion men det mildrar inte. När han är borta känner jag mig som ett mellanrum & jag drar igång, målar med emotionellt stora penseldrag & känner mig vrålensam i relationen fastän vi är två. Att känna sig hemma med honom när han (som det känns) sällan är här, som att bli en trött resenär som har hemlängtan. Det vore en enkel ekvation om det bara var lite då & då, tillfälligheter, att vara ifrån. Men, jag tänker snabbt att detta inte bara är nu utan sen & sen igen. Jag tappar framtidstro på oss, undrar vad jag lägger allt fokus på, all denna dedikation. Inte för att han ber mig göra det, inte ber mig hänge mig såhär utan jag är helt autonom, kör bara på, väljer att vara hudlös, trots allt. Den fullständiga hängivelse som jag älskar att uppleva när vi möts i samsyn & samklang. Och som suger musten ur mig då jag upplever mig stå ensam i den. Eller. Helt sant är det inte. Dramatikern i mig vill påstå att jag är ensam fastän jag mycket väl vet om att han finns i närheten trots den fysiska distansen, han med den största kärlek som han meddelar att han har upplevt för någon, jag vet att den handlar om mig. Kanske borde jag känna mig tryggare in det, ändå? Det är bara det att vi har olika bilder om hur vi vill ha vårt liv.
Jag vill ha mer av honom, av oss än ett mellanrum, som en bas där fokus och längtan ligger mer på annat, bortom. Hans skidresor, eller min sollängtan.
Han tänker såhär & delar: Om du får din sol och jag min snö. Övergår då perspektivet på mellanrum och tristessfyllare till plattform och viktig bas? Eller är vår kärlek bara behaglig? Jag tänker att mycket handlar om ojämlikhet. Jag har ett sug, passion och längtan efter snö som jag kan tillfredsställa och vill, ska tillfredsställa. Medan det kanske är krångligare med solsug? Samtidigt som tron och syn på något större tillsammans kanske skiljer sig. Då jag inte heller är redo för vare sig hus, barn eller katt. Lägg därtill mörker och andra oroliga faktorer som kanske spelar in just nu? Kan det vara summan av allt? Jag vet inte.
Han delar & jag läser. Får panik & bara läser relationsapokalyps mellan raderna. Jag är aningen cynisk och rätt rejält vardagsless. Saknar möjligen distans just nu. Bara ser vissa markerade stycken som jag inte vill se men det lyser ändå lika förbannat. Jag fattar att han kommer att ge sig sin snö i bergen var & varannat ledigt tillfälle from väldigt snart & fram till sommaren. Jag kan inte resa bort till solen, till dykning och adrenalin på samma sätt. Det är inte hans problem, ingens skuld eller någon som begränsar en annan. Det jag ser är något annat. Han menar att det är viktigt att vi underhåller det vi, var & en längtar till, det som får en att stå ut med mörker osv. Att vi som mellanrum, mellan det att vi förverkligar enskilda drömmar kan vara varandras sked och ankring, ett träningspass, ett häng i större flock eller ett säsongsmaraton i soffan, som ha uttrycker det. Och jag vill ha det, allt det. Gärna. Men också på sikt något större. Det kanske är så enkelt egentligen. Krasst. Något mer med honom än ett träningspass ihop en vardagskväll eller en sked om natten. Inte för att en sked om natten är lite värt, nej, jag älskar det. Också. Och jag undrar, måste en, jag, veta allt om sen? Är inte allt bara nu & nu? Svaret för mig själv är att det är omöjligt att bara vara nu då vi redan uttalat drömmer om det som är sen, bortom, utanför. Inte tillsammans tycks det som utan var & en. Sen, och kanske främst så är den otvättade sanningen att hans dröm om snö är betydligt större än min längtan efter att vara ensam i solen.
