Älskade J.
Har tränat mig in i morgonen, känner mig lugn i sinnet när jag inväntar John - och så plötsligt är han intill. Home sweet one. Så känns det. Vi ska äta frukost ihop. Drog igång ny tradition förra året, att någon dag innan jul göra just detta.
Det räcker med att se på honom. Att blickarna vilar i den andres. Jag är så jävla kär i honom. Och fortfarande finns en känsla av tillhörande, att vi hör ihop. Det låter klyschigt men det är just så. Timme efter timme, samtal rinner på. Så många uppdateringar att göra nu när vi inte tillhör den andes vardag eller ens tillvaro längre. John är en av de som inte smeker mig medhårs, som läser av mig som en scanner eller som en slags andlig guide för mitt inre. Han sparrar. Guidar mig själv fram till randen av egna tankar, att syna de möjliga tvivel jag har inför att göra förändringar i mitt liv. ”Det här är nytt,” säger han. ”Att du försöker detaljstyra så. Fastän du om någon vet att det inte går. Vart är ditt eget flöde? Vad är det du låter andra påverka som gör att du nästan fastnar i dig själv såhär?” Jag förstår vad han menar. Och han öppnar upp mitt allra innersta bara genom att se på mig på det sättet som bara han gör. Jag berättar att jag träffat någon jag dejtar i Stockholm. Han gör allt för att förhålla sig neutral, det märks. Ställer lite frågor, försöker ge mig positiv energi, visar att han finns ändå. Och så berättar han, att även han träffat någon. En fransyska som bor i Bryssel. Och det är klart att han träffat någon där. Han i sitt Bryssel. Som jag var rädd för det där. Att han skulle slukas till högborgen. Och nu både jobbar han - och landar där i någons famn. Jag kan se att det är bra för honom att få leva den här linan ut nu. Göra sin grej, inte undra mer om vad livet där skulle kunna vara. Hans driv & mod är inspirerande & i relation till honom känner jag att jag saknar den där glöden i ögonen. Något har hänt med mig. Och när han berättar om henne gör det så förbannat ont i hela mig att jag undrar om jag måste fly, direkt. Så trött på att gråta för honom, gång på gång. Att han gör mig så hudlöst sårbar. Jag stålsätter mig & jag vet att han ser det. Han låter mig hållas, smeker mig över ryggen, vi tar varandras händer & jag säger litegrann hur det är; att det är svårt att gå vidare med andra, att det jag känner för honom aldrig går att finna någon annanstans. Att det fortfarande känns lika starkt när vi ses. Som om vi aldrig varit åtskilda, som om det inte vore slut. Han ser på mig, länge. Svarar att han känner likadant. Och jag tror honom. Att vi både älskar men inte kan vara rätt. För hade vi varit rätt hade vi inte gång på gång skiljts åt. Eller är han bara fegare är jag? Som mer värnar om frihet än om mig?
Och mitt i det ögonblicket kommer han far gående, slår sig ned & vill fika med oss. Frågar inte om det är passande utan bara gör. På sätt & vis mysigt att vara en tillfällig del av den familjen igen, Kostet. Men, så mycket mer jag vill dela med John som inte blir sagt. Och snart åker han till Japan, om några dagar & när ses vi igen? Vi skiljs åt. Jag är omskakad. I grunden. Ledsen. Påmind.
Orättvist att jämföra känslorna för John med det jag har med andra. Ändå gör jag det. Och ingenting känns värt det. Inte när J känns såhär närvarande i mig. Och jag vet att det tonar ut, att jag kan lägga undan det igen & igen & igen. Och att det säkert blir fint när jag & Johan väl ses igen. Men jag saknar John så att jag går sönder.
Han skriver sen: Jag älskar dig. Starkt. Och jag svarar, att jag älskar honom. Tveklöst. Oavsett allt. Så är det såhär det är.
Emotionellt vaken.
