Dreamers.
Träffade M, brevkamraten. Det hade kunnat bli precis hur som helst. Å ena sidan, främlingar i den fysiska verkligheten. Å andra sidan, redan delvis blottade inre verkligheter genom alla skrivna konversationer. Hur möts de bilderna när det verkligen gäller?
Första anblicken var glädje. Den här människan inte bara skriver fint, han ser fin ut också. Vilket jag förvisso visste då vi setts förut men ännu mer intressant nu när jag förstår att det är klok person. Vi har så många gemensamma beröringspunkter längs med våra levda livslinjer. Som om vi vore tillrättalagda, välfriserade för den andres aktuella form, som om vi föreställer oss. Ändå är det ingen teater. Det bara råkar vara som det är. Han, hitflyttad, en resande flyttfågel som av en slump hamnat i samma stad som mig. Tre timmar bara flöt förbi & vi tog knappt blicken ur den andres ögon. Hans; nyfikna, intensiva, varma. Det hade varit lättare om han varit lite mer av ett syskonmaterial, om han hade varit mindre skön att vila ögonen på. Han; miljörättsaktivistisk vegan, feminist, lite äldre än mig, lugn, landad & friluftsnördig.
Fan, hela konceptet M är lite för bra.
När vi skiljdes åt med en kram så både suckade & log jag på samma gång. De där blå ögonen över kanten på den lika blå jackan. Hur de log mot mig tillbaka. Känslan i mig sa att jag inte ville skiljas åt. Inte nu, inte på länge. Vart kom den känslan ifrån? Jag känner inte den här människan, inte egentligen men ändå känns han så bekant. Som om jag på förhand vet att det vore störtfint att gå hem & laga vegetarisk gryta ihop & fortsätta samtalen.
Det inspirerande mötet med M gör mig mer & ihärdigt besviken på J. På hur dåligt jag tycker att han sköter det här med oss två. Det är inte värdigt att han så konflikträdd undviker mig, så lågt. Fegjävlajävel.
M är inte ett tidsfördriv men däremot en risk för förvirring & dimma. Jag vill vara klar i tanken. Fast, vad betyder det?
Platta tår, en är blå.
Det känns väl ungefär såhär just nu.
Dagen efter skyhöga energier faller en alltid. Platt.
No more hold your horses, let them run!
Lilla My, mitt i den Stora Elden.
Tänk att det som känns så svårt kan vara så enkelt. Att kärleken i sin enkelhet är så genomträngande.
Jag arbetar i ett hus med en politik i upplösningstillstånd, i kaos & förvirring. Vi tjänstemän är utförare av politiska uppdrag men plötsligt förlorar politikens majoritet sina platser & därmed alla riktningar, de som också är våra. Jag släppte allt jobb hela dagen & installerade mig i sessionssalen & lyssnade på landstingfullmäktige. Vässade tankarna, försökte begripa maktens teatraliska renosemang & snirkelspår. Bredvid mig satt en statsvetare, min guide i det här & ingen annan än J. Strax innan vi satte oss ned såg jag på honom ur en grund som kändes stark, som min egen. Jag log & det var lätt att ta in honom, att vara i stunden, där. Det är något jag fortfarande inte begriper med den här relationen & det har varit så från allra första ögonblicket jag såg honom; känslan av total självklarhet. Hur kaos det än är, hur nära, hur tomt, kallt eller varmt så finns en underlig självklarhet över allt det här. Som om det är klart att vi tillhör. Finns inget annat sätt. Första gången jag såg honom som en blond främling så visste jag, jag är beredd att lämna allt jag känner till för den här personen. Det, fastän jag inte visste ett dugg om vem han var. Det räckte med att han där & då, i ett ivrigt samtal lade en hand på mitt ben. Den beröringen var som ur Nina Simones rader; I put a spell on you. Dedikation, från noll till tusen. Jag delade livet med någon annan men det spelade ingen roll. This is it. Som om livet valde. Och nu, ett år senare kan jag sitta bredvid honom & det räcker med en lätt beröring för att samma självklarhet ska infinna sig. Det bara är såhär det är.
Att vara bredvid honom, levande. Först trevande, sedan alltmer medgörlig, med mod att finnas där, intill. I mina händer höll jag en termosmugg med kaffe vars omslag består av en bild jag skickade till J en gång med texten "Hur länge ska vi längta efter varandra?". Först tänkte jag inte på det nämnvärt, att bilden fanns där, hur intern den är, inte förrän J tog den ur mina händer, läste det, vårt budskap & såg mig länge i ögonen. Så mycket som blev sagt utan ord. Där & då var det som om en orkanvind svepte över mig, som om livet själv sköt sig in i mina vener & sprängde sig fram. Rakt på, genom hjärtat & ur ur mina ögon, in i honom. Det fanns inte en chans i världen att budskapet inte nådde fram. Det här är kärlek. Den känslan finns det ingenting som slår. Inte annat än undan mina ben, för honom. Hela ansiktet brann & jag ville fira livet; tack för att du finns, för att jag får uppleva det här. Strunta i resten, bara upplev, andas, det här kanske är det stora, det enda någonsin. Mitt knark, mitt eufori; Känslan. Att vara så berörd. I timtal satt vi där sida vid sida, småpratandes mellan de politiska andningsuppehållen, på något sätt tillhörande. Att känslan av en arm intill kan kännas så! Han lutade sig mot mig, som om han var en katt som egentligen var på väg upp i min famn. Hela hans kroppp & person sa; rör vid mig. Mina händer vågade inte det. Så många djupa blickar, så mycket som plötsligt fanns mellan oss igen. När vi är intill den andre kan vi inte låtsas. Att vidröra hans arm, blick, tankar under flera timmar fyllde mig med energi till den grad att jag näst intill flög därifrån sedan. Svävade genom lunchen med Ewelina, genom blöta gator för att möta Andreas för min klippning. Ingenting blev gjort på jobbet idag men det gjorde faktiskt ingenting. Det kändes, inuti skapades det. Kreativiten brann, idéer flödade. Idag ville jag dra igång kreativa projekt, levande konstverk. Formligen flög in till J:s kontor därefter & delade med mig av en handfull av dessa idéer & hans ögon började brinna. Jag noterade varje gest, klädde ärligt talat av honom med blicken. Det är en ny känsla för mig. Att attraheras så av en person, av en person iklädd en kropp jag inte kan få nog av. Höftböjaren, bröstkorgen, händerna som gestikulerade, en mun som stuntals tystnade medan ett leende drog fram istället, ögon som sökte mina, log hela vägen in.
Mötte andra vänner längs vägen där i huset, fortsatte spränga fram idéer, ville skapa ännu mer konst. Vi skrattade ihop, J fanns med mig. Bredvid, fortsatte att le. När vi skiljdes åt var det med ett skratt, hög-som-ett-hus-känsla. Jag är så tacksam för den här dagen. Hur den kom från ingenstans & visade upp en mening, ett innehåll, påminnelsen om livet.
På löparpasset ikväll, ikädd nya lätta löparkläder drog vi fram genom snö, lekte fartlekar, jagade varandra, skenade som vilda hästar. No more hold your horses, let them run!
Älskad syster i mina armar sedan som jag vill röva bort. Både svett & verkligen ikvälk. Jag vill rymma med henne till en värld som är ljus, vacker, lätt & utan stress. Så många nära mig som stressar sönder sig själva. Så mycket mörker som tynger. Så ledsen det gör mig, oss alla hur det är. Folksjukdomen, stressen som amputerar motivationen.
Fokus på det som är bra. Hur viktigt det är att försöka se. Jag fick en påminnelse igårkväll. Av en månuggla. Det rensade mig från tankeslagg, lade grunden för nya idéer att ta fäste.
Så glad jag blev idag över hans närhet. Hur det kan gå från noll till hundra. Tyvärr möjligt att snurra tillbaka igen. Men, den här stunden, just nu njuter jag.
Det är märkligt. Hur det vänder.
Naturen spelar oss ett spratt. Igår var skidspåren lagda med hjälp av naturens egen välformade precision & idag är allt borta. Regnet har fört med sig våra möjligheter att glida fram & kontrasterna mellan igår & idag har varit så stora att jag knappt kunnat sucka åt det, nästan mer hänföras över alltets förgänglighet.
Jag jobbade på & betraktade genom fönstret hur eftermiddagens önskan om skidtur tonade ut till en ogripbar dröm.
På jobbet blev det lite svårare att inte vara nära J i tanken.
