Ge mig närstående stunder av ögonblick som dessa igen, barfotalivets drömmeri. Kanske är galenskapen i närheten för jag börjar tro att sommaren har släppt loss, den vet bara inte om det själv än.

Ge oss dekadens och fråntaget ansvar utbrast vi alleles nyligen och plötsligt sitter jag här, ett par dygn senare med Iron and Wine och avslutar en helg som mer än något annat varit just dekadent [på stort allvar]. Sinnet gjorde ett par försök till protest där vid resans början men bedövades snabbt av det meningsfulla i att kasta loss. Vid det här laget har veckan redan bjudit på en stesolidresa för att bedöva tandläkarskräcken, har kastat mig in bland oigenomtränglig dimma, upp till lyckoland för att sedan landa platt. Och jag vill ha mer. Inte nödvändigtvis av stesolid och dimma men av frihet i det omåttliga. Och visst har vi lyckats bra här i kollektivet. Från lek med härjedalska under förfestligheter hemma och vidare till festen som vi faktiskt nog ägde med dansen. Vidare, vidare ut mot the secret war, en hemlig fest med graffitti-tävling i en lagerlokal någonstans i fjärran hamnn, ett par omkullcyklade vänner, ett par sönderfrusna tår, någons uppskrapade anlete, någons hångel, allas skilda uttryck i den möjliga dansen, genom underliga dimmans kanaler och vidare in i gryningsland. Realitycheck. Vi alla återvände hem men innan sömnen ens tilltagit blev det dags att styra skeppet vidare. In i sommartiden för klädbytardag och vänskapligt utbyte med Erika, Ida och Martina. Kaffe på den sömniga solsidan och sedan dragperformance i sälskap med bästa Malou och samtalen om varandet i olika queera sammanhang.

 

Det sprätter omkring i en rödrävs kropp och det lockar inte alldeles för mycket att vänta sig en kommande vecka av nattarbete, tegelstenspluggande i juridikens snår, utvärdering av en trasig axel och icke-existerande tid för ömheten, för henne. Men allt går säger vi här hemma i kollektivet, allt går som det alltid gjort. Och det blir rent och det blir nytt.

Kan inte koncentrera mig på konventionstexter om folkmord, det sliter i kropp och sinne och tanken är längtan, är en därfågel, en otålighet. Försöker tänka rationellt och konkret på någon alldeles särskild som vore du endast en fysisk och högst (o)spännande kropp utan egenskaper jag vill (fortsätta) forska i. Punkten i vårt avslutade indiankapitel har börjat suddas ut [för oviss gång i ordningen] och jag begriper inte varför. Allt jag vet om dig skulle kunna göra det hela avdramatiserat men det tenderar vara tvärtom. Fjolårets vårtjusning är även denna vårs upprepning av det blonda svärmeriet. Förra våren var stockholmsresorna, var charader och ofrånkomliga labyrinter, var tvivlet och uppbrottstider, var dramatiken och förstånd och sedan brist på detsamma. Denna vår har gemensamma drag av att bryta upp, dock inte längre från någon men istället mot en fri passage vidare mot okänd terräng. Längtan kan vara ekande rester eller bara de fakto att läget är precis som det ska vara, att blonda hårteser är en ofrånkomligt ljuv ridå. Så kom då. Låt oss leva dekadent med rödvin i våren, hela såren och börja om på något nytt. Vi börjar kunna detta med att skapa egna melodier och numera kompar jag på egen gitarr. Tuttrut.

 