Pappa är back on track. Skönt. Omtag, nytag.
Det känns som att jag befinner mig i ett larvstadie. Och i samtal med en vän som har egna utmaningar nu, andra frågor att tampas med, så möts vi ändå som på en likvärdig plattform. Som att vi mödosamt tar oss upp, kikar ut. Och det vi ser är ändå, trots det tunga i våra steg, att något nytt kan födas ur oss. Som att vi är förpuppade, i väntan på att förvandlas.
Jag drömmer mycket om att få vara tyst. Länge. Om att vara bland likasinnade andra som vill vara tyst i samvaro med mig. Retreats, silence retreat. Leker med idéer om att dra iväg långt. Sätta mig bland thailändska munkar och meditera. Bland andra resenärer som likt mig söker inre stillhet, klarhet. Eller, om inte så långt bort så bara någonstans där det är mindre brus.
”Det är när vi är tysta som vi kan höra oss själva säga saker vi annars inte berättar””
Allt sker i ögonblick. Som imorse.
Gick iväg genom ytterst skarp morgon, minus tjugo och klockan var inte ens sex i gryningen. Tog mig till jobbet. Och kände mig närvarande. Uppskattade. Såg det igen. Att jag älskar mitt jobb för att just den här arbetsplatsen med dess ledarskap och människor får mig att känna mig hemma, som en del av något större. Att jobbet är mitt sammanhang i Luleå. Möter två personer inne på mitt kontor som ser avslappande ut, inför-ledighet-sköna. De analyserar personalstyrkan. Om mig säger de såhär: "Du är engagerad, närvarande och tycker om att iaktta människor. Det är som att du saknar en yta, lager som andra människor har. Som att du har gått igenom en biltvätt, som att du aktivt har gjort något för att klä av dig. Som att du alltid är naken, genuin i varje gest, blick, ord."
Det är fina ord. Jag känner igen mig. Och de tycks känna mig. Stannade på jobbet, länge. Först in, sist ut. Gick hem när ögonen blev trötta. Fortfarande krispiga träd. Hem för att plugga lite folkhälsovetenskap. Pausa för att åter göra mig hennafärgad. Och lyssnar på podd; filosofiska samtal om kontrast, om tvivel, om skam. Om att släppa tag.
I övrigt: Samhället vibrerar av #metoo & bara på en vecka sker två gruppvåldtäkter i Malmö. Det känns som att det är krig. Ett riktigt jävla könskrig som kan sluta med döden.
Hudlöst
Omtöcknad. Livet i skarpt läge. Allt är inte livsviktigt men en del saker är det. Som att ett hjärta slår. I tisdags eftermiddag fick jag det telefonsamtalet som väl är ett av de samtal varje människa allra mest fasar för. Att någon ringer för att meddela att en förälder är på gränsen till döden, kanske redan död. I det här fallet var det min fars vän som ringde & meddelade. Jag som en av de totalt tre närmsta anhöriga hamnade i chock & i handling. Han hade blivit skjutsad med blåljus till akuten, något med hjärtat. De inre bilderna i huuvdet avlöste varandra i skenande fart. Hur farfar dog av hjärtinfarkt, så också morfar. Nu min egen far? Och allt vi har otalt. Hur allt; besvikelser, den genom tiderna inre sårade barnet, allt det där plötsligt viker undan för den våg av kärlek som tar över. Den rena kärleken, omsorgen för en människa som skapat förutsättningar för ens eget liv. Jag och min bror, tillsammans men också i egen upplevelse av sorg & oro gav oss iväg till sjukhuset. Rädslan i bröstet att komma försent. En eftermiddag, kväll av tumult, av döden som knackar på dörren men vänder om. Och en pappa. En gråhårig, tjurig äldre man vars livsval & prioriteringar ifrågasatts gång på gång. En människa jag älskar ändå. Genom alla lager av brustna förväntningar är detta den enda fadern jag har, som jag fått i det här livet. Och att möta hans bruna ögon vars nyanser jag ärvt är renaste lättnaden. Han lever! Vi är många som gråter av oro & lättnad denna kväll.
