Marskatternas éntre.
Mina nära vänner i närheten ger sig helt & hållet in i utforskande av nya möten, vars karaktärers längd & djup en omöjligt kan veta något om på förhand. Ändå gnisslar jag lite tänder. Tycker att det är trist att de bästa människorna här också går in för att växla intryck av människor på samma sätt som andra byter toarullar. Jag känner mig cynisk & så politiskt korrekt att jag knappt står ut med mig själv.
Första helgen i mars når mig & vännerna absorberas in i nyhetens guldkanter. Jag påverkas av det. Är nyfiken över hur deras möten kommer att gå & ja, nyfikenheten tar tag i mig helt. Blir påmind om att min ensidiga bild av tinder också förhindrar mig att ta en enkel väg till att roa mig. Jag är så tråkig för mig själv att mina egna djupa suckar riskerar att bli min nya signaturmelodi. Jag vet att jag går igång på att träffa nya människor, på att göra oväntade saker, att höra en röst för allra första gången. Men ändå har jag kapslat in mig själv i en eget utformad mall av korrekthet, av att inte vilja kännas vid inflationen av tillfälliga ögonblick & möten. Så jag biter mig fast i den idéen. Dricker mitt kaffe. Är ute i solen. Förkovrar mig i feministiska romaner. Tvättar håret, leker med katten, renbäddar min säng men sedan är jag uttråkad. Och så slår det mig att det är väl därför som folk använder Tinder i en sådan lyckosam utsträckning. Att möta nya människor på det sättet ger avkrokar till vardagen. Jag funderar hårt på det. Värt att göra ett nytt konto? Ingen text? Bara se om någon är girig nog att vilja ha ett utbyte? Tänk & snart gjort. Och jag gör det, precis som alla andra. På sätt jag också föraktar. Att svepa vänster, mestadels vänster. Döma ut människors yttre. Vissa är helt klart idioter & mansgrisar, folk med bara bringor eller varför inte; stora feta fiskar förnöjt just uppdragna ur en sjö som nödvändigtvis ska poseras med som förlängda fallosar.
Men så ser jag plötsligt en bild som jag stannar upp vid. Bruna ögon tror jag. Blond. Vi är jämnåriga. Det är intressant, jag har sett honom förut. Följt honom långt borta i periferin genom åren. Kan minnas en barndomsvän som var olyckligt förälskad i honom på anstånd en gång, så som en bara kunde vara hemligt förtjust när en var 15 år. Har anat att han skriver, möjligen var vi på avstånd kollegor på NSD tidigare. Ändå har jag aldrig vågat säga ett ord till honom de få gånger som vi verkligen passerat varandra någonstans, trots uppenbar bekantskap från bådas håll. Han är förbannat söt. Och det är nog just rätt ord. Ingen nyhet för mig själv att jag tänker så. Jag ger honom hastigt ett gillande, en matchning alltså från mitt håll. Och ångrar mig nästan direkt. Fan! Vad ska det här betyda? Sända vad för slags signaler? Vad vill jag själv? Jag har ingen aning. Jag hade rent krasst inte vågat gå fram & be honom om att hänga lite i andra fall. Men Tinder. Inte underligt att det ändå kan skapas möten när en på ett ögonblick kan lyckas skicka iväg en signal som en annars skulle vara yttest sparsam om. Jag förväntar mig inte att höra något mer från den här människan utan grämer mig lite istället. Försöker glömma bort att jag kastat in mig i karusellen igen. Skämskudden på. Jag vill aldrig mer gå in där. Jag ägnar mig istället åt att peppa Martin som tävlar i ett icebug-hinderbandelopp, till att säga ett hastigt hej på stan åt en vän jag inte sett på hundra år, går hem & lagar värmande soppa till mig & Martin & får så småningom updates för hur läget är på hans front av intimitetsbegär & utforskande. Vi drömmer också om sommaren. Och jag inser att jag första gången på länge som jag faktiskt längtar. Jag vill ha en lång, sammanhållen ledighet, vandra i berg & tälta & ligga på klippor ute i skärgården. Martin drar vidare & jag drar in till Norrbottens Teatern, möter det kära systerskapet i Sara, vi går på premiär av Liv Strömqvist med särskild inbjudan av Teaterchefen. Minglar bland andra feminister (högst troligen) & ser föreställningen som tänder min livsgnista på hög nivå. Jag har dessutom blivit tillfrågad att vara moderator för eftersnack 8 mars, direkt efter denna föreställning; Eftersnack i Rosa Rummet, om kvinnor & mäns livsvillkor just nu.
