mellan raderna.

Ingen vet vad som som sker imorgon. En stor del av mig bara önskar att han kunde släppa tankar om barn, att se att den idéen bygger på att försöka nå eller forcera fram en abstrakt bild av framtiden medan jag är här, nu, varm & alldeles verklig. Jag fattar att människor drömmer om barn. En dröm som tar över, som tycks viktigare än nuet. Lika mycket som jag förstår mig själv & andra som inte vill ha barn, med allt vad det innebär. Samtidigt respekterar jag hans val, det visar på hur självständig han är. Har han en dröm som är viktig så vill han i den mån det går kunna följa den. Det är fint. Det är bara vemodigt att jag inte passar in i den.

 

Jag ser vad den gör med oss, barntanken. Somliga får lyckosam utdelning, ensamma eller med andra. Andra får det efterlängtade barnet men ett helvete med övrigt inblande vuxna. Liv som för alltid förändras. Jag känner mig urvriden, som tömd. Kan inte påverka det här händelseförloppet. Att vara mer än mitt i-livet. Inte längre ung, när allt kan ta sin tid, låta framtiden utvisa. Biologin gör sig påmind, stress över beslut som måste fattas nu för att inte riskera att aldrig kunna fattas. Begriper att frågan om barn inte bara skedde i min förra relation, i denna som jag önskade nu utan att det kommer att fortsätta. Stora frågor, vattendelare, separation mellan människor, att vara åtskilda när drömmar inte möts. Det blir nästan till matematiska ekvationer; Vad ska investeras? Hur mycket? På vilka sätt & vad är det värt? Vilka resultat vill vi uppnå & i vilka former?

 

Jag önskar att jag fick fortsätta kyssa hans ryggtavla godnatt. Att vi vore enkla. Att morgondagen inte betydde allt. Att vi "bara" kunde vara nöjda med varandra. Vi två. 

 

Han skriver till mig att han tycker att jag är den klokaste människa han mött. Att han är tacksam för min ärlighet. Och jag tänker att han också är det, klok. Och att det är så fint att vi redan kan prata om allt tillsammans. Få förunnat. Ska detta kastas bort för en framtid som vi ingenting vet något om? Det är sorgligt. Samtidigt är det all respekt för upplevelser av skilda drömmar. Vill han så gärna ha barn så bör han ta ansvar för det, välja bort mig för någon som möjligen kan vara en likvärdig person att utforska just barn med. Jag är övertygad om att han skulle bli en jättefin förälder. Men ändå vill jag att han tänker om. Är det rättvisa tankar? Självklart ber jag honom inte om det. Det sista jag skulle göra. Jag uppmuntrar honom istället till att följa sin känsla. Att tro på sig själv. Jag är bara så sorgsen över att han ska försvinna ur mitt liv. Det är inte lätt för honom heller. Nyss fanns jag i hans famn, fick honom att skratta. Så inser han hur stark den egna drömmen om barn, så till den mån att kärlek utan barn får ge vika för något annat som ännu inte är. Han upplever att allt plötsligt känns väldigt upp & ned & kors & tvärs. Att han vill prata imorgon. Fina O. Hur ska vi göra? Ska han kasta sig ut på fältet igen, vara på jakt efter en ny "rätt"person fastän han upplevde att hon precis dykt upp? Vad är allt värt? 

 

 

 

Och jag saknar redan & skriver: "Önskar bara att du var nära, lika verklig som nyss att vidröra. Ögonblick när framtiden inte tränger sig på, att så nära skeda dig till sömns."