Någonstans i mitt inre dunkel hade jag en plan om att hålla mig undan. En plan som försvann. Plötsligt var han bara där framför mig då jag skulle gå hem. Min spontana idé var (lite märkligt kvick) att snabbt passera bara. Samtidigt, thats not me. Jag gick fram till honom. Hej kallprat. Hej främling. Egentligen kunde våra svala toner mot varandra gjort mig ledsen men situationen var nästan för absurbd för att jag ens skulle ta in det. Så kalla alltså. Under blott någon sekund var det något i hans ögon som glimtade till, kanske dök det upp en känsla hos honom som påminde honom om mig, den räv han så många gånger har kastat sig över med naket ansikte & mjuka händer. Snabbt passerade sekunder. Det var märkligt, så svårt att förstå hur vi två kunde stå där idag. Iskalla. Trevliga mot varandra. Mer än främlingar nästan. Ett par ytliga bekanta. Jag städade snabbt till mig själv & märkte hur jag stängde honom ute. Jag kände ingenting. Jaha, hejdå! sa vi bara sen & gick åt skilda håll. Ingen av oss vände sig om den här gången.
Nu är vi här. I ett tillstånd jag fasat så mycket för. Tystnad. Vakuum. Kanske ett steg längre än tystnad. Vi fyller den med meningslösa ord. Ett språk som förminskar det gemensamma, som tydligt visar hur vi inte tillhör varandra.
Nu behöver jag landa. Fokusera. Skriva rader till en människa jag inte riktigt känner men ändå känner för. Min brevvävxlande kamrat som skriver ord, ord som känns som mina egna. Jag följer vårt flöde med nyfikenhet & längtar lite mindre efter J nu. Den jag mötte idag var inte den jag saknar. Jag hann med att titta på honom ordentligt idag. Tänkte att det svårt att föreställa mig att vi två kan åtrå varandra så. Hur vi kan elda igång & vara så vackra. Idag var vi inte vackra. Inte alls. Bara kalla.
Det som är, där & här.
Uppsala kändes välbekant, på gränslandet till hemma. Hotellet bjöd i vanlig ordning på nypressade lakan & en god natts sömn. Utanför mig själv rådde lugnet, inuti väntade en analkande orkan & varningslamporna snurrade febrilt i känslovrån. Under resan söderut, på väg upp bland molnen fick jag rader från J som fick min bröstkorg att hastigt krympa i storlek & intellektet gav känslan störthjälp, nåt slags SOS genom att akut stänga ute allt. Det som inte blir tänkt finns inte. Fick oväntat & välkommet sällskap av en vän bredvid på väg till Arlanda & vi pratade om livet ur det politiska perspektivet & det gav mig ytterligare hjälp att zooma ut & lägga fokus på annat.
På kvällen, när allt var tyst började de sippra in, tankarna. Jag lät dem puttra in i små, små dustar.
"Hoppet lever i symbios med människohjärtat. Det räcker inte med att sätta tvångströja på det och spärra in det i mörka skrymslen. Näringstillförseln måste strypas helt. Hoppet kan bara dödas med klarhetens brutalitet & definitiva besked hanteras lättare än diffusa." ur Anderssons roman.
Jag kunde tänka på honom men plötsligt kändes det inte längre som att jag gjorde det med en önskan om något. Där & då, den kvällen med det beskedet jag fått genom några rader så var jag i raklång, total kapitulation för det faktum att jag inte kunde, inte kan göra något.
"Den som lämnar behöver inte tala ty den har inget att tala om. Den som lämnar är klar. Detta är den stora smärtan. Det är den som blir lämnad som behöver prata i en evighet. Och allt detta pratande är bara försök att berätta för den andre att den misstagit sig. Pratandet handlar inte om att få klarhet, vilket den pratande påstår, utan om att övertyga och övertala."
Det stämmer inte helt att jag har blivit lämnad. Eller. För nu har jag det. Det är sant. Å ena sidan är vi fortfarande diffusa men också i klarhet. I samma mening som han meddelar mig att "Vi har något väldigt fint" så ber han mig "släpp tankarna om mig. För nu." Och som den mänskliga faktorn bidrar till är det större risk att en lite tydligare lyssnar till det negativa, det som tynger. Och i det här fallet hjälper inte hoppet mig. Just nu hoppas jag inte särskilt mycket. Släpp för nu. Släpp. Släpp mig. Det är vad jag främst hör & i & med det finns där en plötslig vemodig klarhet. Jag har inte heller någonting att säga. Jag vill inte övertala eller övertyga. Jag vet att du är klok & eftertänksam. Det gör att jag förstår att du funderade noga innan du tryckte på sänd denna gång. Säkert var du rädd i det ögonblicket. I Umeå sa du det, hur rädd du var att jag skulle gå ifrån dig & i samma sekund som jag vände dig ryggen skifta fokus ifrån dig.
Med ännu mer eftertanke insåg du väl att det var rätt. Ändå. Att rädslan hos dig inte signalerade något annat än en rädsla till förändring mer än rädsla att mista mig.
Jag har inget skäl till att höra av mig tillbaka. Inga ord för att bekräfta det jag läser & förstår. Jag vet att du har chansen att möta mig igen med öppen blick, en öm hand. Till dess låter jag dig vara, låter det här vara. Jag har tankarna om dig nära men inte längre med förväntansfull intensitet. Du rinner ur dem, ur händerna på mig. Mest av allt vill jag undvika dig. Vill inte se dig med risken att den sköra yta gentemot dig ska försvinna. Jag längtar å ena sidan helt vansinnigt mycket efter dig men å andra sidan vill jag inte träffa dig, vill inte att vi ska prata. Inte om det du tänker säga är det jag minst av allt vill höra. Då vill jag hellre bara glömma dig.
Det var fantastiskt fint att åka till Stockholm. Kvalitetstid med Ida, Malla, Frida. Mina kvinns & systrar som jag med största glädje ler över, att vi har mötts, att vi finns, att vi ger varandra styrka. Älskade kvinns med några tillhörande familjeskatter. Efter konsertskväll vaknade jag följande morgon mitt bland barn, tecknad film & plättar. Med en av de allra närmsta människor i mitt liv bredvid mig med det förevigade systraskapssymbolen bakom örat. Och en räv bredvid, alldeles intill. Stunder av påminnelser om vad som är viktigt, hur jag vill leva. Hur viktiga de Chosen ones är för mig. De är värt allt. Allt. Tänker på hur relationer präglar mitt liv. På hur jag log då jag fick raderna från Robert, mitt efterlängtade Frö vars stundande besök jag avböjde med anledning av mitt fokus på J. Mitt aktiva val, att välja blondien alldeles nyss. R som skriver att han älskar mig. Älskar. Jag förstår att han menar det. Han har en förmåga att lysa upp min inre värld. Dessa människor, smultron på ett strå. Hur jag finner relationer vara det som ger mitt liv stimulerande mersmak & meningsfullt innehåll. Resten är sekundärt.
Under lördagen sprang jag Europas största millopp & det var också en otrolig känsla. Utan förväntan började jag loppet & allteftersom blev kroppen lättare & lättare, snabbare, gladare. Jag kände mig som en rävgasell som utan större ansträngning gled runt & utan större besvär hade kunnat förbättra måltiden med många minuter. Om jag hade varit lite mer strategisk hela vägen. Jag hade mycket kvar att ge då jag nådde mållinjen & kropp & sinne log. Kände mig stark & lyckligt nog, skadefri. Jag är redo för ett rejält löpår nu. Människor har sina skäl, sina motiv & drömmar. Det här är nog mitt främsta mål; att vara stark, att hålla, att kunna springa långt & träna mycket. Det är något jag kan rå över, ta hand om, främja & bygga för. Hur mycket jag än också önskar mig kärleken så kan det inte vara en dröm, ingenting att sträva efter. Inte på det vis att jag tar kontrollen & skapar.
This is the year, from now on. Det var ett roligt lopp dessutom & jag tog mig tillbaka hem till Mallas hem & fick kvalitetstid med hennes kärlekslejon & tillika min nya vän, Leon. En sorg att lämna sedan, att återvända till norr & bo ungefär hundra mil ifrån. Men, ingen vet hur livet är tänkt, hur något ska vara. På tunnelbanan på väg till loppet den förmiddagen mötte jag en vacker man som föll mig direkt i smaken. Vi började småprata & jag tänkte mellan raderna i vårt samtal på att en aldrig vet när den plötsligt slår till, den stora kraften, kärleken som får en att plötsligt bli övertygande säker på att en viss ny riktning är den rätta. Den kraft som får en att släppa allt, kanske får en att ge sig ut på totalt främmande marker men ändå känna sig mer hemma än någonsin intill en annan människas hud. Im a sucker for it, for love. Det skulle ligga helt i linje med vad jag värdesätter. Att få bli helt omkullastad & hänförd. Jag är inte rädd för att leva, inte rädd för att känna det som är. Jag gör det redan nu. Upplevelsen av J har påmint mig om hur jag vill att det ska kännas & röras om. Inte som med P. Inte en enbart trygg, medgörlig förförelse utan hellre den som når allra längst in & gör mig livrädd, svag, stark & darrande lycklig.