Jag fixar inte distans. Jag blir vilse när jag mest längtar efter honom än på riktigt får uppleva honom. Om det bara var tillfälligt. Det är det inte. Hans nya jobb är resor & fler resor. Den här veckan har det varit klaustrofobiskt mörker utomhus & dagarna avlöser varandra. Han kommer hem två dagar denna vecka. Vi får 1, 5 dygn ihop, sen reser han igen, är borta ytterligare en vecka, passerar några fler länder, kommer hem & har sikte på att snart dra iväg några dagar med Husvagnen aka skidortens hem & placera den i vårvinterns paradis. Jag kan inte se vart vi finns i det här. Det gör mig ledsen. Inte själva faktumet att han har stora sköna vita drömmar. Självklart ska han njuta av dem, all in. Jag av mina. Det är bara det att jag är ledsen för något annat, för att jag inte ser oss. Eller. Inte ser att han ser oss, inte som jag gör. Och jag skulle inte vara lika ledsen nu, om det inte vore för att jag tror att det här bara är början nu på hur fortsättningen kommer att se ut. När jag blir riktigt kär som nu, så är jag intensiv, modig, jävlaranammanaken, rakt på sak & girig. Jag vill omge mig av honom, lära känna, vara modiga ihop, bygga någonting som är vårt, som är första gången grejer tillsammans, något som bygger & som skiljer vår plattform från andras. Han vill inte bygga något större än en sked ibland, en söndagsmiddag någon gång om en har tur.
Jag undrar; hur mycket kan en älska en person, låta kärleken i sin fria form tjäna varandras hjärta & storhet? Att lyckas med att bara vara glad för att den andre gör sin livsresa fastän en själv till stor del är utskriven ur den andres berättelse.
To serve eachother. Finns inget bra begrepp på svenska. Så rent & fint & svårt.
Vad är det för inre practise jag går igenom nu i & med detta tillstånd av att något, vi två är otillräckliga? Är det något jag speglar i honom, som jag tycker mig se & behöva fastän det i själva verket är min egen brist på kärlek för mig själv? Eller egen brist på landing & ankring? Är det ankring jag söker i honom? Är det verkligen så? Eller det faktumet att jag vill dela mer, inte bara drömma bort ifrån varandra utan också med; är det avsaknad av tillräcklig ro på egen hand eller; är det så enkelt att det inte är så jävla konstigt att en vill skapa saker ihop med andra människor? Jag tycker att han är världens bästa människa att vara med, därför är det lätt att i första hand vilja drömma med honom, inte bortom. Jag behöver inte vår relation som en plattform eller mellanrum för att sedan skjuta ut oss till det mer drömlika tillståndet utanför, bortom, varken för sol eller snö. Jag vill nog mest ha ett smörgåsbord av kärlek som ger mig både ro, ankring, gemenskap & dröm.
Börjar fundera på de människor jag väljer att ha nära i mitt liv; vad representerar dessa personer för sidor av mig själv? Vad är det jag attraheras av & söker mig till? Varför ser det ut som det gör? Jag minns vad jag drogs till hos honom från början. Jag såg direkt mig själv i honom. Hans rastlöshet & ständiga längtan bort, hans ovilja att ankra & landa, hans girighet att växa, lära, utforska. Sidor jag fortfarande tycker om, som både utmanar & attraherar. Att han uttrycker sin längtan bort fortfarande, att han alltmer gör det han hela tiden har pratat om att han vill göra är i sig fantastiskt, är starkt & fint. Han tycks följa en tydlig intention, han längtar - och gör.
Jag är inte ute efter att förändra honom, att släcka varken längtan eller dröm. Det känns mer som att det är min egna längtan som mer & mer skaver hål på sig själv. Och det är den känslan som gör mig ledsen. Att jag inte är där jag vill vara. Och det i sig är verkligen inte hans fel, inte mitt att lägga över fastän jag förstår att jag säkert projicerar över en del av det, att jag delvis tynger. Att jag råkar älska att bygga saker, relationer, drömmar med andra människor. Och att den människa som jag allra mest just nu vill bygga en dröm med inte vill det, sjunker mer & mer in. Det är varken en katt eller hus eller en riktigt stor dröm vi möts vid.
