Vargarna ylar alldeles i närheten.
När jag stiger upp i ottan, med andra ord innan väckarklockan ringer, innan dess att en enda byggjobbare är på plats någonstans så skiner solen in genom vardagsrumsfönstret, värmer upp soffdynorna. Det finns något väldigt skönt i att sitta ensam så, vara helt klar i huvudet innan dagens brus når mig. Och jag vet att det bara är Martin i min närhet som troligen gör samma sak. Som redan är vaken & möter dagen på liknande sätt, med sin kopp kaffe (dock utan mjölk i sitt) bredvid.
Olle, fantastiska person. Vi hade ett långt samtal igårkväll. Om allt som är & inte, om livet i stort. Allt kan vi prata om & det är värt mer än att vi nu inte blir den kärleksrelation jag hoppades på. Han ser mig, helt & hållet. Jag ser honom & det finns utrymme att vara allt vi är. Vi blir tydliga var & en med hjälp av den andre. Lyxigt. Jag pratade om att jag behövde en vaggande låt, något som kunde få mig att ankra mig själv. Det tog en stund efter att vi lagt på, sedan skickade han mig en låt. Vargsången, med text av Astrid Lindgren. En av mina eviga favoriter. Han måste ha hört att jag nynnat den för honom. Och nu spelar han den på gitarr, sjunger den för mig. Det är så fint att jag vill gråta. Tänker att jag kommer att älska honom resten av livet för den här sången. Vänskap gör världen starkare, så är det bara.
Kommentarer
Trackback
