Intensitet.
Så välgörande när det finns plats i tillvaron för kreativa idéer att slå rot & ta avtamp djupt i sig själv, vilja veckla ut sina energier & bjuda upp till utforskande. Var på dansföreställning igår, Birds (come back to the bones). Med bland annat en bekant, Fabian Wixe, som annars lever i Frankrike bland nycirkusfolk, all in dedikerad åt det konstnärliga. Jag blev så berörd. Av de två kropparna, Fabian & Marie Wårell som rörde sig med högsta närvaro kring varandra. Som jag skulle vilja ha den förmågan att vara så lyhörd för fysikens lagar, för följsamhetens sårbarhet, för styrkan som finns i kroppens olika former. Efteråt pratade vi, Fabian & jag. Och jag tänkte på dokumentären jag precis sett om Heath Ledger, om hans ständigt utforskande, öppna sinne & det plötsliga abrubta slutet, döden. Och jag tänkte på Tim Bergling, Aviccis, liv; drivet, konstnärsskapet, att vilja allt men inte förmå sig att finna balans, om döden som oväntat tagit Tim med sig i fredags. Detta med att leva vid gränsernas dyningar, kärleken & rädslan för hur ytterligheter gestaltas i sig själv. Jag känner igen mig så, deras språk är mitt eget också. Bjöd spontant hem Fabian på middag kommande vecka. Vi har varit bekanta länge men aldrig mötts på tuhand. Tror vi har mycket att tala om & Heath Ledgers öppenhet inspirerade mig. Att vilja ha ett hem fullt med samtal om det som är livets eld. Att inte göra det så stort, att bara våga möta människor, förutsättningslöst & fritt. Han tackade ja så på torsdag blir det intressant att höra mer om hur livet bland fler av Frankrikes fritänkare kan te sig. När jag kom hem från Birds tog jag kontakt med en person som håller på med kontaktimprovisation & efterfrågade en nybörjarkurs. Skulle vara kul om det blev verklighet.
Känner längtan efter utsikter, efter att vidga sig själv mer än den utveckling som drivs fram genom jobbet. Kan längta efter att vara omgiven av turkosa hav, varm hud. Att röra sig fritt, kanske springa på en ö bland frikostig växtlighet & sedan äta frukost på en litet enkelt café med nypressad apelsinjuice. Är det Grekland eller Italien jag ser? Undrar om jag kommer möta någon som det vore möjligt att göra detta tillsammans med?
Längtar också efter fjällmiljö. Att vandra i tystnad. Slå upp sitt tält. Somna med trygg förvisning om att naturen omfamnar en. Att få dra fram ett munspel. Lyfta lite toner, känna sig levande.
Veckan som inkluderat Östersund har passerat. Bra dagar om än vansinnigt trött första dagen efter att ha klivit upp halv fyra & sedan leverera hela dagen. Slutade med att jag sköt ut mig på första kvällen & tog ensamtid i hotellets spa-avdelning, liggandes på bastulaven & bara andades. Somnade innan kl. 20 i den fluffiga hotellsängen. Finns något skönt i att bli äldre & veta vad en behöver. Att agera på det med no fear of missing out. Liknande tema på fredagkvällen när D. hör av sig & undrar om jag vill hänga med på punkspelning. Hade ett fulltankat huvud efter intensiv arbetsvecka, valde bort punk för att istället träna, ta en lång varm dusch & i timmar ligga ensam hemma med Polly intill & läsa en roman. Kunde istället kliva upp tidigt på lördag morgon & dra iväg till Kåbdalis med Matti; säsongens sista utförsåkning. Vi njöt av att vrida ur det sista så; ett underlag som krämig sorbe, varma vindar, dimma bland topparna, varandra. Samtidigt svårt att släppa taget, så lätt att vilja ha lite mer snö, lite mer snabba il nedför bergen. Vänskapen vi har bara växer & växer. Finns under huden på den andre nu, att dela det mesta med den andre, syskonnära.
