mellan raderna.

 

Livsläge är med andra ord väldigt mycket jobb. Men jobb som utvecklar på det personliga planet också. Och det blir allt svårare att särskilja jobb och privat och det får vara okej just nu. 

 

Det märks dock när jag kliver av bussen i Skellefteå på hemväg från Umeå för att träffa Olle att det är en del stress på insidan.. Å ena sidan är det avslappande och mjukt att återse honom. Men när jag slappnar av så mycket kommer näsblodet som det brukar när anspänningen är hög. Och om natten sover jag som en kratta & drömmer om jobb, jobb, jobb. Om jämställdhetstrategier och deadlines. 

 

Men mer Olle. Det är lätt att mötas & det är fint att se honom i mer vardag. Att ta för sig av egna behov i den andres vardagstillvaro. Lagar gemensam middag men sedan drar han & simmar, jag som springer ut i skogen. Först 1.5 mil senare återvänder jag hem. Han som bär doft av klor & jag som har stumma ben. Tillsammans omfamnar vi varandra i soffan. Det känns hälsofrämjande, välbehövt. Landa intill en annan varm, verklig, fast kropp. Något att ta på, någon som ramar in mig. O är närhetssökande, jag också. Under hans händer slappnar jag av, stänger jag av tanken en stund. Han får mig att skratta, att bli alldeles svettig av gemensamma brottningsmatcher, av att bli kittlad, att ge igen.

 

Att närma mig Olle gör att minnet av John plötsligt återvänder med starkare kraft. Lite som livets ironi men jag anar att det är för att jag märker att det här är början på något som kan bli långvarigt. Att intentionen åtminstone är sådan. Och att detta långsiktiga, detta hjärtats val senast var i dedikation för John. Stunder när jag håller om O & minns känslan av att komma hem i min blonda kärleks famn. Dessa två är så olika två personer kan vara men min känsla för dem, känslan av val är liknande. När jag väljer så är det fullt ut. Jag & O är inte där än. Men det skulle kunna bli. Och i allt detta finns en sorg också i att ingenting av detta hade blivit om John inte hade lämnat mig. Påminnelser om hur han kändes för mig men att jag inte kändes tillräckligt för honom för att han skulle stanna. Insikter som gör förbannat ont fortfarande. Och rebounds, att knyta an till andra både förstärker påminnelsen men samtidigt får den att mattas av, minnen att sakta blekna. Som om varje steg närmare O är ett steg ifrån John. Och kvar finns något trotsigt i mig som inte riktigt är beredd att släppa taget om det sista, av guldlock. Är sagan The End? Fullständigt?! Kommer jag alltid sakna honom?

 

 

Olle är kontrast, är en väg in till min egen sårbarhet. Idag sitter jag & jobbar hemifrån honom medan han som sjukgymnast på ortopeden tar hand om gamla Agda som säkert behöver rehab av brutet lårben. Mina känslor för Olle är alldeles odramatiska. Lite självklara på något sätt, behöver inte analyseras. Han får mig att må bra, att vara helt prestigelös. Jag får honom att vidga perspektiv, att vilja krama in mig i honom så nära det bara går. Vi pratar inte om vad vi känner, av vad som är. Det bara får vara, precis som det råkar bli i stunderna just nu. Jag vet att jag vill att han finns kvar. Att vi gör gemensam plan, att han tror på oss. Och jag vet att jag tror. Att det här verkligen är möjligt.