mellan raderna.

Bara två dygn efter att jag bestämt mig för att helt & håller ignorera E:s existens kommer Olle. Mitt i vardagen sätter han sig & kör till mig direkt efter jobbet för att få uppleva teater med mig, få träffa Malin & Martin (för en första utlämning för godkännande) & sedan få somna ihop. Att träffas en andra gång är något mer. En gång kan vara blott ett enda utforskande, en tillfällighet. En andra gång är mer. Och vill en höras igen efter det tänker jag att någonting påbörjas. Jag är fruktansvärt trött den här dagen, jobbet har fått all min energi. Jag projektleder, processleder, delegerar & styr upp åt alla håll. Har inte räckt energi till mig själv & mitt i detta dyker han upp i min hall. Vi växlar några ord, går ut & promenerar in mot stan. Jag känner mig blyg, mer naken den här gången. Glad över att han är här, över hans mod. Jag blir ännu mer förlägen när han tar min hand & håller min hand hela vägen. 

 

Det är stort att vara med en ny person i det offentliga, att låta den träffa bekanta & vänner. På teatern sitter han intill mig men jag vågar inte röra vid honom. Han tar steget istället, kysser mig helt öppet. Jag har svårt att sätta ord på det som sker i mig. När vi sågs i Skellefteå var det ett tillfälligt äventyr, sedan fanns det andra distraktioner (E) & en total avsaknad av morgondag i mitt sikte. Men Olle är verklig. Hans hand är mjuk. Efter teatern som är känslomässigt tuff, som tar andan ur mig ska jag sitta på scen & vara en del av en panel & prata könsidentitet, upplevelser av emotionella fängelser & andra nakna berättelselser. Jag ser hur Olle ser på mig där bredvid mina vänner & han är så verklig, så fin. Det är en sorts tacksamhet i mig, en känsla av att vara väldigt rädd om den här människan. Samtalet från scen är starkt. Känner mig stolt över sammanhanget, över att vara en jävla krigare. Över att vi är flera driver kampen framåt, rätten att vara sig själv. 

 

Går sedan hemåt tillsammans med Olle & Malin. Glad över att mina vänner är så öppna, inkluderande. Över att jag får upptäcka hur bra han är med dem. Väl hemma kryper vi upp i kökssoffan, bara vi två. Rostade smörgåsar & värmande te. han som stryker mig över håret & ser hur trött jag är. Vi bäddar ned oss & det är både blygsel & nyfikenhet. Det är ett nytt mer öppet läge på något sätt. Utan att vi för dess skull satt ord på något sådant. Det känns ändå. Han överraskar mig. Vågar ta tag i mig, vågar brottas med mig. Jag vaknar till liv, är alldeles fascinerad över hur våra kroppar kommunicerar. Över lekfullheten. 

Vi somnar alldeles för sent. Han sträcker ut sig där han är, jag får plats att andas. Hans hand i min, mina tår vilandes mot annan varm hud. Hans klocka ringer i gryningen & jag kan knappt öppna ögonen. Han tar sig upp, kysser mig på håret, jag somnar om. Sedan sitter han vid min sida, stryker över mig. Som om han inte vill gå. Och jag vill plötsligt inte alls att han försvinner.