I torsdags hade jag ett möte som skakade om mig. Men, inget nytt. Det var på Arlanda. Plötsligt är det någon som kramar om mig bakifrån & jag känner direkt igen den famnen; John. Och jag står egentligen & pratar med andra men allt annat tonar ut. Vi håller om varandra länge, länge. Vet inte hur det kommer sig men vi är alldeles hudlösa & sätter ord på hur det känns att ses. Tror du nu på att vi alltid kommer att älska varandra? frågar han & kysser min panna. Jag ser på honom, djupt in i de blå ögonen, tar hans händer i mina. Har vi alls varit ifrån varandra tänker jag. Jag nickar. Nu vet jag, säger jag & fortsätter; jag trodde det inte, jag utgick ifrån att vi skulle tona ut som allt annat alltid gör. Tystnar. Känner en orkan av känslor för den här människan. Och han ser på mig så som en ser på något oerhört värdefullt. Och jag känner ju lika starkt för dig nu som jag alltid gjort, säger han. Och det gör fortfarande ont & det är svårt att förhålla sig. Och där är vi i ett ögonblick taget ur tiden & älskar varandra. När vi skiljs åt gör det ont i hela kroppen men det är intet nytt. Au revoir guldis. Vi ses när vi ses. Vi får fortsätta älska den andre men leva tillsammans, den chansen har passerat.
Veckan i stort & stunder som är kantas av hög energi, inre intensitet, ytterligheter. Motar konstant bort tankarna på P & har en stolthet som gör att jag lyckas hålla mig ifrån all form av kontaktsökande. Vill människan hellre välja annat fokus så är det så. För ovanlighetens skull är acceptansen inte långt borta.
It comes around.
Skriver de här raderna i ytterligare post-upplevelse. Skulle kunna sammanställas som en post-illussion-om-potentiellt-möjlig-kärlek. Är inte det minsta förvånad heller att det är just en skrivning (igen) om hur kärleksrelationer för det mesta är just en illusion för min del. Ska ändå nyttja kroppens känslominne & beskriva ett möte jag ändå inte vill ha ogjort #warrior. Känner mig lite som en krigare. Testar, slår mig, testar, slår mig. Antingen modig eller bara korkat. Tänker på Mattias; han brukar säga att han inte försöker skriva om det för annat än vad det är när han själv gör liknande utforskanden; han älskar att vara förälskad. Det är min egen sanning också.
Jag träffade P i förrgår & det blev ett av mitt livs bästa möten. Jag kan inte ångra det även om jag är mer ledsen efteråt nu. Jag kan ärligt skriva under på att jag aldrig varit så attraherad av en människa, rent fysisk som av honom. Känslan av hans läppar, att få tillgång till dem. Hans ryggtavla, ryggens muskler under mina händer, len & stark. Hela kroppen så centrerad, han blir till poesi under mig & i mig. Hans erkännande, bekräftande blick. Stundens dedikation, all frånvaro av skam eller skuld eller något annat som alltför ofta finns placerat av normer i kroppar & begär. Hans visuella begär, att bli så sedd & tagen av blick lika mycket som kropp, att lindas in helt i en famn som är större, starkare, i stor kontrast till min egen & helt vilja kapitulera för den, vara ägd. Att själv hänge sig till alla sinnen, känna hur varje del av sig själv koncentreras, känna skrattet bubbla fram genom bröstkorgen som en frigörande känsla av lättnad på något märkligt sätt. Att vilja vara exakt så nära varandra att inget annat ryms än rörelse & känsla. Att sedan falla helt utmattade i famnen på varandra, alldeles sjöblöta av svett. Ligga intill & kyssa hans vilande bröstkorg, linjerna där skägget ger hans ansikte skarpa konturer. Andas ut, andas in. Och på något vidunderligt sätt vakna till liv igen, kropparnas eget liv som tar för sig, som vill ha mer av den andres kropp, som plötsligt ger varandra mer. I den stunden älskar jag honom fastän jag inte känner honom. Jag älskar att vi existerar, att han rör vid mig exakt på det sätt han gör. Att hans doft är exakt som den är, att han ler genom ögonen när jag ser på honom. Ingenting håller jag tillbaka, inte ett uns av mig själv & jag tillåter mig alltså att älska en främling. Efteråt, en andra gång & några längre ögonblick senare somnar jag i hans famn en stund.
