mellan raderna.

Det krävdes mod, drivet av nyfikenhet att sätta mig i bilen, ha väskan packad med varma kläder, en flaska vin, en present jag hade förberett att ge bort om det skulle kännas rätt. På väg att träffa Olle. Att också presentera sig själv för en ny människa. Vem är det som en själv presenterar? Vad är egentligen relevant & av betydelse att lyfta fram? Vad tar en med sig & identifierar sig med? Går det att i och med helt nya möten ges sig själv en chans att omdefiniera vissa delar, att mer öppet bjuda in nya intryck till att spegla sig själv?! Mitt helg-jag är underställ & oborstat hår, det är utomhusliv & rörelse. Och jag har mycket att ge, gränser som gärna utforskar, öppet sinne. Med den intentionen körde jag dit, slängde upp ryggsäcken över axeln & till slut plingade på hans dörr. Dörren öppnades, människan jag talat många timmar i telefon med blev med ens verklig. En lång man, mjuk blick. Den första upplevelsen av en människa kan vara så speciell. När en inte är känslomässigt nära utan rent granskande, som om en vore på upptäcksfärd studerar den andre. Tyckte jag om det jag såg? Han hade förberett vegetarisk lasagne & vi började laga mat tillsammans medan vi sakta tog in intryck av den andre. Lättsamt, vänligt. Pratade mycket, åt en fantastisk middag. Skön känsla i kroppen. Kändes kravlöst, i stunden, lekande på nåt vis. När natten kom kröp vi ned tillsammans. Båda hade vi fantiserat om att få göra det & nu fanns han där, levande intill. Fortsatte på linjen om att inte vara på väg någonstans. Rörde lätt, nyfiket vid varandra men lät det stanna så. 

Den natten hade jag svårt att somna. En ny människa. Olle är mycket person. Så många uttryck, mimik. En riktigt retsticka, ett konstant utforskande av vad som är möjligt. Skratt, humor som strategi för att också hantera ett komplext inre. När vi vaknade upp tillsammans på morgonen var det härligt att dra på sig underställ & enkelt att dela morgonkaffet, frukost ihop. Olle var redo med sitt underställ & mössa på & så jävla fin. Plötsligt såg jag honom ordentligt. Rörde vid hans mjuka händer, huden som är lenare än jag trodde att en manskropp kunde vara. Mötte hans gröna ögon & ville ha honom. Lekta av honom varenda plagg & förförde honom. Och om jag varit nyfiken innan är det inget mot vad jag blev under tiden som jag fick uppleva honom så nära. Så väl hans personlighet tog sig uttryck i hans fysiska kommunikation med mig själv. Rak & tydlig, girig & mjuk. Efteråt var vi båda fulla av skratt & till & med av förvåning tror jag  Vi lyckades ta oss ut sen. Påfyllda av varandra. Olle som guidade mig in i Västerbottens skogar. Ut på tur, skidor genom skogen till familjestugan. Kaffe i termos, timmar på tu hand & en enorm tacksam över livet. Värmde honom med mig kropp, kände inga slutgränser för hur nära jag fick gå utan lät honom vara alldeles intill, upptäckte hur jag tog in honom helt & hållen. Olle, med solsken i blick, i sin blåa houdini & sin hand oftast intill mig, på mig. Hela dagen lät vi vinden ta oss, lyfte vi kinderna mot solen. Åkte skidor över älven, genom skogarna, klättrade över åsar. Jag som tappade en skida & hans som med största tålamod fick på mig den, vi som tillsammans skidrade genom en skog som tycktes oändlig. Energin vi fick av att bara se varandra. Väl hemma igen fortsatte utforskande. Intressant hur personen jag hade mött dagen innan plötsligt kändes så självklar intill mig. Hur jag ville ha honom nära, helst hela tiden. Vi var trötta i kropparna av att ha varit ute precis hela dagen. Mjuka, öppna sinnen  & med ro som vi sedan somnade intill varandra. Jag sov som ett lyckligt barn, vaknade på rygg med armarna tryggt över huvudet. Han sov fortfarande. Jag längtade efter att han skulle öppna sina gröna, se mig, prata med mig. Ler när jag skriver det. Att det var en lugn, överraskad & glad person som åkte hem till norr igen. 

Ett äventyr. Inga ramar. Ses vi alls igen?