Vi möts i något annat som för mig är en vag grund. Det är en kärlek som i stunden ankrar & får mig att le mer än det mesta annat men som också får mig att stort fundera över vad jag själv egentligen vill då hela relationen bygger på att vi fyller det mesta av vår tid med annnat än varandra. Vart har du bråttom, tänker jag ibland om mig själv. Sällan mittemellan. Aldrig lagom. Intensiv eller avslagen. När jag upplever mig inte vara mer än hans mellanrum får jag snabba fötter & faller platt utan att se klart. Att vara uppfylld av kärlek för en människa på det här sättet har jag inte upplevt förut. Det gör mig mig både modig & rädd om vartannat. Känslan hos mig är samtidigt att inte vara riktigt vald, min egen mest sårbara punkt, ett område som inte är läkt. Än. År efter år efter år. Samma gamla lop. Att jag plötsligt har träffat en person som lyfter hela min syn på förankring till helt nya dimensioner gör mig både lycklig & förundrad, och faller ännu mer platt så fort jag tänker på ett, imorgon. Vill stenhårt försöka tro på nuet. Just nu är vi enormt priviligerade som har varandra att somna närmast intill. Vi har möjligheter att få känna total avslappning, tonårsyrsel, nakenhet på alla nivåer. Hans beröring får mig att släppa allt försvar, att falla, att flyga, att leva. Jag vill inte att brist på det större ska göra nuet mindre.
Övrigt, bortom detta landskap: Jag tror att min mor mår bättre nu! Jag tror faktiskt det! Idafina & Carin har blivit mödrar till en magisk liten Lave & jag har äntligen fått tid till att lägga mig på operationsbordet, axelprojekt 2.0 Om prick två veckor är det dags. Då kör vi iväg, mor & jag till Piteå & återvänder med något annat i sin linda.
På gränsen, vid ytan.
Vaknar till när J mitt i natten glider ned bredvid mig, vill avsluta en helkväll på lagfest intill mig. Alla tankar rörande ekvationer om framtiden tonar ut när hans puls är tydlig & hans famn omslutande. Nästföljande dag är tiden abstrakt, sommartid blir vintertid & vi tänjer ut förmiddagen med den tacksamma bonustimmen, vars påhittade existens är som en förlängning av hela den här teatern om vad som ska anses leda & vara mest verkligt.
Hans närhet skingrar tankar, får mig att bli märkbart närvarande i kroppen, föder girighet efter att ha honom överallt omkring mig, vill äga hans uppmärksamhet & skratt en stund, känna hur han kapitulerar för mig, ger mig all sin njutning. Han är som den bästa lekkamrat, inte svår att övertala & oftast nyfiken, lekfullt sugen på att flyta med, bli förförd & älskad med mest när som helst. Vilken tur, hur han fixar det, att matcha mig.
Jag har en konstant värkande oro i kroppen över hur min mor egentligen mår, mitt allra viktigaste allt, hon. Jag vakar över henne, sover allt oftare lätt & oroligt, redo att kasta mig över telefonen om allt bara rämnar, om hon behöver mig så ska jag finnas där. Tankarna på henne överskuggar det mesta annat, gör mina prioriteringar tydliga inom mig. I ord låter jag det vara, i världen utanför mig själv tänker jag att inget katastrofläge är utlyst, att jag skenar i onödan. J är den ena av två som ser, den som ställer mig mot väggen & frågar hur det är, hur jag mår, egentligen. Han är den som lyssnar, som frågar om han kan göra någonting för mig. Oftast, som imorse vid kaffet, räcker det med att jag får torka tårarna mot hans tröja, att han bara håller om. Det är också hon, mitt månliv som genom sin röst i en lur från ett liv på andra sidan jorden, öppnar upp, gör mig naken för mig själv & för henne. Vissa människor har den förmågan att göra en hudlös, dessa två är koraller, mina egna & högst dyrbara.
Försvinn inte.
Jag är livrädd för tankarna om att det har gått för långt, att hon ska bli sjuk på riktigt. Jag tänker att jag inte kommer att fixa det.
Jag flyr undan, tänker att det är bättre att hålla mig konkret med en sak i taget. Planera, genomföra, ta i något. Besökte fruarna på landet idag. Fruarna två som snart är tre med ett knytt. Ett fantastiskt fint hus med breda golvplank, öppen spis, naturnära färger, tegel, ved & känsla. Där bor kärlek & två människor som landar med varandra. Jag kan inte undgå att känna en nyfikenhet inför hur det vore att få landa så jag också.