Dagen efter & med väldigt lite sömn i kroppen hör han plötsligt inte av sig. Och vi som haft kontakt varje dag ett par veckor hamnar i kommunikationsskugga. Det knyter sig i magen på mig & jag försöker att inte tänka worst case scenario. Drar till boxen efter en lång dag på jobbet, drar vidare till min fru & E. Kommer hem & går & lägger mig med en oro som slitit sig vild. Så, när jag ligger klarvaken under täcket ringer han. Klar, tydlig, ärlig. Han har en resa bokad till Stockholm i dagarna, bokad sedan länge. Där ska han möta en annan person som han haft skrivande kontakt med, en främling sedan några månader. En dejt med andra ord. Så har jag dykt upp som en alldelels oväntad överraskning & han har dragits med i en känsla & nyfikenhet. Och där har han befunnit sig i ett utforskande stadie av tillfälliga möten med mig & inte tänkt att det skulle dra igång så starka intryck. Samtidigt har han inte menat att såra någon, inte bygga några löften åt något håll. Det har gått så fort bara & nu ska han plötsligt iväg för att träffa någon annan & har precis haft ett möte med mig som var likt en översvallande tsunami. Jag kan inte döma honom. Det hade kunnat vara jag. Singel, utforskande, nyfiken som låtit mig dras med. Och varför direkt berätta om den andre som han ännu inte träffat som mer bara varit en tankefigur? Å andra sidan, nu när de ska ses blir hon verkligt & lika verklig är jag. Hur fan gör människor när de träffas för att inte såra folk på vägen? Hur utforskar en genom nya möten utan att gå för fort fram men samtidigt inte hålla sig själv tillbaka? Hur vet en vad som är en lagom nivå för att inte känna att det förväntas bli seriöst för snabbt? Jag frågar honom vad han tänker om det; han understryker att han är glad över att vi båda kastat oss handlöst över varandra, att just det har gjort våra möten starka. Varken jag eller han skulle kunna säga vad vi vill ha av varandra redan nu, vi är fortfarande främlingar. Skillnaden är att jag blivit uppslukad & har våra möten i fokus just nu medan han är på väg till någon annan. Så. Vad sker? Jag betonar att jag inte ångrar att vi setts. Men att jag backar undan nu. Vill han ha ny kontakt utöver att vi kommer att ses i boxen så är det upp till honom att ställa frågan. Vi lägger på. Och en känsla av ändlös trötthet & ledsamhet väller över mig. Hans händer känns fortfarande så tydliga i kroppens förnimmelser & jag finner ingen ro i mig själv under natten.
Den här morgonen, just nu är en dag som igen (som för bara några veckor sedan) är utan honom.
Funderar på vad det gör med en människa att bli avvisad så systematiskt. Under många år. Efter relationen med Fredrik som upphörde för snart tio år sen har det varit ett enda långt mönster av att bli bortvald. Ludvig & allt det där, John som mellan 2013-2016 hann göra slut tre gånger. Sen att ändå våga dejta men där tidigare Erik, Finn, Olle, Henrik, David nyligen & nu P - samtliga avvisar. Utan att hamna i en martyrroll bara se att det lämnat spår, gör fortfarande. Inte konstigt om ens anknytning löper amok. Behov av kärlek tar sig svåra utryck. Jag fattar verkligen att P utifrån min historia känns som en efterlängtad, stabil, ärlighet som jag hade velat få lita på & kanske i en framtid velat välja. Lätt att bli trött på att alltid köra sitt eget race & egna skuta. Trött på att leva själv & på att dejta. Trött på att göra sig sårbar & falla hårt när det går åt fanders. Att vara både självständig men också i behov att få luta sig mot.
