mellan raderna.

Tydlighet, även om dess innebörd gör ont, är ändå bättre än ovisshet. 

 

Oavsett vart jag är i min process med de stora livsvalen så har Olle klivit av vår kärleksrelation. Den är, enligt honom själv, avslutad & transformerad till vänskap. Han vill gärna vara med på min fortsatta resa men då vill han stå bredvid. Inte vara medskapande. 

 

Vissa saker kommer jag aldrig förstå. Hur en människa lyckas att rationalisera bort känslor på det sättet. Det stora som ena stunden är trängs aktivt undan för logiska alternativ. För en känslomänniska är det lätt att tänka destruktivt nu, att göra efterkonstruktioner av att hans blickar, beröringar & skratt inte fanns där på riktigt. Att det aldrig fanns. Enda sättet för att kunna förstå varför allt det där plötsligt är borta. Men, jag vill inte göra så. För min egna sanning är kanske inte heller någon annans än min egen? Och Olle har känts varm & ärlig hela vägen. Jag vill fortsätta tro att det är så. Men att han är annorlunda, gör andra val som gör oss olika. Vissa saker kommer jag aldrig förstå. Att det bara är så.

 

John stängde av mig just så, Erik gjorde, Olle gör. What a halleluja moment. De goda referensramarna, tron på att kärleksrelationer är värda att satsa på känns högst bristfälliga. 

 

Eller så är det ingen som riktigt förstår sig själv men agerar ändå. Litar på tankar som tycks vara rätt. Och där möjlighet till retur på den tanken aldrig kommer. Sagda ord blir lagda & blir till livsval. Tänkte på det häromdagen när jag & John plötsligt fick syn på varandra i den gemensamma matsalen på jobbet. Hur han stannade upp. Hur han satt ned & bara såg på mig. Öppen blick. Alldeles för länge satt han så. Han såg så ledsen ut. Jag undrar vad som grep tag i honom? Vad han kanske plötsligt tillåter sig att minnas igen? Ögonblick av minnen som finns. Som sedan bryts genom den aktuella verkligheten. Vi är borta. Det är snart ett år sedan det tog slut. Jag minns hur jag första månaderna utan honom räknade varje natt som han inte fanns intill. Och hur de första nätterna blev till dagar, veckor, månader. Nu snart till år. Och båda har vi nog lärt oss massor sedan dess. Om vad vi vill ha. Och inte. 

 

Olle har dock varit transparent, öppen hela vägen & han känns inte självvisk som de övriga. Han väljer för något större. Och ett sådant val kan jag ändå förstå. På något sätt ändå driven av känlsor trots det rationella. Hans bild för hur livet bör se ut är mer för framtida bruk än just nu.  Kanhända blir det så att vi möts en gång om året för uppdateringar. Han som efter ett tag har med sig barn, sin kärlek. Eller så tonar vi ut. Glöms bort & blir till ett vägskäl som fanns en gång.