Det händer väl. Som det brukar.
Som det där känns ibland. Till och med så mycket att jag behöver söka upp en kanal för att tömma mig litegrann för annars vet jag inte vart det tar vägen. Söker mig hit, till orden. För att de inte dömer, inte söker efter det autentiska, efter objektivitet eller ens försöker nå rätsida.
Din mage andas ganska snabbt efter din promenad till vårt möte & min andas likadant eller kanske, snabbare. Jag är upprymd & har hållt mina steg tillbaka under vägen till vårt möte. Det kändes så uppsluppet, nästan fånigt. Som en smörstekt dramatisering av tönterifallerafalleralla. Det är ju inte så att jag inte vet din skostorlek eller undrar hur dina föräldrar är, jag är inte undrande kring hur det vore att smaka på dig eller hur det vore om vi två rymde in i solen. Vi har redan varit där, i allt & överallt (men inte nog!). Nu ses vi igen, som vi alltid gör. Vi ska gå & fika & uppdatera varandra om de olika liv vi valt att leva. En liten bit ifrån, så pass långt ifrån att jag har distans att se vad som sker i ögonvrån. Så pass långt borta att jag hinner sakna dig men inte för nära. (Fast gisses, du är ju den som aldrig varit för nära) När du kom mig så nära förut att det brändes så bad jag dig komma ytterligare lite närmare & jag märker att det fortfarande är likadant.
Jag spänner blicken i dig & är rent fascinerad över hur det är, det här. Jag norerar hur du ser på mig & jag förstår att jag inte vet hur du ser på mig, inte längre. Det fanns en tid när jag visste, när jag så äntligen visste & förstod att du var kär. Du tittade även så på mig den gången som jag själv sa det tydligt & klart, att jag var lika kär i dig men att jag var tvungen att lämna dig & gå. Lämna av dig längs vägen, lämna av mig själv. Ta hand om det som fanns kvar lite bättre, försöka plåstra om det jag förstod skulle ha lång läkeprocess. Det var fan något av det svåraste jag gjort. And still, Im doing that, healing in progress.
Två år senare sitter vi & dricker kaffe & landar i våra egna magar, alldeles intill. På min vänstra handled finns fortfarande ett markerad hav & på din högra handled finns den där fisken som bodde i mitt hav en gång. Fortfarande rör du vid mig på ett sätt som får varenda del av mig själv att mjukna. Det är som att någon förklarar att jorden är rund och du inser att det är alldeles sant, helt självklart & omöjligt att förändra. Jag tar in hela din närvaro i mig & bara vet. Jag vet hur det är. Vi pratar om oss & första gången sedan jag lämnade dig eller du mig eller hur det nu egentligen var & inte ett öga är torrt & inget hjärta slår lugnt när samtalet inte värderar, bara förklarar & noterar & minns & blir än mer rädda om varandra. Vi pratade om en tid när vi trodde att allt hade förändrats över en natt, att vi två skulle bli tre & hur vi log helt skräckslagna men beslutsamma kring ödet, att det fick ha sin gång. Och jag minns att det var en överraskande besvikelse som slog till sedan när det inte dök upp något plus på stickan & vi båda liksom slocknade för en stund. Jaha, det blev inte just sådär en trio inte där, inte då. Kanske aldrig någonsin heller vi i amöbornas dans.
Det är intressant att tala om det igen & vad som händer, ja hur det responderar i mig. This is it. Jag vet ju det men jag anade inte hur starkt det slog. Kärleken & känslan & faktiskt också önskan. Önskan. Det hade jag aldrig trott. Men inte hur som helst eller bara för att. Inte alls bara för att, inte istället eller ensam eller med någon annan. Jag frågade om du vill bli tre, med henne. Allt, ja allt kan väl ske svarar du & att ni har pratat om det. Jag dör & jag lever i samma andemening då. Jag blir förvånad hur definitivt jag ser på det här. Att om ni blir fler så är vi åt helvete & för alltid förbi trots att jag varken tror på evigt eller amen.
Du går & fyller på ditt kaffe & det är hundra år av ensamhet när du är borta några minuter & jag ler. Vad fan. Det är rätt magiskt hur än det här är. Det är tjugohundratretton & länge sedan vi första gången möttes. Vi lever i kärlek, med andra men ingen är som jag & ingen heller som du.
När vi skiljs åt så ler vi båda två om ett löfte om att vi snart, snart ses igen. Och jag saknar dig redan, igen & igen. Det är som det är, som det alltid är.
