Heartbeats.
Jag älskar att känna honom, att få uppleva. Jag skulle vara beredd att glömma allt annat för de här ögonblicken, så känns det. Jag får chans att utforska mig själv enormt mycket, blir helt motståndslös. Rörelsen tar slut, han kryper upp på mitt bröst & lägger sig så nära som det bara går att komma. Han lindar sig runt mig, vill ha mig så nära det går. Somna såhär nära, är det möjligt tänker jag? Och ja. Tydligen. Att det är han igen. På mitt bröst, med sin doft, hår som jag får somna med min hand i. Lugna andetag, Pollys från min andra sida. Går det att vara mer hemma? Jag känner mig tacksam, förstår att ögonblicket är nu, bara nu. Jag älskar det här, så känns det. Den rena känsla är enkel. Men när nästa dag gryr kommer han att gå igen. Och dagen kom, morgonen gjorde entré. Han gav mig en kram & gick.
I stunden är vi jämlikar, är vi enade & tillsammans förgrenade. I övrigt skulle jag vilja ha mer. Där är vi förlista, ifrån den andre. Där finns en separation, där fattas han mig.
Några dagar passerar & jag lyckats bevara en god magkänsla, en stark förankring i mig själv trots lite splittrat fokus på O vs E. Speciellt läge. Inga överenskommelser, allt så nytt att inget identifieras som något särskilt alls, varken hos de eller mig. Vad behöver en prata om? När ska det ske? Vem ansvarar för att lyfta om där finns frågor, behov? Jag undrar inte. Jag har behövt & behöver undersöka. Ge mig tid att vara på olika platser, i olika lägen.
Samtal under veckan med O gör mig sprudlande glad. Men vad betyder samtalen? Vi? Blir vi ”någonting” för att vi lär känna? Finns det regler, riktlinjer för hur en ska lära känna? Moraliska aspekter? Behöver en vara på väg någonstans? Det är för tidigt att veta något alls. Jag känner mig rik på tid. Och har gott om nyfikenhet.
En kväll bestämde jag mig för att gå på folkets bio, date med mig själv i Boden & se en film med två kvinns i huvudrollerna, ett sexigt kärleksdrama. En film gjord av & mestadels för andra kvinns. Fantastiskt skön date med mig själv & den saftigaste filmen jag sett. Hade lite kontakt med Erik innan. Blev välkomnad dit efteråt. Han hade sitt barn T hemma & en kamrat till denne. Jag räknade inte med något särskilt men drog förbi efter filmen & bytte abrupt spår, från lesbiskt kärleksdrama till familjekväll i soffan. Det är skönt att uppleva att T, barnet tar emot mig så självklart & att E har släppt garden, bjuder in mig till sin tribe. Barnen nattades & jag & E fick tid till oss.
”Prata med honom” hade N uppmanat mig att göra dagen innan när jag berättade om att jag & E inte sätter ord på vad som sker. Att det liknar en tystnadskultur för det som inte sägs. Lätt att förstå att en är rädd att bjuda in igen, att minnas hur det studsade så illa förra gången men- det betyder inte att det är värt att förbli i en lop. ”Bryt den istället” blev uppmaningen. Gå in & var modig. Prata med honom. Provtänk tillsammans. Lita på att ni kan det & bygg upp ett nytt sätt att se varandra den här gången. Kloka N. Så jag satsade på det igårkväll där i soffan, tog till orda om det som är svårt. Inte för att jag vet vart jag är, vad som absolut behöver vara eller inte men att våga säga att jag inte vet men att jag vill att vi pratar, att vi öppnar upp för vägen till den andre, hjälpa varandra att vid behov förstå. Det är så värt att vara större än sina rädslor. Jag berättade allt om hur O är med mig i dagarna, att en del av mitt fokus är där men också att E berör mig igen, att jag undrar lite över vart han själv är. Det blev fina samtal. Superläskigt att göra sig sårbar en andra gång. Men alternativet är inte att föredra. Ingen av oss har en idé för något särskilt med varandra. Allt är nu. E bad mig sova över & tur det. Timmen hade blivit natt & det var magiskt att få känna hur min kropps linjer formades efter honom, han efter mig när vi kröp ned tillsammans. Åter igen hur jag förundras över ömheten i hans händer, hur han finner mig kropp så bra som han gör. Kanske är det för att våra kroppar är en tydlig förlängning av en känslomässig kommunikation. Där finns inga frågor alls. Hur trötta vi än är tycks det inte finnas en gräns som hindrar oss från att vilja ha den andra. Hungern är ömsesidig & direkt. Han gör mig nyfiken i ögonblicken, över hur trygg han är & gör mig. Och hur ingenting är på väg någonstans utan att hans hud intill min egen gör mig helt lugn, glad. Efteråt kröp han intill mig på det sätt som tycks vara hans; att ligga så nära mig som det bara går. Först låg han länge & strök mig över håret, kysste mig i pannan & sakta strök mig över ryggen. Sedan la hans sig tillrätta, hans nästipp mot min, hans händer som söker sig upp längs min nacke, genom mitt hår & stannar där. Går det att ha det bättre än så?! Kunde inte känna mig mer omfamnad, nära. Att få somna så.
