Hjärnstyrka
Jag blir påmind om hur verkliga vänner jag har. Jag som knappast hänger med i mina egna snabba vändningar & tankevridningar får stöd att följa upp nya tankar av de absolut närmaste som jag vågar dela de inre livsfrågorna med. Jag älskar min tribe.
Jag upplever att jag behöver springa långt & länge dessa dagar, så mycket tankar som behöver undersökas, låtas ta form, betraktas. Vila lite med, lära känna. Soligt ute, starka ben & snabbare, uthålligare än vanligt. Oavsett Olles vilja att möta mig eller inte så har han gett mig mycket att ta med inför morgondagen. Något i mig säger att han inte är redo (?) nog att följa mina tankarns utforskande i nya irrande marker. Att det rubbar hans nyligen fattade beslut att backa undan. Att han inte vill rubbas. Att han vill väljare en enklare utgång för sig själv. All respekt för det. Alla vill & orkar vi olika mycket i olika tider. Jag har delat mer till honom med skrivna ord än jag någonsin delat med någon partner. Blottande, tydligt öppnande för ett nytt slags liv. Inte direkt fått entusiasmerande rop tillbaka, inget stöd eller näring till tankarna. Han har sagt det förr, att han inte vill påverka mig i detta. Är rädd att få mig att forcera. Och det är klokt. Han är klok.
Vi kan skratta tillsamans igen. Samtalen är roliga, intresseväckande.
Jag behöver låta det som är smälta in nu. Även om jag landar i att jag mycket väl kan tänka mig att leva med ett litet knytt så behöver jag massor med tid & tålamod att få bygga upp en trygg relation & grund med en möjlig medförälder. För det är framförallt det jag begriper. Plötsligt tycks det mig glasklart: Det är inte barnet som är hindret. Det är mina referensramar, min dystopiska idé om att alla förhållanden rasar, att män innerst inne är idioter, att män som ett faktum lämnar kvinnor & att skaffa barn med man = att leva förbannad, trött & ekonomiskt utsatt då han definitivt lämnar. Jag har levt hela livet utan välfungerande relationer till män. Flera av mina närmsta kvinns gör det. Och flera som skaffar barn med män lever idag ensamma & är förbannat trötta. Och jag är inte trött på det sättet, har inte den slags livströttheten i ögonen. Jag har ett bra, självständigt liv utan förbittring över män. Jag behöver dem bara inte. Lutar mig inte mot någon men litar heller inte på en enda förutom de som jag inte har kärlekskänslor för. Så fort det finns romantiska känslor i bilden har allt alltid gått åt helvete. Och jag vill inte leva i ett helvete med ett litet barn dessutom. Plötsligt inser jag att det handlar om att bygga grund. Att det är där jag är. lära mig att leva närmare, att lita på. Utan det kan inget annat skapas.
Jag pratar med Olle om det här. Ingenting är enklare för honom nu när jag plötsligt möter mig själv på ett helt nytt sätt. Att jag låter honom se mitt oskrivna livsblad. Han kan få vara medförfattare men det krävs tid. Och finns inga garantier för något. Ser han fortfarande vår kärlelsrelation som avslutad? Vill han ändå stänga dörren? Är mina tankar nu något att möta tillsammans eller ska jag ta hand om det själv? Han ska få fundera. Och plötsligt känner jag mig helt lugn. Oavsett allt. Jag förstår honom. Hur än han väljer & gör. Och mig själv också. Att livet kan få bli i många olika riktningar. Ingenting behöver beslutas om. Bara landa i. Bygga vidare på trygghet, ro. Kanhända ser han tiden som knapp & vill ha kids i sina händer, helst imorgon. Då är det så. Då bör han gå vidare. Han är så värdefull att jag inte kommer att skena ur hans liv. Varken som människa eller vän.
Och rapporten skrivs. Jag fortsätter ta hand om trycket över bröstkorgen. Att inte vara rädd för att pulsen går högt, bara den går lågt sen igen. Och löpningen ger ro, tröst, styrka & harmoni. På lördag är det Stadsmaran & jag kommer att stå där på sidan av & se andra entusiaster springa, var & en i sin egen kamp & strävan. Just nu är löpningen utan prestationer. Nu vill jag bara ha den så mycket, ofta & nära som möjligt, inga ramar. Men att se andra springa inspirerar. Var på löpträning med andra igår. Sprang i tung, fuktig sand. Mjölksyra i benen. Ett brett leende i ansiktet. Mötte andras blickar, samma slags eufori & trötthet. Löpare är oftast ensamma. Individualister. När vi möts påminns vi ändå om att vi faktiskt är fler.
Och på tal om att vara fler. Imorgon ska jag, Malin & Hanna gå på husvisning. Det kan vara så att det har dykt upp en chans som vi inte kan säga nej till. Vars utgång skulle innebära ett spännande årsprojekt av gemenskap & familj på vårt eget, alternativa sätt. En stor del av mig hoppas på det.
Kommentarer
Trackback
