Fullträff livet.
Jag vill helst vara intill hans hud. Fortsätta stanna upp. Eller åtminstone fortsätta fortsätta resan därifrån. Det händer något i mig när han bara låter sig själv finnas i min närhet. Som att vi båda möts precis där vi själva är, får vara alldeles okonstlade. O är en sagoberättare, en sång. Han är en retsticka & jag hör mig själv skratta mer än jag kan minnas att jag gjort på väldigt länge. Med O är det så lätt att vara intill. Att bjuda på sig själv, att öva på minspel, akroyoga eller bara vara tyst intill, att berätta minnen som jag trodde var sedan länge glömda.
Dedikation, plötsligt känns det bara självklart. Jag ger mig till honom, eller kanske ännu mer att jag ger mig sårbart till mig själv. Ger mig tillåtelse att utforska, att inte bry mig så mycket om vad som händer sen.
På fredagen kör jag snabbt med nyfikenheten i högsta beredskap inför att träffa honom igen. Vi får låna hans föräldrars hus över helgen & han öppnar snart dörren & på nåt sätt är vi strax helt över varandra. Och jag som tänkte att vår relation inte är så starkt passionerad?! Jag är fortfarande i ett slags rus, en känsla av att det är få förunnat att möta någon som rör vid en på det sättet som han rör vid mig. Som han vågar. Och jag vill ha honom men har mens & är varken van eller bekväm & allt det berättar jag för honom. Han stannar upp, ser på mig med ett enda leende & svarar att han är trygg, att han är bekväm & att han gärna hjälper mig att vara det med honom. Om jag vill? Och det vill jag, no doubts. Det är ett utelämnande, ett helt nytt sätt för mig själv att kommunicera på, att utforska nya gränser. Upplevelsen tar mig bortom vad jag tidigare upplevt & jag både njuter & skrattar. Som om vi båda blir tagna på bar gärning med att göra varandra ännu mer levande. Resten av kvällen ber han om att bara få röra vid mig, lära känna varje del, att ta hand om mig & så blir det. Att bli omhändertagen, att låta sig bli det är verkligen fint. Efter gemensamt lagad middag bäddar han ned mig en stund i soffan medan han städar upp efteråt. Väcker mig mjukt en stund senare. En eld brinner i kaminen, en massagebänk är placerad framför brasan. Jag bjuds dit, att bara lägga mig ned & får uppleva hur hans händer vant & ordentligt rör vid mig på det sätt som en människa som arbetar med andra människors kroppar kan göra. Erfarenhet. Han stannar upp ibland, jag känner hur massagen övergår till smekningar ibland. Det här är ömhet & beundran på hög nivå från min sida, viskar han. Kysser mig över håret, fortsätter. Det känns att han tycker om det han upplever. Och jag älskar det. Och det är härligt hur lätt det är att ligga framdukad, helt naken för honom som en katt, utsträckt & behaglig. Se hur han ser på mig & vara alldeles tillfreds med den betraktelsen. Lätt att bli sugen igen, att vilja ha honom ännu mer. Och jag får det. Dedikationen är där & min girighet är plötsligt inte något som är för mycket, min vilja att ha mer får ett möte av en annan som också vill.
Den sena kvällen, natten somnar vi nära, drömskt. Närhet.
Vaknar upp på lördagmorgon, som två nyförälskade. Inte för att jag vet hur O är när han är det. Och jag vet inte vad han är, vad han känner eller vill. Men jag vet att jag vill. Att jag vill ha honom & jag får chans att utforska hans lena hud, hans långa ben, hans enormt kittliga ljumskar & mage. Hans öron, hans mjuka nacke & läpparna som jag vill göra en tavla av. Jag är helt såld på honom & jag fattar det. Att den här fantastiska personen också tar tag i mig, som girigt & modigt omfamnar mig, gör sig till en del av min kropp är en ymnest. Det är som om våra omfamningar är en slags dearmoring, ett frigörande av ömma punkter.
Vi får sluta oss ur den andres famn, äter frukost i solen, laddar upp för att dra iväg & utforska huruvida vi kan leka bra ihop under vatten.
Livets ironi gör att min nacke bestämmer sig för att just nu börja krångla, göra mig stel & besvärad. Vi åker ändå men nacken ger mig hög smärta, gör mig rörelserädd. Att han är sjukgymnast är en fördel, särskilt nu, massage & god råd. Vi badar, leker. Fan, vad vi leker! Han utmanar mig, Ena stunden är det tävling på hög nivå i kullerbyttor, andra stunden fikar vi & pratar djupt om relationer. Han är (nästan för) bra. Efter många timmars bad, efter kallt & varmt & kallt & varmt är nacken helt ur balans & jag somnar i bilen på väg hem.
Efter middagen vaknar jag till liv, nacken mjuknar. Jag blir alldeles förförd & jag har aldrig upplevt något liknande. Som att nå andra inre höjder än vad jag trodde var möjligt. Jag vill vråla, skratta högt. Kysser honom euforiskt efteråt. Att han ger mig det här, vilken människa. Och det är så intressant. Så intensivt som vi umgås. Att det samtidigt är så vilsamt. Så kort tid vi känt varandra, att det är så enkelt. Vi har många gemensamma språk, outtalade men ändå tydliga. O retas, busar, får igång mig resten av lördagskvällen fastän vi är så trötta & på något sätt lyckas vi ändå somna nån gång.
Vaknar på söndag med lust efter skog men min nacke är inte särskilt bra. Vi lyckas ändå ta oss ut, gör upp eld i skogen, gör akrobatik mot tallarna. Det är länge sen jag lekte såhär mycket. Och hela dagen ägnar vi åt fortsatt utforskande.
Och dagarna i stort flyter på just så. I ett utforskande. Han som utmanar sig själv genom att göra mig sällskap på löpning, andra stunden när vi båda lyssnar på varsin podd, göra egna saker intill den andre. Eller han som vilar medan jag läser tidning om friluftsliv & drömmer om att göra en fjälltur med honom i sommar.
Vaknade imorse med en melankolisk känsla. En begynnande dagen-innan-jobbet-känsla. En snart-skiljs-vi-åt-oro.
Vi äter brunch & landar sedan på varandra i soffan. Sista långfamnen för denna gång. Det är en nästan fånig känsla av ledsamhet i mig. Jag är så sjukt glad över honom att jag får se det för vad det är. Se ögonblicken. Jag har varit alldels för ledsen senaste året. Jag vill ge mig det här. Tack till Erik också som genom sina tvivel möjliggjorde att jag gav O en till chans. Lät oss öppna upp för mer dedikerad delad ömhet & de laviner av emotionellt vackert som nu följer på det. Kan jag kasta mig ut för flygplan borde jag ju fixa det här också.
Jag vill ha honom. Be om lov, fråga chans. Men jag ska vänta. Lita på oss, att vi gror vidare i lugn takt. Jävlar vad jag är redo att kasta mig ut & som jag gör det nu. Kanske slår jag ihjäl mig längs vägen. Kanske redan ikväll. Eller om trettio år.
När jag ska köra iväg hemåt är det skönt när han säger att han ser framemot en nästa gång.