Home, or - far away from home.
Han lyser i ögonen då han berättar om hur skönt det ska bli att placera husvagnen där i fjällvärlden intill backsystem & efterlängtade offpisttrack, om att vagnen strax står där & om hur de kommer att ge sig av dirket efter julafton, gänget, spendera hela ledigheten med varandra. Han drömmer om hur vårvintern kommer att se ut, på många sätt & vis är han redan där, mer än här, nu. Ekonomiskt satsar han allt han har för det & under vårvintern även sin tid, engagemang, fokus. Jag vet att det är sant, att det inte är en helg mindre än vad han talar om för det är inte första vårvintern i den andres liv utan den tredje. Första vårvintern delade jag mer livet med någon annan & skattade varje ögonblick jag fick med J som något få förunnat, en bonus & därför tog jag tacksamt emot de få tillfällen som gavs. Andra vårvintern ville jag ingenting hellre än att få ha honom nära men han var aningen svår att förstå. Därför spenderades den vårvintern med någon annan (igen) & snön hann mer eller mindre smälta undan innan J förstod att han ville ha mig, fullständigt. Nu kommer en tredje, inte än men han är redan där. Det märks. I sin iver inför den håller han sig flytande genom att lägga (en stor del) av sitt övriga fokus på det nya internationella uppdraget på jobbet (vilket innebär att han är mer bortrest än hemma, just nu i snitt fem dagar i veckan).
Jag tänker på det, en hel del, hur mycket av hans fokus är på annat som jag inte är en del av. Det mesta.
Jag vet att jag inte vill vara en left over, den som tar smulorna, vet också att han inte menar att jag ska vara det. Du är det centrala för mig, kan han säga. Ändå kan jag inte se hur det överrenstämmer med verkligheten. Det ger mig rynkor i pannan, jag förlorar lite ankare, lite fokus tillbaka.
Pure dedication, tro mig, jag försöker.
Det är så lätt att bli meddragen, att leka med hur det hade kunnat vara på andra sätt med honom men också med andra. Inte för att jag egentligen vill till andra eller alls ser mig någonannanstans. Inte egentligen. Ändå låter jag det hända. Det är nytt för mig. Att på ett sätt vara så nära honom men samtidigt, inte ha någonting gemensamt att sträva efter. Känns som om vi just nu mest förvaltar varandra, men än utvecklar. När vi väl ses & ger varandra vår närvaro så är det bättre än bra, det är det renaste & största jag vet. I stunderna är vi eld men där mellan är vi inte mycket alls annat än längtan efter mer & det är ett huvudbry.
Han: Jag har också tänkt på den där ekvationen en del, Klurigt. Men vi kan väl låta det bli en hvuvudvärk något senare.
Senare. Jag känner mig tveksam. Allt är ju nu?
Hon smickrar mig. Hennes nyfikenhet & mod att säga som det är får mig att längta efter en relation som bygger på något mer gemensamt i det jag redan har, med honom. Jag tycker om hur hon ser på mig, hur intensiv hon är samtidigt som hon lutar sig tillbaka med blickar som bränner mig. Idag, efter en rejäl tur på loppis bjöd hon mig hem till sig & jag tackade ja. Hon blir verkligare för mig om vi ses & jag undviker det oftast. Jag vill bevara mitt fokus på guldlock, jag älskar att älska honom. Ändå tackade jag ja, idag. Kaffe & fina samtal. En lång kram då vi skiljdes åt, hennes rygg mot väggen, min tyngd mot henne. En oundviklig längtan, en mersmak i våra kroppar & jag kunde inte låta bli att leka med tankarna; tänk om det var hon, istället? Om det var vi två? Här, om detta vore vårt gemensamma ställe? Hennes hand dröjsamt kvar i min innan jag drog mig undan, stängde dörren bakom mig. Körde därifrån, hemåt. Full av tankar på henne men framförallt, på vad hon påminner mig om att jag vill ha mer av, med honom.
Jag tror att vi behöver en mer tydlig, gemensam grund att stå på om vi ska hålla i ett liv där vi oftast är någon annanstans än med varandra.
Im blessed. Av er.
