Du är bäst. Vi är det.
Sätter mig vid datorn & ler när jag ser sidan som är uppe. Olle som tidigare i eftermiddag läste på om kattens språk. Känns som att han är den person av alla jag kan tänka mig skulle söka upp en sådan sida. Lika nördig som jag på detaljer, ser det intressanta i sådant som somliga andra kanske tänker är onödig information. När Polly förföljer honom, gnider sig nära men samtidigt viftar på svanstippen så vill han förstå vad hon säger. Och jag fortsätter att förundras över honom. Över hur det känns att vara med honom. Alldeles hemma. Lite som en dröm. Klyshigt men sant. När jag är med honom tycker jag som bäst om mig själv. Han har ett sätt att vara närvarande på, följa upp varje tanke. Vara på riktigt nyfiken, inte bara för att det ska ge honom något tillbaka, inte beräknande eller bara artigt utan för att han utforskar. Jag vill rymma med honom till en egen, avlägsen plats & få vara med honom där tiden inte spelar någon roll, där vi fick vara tidlösa ihop. Med Olle är det samma slags frekvens vi båda tonar in på rent kommunikativt. Som om vi går i samma toner, energinivåer. Även om vi inte känt varandra särskilt länge så har vi känt varandra intensivt. Större doser varje gång, många morgnar med morgonrufs & delat morgonkaffe. Olle har varit i Luleå för ett jobbärende idag & därför tog vi chansen att ses. Jag slutade tidigt, ville inte dra benen efter mig utan utan ville få chansen att spendera eftermiddagen tillsammans. Mysigt att laga middag ihop, att prata om allt. Och vi pratar verkligen om allt. Mens & skomärken, sex & träning, inredning & känslor. Allt, högt & lågt. Att vara med honom men inte längre röra vid honom är speciellt, ovant. Det är enklare än väntat ändå & det för att han inte ger mig en enda förhoppning om att vi två kan finnas på andra sätt än som vänner. Och då inte som vänner som ligger med varandra, eller som ens sover över. Vänner, lite mer så som jag anar att många andra förhåller sig till vänner. Olle påminner mig om viktiga värden i livet. Om närvaro, om dedikation & hur jag tycker om att må tillsammans med andra. Han påminner också om leken i mig själv, om att unna sig & inte vara så hård. Den människa som vinner hans hjärta är en lycklig själ. Klart som fan att jag önskar att det vore jag. Att han kunde se mig med en lite annan blick. Känns nästan svårt att relatera till att det fanns en tid för inte så länge sedan då han mer än gärna sträckte ut en hand i tid & otid & rörde vid mig, som han var hungrig & förförde mig, som masserade min kropp med största hängivelse & gjorde mig alldeles rörd, rent själsligt. Det är annat nu. Det viktiga är att han finns kvar. Att vi får finnas. Jag tror han är en av de bästa jag mött. Någonsin. Känslan är att han gör mig rik.
Jag och A träffades igår kväll. Detta efter att jag lämnade in slutrapporten! På rikt! What a halleluja moment. Livet återvände utan stress. Berget som legat över axlarna gled åt sidan. En nästan overklig känsla. Jag drog ut till skogen & firade för mig själv med ett trailpass & lite backe. Sedan hade jag föreställt mig att få bli sexuellt berörd & förförd av A men nej, så blev det inte. Vad än det är med honom så blir jag inte klok på det. Varken det att jag förstår honom eller mig själv. Och jag sa det igår, att jag upplever att vi tonar in på helt olika kanaler. Talar med samma ord ibland men fyller dem med olika saker. Ser på världen från olika utkiksplatser. Jag som brukar uppleva mig själv som tydlig känner mig helt otydlig med honom. Otydlig, inte verbal alls. Som om jag inte vet hur jag ska tala eller förhålla mig. Precis som om våra språk är själva barriären. Han kan tala om ett ämne som är intressant men ändå finner jag inga ingångar in i samtalsämnet. Underligt. Helt nytt. Varför intresserar han mig? Jag tänkte på det igår, hur han på ett väldigt fint sätt bjöd hem mig. Gjorde mig en kopp te, bredde om mig en filt bredvid honom i soffan. Hans fina hem. Så genomtänkt & fullt av vackra saker med personlighet. Utsikt över Luleå älv. I ett område bland höginkomsttagare. Bara det, en slags kulturkrock. Och hur han inte når mitt intellekt. Väcker det inte. Jag blir genom det ännu mer kropp & lust. Stänger ned sinnet & slappnar av rent fysiskt. För det är ett faktum att hans närvaro gör mig sugen & vaken i kroppen. Just avslappnad men också nyfiken på att möta honom så. Men nej. Han var mysig, masserade mina vader, pratade om en massa saker & jag lyssnade halvt. Undrade hur han kunde vara så lugn i allt, hålla händerna ovanför kläderna. Allt var lite märkligt, hela besöket. Precis innan jag sa att jag skulle gå öppnade han upp sig, bekände färg & lust. Men inte så att den var svår att hejda. Inte som jag, som går igång & vill ha mer direkt. Istället kysste vi varandra hejdå & på möjligt återseende & jag landade hemma i min egen säng, måttligt frustrerad.
Sedan vaknade jag denna gryning med en bilkörning till Haparanda som väntade. Och kände ett slags fortsatt sug efter honom. Och jag begriper ingenting. Vad är det jag är sugen på? Jag kom under bilfärden fram till att jag vill hänga mer. Han har ett sätt att röra vid mig på som jag inte kan låta bli att vilja utforska mer. Och det kanske är en nyfikenhet, helt grundad på ett test för att se som om jag kan få honom alldeles sjövild av begär? Är det så banalt & djuriskt? Kanske. Intressant. Allt det här med A är en speciell historia. Jag som trodde att jag går igång på intellektuellt stimualans som nr ett har fått en käftsmäll. Det här bevisar något annat.
Det blir sådana kontraster. Att möta A som är så olik mig till att möta Olle som dansar helt i takt med mig. Vi skrattade åt det tidigare i eftermiddag O & jag. Att det just är så enkelt med oss. Hur vi talar & rör oss. Och det är verkligen fint. Kompis.
Kommentarer
Trackback