Det ställs upp ett osynligt manus som om livet vore en film. Det måste vara såhär. Att fred ställs mot trut. För att tillståndet ska lysa klart igen. Det är jag och Marlene och vårregnet en kväll, det är ett k-märkt gammalt hus, en flaska rödvin och en mängd poeter. Hur jag än vrider på situationens konkreta verklighet så finner jag den svårbegriplig trots att varje fattat beslut följt den röda tråden av ren känsla. Så är vi där igen, i en miljö vi en gång så ofta möttes i, bland poeter och fallande ord. Jag ser dig men jag vet inte längre hur du är formad, kan inte uppfatta dina proportioner trots att jag nog aldrig känt någon så väl. Underligt, hur allt är förgängligt, hur relationer kan uppfattas så olika beroende på hur ens blick gentemot känslan är färgad. Och färgen, formen, möjligheterna är föränderliga, kan förgöras. Jag vill veta vem du är idag, vad du blivit annat än ekon från den du [vi] var när vi hade andra ögon att se med. Jag hör dina ord nu igen om ”rynkor från ögon till rödlocks från döden så föds nåt mitt öde en rödtott som sträcker sig in” och jag anar redan på förhand att det som nu följer dessa ords flöde [som en gång var mina, var våra] inte längre är den fortsättning som en gång löd ”jag vill se dig igenom ett skrattveck när du beger dig igenom med kaffet och lever igenom rätt vackert, jag kastade en kropp rätt in i din famn som en skorv ut ur dimman i hamn”. Nu är det annat, för vi insåg rätt hårt att vi båda är utbytbara i den andres värld. Och jag ser dig [eller vem det nu är jag tror att du är] och inser att jag snart kommer gå, igen, lämna dig i din nya värld för jag vet att den inte längre är vår att bruka.

 

Och så går jag. Utan allt som hände hade inget som tillhör dagens tillvaro existerat och jag kan inte ångra någonting. Det är något helt annat nu. Det är hon bredvid mig, intill min kaffekopp står hennes och det är nyskapande, det är en vacker värld, en möjlig, en vilja att leva bortom negativ kontroll med bara en önskan om att vilja dela.

Gitarren har börjat äga mig och jag gör ett undantag och låter mig tillhöra någon [läs:den] och tillsammans skapar vi hallelujamoments utan värderingar.

Gled runt på förmiddagen medan duggregn föll och ser så plötsligt the real suna Gabriella på andra sidan gatan och hela mitt existentiella tillstånd blev plötsligt överrens med orden om att läget faktiskt är bra just nu. Trots att skolan skapar mer förvivlan än någonting annat, att plats för egentid är något jag hör kan vara bra men aldrig har lucka i kalendern att planera in och att kronorna som vanligt vänds och vrids på så är läget verkligen bra och än mer än så.

Ägnar veckans enda dag, fri från schemalagda måsten med att delta på en workshop anordnad av RFSL. Vi gör diverse dramaövningar och disskuterar hur en ska jobba för att krossa homofobi och stereotypa könsnormer, främst hos ungdomar. Det ger inte mycket nytt i kunskapsbanken men däremot inspiration för kommande framtidsplaner och nödvändig påminnelse om att min tillvaro inte är färgad av ett allt öppnare samhälle, snarare av en allt mer regnbågsfokuserad bubbla. Detta får inte feltolkas. I love my bubble. Men det gäller att inte skapa falska föreställningar om att den politiska rösten inte behövs även utanför.

Har hunnit möta upp min kontaktperson på IM inför höstens praktik, har glidit uppför de stora breda trapporna i huset där IM håller till, drömmer om att återvända dit med syfte att stanna kvar och faktiskt få ett jobb, just där. Är det meningen kommer det att visa sig.

Frustrationen över att inte hinna leva apliv på klätterväggarna och inte hinna yoga någonting alls är ett varande i konstant tillstånd men det finns annat jag då kan fokusera på, som avdramatiserar och lugnar. Att varje morgon se att hennes tandborste står kvar och att relationsfriheten är ett ömmande faktum skapar en iver efter mer. Älskar hur det är hennes huvud jag vill framförallt vill nå, veta allt om. Att det är ur ett inifrån perspektiv vi har skapat maskrosen som breder ut sig alltmer, rotar in oss i varandra. Hur inget går att ta för givet och därför gör varje stund som vore den en vinst, en tillfällig skogsglänta. Vill tänka lös med henne där, forskande få förstå hur hon betraktar världen. Vill känna hur tillvaron reflekteras i hennes ögon för att nå mina i samförstånd och närvaro, hur vi numera vågar konstatera att här inte finns några rädda knytt, inga hinder, bara nya tider, fler nätter, morgnar, kvällar och dagar ihop.

Det är hon min vän, min sambo, mitt blonda svärmeri Kajsa-Kajan som fyller år idag och en ber att få gratulera och fira med gryningssång och fågenfnatt, med fjällräven och frukost på sängen.

 

 

 

Befriande att vakna upp efter nattens snår där drömmen är tydlig och iskall i kanterna, som ett stålkärl med iskallt vatten.

