Löparens hjärta.
"Det är roligt att jobba med människor som brinner för det de gör & som är ensamma i sina kroppar många timmar varje dag. De formas av träningstimmarna i skogen eller på fjället, och i det förstår jag dem" - Markus Torgeby, ur Löparens hjärta.
Jag läser boken för andra gången. Närvaro, den egna relationen till sig själv & varför en springer är inspirerande.
Och det är bra med påminnelser. Också om hur han resonerar så öppet kring relation till mat & fixering vid olika dieter & strängt hållna förhållningssätt till sig själv. Jag ser mig själv, ser vänner i det här. Hur vi genom åren drivits & till viss del fortfarande gör av vad som är bäst & renast, hur det drivit kroppen, sinnet till panik ibland. Till självdestruktiva beteeeden istället för att släppa tankens kontroll där huvudet egentligen inte alls har kontakt med hjärtat. Och istället känna in vad kroppen vill ha & behöver. Vad som på riktigt får oss att fungera, att kunna vara bra människor. Författaren flyttar under några år ut i skogen, bygger ett hem i en tipi. Behöver minska inflationen av alla intryck & vill göra livet tydligare. Fryser du får du själv ansvara för att göra en eld. Blir du mörkrädd får du själv se till att göra upp med den rädslan & vara din egen omfamning & trygghet. Lugnet på insidan, det som kan ta plats när en själv tillåter sig att inte påverkas för mycket av andra & annat. Jag relaterar så starkt till en sådan flykt från samhället. Från samhället som en själv lever i, påverkas av & formas med. Hur jag själv springer iväg & tror att vissa saker är dödsviktiga. Som min rapport som hägrat över mig länge nu. Jag tillåter den att definiera mitt värde som människa. Lyckad eller inte, bra prestation eller inte. Jobbet blir min kostym & min livsrustning. Och det är klart att jag älskar den kostymen. Också. Men ska den äga mig? Och människor som inte vågar vara sårbara inför varandra. Föds ensamma, lever som ensamlöpare, dör ensamma. Och det gör vi väl alla till viss mån. Men det går att knyta an, att dela sin livsresa också. Bjuda in andra till en själv, vara nyfiken på hur andra resonerar & har det. Varför lägger vi så mycket prestige i sådant? Att vara vårt bästa jag åt alla håll? Försäljning av socialt kapital på marknaden? Sådär vill jag inte hålla på. Upplever att mitt eget sociala liv tagit många steg tillbaka utifrån mängd & upplevelser av att påverkas av andras förväntningar & krav. Vi som är kvar, vi tar varandra som vi är. Uppskattande, fortfarande med nyfikenhet & respekt. Ibland blir det ensamt när de nära blivit färre. Men det är okej. Då är den ensamma tiden i skogarna, springandes längs sjöar & gator utrymme att växa lite mer på insidan. Att skala av intryck. Låta den egna formeringen växa.
Idag är det Luleå Stadsmara, en hejdundrande löparfest. Jag ser att jag råkar finnas med på reklamen av tävlingen, som en i första startledet då jag själv tävlade för något år sedan. Vilket sammanträffande. Den påminner mig om att löpningen funnits med ett tag nu. Jag ska inte tävla i år. Det har varit så mycket prestation på andra områden på senaste. Just nu är löpningen mestadels min egna frizon, där jag andas & inte mäter mig med andra. Däremot ska jag stå bredvid & kika. Träffa min mor, Elis & Loke. De här tvillingarna har tagit sig in i mig nu. Det tog ett drygt år men nu älskar jag dem som Vera. Det är rikt på insidan att få uppleva. Lokes lilla hand som söker sig upp mot mig när vi ses. Det fina i att se hur denna ettåring direkt börjar söka efter Elis om tvillingbrodern hamnar bortom uppsyn. Ett fascinerande nära band de har. Aldrig varit ifrån varandra.
Ikväll ska jag äta middag med kvinnsen som jag är beredd att dedikera kommande års gemensamma liv med. Jag är all in. Inspireras av Markus. Att fatta beslut & bara göra. Bryta ett mönster, göra nytt. Senaste gången jag delade liv & verkligen släppte in en annan människa var under tiden med Ida. Hon flyttade sedan söderut i början av 2012. Det är fem år sedan. Jag kan det här med att leva ensam.Jag behöver inte mer tid såhär. Inte just nu. Jag vill ha något annat, något nytt. Det är min beställning till livet, att skriva vidare på lite nya sidor. Mer rotande, byggande, i någon form av tillsammansskap. Håller tummarna att samtliga kvinns vill. Jag vet att det är H som tvekar. Ändå har vi ett drömhus inom räckhåll. Egen trädgård, öpppen spis, bastu. Tyvärr räcker inte två månadslöner för att ha råd. Vi behöver att samtliga är med. Och det vore ju en dröm. Systerskapet.
Kommentarer
Trackback
