mellan raderna.

Haft en levande pulserande fors av idéer ikväll. Spontana drömmar om att i sommar ge mig av på cykel i utkanten av en fransk stad (tänker mig en soligk kvällsidyll) med en cykel av lätt aluminiumram, nogrant packad med tält & bredvid mig en Olle vars långa ben får hans cykel att nästan flyga fram. Och fjällvandring, har spontant beställt ett par nya vandringskängor, bara sådär. Som ett försök att konkretisera en ännu abstrakt längtan. Åter igen ser jag framför mig att jag inte gör min vandring ensam. Att hans guldgröna ler i närheten. 

 

Så skriver vi lite till varandra Olle & jag medan Frankrikes presidentval ljuder i bakgrunden, medan jag slött försöker strukturera i rapporten. Jublar i sinnet när Emmanuel Macron, Frankrikes nya president håller sitt första anförande som president & han lyfter att han vill föra en moralisk politik, bygga på gemenskap & demokratiska grunder. Jag får driv & framtidstro. På världen, på det som är större. 

 

Men jag får en kalldusch av vad Olle skriver. Vänliga ord men reserverade, liksom inkapslade i distans. Och han vecklar ut orden. Hade vi setts denna kväll hade han inte velat skapa verklig närhet med mig, inte vidrört. Hade beslutat sig för att att skydda sig. Inte känna mer. Inte djupa.

 

Och det gör mig sänkt som en jävla sten mot botten. Jag kan spela förvånad. Men innerst inne är det medvetet, jag visste redan. Vad låtsas jag som? Varför vi körde rakt in i den andres hud & rakt under var för att vi både ville välja varandra. För att han fick mig att känna mig vald. Nyss. Men inte nu. Inte längre. Han har slutat välja mig. Som att vara någon som knutit en binder hårt för ögonen så ser jag. Emotionellt trögtänkt brukar jag tänka om mig själv ibland. Att jag fattar. Men väljer att inte se vad jag förstår. Att sanningar ofta gör mig mer ledsen än min egen lögn. Men frågan är om det stämmer, egentligen? Varför investera i något utan framtid? har han öppet resonerat kring under veckan. Och jag har lyssnat men ändå inte lyssnat. Känner mig med ens lite dum. Att jag fortsatt hoppats. Hoppats på vad? På riktigt? Barnfrågan HAR INGA lösningar. Bara olika vägar. Åtskilda. Tanken på att han aktivt hade valt att inte vara nära mig är det svåraste för mig att ta. Det är som att bli nekad att få bli lyssnad på, att bli sedd. Närhet är ett språk jag värnar högre än det mesta annat. Samtidigt är han så klok, så rationell i sitt tänkande nu att jag vill sluta lyssna. 

 

Och maj månad. Dåligt omen. Det är ju min kärlekshelvetesmånad. Det cykliska mönstret av uppbrott & separationer, år efter år efter år. Förvånad?! Givetvis inte. Men någon gång vänder det väl. Trodde jag. Som en naiv som gång efter annan tror sig kunna flyga men faller. Skitsamma. Så mycket motstånd i att acceptera bara. Att låta det här upprottet ske. Att med andra ord upphöra att göra motstånd, inte hålla fast längre utan se det snabba sönderfallet. Kunna börja om som om han aldrig funnits. Som om han inte berört, inte mått så bra i mig själv i hans närhet. Han har funnits så kort tid i mitt liv, kan snabbt suddas ut. Eller? 

 

Jag skickar rader tillbaka. Om att jag faktiskt fattar nu. Och att jag vill vara ifred. Han förstår bäst när han pratar, när han med verbala ord får chans att resonera. Och jag förstår mig själv bättre när jag skriver. Och ärligt talat är det inte lättare för mig att slita loss honom ur mig om jag hör hans Olle-karaktäristiska dialekt & egna uttryck som han är så full av.