Och vad är viktigt?
Jag går på en intern arbetsintervju, får en ny tjänst på mitt jobb. Är numera Folkhälsostrateg och sakkunnig inom jämställdhet, jämlikhet & psykisk hälsa. Jag får möjligheter, utrymme att forma uppdrag som många andra bara kan drömma om. Jag är både nöjd, tacksam & vilse. Vad vill jag? Det kommer ut en ny tjänst på Länsstyrelsen, de söker en jämställdhetsutvecklare & chefen där kontaktar mig & vill att jag söker mig dit. Istället. Ska jag göra det? Hur länge till ska jag bo kvar i Norrbotten? Vart ska jag bo annars än här? Varför ska jag inte bo här? Och när flyttar jag? Och vad händer med mig & Johan? Och vad vill jag göra med allt som är omkring mig, livet i stort? Vilka kommer finnas kvar när andra försvinner?
Han reste hem i måndags efter att han spenderat en dryg vecka hos mig. Dagar av skratt & kärlek. Jag saknar honom hudlöst. Så fort vi är åtskilda börjar vi missmatcha varandra. Han behöver enskildhet, behöver få vara själv & landa ensam. Ber om utrymme för det. Detta precis samtidigt som jag mer än någonsin behöver närhet, ro & trygga relationer. Klart att han får utrymme. Han är bra för mig. Jag tvingas inåt, ankra i mig själv. Jag söker mig till mina egna. Går på Veras luciafirande. Hjärtat svämmar över när alla små sjunger så många låtar med sådan glädje & med allt det där livet som rör sig i deras kroppar. Livet fortsätter att utmana även i de fina stunderna. Jag hoppas att det ska ljusna snart.
Balance is not something you find. Its something you create. Words!
Perspektivförskjutningar
Den här hösten kommer gå till historien som en av de mest upp & nedvända. Fina möten med vännerna i söder, med kvinns jag beundrar. Mindre möten med vännerna här i norr. Urvattnande tankeirrande om framtid, om existentiell mening. Om varför något överhuvudtaget sker & vad jag själv vill bidra med? Kastat upp så många bollar i luften, alternativa levnadsval. Ännu har inget förslag fallit ned som känns givet & bra någon längre tid. Umeå? Njae. Ju mer tid jag spenderar med Johan så begriper jag att jag vill fortsätta på den här banan. Inte fortsätta bo halva landet bort. Jag landar bara mer & mer i att någonting behöver göras annorlunda. Att jag i stort känner mig mindre & mindre glad. Och jag pratar med de närmsta, talar om panikkänslorna med systern, ser till att få många chanser att somna med Vera & få viska kärleksord när vi läser sagor. Går stundtals in i jobbet för att slippa resonera med mig själv & känslan som river i bröstet. En rastlöshet jag inte känt av på många år bryter ut i full orkan. Jobbet dövar men bara tillfälligt. Och jag begriper att jag inte kan leva för jobbet, att det inte är långsiktigt.
Jag reser till Johan & han reser till mig. Fram & tillbaka. Fram & tillbaka.