Jag var i ett fantastiskt arkitektritat hus häromdagen. Högt i tak, mängder av ljus, ytor. Känsla av att ge också sinnet rymd att tänka fritt i ett sådant hus. En labradoodle, Siri, som låg intill mig. Och där översköljdes jag med en känsla av att det precis är vad jag önskar mig. Ett delat hem i ett ljust, rymligt hus med naturen intill, där jag & min kärlek vågar vara självklara tillsammans & där en fyrbent kamrat är vår följeslagare. Det hade varit lätt att se P där. Händerna med de fina naglarna runt en kaffekopp om morgnarna. Lätt att drömma, trist att vakna upp.
Intensiv arbetsdag som väntar. Nya leveranser. Nya uppdrag. Är föreslagen att ingå i Kvinnolobbyns Advisory Board för att arbeta fram Forum Jämställdhet & har också fått möjligen att som några få i Sverige få ingå i en arbetsgrupp för att utveckla tre modellregioner i landet, att utifrån Regeringens jämställdhetsmål förbättra upppdraget med jämställdhetsintegrering i varje led. Jobba, jobba, jobba. Inte sörja den vackra mannen.
Ser framemot boxen ikväll. Hade grymt svettigt pass häromdagen. Stark gemenskap.
Imorgonbitti, i gryningen reser jag till Östersund. Tillbaka torsdagkväll.
Free spirits of the world, forever united.
Varit lite post-konferens-känsla efter att Trygghetskonferensen avslutats. Finns något alldeles särskilt i att vara totalt uppkopplad med ett enda fokus under en längre tid; att vara ansvarig över allt från minsta detaljplanering till att tryggt leda människor som annars är vana att själva leda, allt från Sveriges inrikes - och justitieminister till regionens ledande politiker & Sveriges främsta feministiska debattörer. En lyx att vara den som leder, att tvingas vara skärpt & genomtänkt, att vänligt men bestämt styra med hela bandet & få en hel skuta att följa med. Att leda både scenen - och ha en hand över ett publikhav på över 200 personer.
Jag och David teamade riktigt fint. Han tog rollen som min sidekick & det var så skönt att ha honom intill, att kunna möta hans ljusa blick & lita på att han fanns där. Mysigt att dra iväg på egen tuhand afterwork efter konferensens första dag & någonstans känna att vi nog är på relationsnivå 2.0. Raka, rena, vänner.
Jag fick varmaste applåder när jag klev upp på scen när Morgan Johansson, inrikes - och justitieministern med all sin makt drog över tiden, lade en hand bestämt på hans axel & började fråga ut honom gällande hur det kommer sig att Sveriges ledande politiker satsar pengar & kraft på att förändra lagstiftning med ex. Samtyckeslagstiftning, högre bidrag till Sveriges kvinnojourer men utan att lägga ansvar där det egentligen bör ligga gällande att förebygga mäns våld mot kvinnor i nära relationer - ansvar på män! Vart är maktanalysen? Vart är mäns delaktighet & det förebyggande angreppsättet? Nuvarande satsningar är förvisso steg som också behövs men allena riskerar de att cementera en samhällsordning som inte ruckar på patriarkatet. Morgan kom minst sagt av sig. Här, några ögonblick från dagarna:
Speciellt då att ta emot blommorna som tack efteråt, att dra av sig kavajen, låta huvudet slappna av. Gav mig av, direkt till boxen.
Och där, möta P igen. Men, ska ta en update på det. Nämnde för någon vecka sedan att jag haft ett möte i boxen där möjligen något mer låg under ytan & lockade, pockade på någon slags ny uppmärksamhet. Inte varit helt fel ute. Häromdagen var det denne nya crossfitkamrat som föreslog att vi skulle ses torsdag, & jag hakade på idén. samma dag som jag skulle avsluta konferensuppdraget som moderator, visste att jag skulle vilja fira livet den dagen, få släppa veckor av fokus för en stund. Vi möts alltså redan i boxen för gemensamt pass, han föreslår sedan spontant middag direkt efteråt & jag ler vid tanken på den mycket intressanta klädkombinationen tränningskläder vs kavaj över axlarna i brist på annat när vi går direkt & äter. Mersmaksgivande samtidigt att bjuda på sig själv så, det här är vad du får. En person som konstant rör sig mellan just kavaj & jobbfokus till träningens frigörande puls.