Jag reste hem med näsan mot flygplansfönstret. Betraktade atmosfären som en scen ur en science fiction-film. Ett grön norrsken utanför flygplansfönstret, högt, högt ovan molnen & alla människor. Långt ifrån alla iscensatta tolkningar av verkligheter. Stjärnklar färd genom rymden. Vad är på riktigt? Vad gör vi med det som är?
Väl på marken & hemma blev jag bjuden på middag & sällskap av modern. En fin landning. Promenerade hem sedan under de vackraste träd, vita, täckta av tung snö & glittrande frost. Himlen var svagt rosa, träden tycktes lysa av sig själv. Då kände jag mina egna rötter som slingrade sig ned genom mina fötter, ner i jorden. Här vill jag vara. Idag har jag & M åkt skidor, årets första tur & jag kunde inte ha en bättre vän att åka skidor med. Fick konkreta tips & all världens uppmuntran. Min skidåkning gick framåt flera steg under ett enda åk. Älskar hur höftböjaren får jobba, hur svanken blir trött under tiden som nya muskler sakta byggs upp. Hur svettan rinner längs ryggraden, hur kinderna får en röd ton & hur ögonen blir pigga. Axlarna får sin resa, kroppen byggs. Efteråt hade vi fruktstund, tesession. Som jag uppskattar honom. Så rädd jag är om den här begynnande relationen. På lagom behörigt avstånd bör vi mötas. Inte alldels för nära, inte heller för långt ifrån. Just, som vi är nu.
Söndagskväll & jag vill ha ledigt i många långa dagar till. Vill helst bara åka skidor, springa, simma. Röra mig, inte tänka alls. Tanken vidrör guldlocken. I samma stund som jag minns hur mysig han är, hur det känns när han rör vid mig så (försöker) jag resonera att det inte är till någon nytta att tänka på det. Längtan är stark men det är min ensvishet också. Bollen ligger inte alls hos mig. Inte det minsta.
Vi hade kunnat vara ett kraftfält.
Idag vid lunchen såg jag plötsligt upp & mötte dina ögon som såg rakt på mig. Jag blev så överrumplad att hjärtat hann före tankarna & fick mig att spontant le mot dig som det självklaraste i världen. Känslan i sig var naken & rak (som den oftast är medan tankarna slirar & slår knut på sig själva). Du log lika varmt & öppet tillbaka. Som om allt för ett ögonblick var som vanligt mellan oss. Vanligt som i riktigt bra. Som i magiskt.
Sedan har det varit kraschlandningar resten av dagen.Utebliven respons när jag sträckt ut en tankemässig hand, några ord. Ilsknar till & tänker att jag borde strunta i det här. Dramakungen vill ta plats & ställa till med scen. Just let to.
Sysselsätter mig. Min akuta tillfälliga vila sedan det begynnande onda knät i söndags har gett resultat. Är på banan igen. På språng & på löpbandet. Svett & fokus. Basket ikväll med en ny bekant, kanske framtida vän i en nyfunnen & vunnen tremänning.
En rejäl trötthet i kroppen, i sinnet. En hel arbetsdag imorgon, sedan bär det av söderut igen. Uppsala denna gång. Som jag besviket tänker att vi kunde varit kraftfält för varandra ikväll. A field of pleasure. Vadsomhelst. Jag fattar bara inte hur du är möjlig, hur du kan göra såhär. Att du är verklig för dig själv.
I ett hem som doftar kanel.
Spenderade flera timmar i biomörkret bredvid M igårkväll. Sysselsatte huvudet för att inte falla ned i djup sorg eller melankoli. Det fungerade fint, smärtfritt. M får mig att skratta, hans händer är mjuka & det kändes bra fram till dess att hans händer fick en riktning & då jag märkte att hans intentioner förvandlades & ville något med sina rörelser. Där blev det motstånd, ett tydligt stopp från min sida. Nice try men inte en chans. Jag har min dedikation & fokus. Jag väljer fastän ingen ber mig välja. Ingen annan än jag själv & den inre tydligheten som har sina önskemål som bara hjärtat finner logiskt & riktigt. Det finns en tillfredställelse i att inse att jag faktiskt & lite överraskande för mig själv, så tydligt väljer. Jag som brukar ha svårt med det här, vill äta alla kakor, var lite här, lite där. Jag har inget behov, ingen önskan eller vilja att bevisa något om fria rörelser, open relations, bekräftande av ideologier. Jag har landat nu, i boet. I det egna, inifrån. Jag är här, i det här. Enkelt, svårt, tydligt. Formen i mig, som den är just såhär är precis som den ska.
Sov bredvid systern inatt. En gläde att komma hem & finna henne nedsmugen i min säng. Det blonda huvudet på kudden. Lilla syster. Stora vän. Sov tryggt, lugnt. Drömde att jag var gravid, nära en förlossning. Precis innan födelsen valde bebisen att vända om, försvinna, gjorde mig smal igen. Kändes symboliskt när jag vaknade. Påminde mig om glädjen som jag nyss upplevde i kärlek, hur nära det var att vi tillsammans lossnade, vågade. Nästan, inte ända fram. Vi snubblade & föll istället.
Idag på jobbet såg jag honom. Min blick ville inte slita sig. Inte heller hans. Snart satt vi båda & log som om vi inte kunde göra annat. Så mycket blandade känslor. Djupaste ömhet, skarpaste smärta. När han kom nära & en stund satt brevid ville jag mest att han skulle försvinna igen, eller jag. Att vara intill med sådan distans gör ondare än att inte se alls.
Har fått rader från honom ikväll. Kommunikation. Den gör mig inte klokare. Bara mer uppgiven. Full av längtan men allra mest av förståelse för att jag inte har en enda ton att ta på den här strängen som skapar melodin för vår låt just. Jag har inget att leda med, inget nästa drag att göra.
Jag börjar bli ledsen på riktigt nu. Börjar väl sakta tro det jag inte vill tro. Börjar kanske se det som är även om jag fortfarande kniper hårt med ögonen.
Home is where your shoes is, your heart or why not the little lamp. Kontoret slukar mig ibland men är också en plats för tankedistraktion.
Det mesta obegripliga overkliga.
Snart har jag varit på mitt nya hem, eller jag menar jobb, i drygt fyra månader. Det känns som att jag mer eller mindre bor där. Jag går dit varje dag medan många fortfarande sover & medan allt fortfarande är mörkt. Väcker datorn, tankarna, dagen. Går därifrån när det hunnit mörkna igen & då min lilla fönsterlampa ger ett hemtrevligt sken på kontoret. Det är utmanade, som ett riktigt hårt löppass. Ibland begriper jag inte hur jag ska lösa det, hur jag ska förstå pusslet. Andra dagar känns det engagerande, roligt med utmaningarna. Det finns också de stunder där det sker i ett flöde, då det är precis som det ska. De dagarna är jag glad, verkligt glad.
Idag har jag färdats fram & tillbaka till Boden & har njutit av en av mina nya favoritsysselsättningar, att köra bil. Nya, smidiga, snabba. I bilen är tankarna fria, då är allt i rörelse. Jag är min egen kapten med klar sikt.
Det är lite märkligt på jobbet. Såg J:s namn blinka till mig på skärmen. J. J som i guldlock, som i längtan. Vi utbytte formella fraser. Som två ytligt bekanta kollegor. Han talade om att han fått förlängning på sin tjänst så han blir kvar i huset. Jag log, kände mig som lilla my med håret på ända & med något lurigt i bakfickan. I'm going to get you!
Det är klart att du blir kvar, skrev jag. Jag tror på dig J. Och med de raderna menade jag så mycket. För jag tror på honom. Hur märkligt det än är. Eller så har jag blivit besatt. Första steget in i en stalkers hemliga berättelse & början till en begynnande bekännelse. Jag överraskar mig själv hela tiden. Sista avgörande raderna jag skrev till J under helgen var att "jag lämnar dig nu". Och de skrevs i vredesmod. Han gav mig ingenting tillbaka. Och det kan jag förvisso förstå. Han går inte in i min eld. Han stångar sig inte mot mig utan viker hellre undan för det osynliga slaget. Då jag vrålar för mig själv tystnar han ännu mer. Han sände över ett litet symboliskt hjärta till mig istället senare under helgen. Inga ord, ingenting annat. Jag kan inte förstå hur han klarar av att inte höra av sig. Att han fixar att stänga av & stänga ute. Hur är han möjlig, verklig? Hur fungerar han för sig själv? Hur håller han tankarna i styr, hur får han fingrarna att inte knappa mitt nummer bara för att få höra min röst? Jag tror fortfarande inte på honom att han menade det han se där under torsdagskvällen. Jag gör verkligen inte det.
Ikväll vet jag att han är hemma. Att han har tid att tänka. Hur hanterar han denna fortsatta flykt?
Åh, strunta i alla sagda ord för ett ögonblick. Kom hem till mig. Var tyst. Be mig inte säga någonting. Klä av mig, vi klär av dig. Se mig. Var nära bara.
