Allra finaste, går du redan?
Plötsligt ser jag på pusselbitarna som i sin allra första början till en bild ligger stilla, ofärdigt projekt. Och det börjar gå upp för mig att det här pusslet, vårt pussel redan tagit slut.
Han i kökssoffan med morgonkaffet. Den rosa elefanten som vi båda blundat för men känt nävaron av från dag ett tränger sig på, tar sig in. Hur känner du för barn? undrar han slutligen. Det ÄR ett vägskäl. Ska han satsa eller gå? Han känner nog mycket för mig för att ge mig allt. Men det finns en hake & det är drömmen om barn. Våra livsdrömmar går inte ihop & inte heller att riktigt kompromissa om. Eller går det? Kan vi? Hur kompromissar en om barn? Det finns så många därute, fantastiska kvinns som drömmer om barn. Hur jag än vrider & vänder på mig så gör jag inte det.
Plötsligt vet jag inte ens om vi ses igen. Och en del av mig vill bara gräva ned mig. Som att bli helt mörkerlagd. Samtidigt blir jag glad när jag bara känner & bara tänker på hur det är att vara nära honom. Nu har dock analyshjulet börjat snurra & det är svårt att stoppa. Att släppa in tvivel, det gror som förbannat ogräs. Kanske ännu mer i honom än i mig. Troligen. Som nyss när han tog upp samtalet. Lugn & trygg. Landad där han är. Ville förstå mig. Kanske också ännu mer förstå sig själv & sitt val. Är det värt för honom att välja mig? Att investera mer tid & energi? Vi är så lika i att vi båda vill landa, vill få välja & känna oss valda. Att vi är beredda att ge allt. Och det är väl det vi båda känt dessa dryga två intensiva månader tillsammans. Att vi har varit i den andres fokus. Att vi själva valt. Och hur det som ger fokus växer. Som om dessa två månader varit en raksträcka in i varandra. Och plötsligt tar vägen abrupt slut. Eller det är iallafall en avgrund där. Det gör ont när allt tvärbromsar, när den nyss så klara sikten är en enda vilsenhet. Det finns inga svar i hur vi gör nu. Men jag såg på honom nyss. Vilade min blick i hans grönbruna & tänkte att vi två skulle kunna vara så mycket. Men jag såg också något mer som jag vill blunda för. Att han redan han svar på att det här inte fungerar.
Det är lite märkligt. Igårkväll landade vi i soffan efter en heldag av simning, av besök på landet där vi mötte Gandhi. Återvände hem & försökte se en film men intresset av varandra tog hela tiden över. Det härliga i att vilja vidröra, att linda in sig i den andres kropp. Olle gör mig vrålhungrig & han delade med sig av sig själv. I någon paus som uppstod låg jag & bara såg på honom. Läpparnas konturer, hans markanta höftben, de lena ljumskarna. Och jag slogs av en känsla av att han kommer att vara den som lämnar mig. Som om jag hamnat i en jävligt dålig profetia; den som alltid kommer lämnas. En rätt patetisk tanke kanske? Men jag menar det inte utifrån ett martyrskap. Det är det sista jag menar. Mer som en sanning. Vissa lämnas bara. Vissa gör det inte. Sen kan väl livet inte vara så, i någon form av större mening lär det väl inte finnas ett system som skulle ha de villkoren. Och vad bidrar vi själva med? Hur skapar vi de profetior som vi sedan själva utan att vi begriper det, ser till att uppfylla? Det är så svårt men ändå, mitt i lugnet där i soffan, med färskt minne av hans läppar överallt på min hud tänkte jag det, att strax går han. Och nästa tanke: Hur kan jag göra det annorlunda med Olle? Han är ju fortfarande kvar.
Eller är han på väg redan efter samtalet imorse? Bekräftade han en idé som redan fanns hos honom, en farhåga? Han avslöjade att han redan haft detta på känn. Betyder det att han lämnat sitt fokus på mig?
Nyss trodde jag ändå, faktiskt, att vi hade all tid i världen att upptäcka varandra.
Som i torsdag när jag kom hem till honom. Som julafton. Vi två som drack kvällste i soffan tillsammans, inlindade i varandra. Tillsammans igen, lyxläge. Jobbade hemifrån honom på fredagen. Bollade vardagstankar, jobb & sommarlängtan. Sommarlängtan! En sådan jag inte känt på ett bra tag. Förra sommaren var det bara överlevnad. Och nu kunde jag föreställa mig Olle & jag & spontana utflykter, lekfullhet & nattbad. Och nej, jag skulle dra iväg & fantisera men svårt att låta bli. Idag har vi umgåtts fem dagar i sträck & bara mersmak. Tycker om hur vi finner gemensamma rutiner. Första gemensamma kaffekoppen i sängen, han som i förbifarten brer en smörgås åt mig. Han som lindar en handuk runt min kropp när jag går ur duschen & som ler över min ordning, säger att han gärna är med & skapar lite mer röra här.
Jag vill inte släppa det här. Jag vill vara med honom.
Han drog iväg & träffade en vän efter vårt samtal. En vän jag nyss själv velat hänga med & bli presenterad för men nu kändes det bara konstigt. Vad ska jag presenteras som? Han som ringer efteråt istället. Och jag gråter direkt jag hör hans röst & ingenting känns klokt. Jag känner inte igen den här känslostormande, all in-historien med mig själv. Eller kanske har det alltid varit så? Ska jag komma förbi innan jag åker hem? undrar han? Och han hör på mig att han behöver det.
Så är han framför mig igen, den här fina människan. Men det har hänt något. Jag ser det på honom direkt. Han har redan börjat backa undan. Han sitter en bit ifrån mig. Delger att han är glad över att samtalet kom upp i ett sånt tidigt skede. Att han fram till nyss njutit av att vara i nuet med mig. Men att också han brutalt väckts upp nu. Lika bra att veta hur det är. Att ärligheten går först. Att vi är öppna, delar. Så vet du redan nu vad du känner? Undrar jag. Han ser på mig. Riktigt fäster sin blick i min & svarar att han nog gör det. Innerst inne vet jag det, säger han. Och det är något ledsamt som jag inte riktigt känner mig redo att ta upp här & nu. Jag vill landa klart. Och då fattar jag. Och han pratar om hur han uppskattar mig som människa. Även om vi inte är i en kärleksrelation. Och då blir det ännu mer klart. Han är redan borta.
Men vi hörs i veckan. Sätter ord på våra känslor för varandra ber han. Och Olle är ärlig, verklig. Jag vet att vi kommer att prata mer. Han flyr inte, låtsas inte. Han kommer att hjälpa till med att ge mig ett avslut. Men jag vill inte ha ett jävla avslut, fan! Jag vill ha honom.
Jag kysser honom hejdå. Väl medveten om att det kanske inte händer igen att jag får lov att röra vid honom. En sån förlust. Pusslet blir inte klart. Det här trodde jag ändå inte. Tänkte att det skulle ordna sig på något mirakulöst sätt.
Men det gör nog inte det.