När vi är tillsammans är november & decemberutmaningarna desto mindre svåra & jag kommer på mig själv med att skratta flera gånger varje dag. Förvånas över hur snabbt vi kommit varandra nära, hur det går att vara sig själv i varje stund. Slås av insikten över hur många öppningar som plötsligt visar sig bara vid vetskapen om att han finns intill. Hur det mesta är betydligt roligare att genomföra tillsammans. Högt & lågt. Och jag reflekterar över det, hur bra jag lärt mig att vara ensam. I vårt samhälle tvingas en bli expert på ensamhet, att vara ensamvarg, att klara sig själv oavsett allt annat. Men när jag får chansen att dela morgonkaffe med en människa som gör mig glad, den känslan! Perspektivförskjutningar direkt. Hur lite jag plötsligt tänker på jobbet, som jag plötsligt längtar hem för att få göra något annat istället. Att jobbet känns okej men inte viktigare än annat. Tillvaron vänder sig upp & ned. Från att jag andra veckor mer lever på jobbet än gör annat så vill jag fylla tiden utanför jobbet med mängder av saker, får energi & lust att planera för det gemensamma. Vi åker skidor, drar & badar & tävlar i undervattenssim, går på yogapass, ser japansk film eller bara tar långa duschar ihop. Vad vi gör spelar mindre roll men det blir enklare, allt blir lättare att göra. Jag är på slutet av kursen i Folkhälsovetenskap & medan jag skriver tenta lagar han middag åt oss & för att varva ned ihop efteråt tänjer vi ut oss tillsammans i mitt vardagsrum på varsin yogamatta.
Det är fint att få ankra sig själv samtidigt som en annan levande finns intill. På den här korta tiden som vi funnits i den andres liv har vi tagit stor plats. Gett den andre plats, prio, fokus. Inte bara dåligt med relation på distans. Det har blivit allt eller inget. Små stunder översköljs jag av rädsla att han ska försvinna men motar bort den. Och varje gång vi ger varandra flera gemensamma dagar tänker jag mer & mer på att det här är vad jag vill att livet ska ge mig; den här gemenskapen med en annan människa, den plötsliga motivationen att skapa gemensam vardag, att skratta, att utmana den andres gränser, att bli starka ihop, att somna & vakna tillsammans & att vara mer än sitt jobb. I Luleå har livet blivit annorlunda än tidigare. Och det har inte bara skett på grund av den här höstens tafatta försök till halvdant liv både i söder & här. Nej, snarare har förändringen skett gradvis. Att umgänget har urholkats, att vardagsumgänge med vänner har mattats av & att begreppet chosen family har förlorat innehåll & kraft. Kärntruppen, familjekvinnsen & de omkring är närmare än tidigare men resten har tonats ut. Visst finns de som människor jag tycker om, fortfarande mina människor men vi delar inte varandras vardag längre. Vardagen är mestadels ensam. I perioder med mycket jobb gör det mig inget men när Johan närvarar blir jag påmind om att jag vill ha ett liv som är mer än bara jobb. Samtidigt får jag panik av tanken på att folk, en efter en flyttar från Luleå för att börja jobba på Jämställdhetsmyndigheten i Göteborg. Ett historiskt viktigt ögonblick för jämställdhetsarbetet i Sverige. Och varför har jag inte ens sökt jobb där? Vad håller jag på med? Kan jag stå ut med att vara den som inte ens försökte ge mig en chans att skriva delar av vår feministiska historia?
Jag längtar inte efter storstad. Har svårt att se mig själv börja trivas i en sådan. Men, kan det ändå vara värt att testa? För mervärdet. Jag behöver ta ansvar för att skapa de förändringar jag behöver för att må bra men förbannat, vad hårt & djupt det sitter fast just nu.
Johan gav sig av med tåget ikväll. Drygt två veckor till dess att vi ses igen. Det är utmanande. Att vara åskilda. Är rädd för tankar han kan få, för tankar jag själv hamnar i. När en glömmer av känslan av den andre, då det känns som att det tar mer än det ger. Känslor som är helt borta när vi förenas igen. Men avståndet, jävla avstånd. Vi är så dåliga på det här att vi bör ges eloge för att vi alls försöker.
Nästa gång vi ses har julen passerat. Och vi får chans att fira in det nya året med varandra. Blir det ett gemensamt år? Kommer året generera en flytt för mig? En riktigt omvändning av tillvaron? Jag hoppas att jag tar för mig & ser till att det händer. Behöver ge mig en chans att se på livet från ett annat håll ett tag.