Run for life!
Modet falnar.
Men. Andra relationer vattnas & benen blir starkare.
Gårdagskvällen spenderades med modern & som jag ömmar för den här kvinnan i mitt liv.
Jag har slagit personligt rekord & sprungit långdistans idag, 1.8 mil i snö. Det är långt. Det kändes. Huvudet utmanade, kroppen kallade på uppmärksamhet. Tack vare systern bredvid mig bevarades motivationen & känslan efteråt var en vinst. Därefter tillbringade jag & tränarkamraten M många timmar i bastun & svettades ikapp med sköna samtal om det som är. M är bra för mig just nu. Han gör mig glad & distraherar mig från att sjunka ned i mig själv.
Jag har även fått en slags brevväxlande bekant som oväntat har erbjudit mina tankar en fristående oas från det vardagliga. I våra konversationer skapas perspektiv. I våra ord reser jag, centreras.
Jag saknar J.
En saknad som fick mig att först tveka för att tacka ja till att gå på bio med M imorgon. Måndagar brukar vara min & J:s kvällar. Vår tid för gemensam landning, våra ömhetsritualer. Ville lämna kvällen öppen; tänk om? tänk om J ändå dyker upp som anden ur flaskan & uppfyller mina önskningar? I wish. Men inser att det vore patetiskt att vänta. Ja M, kära vän. Vi går på bio. Sysselsätt mig, rasta mitt huvud & hjälp mig att glömma det jag drömmer om.
Ur rader.
Jag läser, begrundar, påminns.
"Någonting var allvarligt fel, det visste hon. Inte i mötet så mycket som i deras olika syn på dess tyngd och innebörd. Inget hade blivit sagt om fortsättningen och inget om inträdet i varandras liv eller stumheten som följt på det. Ingenting om någonting.
Huvudpersonerna diskuterar om frukost, första morgonen efter den första gemensamma natten. Han vill inte stanna kvar och äta frukost. Hon vill däremot att han gör det, stannar kvar.
- Du förlorar ingen tid på det, säger hon.
- Jag är inte så mycket till frukost. Det är inte viktigt.
För mig är det viktigt, tänker hon.
-Frukost är mer än att bara äta, sa hon
- Frukost är energi så man orkar fram till lunch, sa han.
Hon såg att han ville bort. Det fanns därför ingen övertalning kvar i hennes ord när hon sa:
- Nej. Det är mer än energi. Och det är exakt därför du skyndar härifrån nu.
Jag tänker på J & mig. Utvecklingen på vår relation. Så mycket som känns igen ur boken. Så mycket i denna bok som jag tror att de flesta kan känna igen sig i.
Våra första morgnar ihop där ibland han, andra gånger jag skyndade därifrån. Som om en förlängning av natten genom en frukost lovade mer än vi var säkra på att vi var redo för. Hur denna osäkerhet förändrades. Hur se senaste månadernas morgnar varit exakta motsatser till skyndsamhet. Jag vill aldrig gå härifrån, sa J senast då vi vaknade tillsammans. Jag har bråttom & jag borde gå men jag vill så gärna vara här & dricka morgonkaffe hela dagen med dig. Sådana ord från honom kom alltmer att bli min glädje men inte förvåning. Det kändes självklart att vara nära om morgnarna, att vilja vara nära i gemensamma förlängningar. Jag tänker på hur ofta vi har svarat varandra med händerna & blickar. Bekräftat.
Jag tänker på min morgon ganska nyligen efter natten med kvinnorna. Hur jag vaknade & tog till flykten. Där var frukost uteslutet. Av kända orsaker. Everything for a reason.
Mellan orden.
"De fruktansvärda glappen mellan tanke och ord, vilja och uttryck, verklighet och overklighet, samt det som växer i dessa glapp, är vad den här berättelsen handlar om."
- Är det någon idé det här längre? Med oss?
Bakom orden hörde Ester framförallt en önskan om lindring och lättnad. Han sa det för att få veta att han hade fel. Det finns ett motstånd hos den som vill bort, en rädsla för det okända, för krånglet och för att ångra sig. Den som inte vill bli lämnad ska utnyttja det motståndet. Men då måste den lägga band på behov av klarhet och uppriktighet. Saken måste förbli oformulerad. Den som inte vill bli lämnad ska överlåta på den som vill bort att uttala förändringen. Endast så går det att behålla en människa som inte vill vara hos en. Därav världens vidsträckta relationella tystnad."
Jag läser en bok det egenmäktiga förfarandet som kärlek är av Lena Andersson.
Och jag läste i den boken medan en rörelse utanför bussfönstret signalerade till mig att vi var på väg norrut, hem.
Det var en befrielse att vakna imorse. Att påbörja en rörelse som höll mig igång under förmiddagens alla timmar. Efter veckans fjärde hotellfrukost promenerade jag med raska steg hem till M, M som i Matti min goda vän med den fyra dagar gamla bebisen. Att komma hem till M var som att välkomnas in i den stora tryggheten, in i en värld där allt kändes lugnt, vänligt, som om alla bitar finns på plats i det hemmet. Ett färgstarkt, 50-tals inspirerat hem med mycket kärlek & tanke. Och där låg hon, M som i My. Det fanns ingen hejd på den kärlek som genomströmmade mig då jag såg henne. Att de kan vara så små! Små & i perfektion, precis som de är. Ännu oskrivna, rena. M såg på henne med en stolthet som gjorde mig varm & glad. Vilket smart drag att välja just honom till far, hade lätt gjort samma val. Att träffa My blev en påminnelse om vad livet också kan ge & hur allas vägar är relativt krokiga & ovissa. När jag såg på M & hans kärlek N bredvid varandra medan My låg i famnen så kunde jag inte undgå att tänka att det där, det måste vara kärlek i sin mest konkreta form. Normativa tankar, jag vet det.
Det var lite svårt att lämna den där familjen & gå vidare ensam sedan. Ville stanna kvar, få låna lite av det fina som de skapat. Få se My växa.
Jag hade bestämt mig för att ta ett tidigare tåg hem & behövde sätta mig själv i rörelse, målinriktat. Besökte MR-dagarna ytterligare en gång. Samtalade med personal från IM vilka jag jobbade för i Indien. Fick veta att min tibetanske "farfar" Wangchuck dött förra året. Ledsamt. Underbara aktivistfarfar. Tack för tiden, för vår pilgrumsvandring 2010, tack för att du adopterade mig & blev min farfar. Jag sög i mig det sista av aktivistatmosfär, förpackade den ömt djupt inuti för att kunna ta fram & påminnas när det behövs.
Att sätta sig på bussen blev som att dra hårt i tömmarna & tvärlanda, från skenande hastighet till noll. Från att andra tankar ockuperat mig undan från tankar om J till att dessa tankar om förlorad kärlek plötsligt fick utrymme att åter flöda fritt. Många tankar utan samspel. Somliga får mig att le. De sänder mig tillbaka till själva essensen av hur kärleken i sig själv berör mig. Som i torsdags. Trots alla ord han hade sagt, trots allt som gjorde mig ledsen. Trots det så tog jag ett kliv fram & han öppnade sin famn för mig då. Våra händer sökte sig till den andres, hans varma hud mot min. Jag andades mot hans kind, kände mig hemma, lugn - faktiskt glad på samma gång som jag var ledsen. Stunden som vi stod så med pannorna mot varandra & då jag kände värmen från hans hud så kände jag ingen oro för att han skulle försvinna på riktigt. Det kändes alltför verkligt, alltför nära att vi finns än att vi inte skulle göra det. Jag log mot honom samtidigt som jag dog litegrann över orden han sagt. Säg något, bad han då. Och jag började förklara vad kärlek är för mig. Hur magiskt det är att uppleva oss två när allt känns rätt. Jag berättade ingående hur jag upplever hans hud intill min egen, hur det är att uppleva hur han aldrig är nära nog, hur jag alltid längtar efter att ha honom överallt omkring mig, i mig, på alla sätt där vi tillsammans blir en förlängning, ett uttryck av känslan. Jag kunde se honom i ögonen när jag förklarade & hans ögon som nyss varit ledsna kunde inte längre hålla tillbaka leendet som ömt sökte sig ut, mötte min blick med längtan efter nån slags förlängning av oss. Jag känner ju samma! utbrast han. En replik som gjorde mig lycklig, förvirrad & olycklig när det inte var det enda han sa. Och, därför skiljdes vi åt på grund av alla tunga ord som till slut övervägde & jag blev i slutänden den som kände sig brutalt lämnad & därför lämnade honom.