Det är fascinerande, bara det att ligga invirade så. Mitt inre jag är en nedåtgående spiral av humördepp & jag har alldeles nyss (förgäves) vridit mig emotionellt sett ur led framför hans granskande blå som inte ger sig. Berätta för mig, säger han då jag är undflyende. Jag förstår att det är svårt att sätta ord på det men försök ändå. Jag finns här, försök att prata med mig, berätta hur det är. Han ger ger sig inte så lätt & ibland är han mer envis än jag. Kan så vara att jag låter honom vara det. Innerst inne vet jag om att jag lopar ett mönster då det låser sig i mig, då jag inte vill prata om det, inte vill känna mig sårbar, känsloskör. Att låta honom locka det ur mig är att låsa upp det mönstret, är att bjuda in till växande istället. När första orden faller ur mig lossnar det också djupt inifrån. En strävsam rörelse blir sakta lättare, ljusare. Noterar med nyfikenhet hur den så nyss slutna fysiska kroppen mjuknar, hur det föds en längtan i mig. Jag ligger där, noterar. Uplever mig själv. Hans mjukhet runt mig, ord & gester, blickar & hans läppar på min panna. Hur han tar in hela mig med sin blick & tydligt säger de tre storslagna orden & jag ser hur han menar det när de rinner från hans läppar, gör mig öm överallt. Plötsligt ser jag honom betydligt mer än nyss, som att vakna ur ett inre trevande. Jag tar tag i honom, vill vara i den kropp som är hans, eller min. Våra gränser är vaga, vart den ena börjar eller slutar. Jag vill vara en enda rörelse i den andres hela upplevelse. Hans blick i min hela tiden, hans andetag får mitt eget att krusa sig, bli till ett enda leende.
Nu, nu & nu. Han lockar in mig i den djupaste av närvaro, tillbaka till mig själv. Där jag mår bra, där jag ler & pratar snabbt & vill väldigt mycket. Han guidar mig också till det egna obegränsade lugnet, där stillheten är fullkomlig, där jag känner mig hemma.
Vilket möte. Vilken människa.
Efter vår helande stund dyker min mor upp.
Hon skrattade faktiskt lite ikväll. Hemma i mitt kök.
Jag vill somna med er två på näthinnan strax.
Fuck stress.
Emotionellt högvarv.
Avslappning Förväntan Oro Besvikelse Försoning Kärlek Oro Närhet Trötthet Oro Sorg Lättnad Närvaro Frånvaro Oro.
J ställer till det för sig själv och bryter ett löfte mellan oss men situationen är hanterlig & diskussionen som efterföljs gör oss än tydligare, närmare.
Jag håller henne i min famn & hon gråter. Hon är den viktigaste jag har & jag gråter med. Hennes kropp vrålar att det är nog med stress, den hamnar på sned, hennes värden visar på röd flagg & det handlar nog både om att hon har slagit sig blodig mot den berämda jävla väggen & ja, sen vet vi ingenting mer. Aldrig har jag sett henne sådan som nu, som om hon ser både livet & döden i ögonen på samma gång, ljus & mörker, ömt & vasst. Jag tror att hon är rädd. Jag är rädd.
I somras var min syster på väg att förlora livet & vi vakade dag & natt. Nu gråter min mor i mina armar & vi hör ihop i det här.
J upplever en sällan tidigare upplevd stress för sitt jobb & hans ögon är ledsna & han bär en klump i sin bröstkorg. Får jag ankra mig med dig ikväll? frågar han då vi skiljs åt. Vi behöver varandra. Vi vågar behöva just nu.
Hela helgen har spenderats i min lya, alla har vi samlats med varandra, tillsammans. Mor, syster, Vera, J & jag. Skratt & pysselverkstad, matlagning & gemensamt morgonkaffe. Min lya kan kännas som ett skyddsrum, som om omvärlden inte når oss här inne.
Hudlöst.
Varför vill jag inte lägga fram det här som finns i mig? Känner jag mig alltför naken? Som om jag inte kan stå för att det är jag som tänker allt det som är? Är det en del av ett lopande beteende, rädsan att bli blottlagd, sårbar. Sårbar för vad, när det är här? Hånad? Ifrågasatt?
