Med smak av det eld & lera.
Heldag i Skellefteå. Med honom. Och mer avskalat kan det nog inte bli än två personer vid en stuga i skogen, älven som med sitt eget vilda liv rör sig alldeles intill, en eld som håller oss varma & som tinar bort den sista snön.
Vi två & naturens ljud. Inga bilar, inga ljud som stör. Bara vi, våra tankar för varandra & oss själva. Vart är vi nu? Vi har inte setts på någon vecka igen. Och det skulle kunna vara stel stämning, dåligt läge. Men det är det inte.
Vi tramsar inte bort det här. Vi är allvarliga, menar allvar med det vi funderar över, tänkt högt kring & delar. Stunder när vi också bara tystnar, eller lockar in den andre på tankevindlingar som får oss båda att skratta.
Det finns ingen annan som har kommit mig så nära som du. Du har öppnat helt nya dörrar in till mig själv, säger han. Och jag är fascinerad & sårbar då jag förstår hur han tar in mig i sig själv & hur han lyssnar. Jag vågar säga allt till honom. Att jag önskar att vi haft mer tid. Jag säger det. Och jag menar det. Med mer tid hade den här relationen troligen blivit livets. Och allt säger vi till varandra. Jag som berättar om hur jag upplevt mig förut, alltid på väg någonstans eller inte vågat välja, eller rädslor kring övergivenhet, allt. Men att jag nu känt att jag vill landa, här, precis intill honom. Utan rädslorna. Att jag också känner mig åt helvete lurad av min egen magkänsla om det nu är den som nyligen fick mig att tro att vi två har all tid i världen. Men plötsligt är den slut. Och han som delar att han upplevt att han upplevt sig ha levt riktningslös men första gången i sitt liv som han nu känner att han innerst inne verkligen vill något & då är det att få bli förälder. Och det är åt fanders men då går allt isär.
Det är lätt att förstå honom & att vilja önska honom det han tror på. Han är en sådan som lever på att det ordnar sig. Som gör mig lugn. Du är så rättfram, rakt på sak. Självständig men mjuk samtidigt. Det är lätt att prata med dig om precis vad som helst. Och det märks att du avskyr att behöva tolka, att du begär att en människa ska våga vara tydlig mot dig för att du ska dela med dig tillbaka & jag älskar det. Det är hans ord, han som delar tankar, gör det lätt för mig. Möter upp med tydlighet. Vi gör det lätt för varandra att dela. Med vissa människor blir det enkelt. Som i det här. Det finns ingen prestige, inget ego som står i vägen.
Men, det är också svårt. Att han är varm & närvarande men samtidigt fysiskt sval, distansierad. Han behöver skapa tydlighet för sig själv säger han. Få skydda sig lite, backa undan. Om det är något jag önskar att jag kunde få som en present för resten av livet så är det att få ha dig att prata med, att dela tankar med helt avskalat precis som vi gör. Det är viktigare än all närhet i världen. Fina tankar han har men jag vill ha närhet. Också. Det är svårt att hålla sig undan. Jag får nästan sätta mig på händerna, tvinga fram inre diciplin att inte ge efter för längtan. Han är så nära med sin lena hud att det är nästan omöjligt. Men klart det går, det måste ju gå. Det är både fint & svårt att ses såhär. Och när vi lägger oss på bryggan i solen med ljudet av älven, av vårfåglar som dyker så gör det ont i bröstet. Jag vill egentligen bara låta mig gå sönder & gråta. Samtidigt orkar jag inte. Håller igen. Visar inte allt. Lutar mitt huvud mot hans bröst & han stryker mig stilla över håret. På många sätt är vi lika. På vissa totalt olika, framförallt när det handlar om referenser, vad vi är vana vid. Hur vi tänker oss att relationer kan se ut, vad som är familj. För mig är dedikation vackert men sällsynt. För honom är det nödvändigt & bör självklart ingå. För mig tar relationer för mestadels slut, folk separerar, lever ensamma, ensamstående. I hans värld håller människor ihop länge, skaffar barn, lever i tydliga valda kärntrupper.
Aldrig förr har jag fått så många nya perspektiv på liv som nu. Visst har jag mötts av & sett mängder av sätt att leva på men inte på samma sätt som nu känt in det i kroppen. Som att jag nu lyssnar mer noga, undersöker, föreställler mig hur mitt eget liv med andra val skulle kunna se ut.
Det är en verkligt fin dag ihop. Vi stannar länge. Är som vanligt utan tid tillsammans. När vi ska köra därifrån är det ett tydligt utmanande projekt; smala skogsvägar, smältvatten, lervälling & en bil med tvåhjulsdrift. Ganska strax kör vi fast. Helt jävla nedkörda i dyn. Det är som det är & det mesta löser sig. Vi kämpar, trilskas med bilen men inte med varandra. Vi reagerar lika, bli lugna & metodiska. Och det är märkligt. Att så många tankar hinner ta plats i mig där & då. Mitt i lervällingen. Aldirg förr har jag känt mig lika vilse men också lika nyfiken på att göra en helvändning, överraska varenda en som någonsin träffat mig. Ikväll där i solen när vi kört fast som djupast i lervällingen hade jag svarat ja om han hade frågat igen; vill du leva med mig & ett barn & vara ett långsiktigt team med närhet till andra som har små? Ja! Ja som fan hade jag svarat. Ikväll hade jag velat det. Och denna tanke dök upp när många andra hade svurit & kanske börjat bråka när en kör fast med bilen mitt i skogen, svurit & skulbelagt men jag & Olle såg på varandra, började skratta istället. Som en dålig sällskapsresa a 2017; fantastiskt fint väder iallafall. Mitt i skogen utanför den lilla, lilla byn i Västerbotten. Jag stod där i lervällingen & undrade hur vi skulle lösa läget samtidigt som jag log över känslan som tog över mig, en känsla av att vilja dela precis allt med en annan människa. Att vara tillräckligt bra på att leva ensam att jag tröttnat på det. Och att det inte är ett halvdant projekt jag söker utan vad som helst som är ett annat slags kapitel. Tänk om han vetat där han satt med sin regnbågsfärgade mössa & försökte få tag i en vän med traktor.
Väl hemma är jag glad över Luleå med öppnare vyger & öppet vatten, kvällssol. Tacksam över djupet med Olle. Oavsett hur allt utvecklas så har han visat mig så många nya sidor hos mig själv som jag tar med mig vidare.