Det är dubbla budskap i mig själv idag. Det är kärlek, en känsla som övertygande säger mig att det här med J inte är över. Något annat i mig betvivlar att han kan gottgöra alla ord han sade häromdagen. Det är en (lite märklig) övertygelse i mig som säger att han vill göra det, vill gottgöra det här. Jag har inget fog för det annat än en känsla. Jag tror ändå att han kommer att dyka upp & inom en greppbar framtid stå i min hall. Jag kommer att tveka innan jag tar honom i min famn - men jag kommer att göra det när han ber mig. När, inte om. Jag undrar vad det är som får mig att inte bli helt tröstlös? Var den här betryggande övertygelsen kommer ifrån?
Sometimes, you just know.
Broken ones.
Den underliga gåtan.
A big failure
Plötsligt. Allt är annorlunda. I Umeå. Och ingenting blev som jag önskade.
Igår började slutet.
Jag är rädd för att när jag kramar om dig och vi skiljs åt så går du iväg för att lämna mig. Då går du vidare för att börja avveckla oss, en avveckling som påbörjas samma stund vi säger hejdå. Andra fokus i tankarna, andra riktningar. Så lät det när jag stod där framför honom. Tyst. Såg bara på honom. Tog in alla hans ord om varför han just hade förnekat & förminskat mig, oss. Jag är inte kär, inte förälskad. Du är säger att du är kär, du visar det. Jag känner mig aldrig lika mycket som du är, jag känner inte lika mycket. Känner mig rädd för att säga som det är, att göra dig besviken. Känner mig falsk då. Falsk för att jag inte möter dig på samma sätt. Jag vill inte ha ett förhållande, vill inte vara öppen med att det är du och jag för jag är inte där. En kollega, M hade frågat: Träffar du någon John? Jag satt bredvid. Kunde inte vara gladare över att han ställde frågan. John: Nej.
Nej, alltså. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen när jag hör det. Så. Han. Träffar. Ingen. Jag är ingen. Har kanske aldrig känt mig så osynliggjord och förminskad någonsin förut. Så förlöjligad, så tillintetgjord. Så ledsen, så ofantligt avgrundsnära.
Jag vred mig olustigt där jag satt. Hade ingenstans att ta vägen. Det var fullt i mitt glas på bordet. Stirrade på det. Hörde hur Micke skrattade till över mitt beteende, hörde hur John svarade svävande och ovilligt att, njaae, så är det. Nej alltså. Fortfarande, förnekandet. Och jag som trodde, jag som varit så lyckligt glad i flera dagar. Som trodde att det var annorlunda, att vi äntligen. Det gjorde verkligen så ont i mig. Att inte finnas för honom när han finns så mycket i mig. Jag klarade inte av det. Reste mig hastigt. Tittade rakt på Micke, sa att jag måste gå. Nu. Genast. Fick frågande blickar. Orkade inte förklara. Det är dags nu, sa jag bara. Och då överraskade han mig och packade snabbt ihop sig han också vilket fick följden att även J drog på sig kläderna. Jag ville fly. Undan, iväg från det som gjorde mig så ledsen. En flykt från mig själv också. Som om jag förbannade mig själv lite. Kände mig dum som trodde att vi var något nu.
Senare tog jag tag i honom strax utanför, behövde prata med honom och jag sket fullständigt i vad Micke trodde om oss nu. Jag anar att han förstod. Där stod han alltså & jag lade fram alla mina kort på bordet. Jag var inte särskilt arg. Bara ledsen. Ledsen, lugn, besviken. Jag såg fortfarande på honom med kärleksögon & det gjorde mig också ledsen. Hur jävla kär kan en vara? Lägg ned! Tänkte att jag borde lämna honom nu. Finns det fler tecken, fler svar jag behöver? Kan det bli tydligare för mig att its time to leave? Egentligen inte. Jag vet det alldeles för väl nu. Å ena sidan lovade jag mig själv att inte fly undan bara för rädslan skull så som jag flera gånger flydde undan Ludvig. Och jag har inte känt denna starka kärlek för någon sedan dess. Inte såhär. Jag har lovat att vara modigare än så. För att lära. För att inte upprepa gamla misstag & jag har stått kvar nu fastän jag varit livrädd. Frågan är väl ändå när det börjar bli destruktivt? Då modet övergår till dumhet. Jag stod kvar fastän han sa att han inte känner som jag. Stod kvar, bad om bara lite. Lite mer kärlek. Som om det lilla minsta är bättre än inget. Märkte att jag försöker vara nöjd fastän jag blir ledsen av det här. För de tillfällena när allt stämmer så är jag lyckligare än någonsin, då suddas allt där mellan raderna ut, alla de gångerna då jag inte finns för honom. Som igårkväll när han sa att när vi inte ses, då han inte hör av sig så finns jag inte för honom. Det är så han funkar, så det känns. Att jag inte finns. Ofta finns jag alltså inte för honom. Behöver jag fler tecken? Det är så svårt bara. Att lämna honom. Att lämna. När vi gav varandra en kram då vi skiljdes så kändes även den kramen så overkligt rätt. Och det gjorde mig förbannad. Att det kan kännas så rätt för mig när han inte alls är där jag är. Eller så är han det men vågar inte se det & kommer ångra sig så jävla hårt en dag när han förstår hur han kastade bort allt.
Ny dag imorgon tänkte jag. Teater för honom. För mig? Igår tänkte jag att jag skulle stänga av idag, bara finna offknappen & hantera mig själv.
Nu. Dagen har passerat. Och allt är över.
Kommer in på hotellrummet. Ser ut över ett Umeå där kvällen sänker sig över stadens siluett. Vackert. Som en perfekt kuliss till det som känns. ”Ill be just fine” sjunger Per Von Poehl men det känns inte riktigt så. Det är som om jag är fylld med en plötslig tystnad, ett inre vakuum. Som om insikten inte faller in helt & i striden för att slippa ta in så blir jag lamslagen. En vansinnigt, lamslagande frustration över att inte kunna förändra något. Det är här vi skulle spendera en gemensam kväll nu ikväll & jag hade sett framför mig skratt, mängder av kärlek & glädje. Istället är jag ensam, ofrivilligt ensam & den ensamheten är den mest smärtsamma. Djupt i mig själv förstår jag att du inte kommer att försöka rädda situationen utan nu sjunker vi. Nu gör vi det. Inte tillsammans, kanske att illussionen om vårt gemensamma jag sjunker som en enda tyngd men du & jag drunkar ensamma, åtskilda. Sista hoppet i mig tänker svagt, väldigt svagt att det finns ett kanske men även det är nästan borta. För mig fanns det en sista chans till förståelse, försoning. Du hade ett val att möta mig. Ett val att vilja spendera tid ihop, sista kvällen här. Inte ens det bejakar du. Ett nej fick jag. Det sista nekandet som gjorde mig arg, besviken, mest av allt ledsen. Du flyr igen & då lämnar jag dig. Nu lämnar jag. Du ger mig inte chansen att ge oss en sista chans genom ett verkligt möte & lite förståelse. Jag skrev det till dig då, hade inga andra val. "Nu lämnar jag dig. Och klart jag är besviken. Det kändes som en sista prövning. Idag. Vill du ses & spendera tid ihop?". Du svarade Nej. Mer tydligt än så blir det inte för mig. Det blir som du (inte) bad om då. Avveckling, sönderfall, avslut. Trist att inte ses & bli mer verkliga. Att det blir med skrivna ord såhär men du bjuder inte heller in till andra möjligheter. Besviken ja men allra mest väldigt ledsen."
Jag vill fly från Umeå för att komma så långt ifrån honom som det går just nu men jag kan inte överbrygga geografin utan får vänta till imorgon. Först fick jag panik. Ensam här med allt det här som känns & gör så ont i mig? Har inga alternativ. Det är så det får vara. Det mesta just nu känns ändå skevt & svårt så då är väl vad som helst okej. Ska träffa en kär vän imorgonbitti, skippar MR-dagarna (och risken att möta J). Och reser sedan. Hem & ifrån.
Ett hejdå J härifrån ett hotellrum i Umeå alltså. Oväntat. Så gick det alltså med den här historien, en starkt rörande historia att lägga till handlingarna, till ett sakta dalande som blir ett minne någon dag. Igen alltså. I´ve been here once. I något liknande. Att lämna en dröm är svårt. Men, att leva självdestruktivt är svårare i längden. Ge dig själv kärlek, uppmanade M & det är vad jag bör göra. Men, det är svårt. Svårt, svårt, svårt. Jag tänker att jag klararade av det förra gången, då för några år sedan när det inte fanns någon utväg annan än att lämna den dåvarande blonda kärleken. Tiden efteråt minns jag fortfarande även om jag inte vill. Hur jag inte hanterade mig själv, sorgen. Hur jag stängde ute allt, till & med solen. Och jag lät mig sörja. Sörja genom att stänga av, stänga ute kärleken & skratten, det som påminde om honom. Hur det var att vara ett skal. Ett tomt sådant. Till slut blev det mer hanterligt & saktaligen dog den kärleken ut. Klart att det här också kommer att gå. Just nu känner jag mest att jag inte orkar med att tänka på att det ska gå. För, det betyder att det är sant. Att det är över. Och med allt vad det innebär. För några dagar sedan rörde han vid mig som den mest självklara saken, drog ned mig intill sig själv & kysste varje del av mig. Känslan under mina händer, känslan inuti mig då han såg på mig så som bara han har förmågan att göra. Det känns som en brutal krasch, så hastig att jag skjuts iväg utan skyddsrustning. Där i måndags vilandes på hans bröstkorg gjorde jag mig allt annat än beredd på att vi skulle skiljas åt. Jag vågade mig däremot på att tro på honom & oss & landade lite väl nära vilket gör uppslitningen därifrån så extra ont nu.
