mellan raderna.

Packar en väska för diverse möjliga äventyr med O & det finns ingen tvekan om att vilja det. Att packa väskan innebär också att det snart äntligen finns chans att bara andas. Senaste arbetsveckorna har varit minst sagt intensiva, personligt krävande & utvecklande. Lyckas alltmer koppla samman mina olika arbetsområden & får samman uppdraget psykisk hälsa med jämställdhet och maskulinitet. Har suttit med i arbetet i framtagande av regional jämställdhetsstrategi, i processen med att ta fram en regional folkhälsostrategi och bevakar särskilt det nya nationella jämställdhetsmålet jämställd hälsa. Och som integrerat perspektiv våldsprevention. Har kontakter på gång med Folkhälsomyndigheten och SKL, är inne i att initiera nytt underlag för Norrbottens enkätunderlag för att inkludera transpersoner och övrigas hälsoläge för att lättare kunna få igång mer konkret arbete inom området. Ser också över möjligheter att samarbeta nationellt med just mina uppdrag psykisk hälsa och jämställdhet. 

Och det går åt rätt håll. Att gå till jobbet är en lyx & jag klagar inte för att den sk. fritiden blir lidande. Jag hinner springa. Och jag springer mer än på länge. Ju mer stress på jobbet, desto mer behov och driv att ta hand om insidan också. Min egen personliga plan med 45-dagars utmaning där jag försöker springa mer eller mindre varje dag går helt okej. Det är förebyggande, jag känner mig glad, rätt lugn trots att jag sällan hinner bli klar på jobbet. Löpningen ger mig direkt perspektiv, ro på insidan. 

 

De sociala livet då? 

 

I ärlighetens namn så är det nog inte bara en fas, något som är just nu med att jag hellre prioriterar att springa, att vara ensam, att sitta länge i en bastu på egen hand efter ett skönt träningspass. Eller att städa i rävlyan medan jag lyssnar på skräckhistorier i lurarna, eller läser någon statlig utredning om jämställdhetsarbete eller något annat. Jag är oerhört sällan uttråkad. Och har sällan verkliga behov i vardagen till mer än vad jag redan ger mig själv. De sociala behoven, frustration över att inte "ta hand om" sina relationer är nog egentligen inte min egen frustration. Har börjat förstå det. Nästa steg är mer att också kommunicera det. Utåt. Givetvis uppskattar jag att exempelvis Martin tar sig in i min lya ändå, bjuder in sig hur som helst, dyker upp till eller från andra göranden; vill passera, få stanna & uppdatera, dela någon livshistoria från just nu. Eller så ligger vi bara i en hög, ett ögonblick. Guldkanter. Och Malins alla ord. I tid & otid. Som strössel, bonusströssel. Eller som idag. Att Malla kommer. Och H. De Mina känns nära. Och det är väl därför jag känner mig lugn i att det som är, det finns på riktigt. Det går att vila i. Igår mötte jag Micke. Inte i vila utan i löpning, långpass. Summan av allt; mina valda människor finns intill. Oavsett. Uitfrån mitt perspektiv. Och vardagen spenderar jag nog allra helst på egen hand. 

 

Jag längtar till O. Lite som till julafton. Vill titta på honom. Minnas hur hans hud känns. Lyssna på den där västerbottniska dialekten som får mig att tänka på mammas nya kille-programmet. Vill bädda ned mig med O, lyssna på sagor tillsammans, koppla ur från tanken en stund. Få med honom ut att dela löpning med mig. Han säger med ett leende att han uppfattar mig så trygg att vara med, att vi kan mötas med våra olikheter och ge varandra så många nya infallsvinklar på livet, så många fler nyanser, mängder av färgskalor. Det är fint beskrivet, gör mig glad. För mig är han glädje, något ljust & kärleksfullt. Ändå har jag svårt att minnas hur han beröring känns, läpparna. Hur hans hand känns när den fångar upp min. Det är verkligen dags att vi ses. Vilken fröjd, jävlar vad snabbt jag kommer köra dit imorgon. I rusning, för att få vara alldeles stilla helt intill.