Signalfel i hjärnan
Två dygn sedan ord lades fram som markerade ett före & ett efter med Olle & mig ringer jag honom. Han har hört av sig med några rader här & där, velat få prata lite mer då jag lade på abrubt i örat på honom senast då jag blev alldeles för ledsen för att få fram ett enda ord.
Jag har inte fixat att höra hans röst, istället skrivit att jag hade varit beredd att se geografisk distans som en möjlighet till kvalitet istället för hinder, hade velat utforska så många fler nyanser av dina tankar, varje milimeter av din hud, dela stort & smått, drömma ihop, utmanas i tankar som krockar & sedan bli sams igen. Bli världsbäst på att brotta ned dig & på att härma dialekt med kärlek.
Det är svårt att säga varför jag släppte in honom såhär raka vägen in i mig själv. Varför det kändes rätt. Det är som om min egen magkänsla har förlorat sin kompass & lurar mig helt åt helvete. Att plötsligt vara utan honom känns direkt brutalt. Jag inser också att jag legat på bristningsgränsen utifrån stress alltför länge, för mycket jobb & för lite vila. Olle är fantastisk med sitt lugn, sin vänlighet som liksom omfamnar även den som är i hans närhet så att en själv känner sig omfamnad även då han inte rör vid en. Och hans sätt att lyssna, att finnas. Från ingenstans dök han upp & kom precis i rätt tid, exakt då jag behövde honom. Han ville se & han fick se. Han ville omfamna & han fick det. Första gången jag träffat någon & upplevt behov av att få luta mig mot, att erkänna för mig själva att jag inte orkar projektleda allt, att jag också vill guidad, omhändertagen. Att han skulle berätta godnatthistoria, stryka mig över håret tills pulsen gick ned, då jag vaknade upp igen & upplevde hur hans stillhet också kunde förvandlas till hunger & lekfullhet. Och i det stora hela, trygghet. Sexuell trygghet, emotionell trygghet då jag upplevde att han prioriterade & valde på ett sätt jag var ovan vid. Men som gav mig känsla av långsiktighet. Så till den grad att jag blev alldeles lugn & trodde att vi hade all tid i världen. Så ska han försvinna & jag känner mig som om mitt inre barn, sårbarheten, blir övergivet. Helt bisarrt men så känns det. Och kvar har jag bara sett berg av jobb som återstår. Och allt det här blir en enda stress, har lett till näsblod & yrsel alldeles för många gånger, minnesförlust & verklig rädsla över vad fan det är som händer? Akuta signaler om att bromsa. Hjärnan går på högvarv & det är farligt. Har suttit ned & gjort allvarliga funderingar. Försökt förstå vad som egentligen orsakar denna inre stress. Rädslor över att inte räcka till? Prestera nog bra? Inte duga? Alltid lätt att se vad som stressar. Ex en deadline. Men varför gör en deadline en så stressad? Svaret på varför kan nog lösa en del. Upplevelser av att försöka räcka till överallt. Men orkar inte. Vill inte. Beslutade mig för att gå ur styrelsen för SADB, mitt nationella engagemang för mänskliga rättigheter. Det tar så mkt mer tid & kraft än jag har att ge. Och det tar mer än ger. Känns som en sten som lossnat. Och avsade mig förfrågan att sitta i styrelsen för Lesbisk makt. Nu ska allt bort, allt som innebär sociala uppgifter & förväntningar på fritiden. Hårdprioritera. Hjärnan måste få vila. Måste skapa balans. Obehagligt att akut behöva kasta sig ned under täcket, stänga av ljud & ljus för att minimiera intryck & först då lyckas få ned pulsen som skenar åt helvete.
Att knyta an till en människa & sen bli lämnad av denna människa stressar också. Att vara osäker, inte kunna landa & vila & få känna sig vald. Att bryta upp från relationer som betyder något. Ikväll i samtalet med honom kände jag mig som en trött eldsprutare. Rakt på sak men utan humor.
Jag: Helt ärligt, för mig, utifrån att jag är ledsen & önskar annat så tycker jag att det är ett helt idiotiskt val att du väljer bort mig för ett barn som inte finns. Och vad ska du göra härnäst, ge dig ut & söka andra, skriva i pannan på dig själv att du är på jakt efter kvinnan i ditt liv som vill ha barn imorgon?
Han ler lite. Jag ler också. Mitt i allt det här. Han hör min ledsamhet. Ironin. Det finns ilska, sorg, uppgivenhet. Jag fattar det inte, hur han fungerar. Han resonerar som från ett annat solsystem. Lever i en framtid som inte finns. Jag är nu, här.
Och jag förtydligar; och vänskap. Hur i hela världen tror du att det vore möjligt? Jag är den sista människan på jorden som skulle stötta dig när du träffar en ny. Den sista! Jag stöttar dig inte i det & jag tänker inte låtsas som det heller. Klart jag är din vän men egentligen mycket mer. Och det är mycket mer jag vill vara.
Han lyssnar. Kommer med egna tankar. Inser det paradoxala. Omöjligheter i att få allt. Vrider & vänder. Men är ändå i det stora hela landad. Det blir inte mer. Inte mer kärlek. Det är fullmåne. Allt är små, små steg. Och jag har nya kängor. Fantastiska sköna vandringskängor som känns som en livlina, något som symboliserar att annat kommer. Tider med fria utsikter. Samtidigt gör dem mig nedstämd. Att fortsätta ensam vandring lockar så föga. Men jag fattar att det får bli så fastän jag inte det minsta vill acceptera det. Kära Olle. Det här blev ju inget bra alls av oss. Tänka sig. Så fel vi båda hade.