Jag vill mest fly jag också nu. Lämna den här staden, komma hem. Vara i en stad där han inte är. Jag vill glömma att han någonsin funnits. Vill glömma hur den här kärleken känns. Vill radera alla våra minnen, allt som gjorde mig glad. Vill skära ut honom, orkar inte känna honom mer. Jag får panik vid tanken av att han är fast i mig, tankar & känslor sitter fast i mig, har blivit en del av mig & det gör ont & jag orkar inte med det.
Att. Inte.Vara.Kärlek.Längre.
Vara. I. den.
Var Kärlek. Tro på den & låt den börja inifrån.
Ikväll, för varje steg som ledde mig uppåt i trappen som tog mig ett steg närmare honom så blev jag lättare. Lättare, lättare, ljusare, ett steg närmare honom, ett steg ifrån en stressig dag. Jag hade låtit tankar på honom passera sinnet mest hela dagen, ägnat mig åt tankelekar som gjort mig glad medan annat gjorde mig matt. Jag hade precis sprungit av mig en del på gymmet & kunde fortfarande känna svettens fuktighet över kroppen. När han öppnade dörren log han mjukt & kysste min salta hud. Hela hans sätt var mjukt, närvarande. Han såg mina trötta ögon & tog av mig skorna, ledde mig in i duschen där han sedan höll mig sällskap. Stod bredvid mig medan dagen rann av mig. Betraktade mig med hängiven blick. Både begärligt & stilla omfamnande på samma gång.
Spenderade hela kvällen i varandras famnar. Låg & pratade mellan fyra nära ögon. Mjuka kyssar, händer som höll om, som stilla smekte den andres hud, förlängningar av ord. Vi talade om så mycket men bland annat om vart vi befinner oss i synen på öppenhet vs vald tvåsamhet. Plötsligt, äntligen kändes det lätt för mig. Jag höll honom kvar med blicken i hans & tydliggjorde att jag väljer ett monogamt (!) fokus nu. Tydligjorde att jag är här, med honom. Att det gör mig glad, att det är vad jag vill. Öppenheten i all ära men jag är inte där i det, inte nu. Det var intressant att äntligen säga detta medan jag såg på honom, noterade hans reaktion. En reaktion som inte visade annat än ett leende. Han såg verligen rakt på mig & såg glad ut när han hörde min önskan. Med en hastig orosfågel i magen men med en överraskande stark tro på honom frågade jag honom samma sak. "Vart befinner du dig, vad vill du ha?" Han log & kysste mig, såg på mig med lugn blick som inte avslöjade tvivel. "Jag känner mig bekväm i det här, i oss just såhär. Du & jag vad än vi är för något." Och jag började spinna & jublade inuti. I det här. Vi två är i något gemensamt. Det är sant. Verkligt. Vi. är. Här. Vi har inte jagat efter att rama in oss i ord. Ändå har vi fortsatt närma oss den andre. Och jag har i min egen inre dramatik kastat in handuken otaliga gånger om, rivit upp i förtvivlan. Ändå är han där när jag öppnar ögonen, varje gång. Såhär nära har vi aldrig varit förut i ord, i tydlighet. Ikväll kunde jag både se & känna hur han finns & hur han vill vara så nära det bara går. När jag inte gör några omskrivningar eller hittar på andra historier så är han faktiskt väldigt nära. Och, ikväll fanns ingen längtan till annat, ingen rädsla för kärleken. Jag kunde inte ens finna en minsta gest hos honom som satte igång den destruktiva fantasin hos mig. Snarare ville han få mig att stanna kvar, sova intill, såg hur han åt mig med blicken, ville få mig att skratta, såg hur han ville fortsätta få mig att le med ögonen, inifrån.
Jag var till slut ändå tvungen att lämna honom för att hinna med att packa väskan där hemma. En fulltecknad dag imorgon som kommer sluta på ett hotellrum i Småland, Växjö. Lämnade högst ovilligt men tog honom med mig då jag kysste honom hejdå & godnatt hundra gånger om. Log så innerligt över hur han möter min intensiva kärlek, för jag förstår att jag är intensiv & lavinartad ibland som dränker honom i röda yviga hårmoln i ömmaste omfamningar. Han drar så gärna sina händer genom mitt röda då, drar mig intill sig ännu närmare.
Just nu ÄR vi kärlek. Vara Kärlek alltså. Kärleken är här. Ikväll då jag somnar så tror jag på den. På oss. Magiskt. Hur det är när allt stämmer.
Fuel to fire.
Jag drömmer om att han inte kan slita sig från tanken om att söka upp mig & därför tar sig hit, trots kylan, så snart det bara går. Plötsligt är han här & jag kan linda mina armar runt honom i den största famn & överrösa honom med längtan. En varm, stilla längtan efter att ha honom intill. Gärna i en vilande tystnad, med de där blå ögonen som betraktar mig med mjuk blick & en hand som smeker undan håret från min kind. Den där stillheten i ögonblick som säger allt. A warrior of light, of love. För jag vill inte vara hård, härdad. Jag vill vara känslig. En kärleksromantiker, uti venerna. Korten på borden.
I eftermiddag hälsade jag på hos M. En kopp te, tillbakalutad i den skönaste av soffa. För honom är det lätt att berätta om mig själv, om det jag tror på & vill ha. Vi öppnar upp varandra. För honom testar jag mig själv & provar att ta på ord om hur jag vill ha det i relationer utan att genast bädda för öppenhet & begär efter relationsanarki. Jag vågar tydliggöra att jag tror på det vackra i öppenhetens ideologi men att praktiken inte längre, inte just nu är rätt för mig. Det är stora steg i min värld att välja fokus så öppet, om så bara i ord än så länge. Med M är det lätt att luta sig tillbaka & låta dennes vana masserande händer röra vid mig på ett sätt som får mig att njutningsfullt blunda & förvandlas till en katt, på det sätt som bara katter tycks kunna sträcka ut sig på. Jag har aldrig mött någon som har förmåga att njuta som du gör, log han ikväll. De orden stannade kvar i mig. Sög på innebörden. Och inåtvänt. Det är skönt att kunna hänge sig så & det är intressant dessutom hur lockande det är, hur förföriskt & drömsk beröring kan vara. Jag fick väcka mig ur M:s händer, väcka mig själv för att inte bli en alltför medspelande melodi i hans händer & höll honom ifrån mig med blicken i hans & log. Goda vän, den här sången är inte vår. Hur mycket jag än njuter av de där händerna.
Drog ut & sprang istället. Hög volym, snabba rytmiska toner. Lätta steg, mörker, svett, frihet inuti. Hemma igen sedan, lugn, som en katt som längtar efter att stryka hakan mot en annan. Mot blondinen som jag inte håller mig själv tillbaka för alls. Som vet att jag är kär i honom. Som jag viskar vackra saker åt när han nästan sover, sådant han ler över. J som inte möter mig med samma iver, som troligen inte har svårt att bärga sig & bara måste kasta sig ut på en cykel & trampa i vansinnesfart för att få landa hos mig. Nej, den ivern finns nog inte där.
Jag talade med mitt Frö idag, mannen med den eviga skogsdoften i kläderna, i huden, med skogen i ögonen. R med den famn som alltid känns hemma. Its a home, away from home. Han berättade för mig om livet just nu, om relationen till henne som han har. Berättade också om hur det är för honom att ständigt längta efter den han fortfarande fantiserar om att dela livet med. Som inte är hon utan jag. Vi kunde skratta lite åt det & jag log bitterljuvt när jag konstaterade att jag åter har reducerats till att bli the second one. Det är ju ändå hon som är där nu, livet valde åt oss. Han blev allvarlig. Du är ju min första, min nr ett. Hon är här, det är inte du. Jag förstod honom, tänker att vissa sagor är vackrast just för att de aldrig har gestaltats fullt ut. Vår gemensamma resa ska inte göras mättad. Vi är bra, precis som det är. Fröet är mitt Skåne, förälskade höstkvällar i en klätterhall, frusen vinterklättring tillsammans i bokträden om vintern, älskande kyssar i vårruset utanför kollektivet där jag bodde. Är ett avsked vid havet en gång, är en historia som fortfarande skrivs. Jag minns våren i den här skogen i Huddunge, vår första gemensamma påsk ihop. En historia, utan punkt.