Första mötet utanför boxen & jag får skärpa mina sinnen totalt för att ta in vad det här är för slags människa, för att ta in & försöka greppa. Han ger mig ett närvarande intryck, lugn & aktiv på samma gång. Känns vaken, eftertänksam som person, mysig & det är något i honom jag vill ha mer av. Så. Jag drar bara hem sen, duschar & cyklar hem till honom. Och, blir kvar där till långt in på natten. Och vi hinner gå från bekanta i boxen till händer över den andre. Det är så intressant! Att verkligen inte veta vad som finns i mötet, att inte kunna läsa fram hans intentioner, att vara så främmande för varandra men ändå ana att vi båda genuint vill närma oss på något sätt. Jag vet ju ingenting egentligen. Om hur han är. Tänker mycket på det här med möten, hur vi kommunicerar på så många sätt. Vissa är mer verbala & vältaliga än andra, andra kommunicerar genom att lyssna riktigt bra. Han förvånade mig lite. Eller. Kanske mest är olik mig. Eller. Just allt det jag inte vet (än) bara. Han tycks inte särskilt fysisk av sig (å andra sidan är jag väldigt fysisk, i andra änden av en ytterlighet, gärna direkt för att försöka läsa en annan människa genom fysisk beröring. Nästan hellre fysisk än verbal) medan han höll sig mer på sin kant medan vi talade, då lyssnade han nyfiket. Sedan tystnade han & spontant kysste mig. Bara sådär. Och transformerade sitt språk på nåt vis. Tog plats på ett nytt sätt. Och jag som brukar leda & driva kunde släppa kontrollen lite. Och mitt där & då i allt utforskade insåg jag hur mkt jag älskar nya möten. Just för att det ger så mycket insikt & lärdom om sig själv. Och så tacksamt att få ta del av människors sätt att transformeras, formas till annat framför ens ögon. Kändes lyxigt att vara i hans fokus så. Intressant ordval kanske men det kändes just så. Och ja. En utmaning nu att bara låta det ta sig en organisk form härifrån. För att få det en aldrig haft behöver en göra på sätt en aldrig gjort.
Det blev inte många timmars sömn den natten men trots det spann efterföljande dag på med bra energier. P dök upp när jag slagit mig ned på café för utanför-kontoret-jobb & slog sig spontant ned brevid mig. Fick fler timmar ihop. Sitta intill, gemensamt kontorslandskap. Spanade på honom där han satt i sitt fokus. Han har ett utseende som jag bara älskar & det var, är trixigt att inte veta hur en får vidröra en annan människa. En gång är inget frikort till nytt möte. Vi skiljdes åt med idé om att ses snart igen. Och igårimorse möttes vi åter, i boxen. Svettiga, starka. Och jag blir alltmer nyfiken. Det nya att göra för att vända årets senaste negativa dejtingtrender är väl att bara chilla, tillåtas att mer ledas för ovanlighetens skull, what a challenge.
Sara frigör sig under lördagskvällen från hemmet & småbarnslivet & får en utandning tillsammans med mig. Vi möts i löpning, i en bastu & somnar tryggt intill varandra i min säng. Systerskapet alltså. Så speciellt det är. Att ha blivit tilldelade varandra i det här livet, tillhör verkligen. Kommer alltid finnas.
Dricker morgonkaffet ihop, planerar inför kommande gemensamma resa. Vi ska tillsammans med Vera åka till Budapest & fira modern som fyllt 60 år. En total överraskning. Modern vet inget. Och resan närmar sig. Har nytt pass här intill mig. Boende bokat. Planer smids.
I övrigt. Livet är så organiskt, en enda konstant rörelse. Malin & hennes kärlek fattar beslut om att A-K ska flytta upp till Luleå, Månlivets kärlek ska dra till Gambia för en tid, min Martin samlar kraft för att faktiskt lämna Norrbotten & flytta vidare till Dalarna. Och jag som nyss sålde min bil för att flytta till Göteborg vill plötsligt stanna kvar här, bland de mina i denna del av landet.