På tal om feminism har jag funderat så mycket på senare tid över hur det vore möjligt att ta tag i att omkonstruera intresse & attraktion för män, att ”nedmontera” mig själv i den riktningen. Jag ägnar orimligt mycket tid åt att fundera på dessa mansfigurer fastän upprätthållandet av patriarkat får sådana skjutsar åt fel håll på grund av idéer om den romantiska kärleken inom ramen för det heteronormativa spelet. Jag går in i rollerna själv; bekräftar manliga egon, attraheras av det svåra, av det icke-tillgängliga. Kanske för att jag också har det i mig själv? Troligen. Men, min nyfikenhet gör att jag gör avkall på egna intressen ibland, att jag lägger tid på fel saker. Tänk om jag skulle lägga ned all tid jag tänker på män på att istället bilda mig ännu mer, läsa en ny avhandling för varje gång jag vill tänka på en snubbe!
Jag somnade med en skön, systerskapstärkande känsla i kroppen.
Och ärligt talat. Så stenhårt in i celibatets stenvägg är jag ändå inte. N, den andre räven som jag kallar honom, har funnits med mig en stund nu. Vi använder varandra, rent krasst & helt ärligt. Varken mer eller mindre. Utforskanden som utgår ifrån våra egna behov & drömmar, som blir likt speglar för oss själva, in till oss själva. Vart är vi just nu & vad ber vi om, tar för oss av? Vi känner in & ger oss ögonblick av varandra om lusten faller på. Så intressant medvetna om där vi är. Inget kaos eller oordning varken hos honom eller mig. Jag tänker att vi snarare är rätt trygga där vi är. I oss själva & i relation till andra. Jag är mer cynisk, mer granskande av läget. Mer ifrågasättande. Den rena känslan rakt från mig & in i Nicke är kärlek. Men utan ägande, utan minsta intresse av att "ha". Inte ens behov av att bevara något till morgondagen. Den vill följa med honom hem, vilja låta oss luta oss mot varandra. Allt i stunden. Det är en ren längtan. Men tanken utgår ifrån självbevarelsedrift, av insikter& erfarenheter. ”Jag gör allt jag kan för att inte bli kär i dig”, sa Nicke nyligen då vi sågs. Och vi kan le åt läget. Just nu, idag. För jag vill inte heller bli kär i honom & då blir det inte så. Då kan vi låta oss vara, transformeras. Kanske en dag inte dela intimitet annat än i nära samtal. Det är rätt vackert när vi plötsligt börjar omfamna oss själva där vi är. Acceptera att en kan vara ”delad”. Både sårbar & med skal. Att allt är lika okej & inte behöver ta vägen någonstans alls. Men jag tror att det är nyckeln. Kärleken. Till oss själva, exakt där vi är.
Haft en riktigt fin dag. Mycket eftertanke, fina möten. Mycket politik. Elden ur hjärtat går all in i feminism, in i kreativa uttryck. Jag vill använda kulturen, konsten för att uttrycka feministiska budskap, vill slå hårt under bälten med kultur som stridsmedel. Suttit på Norrbottens teatern idag, diskuterat feminism i timmar. Inser hur mycket jag saknar & behöver mer politik i mitt liv. Feminism. Som fritid, inte jobb. Gärna mer balans. Det har varit så mkt träning att jag försummat politiken. Nu vill jag ta nya tag. Haft bra fokus senaste veckorna. Följer min egen uppsatta agenda; bildning.
Läser böcker, ser film, lyssnar, allt i feminisms anda. Tänker att det är en bra väg. Orkar & vill inte ägna tid åt för mkt relationstankar. Tänker att jag istället kan ägna varje sån stund åt en bra bok. Tycker om när jag lyckas med det. Att vara i det här. I det som är det inre drivet, det som känns mest självklart.