Talade länge med H idag & det är med förundran jag upplever hur nära vi är trots geografiskt avstånd.
Hon fyller år idag & jag önskar jag var där. I hjärtat är jag det.
The message is, never dont stop dance to it. However it comes to you. Feel it, be with it.
Love.
Och hela helgen med Veravilde har påmint mig om det.
Den handen i min är Endless Love. Inspiration & driv.
Var Kärlek.
När det inte längre finns några frågor.
Jag känner mig nästan bakis, som efter en fest med maxat mycket fysiskt aktivitet & för lite sömn. Mjukt & skön i kroppen, avslappnad i sinnet, trött & med längtan efter att ligga under täcket & se en film. Gårdagen & denna dags förmiddag har fyllts av J.
Vi hade lika väl kunnat spendera all denna tid i långa diskussioner om vart den här relationen egentligen är på väg, kunde ha vridit & vänt på oss själva & försökt lägga fram ekvationer för att mötas, eller gå åt varsitt håll. Istället gjorde vi de aktiva valen att ge oss hän åt oss själva & varandra. Så fort han kom innanför dörren igår så attackade jag honom med rävnära kramar & istället för att ta upp en tråd som låg mellan oss i luften om hur det egentligen är mellan oss så förförde han mig (och lite lättad) hakade jag på & lät mig bli följsam & avklädd. En hel del av veckans intensiva spänningar hade laddat upp mig till bristningsgränsen & när jag med J:s hjälp fick utlösa bomben flöt jag ut, kapitulation. Jag kunde känna hur varje del av mig själv inifrån slappnade av & rann ut genom händerna, ned över sängen, på golvet & försvann. Jag kände mig nästan oförmögen till rörelse, till intensitet. Det här är också ett sätt att åter mötas på. Och ärligt talat, några delar av fuck-the-pain-away känsla. Och, efter en ny resa in på den andres intimitets hela värld behövs ingen bekräftan på om vi fortfarande finns. Såhär finns vi. Det är tydligt. Om natten sov vi nära & han gjorde som han alltid gör; håller mig närmare än det är begripligt att sova nära. Som om han hela tiden, i sin sömn är medveten om min närhet & vill försäkra sig om att jag finns kvar. Han är en magiskt fin sovkamrat. Blev väckt på morgonen utan väckarklocka men av mjuka, utforskande händer & kyssar i nacken. Oftast brukar jag vara den som lockar fram hans lust när han sover eller den som får hålla mig lite tillbaka för den ständiga attraktion jag drivs av i närheten av honom. Njutningen blir exta stark när han överraskar mig så. Efteråt låg vi kvar bland ihoptrasslade lakan & delade det sköna i en gemensamt ledig morgon, småpratade om drömmar & landade nära. För min del blev det ännu mer tydligt hur han har hela mig i sina händer, å andra sidan hur jag inte längre kan lura mig själv om vad den här relationen kan ge mig. Jag kunde ha blivit nedstämd, avstängd på grund av det omöjliga i en gemensam framtid. Istället försökte jag se honom för hans glädje & glädjas med den samtidigt som jag tydligt ansvarar för det egna aktörskapet att fylla mig med inre motivation, egna drömmar, de flesta frånkopplade honom. Låg med huvudet över hans nakna mage, kände hans smekande händer leka med mina & det förvånade mig inte att vi strax väckte den andres lust igen denna morgon. Mina händer längs hans ryggslut gör hans kropp till en förlängning av min egen. En häftig känsla. Som att vara dubbelt så stark, dubbelt så intensiv i rörelse & känsla. Vi kunde inte annat än skratta för den här njutningen vi ger varandra & efteråt drog vi oss upp för morgonkaffe. Fortfarande med någon slags förälskelse i händer som ville nå den andre. En lätt smekning över en bit hud, en kyss i pannan, över knogarna. Han beskrev sig själv som lycklig när han slutligen lämnade grytet. Jag tror honom.
Ensam igen. Allt det som jag den här veckan har grubblat så mycket över har förlorat sin innebörd. Han sökte upp mig redan igår på jobbet & ville ta en kaffe med mig & vi satt bredvid varandra. Det var nästan smärtsamt att ha honom så nära där då jag hade längtat ihjäl mig utan respons hela veckan. Plötsligt satt han där så nära & såg mig mjukt i ögonen, närvarande, med längtan. Sträckte ut en hand & rörde vid min arm. En beröring som brände i mig, som fick mina ögon att tåras i ren frustration för att jag inte kunde hantera denna ständiga kontrast mellan kallt & varmt, närhet & distans. Jag satt där bredvid honom full med brännande ord, hårda ord, stor kärlek & bad om att få ta allt senare.
Senare, senare. Ändå är det så med tiden att den löser upp en del trassel bara genom det organiska flödet av liv. När en låter sig flöda med utan motstånd, öppnar upp sinnet & lyssnar till rörelsen & vad den säger.
"Jag vill vara din koalabjörn" viskade han åt mig imorse när han samtidigt lekfullt bäddade in hela mig med sin kropp. Min, min på särskilda premisser. Snart kommer han att åka bort varje helg & det är det han drömmer om, det som är viktigast. Det är inte med honom jag gör planer om gemensamma aktiviter där vi båda har gott om tid att fortsätta lära känna varandra. Han har inget behov av att prioritera den här relationen med oss & förstärka oss ytterligare. Inga önskemål om att ta vårt gemensamma till nya nivåer. Vill jag ha en kamrat att njuta med på vardagskvällar ibland så är han den ultimata & den första att erbjuda sig. Vill jag däremot leva med kärleken nära i det som skapar hela livsdesignen så får jag välja något annat. Han är inte den som är en sådan livspartner. Vi har olika intentioner med våra möten. Jag vill fördjupa oss, varje gång vi ses vill jag bli bekräftad i att vår relation är lika viktig för honom som för mig. För honom är vi två en avslappnande oas som gör honom lycklig, en pusselbit i ett liv som har en del andra pusselbitar som har betydligt större plats. Det finns inga dolda landskap i det här, inga försök att snuva mig på konfekten eller lura till sig tillfälliga godbitar genom förskönande omskrivningar.
Frustrationen har släppt. Jag kan stanna kvar & njuta av det som är för just vad det är & inte mer. Om jag fixar det. Jag ska inte försöka övertyga honom om något han så tydligt inte vill ha. Såklart finns just nu ett oändligt vemod i det här. Han är ju den jag vill vara med. Nonstop. Livets ironi. Jag har inte bråttom någonstans. Men jag ska förvalta den här insikten nu & uppskatta hur det är att vara kär, en liten stund till. Vara kär & bli bemött med de ömmaste av händer som igår & idag. Hold your horses, säger jag åt mig själv nu. Och jag vill inte skena iväg & lämna honom. Bara hantera det här med lite perspektiv, landa i det jag redan visste.
Femme-power.
Att jag inte kände igen det. Kanske positivt, att det var så länge sedan. Oron som i första hand sökte någon mer handfast orsak; lätt att använda J; en färdig modell. Men sedan, den höga pulsen, ögon som inte ville blunda, det hårt pumpande hjärtat & den plötsliga värken, stelheten, förstelnandet i kroppen. Ändå lyckades jag somna ifrån allt. Vaknade sen i gryningen utan att tänka, tog mig igenom en morgon med rutiner som höll mig stadig, sval, fokuserad. Under cykelturen på väg till jobbet noterade jag genast att jag hade svårt att få luft; började tänka att luften i sig var torr, att det var därför jag kände trycket över bröstkorgen, som en knuten näve som trycktes inåt, hårt. Den känslan släppte inte. Inte på hela vägen. Väl framme var nacken förstenad & det dröjde bara en kort stund in på utbildningen jag deltog i när jag började höra bruset, ett brus som tycks komma utifrån men också inifrån, som en tsunami som väller in & dränker yttre ljud; blir till ett vakuum, en tystnad. Då, då förstod jag. Panikångesten. Rädslan som når mig i tystnaden, när jag såg utbildningsledaren som pratade men hörde inte. Illamåendet, känslan av att inte kunna röra kroppen, som om även hjärtat stelnar & inte längre förmår låta blodet flyta genom kroppen. Handsvett, kalla händer. "Jag måste fixa det här; den här gången vet jag att det inte är farligt" tänkte jag. "Jag lyckades på tjugo meters djup, jag lyckades även senast i Berlin när jag var bunden. Vid de tillfällena lärde jag mig att hantera det här." Jag tog tag i en informationsbroschyr, det verkligaste jag kunde nå, tvingade mig att läsa ord jag kände igen, repeterade ord utan att fylla dem med innebörd. Bara använda ett språk jag förstod, något konkret att förhålla sig till. Ena stunden ville jag fly, lämna rummet då jag trodde att jag inte skulle klara av det. Känslan av att kvävas, av att få panik, klaustrofobi. Ändå gav jag mig inte. Lyckades bemästra rädslan. Till slut. Kunde sitta där & låta hjärtat fortsätta bulta & skena men jag var efter en stund inte längre rädd.
