Livet levererar guld!
Jag har det så fantastiskt bra på jobbet. Sitter alltmer med komplexa system, med strategier i förändringsarbete och ska hålla ihop, leda, styra upp allt större projekt och arbetssätt. Och älskar det. Sinnet är vaket, jag får luft i mitt inre system trots att jag har mycket att göra. Vi slutför intervjuerna inför rekrytering av nya kollegor till SAM & vi har nog vaskat guld. Jag tror på det vi har funnit & därför känns introduktionsplanerna som jag sitter med extra givande att göra. Nu kan de riktas, formas för en framtid, en långsiktighet. Och min chef ser det jag gör, tror på mig. Vågar. Modig i sitt ledarskap, låter mig expandera, prova mig fram till ny erfarenhet. Och vid lönsesamtalet idag bekräftar hon sin uppskattning genom att stenhårt arbeta fram lönepåslag som jag inte trott varit möjligt i vår organisation av trånga lönepotter. Jag får en aha-upplevelse. Det är inte sen som jag kommer att ha mitt drömjobb. Det är nu. Här. Just det här som jag gör. Och jag har möjligheterna med mig. På jobbet men också i att få landa. Att andas med hela mig själv. Har funnit en plats att trivas på, en utgångspunkt, möjligheter att gå på stugvisningar & faktiskt i framtiden äga min egna sjötomt, bastun som får ha min egen design, gässtuga där familj & vänner huserar. Där mina katter rör sig fritt, jagar varandra i vattenbrynet. Den kommer närmare.
Och jag har mycket tid, om jag vill, att disponera där jag vill vara. Som igår, middag med några vänner, ett mäktigt möte med en person som tävlat i landslaget i fallskärmshoppning, med Martin som påminde mig om varför jag älskar honom så mycket. Kylig cykeltur hem, våren kommer. I år också.
Och för en stund sedan, eftermiddagste hemma hos modern. Där systern & tvillingarna var på besök. Och jag släpper alltmer på det dåliga samvetet som annars ofta drar i mig, som påminner mig om att dessa små inte har en särskilt nära anknytning till mig. Egentligen ingen. Loke som började gråta när han såg mig. Elis som lite lugnare tog den halvt främmande mostern med ro. Det är okej. Livet har sina olika tillstånd. Vera & jag har en alldeles egen start, egen gemensam process & aktiv relation idag. Det får vara så, att det är olika. Att jag själv också velat & satsat olika varav det här läget nu.
Jag känner mig lite stressad över att Malin vill ha mer än mig än vad jag kan ge. Och jag kan se på henne. Möta hennes gröna ögon, känna kärlek & uppskattning men inte kär. Hennes frustration är begriplig. Hennes sätt att se på mig ger mig en klarare bild för mig själv, att jag inte är där hon är. Och äntligen inser jag att det är i detta jag bryter ett mönster. Jag går inte in emotionellt i flera romantiska relationer samtidigt. Tanken på Olle ger mig andra idéer, andra slags drömmar. Och jag väljer. Oavsett vad han väljer så gör jag. Och jag vill tro. Det en tror på kan lättare möjliggöras. Sedan har jag inte gått & bytt kostym alldeles. Att dels hänge mig till en relation på distans kräver sin övertygelse, sin dedikation. Det kräver också mod att lita på känslor. Som John ofta sa; du behöver vattnas för att inte slockna. Och att han var livrädd för att jag skulle slockna (för honom) när han så ofta var på resande fot. Med en människa som finns med en, men vars fysiska person inte går att greppa när en i ögonblicket önskar så får en omfamna sig själv. Och det positiva är att jag omöjligt riskerar att kompromissa bort egentid, att bygga vidare på det egna inre. Den tiden finns det gott om. Och när vi ses blir det istället all in, tillåtelse att kasta sig helt ut för varandra. Klart det finns rädsla, osäkerhet. Att börja från början, att inte vara klara inför den andre om vad som är, att kasta sig ut utan att veta om en blir mottagen. Men jag tänker när rädslorna kommer på hur det kändes i helgen när han i en öm gest smekte mitt hår ned bakom örat, hur han studerade mina händer, skedade mig om natten & då vet jag att det är värt det. Att det här är vad jag vill ha. Honom. En egen komiker med bred, västerbottnisk dialekt, denna lekfulla, den både lugna & vilda, den här personen vars famn jag ser framemot att dyka ned i.
Kommentarer
Trackback