"Vrider och vänder, försöker vakna men det tycks inte vara möjligt. Fast i drömmen. Allt handlar om avgången till Indien som närmar sig men trots det är ingenting förberett. Jag och E tar oss en (o)praktiskt vilostund hemma hos henne. Vaknar med panik i bröstet ”fan, väskan är inte packad och shit, ingen av oss har körkort och hur ska vi hinna till mig och packa väskan, hämta biljett?” Väl hemma efter en försenad bussfärd. ”Men nej, jag har glömt att jag har ett marsvin i ett akvarium. Äh. Jag drar o lämnar den. Får väl se om den överlever. Men tusan! Jag har en hund också. Den måste ut. Nu. Så vi går ut men då sticker hon iväg och tuggar kadaver vid vägrenen. Har inte tid med det här. Och nej igen, har ingen hundvakt! Ringer brorsdottern, ber om en tjänst. Hon överväger men kontrar med att hon faktiskt inte kan vakna bredvid min hund om morgarna. Det vore bara äckel. Precis så uttrycker hon det. Jag ringer flygbolaget, har jag ännu tid att ordna en ny lösning för detta, för strukturen, för kaoset? Nej. Nej och nej det är kört. Planet är lyft. Kaoset är konstant. Öppnar en dörr, kanske är det hem till mig nu igen i en ny form, eller till det som skulle kunna vara det – Och där står hon, Ida. Hon är lugn när hon ler och jag hämtar andan och vaknar."

 

 

Det är precis sådär, såhär det är. Symbioslivet med Ida förankrar och inger möjlighet att se nyanser i stressbojan, simmandes motströms bland FN stadgan, traktat, Jus Cogens, ockupationsmakter och allt det där andra som kommer emot en med jämna, brutala akademiska slag mot pannbenet.

 

Livet är inte bara det. Egentligen. Det är lika mycket en hallelujatur på gitarren, är ett nystartat track med gemensamma morgnar, intellektuella brottningsmatcher, oanade infall av storartade ord och (kärleks)flöde, är a special girl for (all) seasons, är upptagenhet av berusning, av henne, av frihet i det förenade, i relationsanarkin, av eld, överraskning, mersmak och längtan över havet som ibland skiljer. Vi är nattliga skratt längs Köpenhamns gator, är dansande flamingos på queerklubben, är mer, är mer, är mer.

 

8:mars är hedersdagen åt den en gång i rödstrumpor förda kvinnokampen, för grupp 8 och övriga modiga kvinns, är en tacksamhet för den historia som skapats och radikaliserats av kvinnor, för att dagens regnbågsaktivism aldrig varit möjligt utan just er. Därför dansar jag och mina vänner stolt fram i paraden, för stunden oövervinnliga och vi tar och vi äger, blir sen bjudna på dumpstrad godmat på vänsterhaket. Där kommer hon och trots bristande förmåga på den rätta repliken för att få med henne hem så går det ändå, vi skrattar åt det och undrar vem som egentligen får med den andre hem, om det alls är möjligt att låta bli. Med henne intill finns det mest klarhet, lite inslag av yrsel men i synnerhet, en tro på verkligheten i alla nyanser.

 

 

 

 

Det gamla (avslutade) kapitlet med luddiga formuleringar finns litegrann kvar i periferin men inte längre så att det stör, är pånyttfödda kontaktsökande trådar, är nyheten som inte förvånar, någonstans förstod jag redan från början att ni inte hade en mening ihop, att det vi har inte någonsin kommer att passera obemärkt. Vi är fåglar ihop med underliga frisyser, är kvinnan med en varg om ryggen, är en dans på den röda jorden, är nattliga samtal och frukter som inte vill plockas. Vi tar oss samman, plockar varandra som grön mossa, precis som den är.

 

Och det är vår och det kommer och det är och det blir vad som ska vara.

 

Röda trådar.

 

Just nu: Northern State - Girl for all season

In a queer time and place everything seems to be possible. Om en lever just på gränsen, utanför, högst medveten om skiljelinjerna men samtidigt mitt i det som inte är ett val utan ett kall, en identitet, så kommer meningen. Vad det än är. Ibland obegripligt. Men vad är inte det? Som att slå sig själv rakt i hjärtat i vilket fall. Och landa rätt. Det är eld. Det är att vara närvarande i varje tanke utan att vara medveten om det. Det finns i allting. Flödet och lusten. Drömmen och kärleken.