Kunde bete mig. Gick på lunch. Hade svårt att äta & gick iväg för att vara ensam. Såg J. Han passerade med några kollegor. Vi hälsade kort & jag noterade att han liknande en kuliss, jag såg men kände ingenting. Avstängda Räven.
Jag fixade dagen under medieutbildningen jag deltog i. Stod framför en kamera. Spelade improvisationsteater. Skrattade så att tårarna rann. Fick god anledning att inte hålla något tillbaka, en ursäkt som blev legitimerad av uppgiften fastän min frigjordhet egentligen berodde på min egen inre resa.
Skönt att lämna jobbet. Att bara acceptera känslan av att vara trött, tömd men samtidigt må bra. Stärkt på något sätt av att veta att det går att hantera nu. Varför panikångesten attackerade igen? Finns säkert orsaker. Och det är okej, vilka de än är.
Snart Malla här. Det mest tänkbart helande.
Lite smuligt.
Jag behöver notera det här för att ge underlag till mig själv att återblicka, förstå. Guldlockens röst i luren nyss. Båda nedkrupna på sitt håll. Hans röst slår undan allt som heter att vara hård & härdad i mig & jag som vill vara känslig får plötsligt panik över hur hans röst & berättelser påverkar mig, att jag blir så öm, så kärlekskrank att jag vill kasta mig överbord för att få bli lite mer förnuftig. Det spelas flipperspel i min bröstkorg & flyger oroliga vilda fåglar i magen. Lyssna på hur hans planer & drömmar inte innefattar dig, säger det i mig. Lyssna på hur mellanrummen i hans ord berättar om hur den här relationen är ljusår ifrån en större & mer förankrad gemenskap. Jag hör min egen inre röst samtidigt som jag lyssnar till hans berättelser som egentligen inte alls handlar om det jag börjar fundera kring. Det pågår flera samtal samtidigt; hans samtal med mig & sedan mitt eget samtal med mig själv allena. Det är bra att inte ge förslag på att ses, jättebra att minska utrymmen till att skapa attachment, ömma band. Det går fortfarande att tona ut det här som berör, ta chansen då. Avsluta, nu. Så ont det kommer göra att glömma det här & hur han känns men det kommer att gå, som allt alltid går med tiden, brustna förhoppningar helas. Säg det kanske, rakt ut bara att det är bra nu, färdigt, time to go för att slippa bli rejält stukad längre fram när banden knutits samman alltmer. The running one. Mina tankar stör mig, gör det svårt för mig att lyssna helhjärtat & jag fixar inte att ge några förslag på att ses, istället uppmuntrar jag honom till att få landa i sin egen boning under morgondagen efter resan iväg och jag gör det fastän hjärtat blir ännu mer fyllt av tillfälligt slokande blad. "Jag vill möta dig i drömmarna" säger jag som avslut på det samtal vars längtan efter honom gör mig så full av rädsla; rädsla för att bli sårad. Kort & gott. Otroligt, vad rädd jag är för det. Det är som att jag blöder fortfarande. Från andra sår. Som om jag en gång blivit brutald jämnad med marken på ett sätt jag inte ens kan minnas att jag upplevt. "Och jag vill drömma om dig" kontrar han. Och jag tror honom. Och jag hör att hans längtan är sann. Ändå säger något i mig att jag inte fixar att vara en trånande partner som ständigt är på sidan om för det är lite så det känns. Som om jag är på sidan om. Nej, jag fixar nog inte det.
Vad vill jag då? Få hela kakan? Allt? Vad är det? Varför saknar jag något? Vad saknas? Jag vet inte vad det betyder, att jag känner så. Om det bara är nu, för att det är söndagkväll & jag är lite bakis & skör. Möjligen. Kanske är det så enkelt att jag så gärna vill ha honom här just nu bara & inte ens har mod nog att säga ens det.
Tenderness.
Var börjar orden sin resa? Ibland är de så långt ifrån greppbara.
Igårnatt låg jag på mitt vardagsrumsgolv. En fest var på väg att tona ut. Mot min ena axel vilade tyngden av en kamrat som kanske var en valp, över mina ben vilade en klokhet, över mina skuldror rörde sig masserande händer & jag log inåtvänt; kände mig som en räv i kungariket, en del av flocken. Tryggt, vilande. Farmors bowlingskor hade dansat mig svettig hela kvällen, vänner hade gjort mig glad, euforisk & tacksam. Bland mina vänner lär jag mig alltid något nytt & skrattar högt över att mitt gäng inte är några som lägger locket på. Här levs det fullt ut & med överfyllda gester. My beloved wifey M är äntligen här & livet är lätt att leva & tänja ut nära henne.
Det är så mycket som ryms i ett människoliv. Mycket i mina tankar rör sig kring farmor. Vi sänkte henne i jorden i fredags. Det var en vacker dag med rena tårar.
Med mig & J är det vackert. I onsdags hade vi en kulturell date på improvisationsteater & det kändes fint att få bjuda in honom till en värld som känns så nära mig själv. Efteråt vandrade vi i hand hem till mig & pratade länge till en bit in på natten. Jag tycker om honom mer om mer för varje del av sig själv som han bjuder in mig till. Vi somnade nära & han vaknade med ett sådant stort leende att jag själv brast ut i skratt. På fredag eftermiddag var jag ett frustrerat åskmoln efter ett samtal med P som tog andan ur mig. Än så påverkar han mig stark, ännu har jag inte funnit vägen till att förstå hur jag ska låta bli att påverkas av hans mörker, det mörker som tycks ha tagit över den människa jag älskat högt. J såg på mig, på frustrationen i mina ögon & kramade om mig nära. "Spring räven, viskade han i mina öron. "Spring & äg dina steg igen så blir det det snart bra!". Bästa rådet. Där stod vi mitt på stan & skulle skiljas åt för en helg ifrån varandra. Inuti mig hann jag snabbt tänka att även här fanns risk för tyngd i min dag genom förminskande av oss två, som tidigare. Rädslan för att känna mig förminskad, rädsla för att inte bekräftad som betydelsefull för honom, rädsla för att få en klapp på axeln, ett hej kompis vi ses. Jag gav honom en kram, redo att gå iväg då han tog tag i mig & placerade de där mjuka läpparna över mina i en kyss som fick alla tankar att försvinna. Han fortsätter att förvåna mig, underbara människa. Det blir alltmer tydligt att han lyssnar på mig mer än jag förstår, hur han tagit mina ord om vår "osynlighet" till sig & vänder på praktiken nu. Chosen one.
Jag längtar så efter honom idag. Har haft min heliga feministpromenad idag med min psykologiska doola & balanserats & andats under träd. Analyserande ord om alltings förgänglighet, om hur det nästan är fascinerande hur människor kan anta så totalt föränderliga former i en gemensam relation, verklighetens dr Jekyll & Mr Hide. Hennes dåvande skrek & slängde middagar in i väggen, P får mig att rygga baklänges bara vid tanken på att ses ensamma & jag hör ord om hur hans beteende ter sig demoniserande av vänner som avråder mig, please stay away from him. Jag kommer att lyssna på de orden. Ändå märker jag tendenser i att vilja försvara, vilja säga ifrån, hålla honom nära, skydda lite till. Men, jag släpper den garden, har för länge sedan dragit bort mig själv som bokstöd. Han fortsätter att falla & det är hans resa, inte min. Det ÄR sorgligt & jag sörjer. Det är okej.
Veravilde växer vidare. Hon tar min hand så fort vi ses & vi leker vilda lekar eller bara håller varandra hårt. Älskade trollunge. Endless love, så nära det går att förstå kärlekens högsta väsen. Så vansinnigt mycket hon lär mig. Stunden hon föddes älskade jag henne redan så mycket som det bara gick. Samtidigt älskar jag henne mer & mer för varje gång vi ses. Hon är både gåtan & svaret.
Jag var & hälsade på folk i stan efter den balanserande promenaden & har sedan njutit till fullo hemma. Mysiga hem, käraste rävgryt alltså. Mitt i allt, i mitt pizzatuggande & med avslappnat sinne dök grannen & vännen M upp & överkligt fantastiskt erbjöd mig en länge lovad fotmassage. Jag dog njutningsdöden där i kökssoffan & kunde bara le. Han lämnade mig mör & om möjligt, ännu mer tillfreds med stunden. Ett tag senare ringde det på dörren, igen. Och där var han, önskegranne verkligen, med en just lagad lunchlåda åt mig med vegansk indisk mat. Ibland har en det bara så otroligt bra! Law of attraction, tack för det här.
I mörket, where the lights comes from inside.
