mellan raderna.

Det var skönt att komma ut till Brändön, att efter en natt då jag sovit utan Olle & inte sovit alls byta miljö. Landa i huset på landet, få fullt upp med kidsen. Så förvirrad. Så mycket tankar. Loke i min famn, jag som försöker sätta mig in tanken om att det hade kunnat vara en egen Liten. Är det ens möjligt att överväga? Skulle jag kunna vilja det? Välja ett helt annat slags liv. Tanken tar mig ingenstans. Inte till annat än att jag inte vill att han ska försvinna. Vi talar länge den kvällen i telefon. Om stort & smått. Om barn. Är det värt att kasta bort den här känslan vi nu har tillsammans? Kanske är jag själv naiv men jag tänker att vi kan fortsätta ses. Låta tiden visa lite mer. Oavsett vad så är vi relativt nya för varandra & bortom alla beslut kring annat än att välja varandra kan jag inte vara än. Jag behöver börja i detta. Lära känna, se vad mer vi två kan vara. Att dra in störe ödesdigra beslut redan nu är som ett stort slukande svart hål. Jag tror dock att han inte är lika naiv, inte lika sugen på att lägga locket på.

 

Kvällen med mor blir fin. Och sedan blir det många långa samtal med Tobias & Sara. Avklädda tankar om olika livsval, om barnfrågan. Om hur deras liv har blivit. Om hur lite vi kan veta om framtiden. Om vad som är rätt. 

 

Att somna bredvid Vera som snart lindar sina armar runt min hals är välgörande.

Om natten drömmer jag att någon försöker tvinga mig att mitt i en bäcksvart natt kasta mig ut från ett flygplan. Skakar på huvudet när jag vaknar. Så symboliskt. 

 

Lämnar Vera på förskolan & blir påmind om att mitt liv inte kommer att vara barnlöst. Hur än jag väljer. 

Och när jag senare mitt mellan möten rör mig i solen slås jag av att jag ändå tycker om mitt liv som det är. Med min rörelsefrihet, självständighet. Att inte behöva förhålla mig till andra i särskilt stor utsträckning. Att jag får lov att vara ensamräv som ibland delar med sig vid väl valda tillfällen. Jag kan inte förneka att tanken om barn, som i min tankelek; barn med Olle vore en stark förlängning av en kärleksförklaring, ett evigt förbund. Att den tanken lockar när jag vissa stunder, mer än andra längtar efter att landa & ankra i en gemenskap. Att välja sin människa. Det är dock inte riktigt en lockelse, mer som en idé till förankring. Men det skulle lika väl & mycket hellre vara en gemensam stunga eller en enande resa till andra sidan jorden. Och jag begriper att vi två, Olle & jag inte drivs av samma intentioner. I och med mötet med mig, i känslan av kärlek har han på allvar förstått att det är barn han ser i sitt liv. Barn med sin kärlek. Och i min dröm om en kärlek ser jag frihet i gemenskap. 

 

Jobbar alldeles för sent igen. Dövar väl. Insikterna gör mig ledsen, tung. Mitt liv är bra. Men jag ville dela det med den här personen som från ingenstans dök upp med sitt lugn & närvaro, som vågade se mig helt & hållet. Som har uppmuntrat mig till att aldrig göra mig mindre än jag är, som istället uppmanar till sparring & brottning & kärlek.