Som om jag tror mig vara någon annan än den som tänker tankar, tankar om barn. Men. Nu får det väl brista då. Ut med det. Jag behöver lätta på trycket. Och när det inte görs verbalt så för det göras här.
Vill du ha barn frågar han & ser forskande på mig.
Jag vet inte hur jag ska hantera den frågan längre. Varför frågar du mig igen? Jag vill inte fråga om du vill det. Jag vill inte höra längre. Vill inte verbalisera. Skit i det bara. Känslorna tar över. En inre orkester av dundrande vemod väller in, väller över & dränker förmågan till ord för en kort stund.
Det här är min inre resa, något jag gjort till en icke-fråga utåt sett, till något som inte är till för mig. Som om jag håller kvar vid mig själv som den jag var förut. Den person som en gång tyckte att ordet "aldrig" var möjligt. Som om en kunde bestämma sig bara, köra på, inte vända sig om eller ens ändra sig i alltför stora drag. Den personen sa aldrig & trodde stenhårt på det, betongsäkert. Att plötsligt få en sådan "sanning" om mig själv helt uppbruten har fått mig på glid, blivit osäker & förlägen vid frågan. Som om jag la ihop barnfrågan med idéer om andra höga ideal om mig själv & som om det vore en förlust & en skam att inte längre vara lojal. Barnsligt, rent ut sagt väldigt fånigt, det förstår jag såklart. Som om jag förkastar mina vänners beslut om att låta en & två blir fler, inte alls. Snarare har jag firat för deras vägnar. Blivit besviken & ledsen för mitt egos protester om att inte längre vara lika aktuell, lika viktigt & prioriterad, absolut. Men, det är två olika saker & bara för att en känsla upplevs, behöver den inte tas på för stort allvar alla gånger. Det är helt okej att också vara bortvald ibland. På samma sätt som mina vänner gör, skulle säkert jag också göra. Att mina kloka vänner har blivit fler gör bara den här världen bättre.
Det har varit flera samtal nu & de fortlöper på ungefär samma sätt.
Det hela började när vi satte oss i en situation där vi beslutade att vi, att jag skulle ta ett dagen efter. För att förhindra en möjlig graviditet. Vi var enade, det var inget klockrent beslut men det var rätt. Det var våren 2014. Så enormt ledsen jag blev sen. Som om jag blev lurad på konfekten, snuvad på en möjlighet till något helt nytt i mitt liv. Det var där det vaknade, som jag väcktes & blev tagen på bar gärning av mig själv i att bli obeskrivligt ledsen varje gång jag förstått att han inte är det minsta med mig i tanken om att det ändå vore möjligt, att ganska snart ändå bara låta det ske. Att låta livet visa oss om två kan bli tre, även här. Jag har gråtit mina tårar, både av förvåning, lite skam, av sorg också. Aldrig förr har jag tänk på tiden som något som förhindrar men nu gör jag det. En andra gång satte vi oss i samma läge. Det gjorde ont i hela min kropp att genast bita i det sura. Han vill inte. Jag vill men det känns orealistiskt. Så tog jag ett andra dagen-efter under vårkanten 2015 & det sänkte mig ett bra tag, känslomässigt.Jag vet inte ens vad jag längtar efter eller varför. Ändå fixar jag inte ett samtal till. Sluta. Låt mig vara bara. Jag försöker stänga dörren, att fatta ett beslut som är mitt eget. Att det blir bra såhär också. Det har aldrig heller handlat om barn i sig själv, över att bära det, ge liv, leva med det. Det hela föddes när jag träffade honom. Redan efter två månaders nakenhet tillsammans uppstod en stark, intensiv längtan efter att få bli fler med honom. Jag vill ha barn med dig. Den tanken drog igenom mig & jag tänkte att den här tanken är min egen att förvalta. Det är också här den stannar, inuti & aldrig ska den rinna över mina läppar. Jag kunde knappt tro det själv. Hur den drömmen tog form från ingenstans. Största möjjliga norm som jag inte förr begripit mig på.
Sedan formades det till samtal, ändå. Genom att vi tog ett dagen-efter. I och med att den växte, blev på riktigt.