Min dator är en idiot. Sitter och skriver PM om den nya diskrimineringsgrunden könsöverskridande identitet/uttryck och försöker gång på gång skriva in ordet transperson. Min dator anser att transperson inte existerar. Däremot måste en transperson vara en tramsperson. Min dator är enkelspårig och smått homofobisk. Plötsligt förstår vi inte alls varandra och jag tvingas nöta in ordet, acceptans. Kanske representerar den stora delar av samhällets fyrkant?

Ida har varit min livscoach idag. Vi har konstaterat att livet kan vara som en uppsats. Inledning med hur en aktuell livssituation ser ut och vad som är relevant att utreda i stunden och hur en positionerar sig i röran. Bakgrund till situationen, syfte och frågeställning utifrån vad som skall göras härnäst, metod där tillvägagångssätt och avgränsning krävs. Sedan kommer de material som utgör grunden till ens uppfattning och därefter de teoretiska verktyg en använder för att begripa och förklara. En stor del av livetssituationen går ut på att analysera, en använder alla teoretiska verktyg en har för att förstå sig på. Slutligen når en en sammanfattning av vad en kommit fram till om nuvarande existens och sist, en avslutande diskussion med eventuell framtidsplan.

Min kommande bok kanske får den enkla men ack väl, lika krånliga titeln; mitt liv som innehållsförteckning.

Det gäller att praktisera det akademiska. Och det krävs mod men också glädje att möta maskrosor och suna.

Jag hatar er för att ni inte håller, förbannade tandjävlar.

Ett sådant botten-nått läge attt det inte ens kan skrattas undan. Ingen låt att spela lite för högt så att det glöms bort för borttappade tänder är hål, är ekon, är tandångest och brist på jävlaranamma, fyller upp hela huvudet och är förbannat o-charmiga. Jag hatar det här. Och jag är plötsligt bland föregångarna till nuvarande medelklassen, vill mosa politikerna med den röda fanan, kväva det kapitalistiska systemet med gräsrötterna och vråla att studenter, ensamstående, hemlösa och andra med hål i bakfickan faktiskt aldrig går till tandläkaren, att det finns anledningar till det. För systemet är sjukt. Trött och uppgiven, förbannad och fångad i systemet. Kan helt klart möta tandlösa med innerlig förståelse. Vad dessa vita gör skillnad, vad de symboliserar och markerar. Klass och åtskillnad. Intressant hur något som tänder kan ta upp en hel text, när de plötsligt inte bara sitter fast i stillhet och sköter jobbet. Hur tänder kan vara grunden till ren skräck, avvikelse, fobi, skönhet eller brist på detsamma, tänder som verktyg eller tänder som faller av, tänder som är smärta. Vissa har tänder som håller hela livet, andra blir ruinerade. Rikare människor har oftare de vackraste tänderna, arbetarklassen har det inte. Tänder är yta, är första intryck, är ibland ingenting, andra gånger allt.

Varvar den kvävande tanken på allt som åter igen börjar om igen med att läsa om hatbrott mot transpersoner och det gör känslan till gröna skogar eller så möjligen, så långt därifrån som går.











Tack T. För tanken som finns kvar. Hög frekvens, helt klart.

Nouvelle Vague -  Just can't get enough och Magnetic fields - Absolutely Cuckoo utgör signaturmelodin medan lägenheten blir totalt genomstädad, under tiden som jag och Kajan cyklar fram genom regnet och vrålsjunger och jublar för det ena och det tredje. Vi går på på bio och ser En enda man och bara älskar den. Historien, formen, känslan, estetiken - ge oss mer fortsätter vi medan natten lockar oss vidare ut och hela tiden nynnas melodierna i sinnet It's only fair to tell you, I'm absolutely cuckoo och maybe it's time to.. det är som det är, precis som det ska vara och jag vill stanna kvar i denna känsla, inte lägga något lock på, bara bevara dansen i kroppen och euforin som får allt att glöda. Can it be this easy to ride? Den här helgen har lärt mig mer än på länge. Check för det här och det där. För att lockelsen tagit över kroken, för att vi finns, för att det kommer oväntade, obeställda paket hela vägen in som förändrar formen för dagen, för veckan, för känslan. Just get high on this!