I gryningen väcktes vi av morgonpigga barn som dök upp i sovrummet, försökte få upp oss. Vi lyckades få dem att vila en stund extra medan vi själva kröp ihop intill varandra & i halvdvala kände värmen från den andre under täcket. Till slut gick han upp, kaffebryggaren som sattes igång. Ljud av morgonbestyr från det mysigaste köket jag vet. Från kanske den mest begärliga personen i mitt liv.Min egen kropp så nöjd, lugn & glad, utsträckt på rygg. Känslan av att inte vilja vara någon annanstans på jorden är just här. I detta ögonblick. Han som dyker upp, ler mot mig. Frukostdags, kaffet är klart. Hans hand i min, leder mig upp. Snart frukost tillsammans med två små. Oavsett om jag haft andra tankar om den här dagen hade det inte kunnat bli annorlunda än att ge sig själv denna långa, lugna morgon tillsammans med dessa. Och det är detaljerna som gör allt. Hur vi har ett annat, öppet sätt med varandra nu än tidigare. Ett behov som är större än tidigare att vara nära, att sitta där vid frukostbordet & ha en hand på den andre, att stjäla sig kyssar, en smekning över håret. Den övernattande kamraten blir hämtad & kvar är vi andra som snart är hängivna till pärlplattepyssel, påtår kaffe bredvid. Älskar att kunna lyfta blicken, se på E. Hans blick i min & jag vill mer med honom, oss än jag kan berätta för honom. Jag är rädd att vi båda kommer (av rädslor) välja att inte välja varandra. Att vi fördelar fokus till andra. Inte hittar hem där. (såklart eftersom att hemma är tillsammans med varandra) och att vi kommer förlora en väldigt fin chans. (och i värsta fall i all besvikelse också varandra). Jag får mota bort de tankarna. Men det blir tydligt när han undrar om teatern på tisdag som jag bjudit med O på. Krocken i känslan. Vad väljer jag? Vad gör vi egentligen? Vad vill vi? Han säger att han förstår. Jag tar tag i honom, ser till att han ser mig när jag säger att jag gärna skulle prioritera annorlunda. Att jag vill att han vet om det.
Någon timme senare tar vi oss ut. E är på väg att bli sjuk & jag vill bädda ned honom i min famn för resten av dagen men gör mig ändå redo att ge mig av hem. Det är nästan omöjligt att gå. Att säga hejdå till en fantastisk upplevelse & inte veta om & när den ges igen. Men jag går efter många sista omfamningar & kommer att bevara det här nära.
Och det är på sitt sätt fint att öppna upp, att vara berörd igen men E är en velig jävel. Några dagar senare hör han av sig, vill backa undan fullständigt, vara en vän & inte mer. Och jag undrar om han är nöjd över att jag gav honom chansen att uppleva mig igen & sedan slå igen sårbarhetens dörr i ansiktet på mig. Jag frågar inte, är inte ens förvånad. Ta din vänskap & bygg en bro till din egen insida tänker jag. Alla raderna han skickar till mig landar, får ingen retur. Vad mer finns att säga? Vi skiter i det här. Och tack för att du gör det lätt för mig att välja fokus.