Samtal som sedan tog en tydlig riktning. Vi är inte i samma läge & jag hyser största förståelse för det. Jag har mestadels varit där han är. Jag vill inte lägga ut min längtan. Den har inget där att göra, ingenting gott kan den göra. Sista samtalet som gjorde avtryck i mig. Vi två på en flygplats, på väg ut i världen. Det kändes som ett vägskäl även för samtalet. Berg o dalbanevan, jag orkar inte det. Jag blev tömd, urgröpt av sorg & då avgjorde jag för mig själv att jag måste välja. Lev med honom, välj honom allena. Inget annat, ingen annan. Inte fler av oss. Väljer jag honom så vet jag att det är där vi är & att det är vad jag får. Att leva med honom är det lyxigaste & finaste jag vet. Att få älska honom är störst & jag vill låta det vara min guide nu. Varför längta efter någon förlängning av oss som inte finns då vi två faktiskt är verkliga, är nu & här? På hans fråga, om jag vill ha barn så vill jag bara be om tystnad. Låt mig vara. Jag sörjer. Också. Ett beslut om att inte sträva efter barn nu är för mig lika med ett beslut om att det inte kommer att ske. Inte heller sen. Tiden är ikapp mig. Min kropp är ikapp. Jag känner det. Tydliga signaler. Jag är inte på toppen av min återhämtningsbana, det är inte lättare imorgon att genomgå en enorm påfrestning för kroppen som graviditet & småbarnstid är. Det är ett realistiskt beslut att det är nu - eller inte alls. Att välja J är att välja annat - och inte alls barn. Kan tyckas märkligt att sörja ett val som inte kommer att göras, att undra över hur det livet hade blivit, vem den hade varit som hade dykt upp som en förlängning av oss. Jag behöver få vara ledsen ett tag. Och jag vill vara ledsen kring den här frågan ifred. När fantastin skenar iväg så ser jag det här: Vi två hänger ihop ett par fina år. Sedan händer något som gör att vi skiljs åt. Därefter möter jag på honom något år senare & i hans hand finns en ännu mindre hand & jag anar att jag kommer att dö en stund då. Och förlora mig i tankar om att det hade kunnat vara mitt, vårt.
Jag vill inte vara i det är nya, obekväma tillståndet. Det känns inte som jag. Ändå är det väl det. Också.
Jag vill lämna det bakom mig, se annat som kommer till mig istället då.
Det viner utanför kroppen & i huvudet
Det är mycket nu.
Det inspirerar mig & det tar, det ger & det överväldigar.
High and intense.
Jobbet utmanar mig.
När det blir för mycket ägnar jag mig åt att tänka på dig. Det ger inre lugn & fokus.
Du överraskar mig en dag med spontan sommarpicknick fast inomhus på hösten.
Det finns många skäl för varför jag älskar dig.
När det är hög spänning & höga krav är det inte från dig. Du ger mig det motsatta, uppvärmd bastu, masserande händer. Du får mig att njuta så till den grad att ingenting annat existerar, då jag tror att mina underarmar ska explodera i renaste klimax om om varje del av mig är en enda erogent sammanstrålande kärna. Din blick är öppen när den ser mig, när du fångar upp mig i varje skälvande andtag som vi sköljer ned med gemensamt morgonkaffe. Mer & mer är du min människa, är du min levande tillflyktsort.
Det är också sättet som du stryker undan Veravildes hår på, sättet som du håller i hennes jacka medan hon behöver springa av sig, sättet som du lyssnar på hennes historier. Även på hur du möter min syster med en lång famn vars mjukhet jag så väl känner. Och sättet som du möter min älskade, goda & just nu supertrötta moder på, den person som gett flera av oss liv & som alltid ger så mycket, tar så lite tillbaka.
Jag blir också ömsint hudlös när jag ser hur du i förbifarten ger Miss P en stilla smekning över huvudet & sedan ser på mig & säger att du tycker att det finaste på mig är den ibland så okammade luggen, mina för stora shorts som jag gärna har på mig om kvällarna eller mjukheten i blicken som du säger att jag har om morgnarna.
Allra mest
är
det
du.
Ibland hon. Då mitt lesbiska hjärta skenar. Men i övrigt är det alltid du.
