mellan raderna.

30 år idag, min lillasyster, Sara. Den yngsta i ursprungskärnan av familjekvinns. Ung men redan så mycket erfarenheter, av ansvar. Som hon utmanar sitt ego, sina behov, som hon ger allt för de tre små. För kärlek, för det hon så lojalt väljer. Det hon riktar blicken mot byggs upp av tålamod & tid, av övertygelse & eftertänksamhet. I henne finns en slags stabilitet, en ro jag aldrig upplevt själv. Där finns en eftertänksamhet & konskevenstänk som inte finns i mitt eget solsystem & det fascinerar mig ofta. Intill henne finns aldrig ett motstånd, jämförande eller ifrågasättande. Det är som om vi vilar intill varandra. Trygga i förvisningen om våra olikheter men också av det starka band av systerskap vi har som förenar oss in i döden. Att ha en syster, det finns inget jag är mer tacksam & stolt över.

 

 

 

 

Och att få älska de små som är en del av henne. Och för 5 år sedan idag åkte hon in på förlossningen, jag som satt hemma i sängen mitt i natten & tröstade henne genom luren där hon kämpade sig genom större smärtor än något kunnat räkna med. Och på det sättet, på sin egen födelsedag & in i nästa dygn gav hon liv åt Vera, vår gemensamma stora kärlek. Och 5 år senare har vi en självständig, nyfiken & spontan liten person som glatt slänger sig upp i våra famnar, som gärna vill ha med oss alla på samma bild.

 

 

 

Och den här kvinnan, den stora i vårt liv, som bjuder upp till eld på Ormberget medan jag & den allra käraste systern springer oss sköna & trötta i skogen. Rörelse, det som allra mest förenar oss. Som sedan förgrenar oss tillbaka, in i oss själva så ankrade & lugna. 

 

 

 

Dagens avbrott med eld har varit frigörande i relation till tidiga morgnar hela helgen, av rapportdyk. Och jag umgås med rapporten som om den vore en möjlig vän, där varje avsnitt kan bli en positiv relation om vi umgås mycket tänker jag. Komma ifrån känslan av att slänga in huvudet i betong så fort jag känner pressen att skriva, att vara kreativ & produktiv. Det går framåt. Ett inre flow har faktiskt börjat skapats tack vare att jag reducerar bort annat socialt liv än den inre kärnan, att jag mestadels är ensam med katten. Att jag springer ofta, mycket. Att jag ger mig lyx i form av nya sängkläder, nya kuddar, ett gott vin intill tangentbordets smattrande. 

 

Och att vara i mer riktat fokus ger också mer rymd åt andra tankar. Det blir mer stilla i huvudet, pulsen saktar in samtidigt som flödet, kreativitet & drömmar ryms att växa. Tog mig tid med Hanna igårkväll. Stora livsfunderingar. Och det blir inte lättare med tiden, inga enklare beslut imorgon. Och så mycket kretsar kring barn. Att inte ha barn, att vilja ha. När en väl har barn, att förhålla sig till dem, till andra föräldrar. Hur det påverkar ens intressen, hur tid prioriteras, semestrar, resmål, vart en ska bo, hur en ska arbeta, val av partners. Oavsett då om en har barn eller inte. På något sätt lever vi alla med barn, andras eller egna. Och påverkas. Förväntas anpassa oss eller göra specifika val utifrån de egna barnens behov. 

 

En del av mig håller på att explodera. Som om jag inte ryms. Eller som om tankarna på allt det här inte ryms. Jag är för trött på dem. Trött också på att jag själv upplever en obalans mellan mig & andras liv även om de inte finns uttalade förväntingar på mig & andras val att ha barn. Jag studerar mina egna val ytterst noga nu. Och hur andra tycks förhålla sig till mig. Hur skapas den stress jag upplever av otillräcklighet? Är det jag själv som skapar den? Att jag tycker att jag borde kunna anpassa mig, finnas till hands mer för andra när jag innerst inne är mer nöjd än jag vågar erkänna att jag inte har barn själv? Att jag vill vara ännu mer fri & obunden till lekplatser, semestrar vid grunt vatten, vid trygga stugor. Att jag bara längtar efter mer vilda äventyr, efter att tälta på platser som är helt opraktiska för alla under 15 år, vill springa så fort att bara vuxenfolk hinner med, att semestra spontant, utan planering annat än på hur många mil som ska cyklas eller hur höga berg som ska bestigas. Kommer jag att bli en ensam själ när jag börjar ta mer plats i det här & följa den egna drömmen ännu mer? Uppenbarligen är jag på väg (?!) att förlora en människa jag vill vara med, Olle. Just på grund av ovan nämnda. Hur mycket kan en leva i någon slags kompromiss med andras drömmar? Måste ju finnas mängder med folk som har upplevt det här livsläget, när stora livsval som barn vs inte barn riskerar att skapa åtskillnad också mellan vänner om inte ömsesidig öppenhet & respektiv för allas val får vara helt vägledande, som grunden för allt annat. 

 

Som nu inför midsommarplaner som redan har börjat gro inom vissa av mina kretsar. Helt begripligt. Kul att se framemot. Planer som inkluderar barn. Självklart, de är ju en del av familjen. Fina, säkert mysiga planer. Och jag är tacksam att folk vill vara med mig. Men på insidan av mig själv tänker jag att förra midsommaren inkluderade fyra små barn & högst traditionellt firande. Och nu står jag inte ut med det. Låter det egoistiskt? Behöver rasta mig själv. Ta chansen att knyta an till annan barnfri vuxen, till mitt friluftshjärta.  Martin. Älskade Martin. Vilken makalös tur att han finns. Och att han sa ja till min plan att dra till Höga Kusten istället, tälta i snårig skog, springa högt & snabbt & länge. Paddla kajak & vila vid eldar. 

 

 

 

Jag har aldrig fungerat i linje med de flesta andras val. Och jag fungerar inte heller varken balanserat eller rationellt. Oftast är det hundra procent något annat, åt andra håll. Och extremt högt & hisnande djupt i känsla, i humör, i hur jag ser på tillvaron. Tvära kast & ytterligheter. 

 

Jag kan se mönster i varför jag uppskattar mina vänner som väljer andra val, som just väljer mer stabila former av familjeokonstellationer, att välja barn. Dessa vänner ger mig perspektiv & en ro jag inte själv upplever att jag har. I deras närhet känns det tryggt & äkta. Jag behöver dem. Men jag behöver också Hanna som är så lik mig själv att jag blir euforisk, att vi alltid stöttar & finns även om även våra val skiljer sig åt, särskilt ifråga om barn. Ändå är grunden där, i hur vi öppet ser på varandra. Hela vägen in. Och älskar. Fan vad jag älskar henne, min sjäsliga syster.

 

Mina vänner, medsystrar & Martin. Känner djup tacksamhet.

 

Och Olle. Kära människa. Som jag så starkt inte kan låta bli att önska att han skulle vilja kasta loss med mig. Leva närmast, all in. Ingen av oss låter bli riktigt att ändå drömma. 

"Mitt i allt vill jag att du ska veta att jag gillar dig innerligt pga din innerlighet. Du är så fin, mot dig själv & din omgivning, Man känner sig sedd & bekräftad tillsammans med dig & det är en gåva som du har." Olles rader igår. 

 

Och Olle som ringde & bara ville höra min röst när jag stod vid elden tidigare idag. Och jag skrattar åt hans uttryck. Och drömmer vidare mina drömmar. Utan att vi har den endaste plan längre. Inte ett enda tecken på att vi kommer att ses igen.