Jag har också haft äran att bli nominerad till ett hedersvärt uppdrag, nämligen att sitta i RFSL:s förbundsstyrelse. Högsta nationella organ för hbtq-frågor i Sverige. Valet avgörs på kongress i Skövde 11-13 maj. Jag hoppas innerligt att det går vägen.
Jäntelagen
Du ska tro att du är något.
Du ska tro att du är lika god som alla andra och alla andra lika goda som du.
Du ska tro att du är lika klok som andra, ibland klokare.
Du ska veta att du är lika bra som andra. Om du vet att du gör ditt bästa, kan du uppskatta dem som är bättre.
Ibland vet du mer än andra.
Du är inte förmer än andra, men du är enastående som alla andra.
Du duger till mycket.
Skratta åt dig själv och din värld – det gör dig fri.
Du ska tro att många bryr sig om dig.
Du ska tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem.
VARFÖR? För att du är någon, en som behövs!
Life is life.
Påsken levererade över all förväntan. Smidig roatrip t/r, berg, utsikter, utförsåkning, åkning på längden, vänskap & skratt (skrattat mer på några få dagar än på hela förra året), dyk i rötter, återupptäckande av relationsband, av nya band till mitt fantastiska kusinbarn Anna. All in outdoor, all in sol & fräknar. Kände det som att jag levde min dröm. Mysiga tidigare morgnar bland släkt & vänner, intensiva utomhusdagar som alltid efterföljdes av bastubad, av historieberättande under ledning av min faster. Att knyta an till rötter gör något för känslan, att tillhöra. Att dela en sådan plats med vänner fördjupar det vi möts i & är tillsammans. Kände mig inte det minsta redo att återvända till Luleå sedan. Lyckades helt logga ur mig själv från måsten, från inomhusliv & officiella uppdrag. Ville helst fortsätta vara utomhus, tillhöra denna tribe av människor, få känna mig organisk, att få flöda fram. Att leva fjällnära. I fjällväder.
Känner hur stressen kramar om bröstkorgen direkt jag sätter mig på bussen hem från Umeå efter pausnatt hos Matti. Och den ökar i takt, pulserar i öronen så fort jag går till kontoret. Inte för att jag har en tight deadline, inga krävande leveranser, inget mer än det vanliga uppdraget som alltid är expertis, sakkunskap. På jobbet går jag in i min sakliga roll. Om än jag mer åren blir alltmer explosiv är det saklighet som driver det professionella framåt. Får fin feedback från en kollega som jag själv beundrar. Hon säger att hon ser mig som sin coach, att jag hjälper henne att driva processer mer strategiskt, hjälper henne att gå från känsla till processorienterade uppdrag, att gå från det personliga till mätbart uppsatta mål. Det är inte jobbet som stressar mig egentligen. Det är något annat. Det är nog inte heller nuet utan stress som legat länge & pyrt, som tagit plats när jag slappnat av & loggat ut. En konst att lära sig se vad som är vad, att ta hand om det.
Träningen får mig att vara i nuet. Att kriga mot vikternas motstånd. I Boxen finns likasinnade om än med säkerligen högst olika ingångar till det mesta. Men, där & då i stunder av svett är vi varandras jämlikar. Och där & då under ett av tillfällena av svett, hängades i en pull-up mötte jag en blick som var i liknande fokuserat tillstånd som jag. Och vi skrattade med varandra. Kanske spelar det mötet ingen roll eller så gör det. Vi har börjat mötas i Boxen. Han lägger femton kilo på min rygg för en viktad planka & jag maxar tiden, eftersträvar nytt personbästa & jag lägger tjugo kilo på hans ryg & han antar utmaningen. Vi börjar skriva till varandra & jag har ingen aning om vad vi är ute efter. Kanske ingenting eller så kanske är det något.
Känner mig nöjd över att D fuckade ur, lite tacksam. Det hade inte varit en bra matchning. Nyttjar nya möjligheter till att inte tillhöra, att få begära & vara öppen & slå på & slå av mig själv lite hursomhelst.
Mallamåne är här & jag ser framemot mina kvinns i eftermiddag.
Gäller att fylla stunderna med det bästa som finns!
