mellan raderna. -

Om att ta gemensam roder.

Delad dedikation, ömhet i det enkla, att få välja fullt ut, att bli lika vald tillbaka. Kan tyckas självklart för somliga, inte för mig dock. John kunde ibland tycka att jag var "för mycket", gav mer än vad han kunde ta emot. Och jag trodde ibland att det var något problematiskt hos mig själv, att vara så dedikerad, så full av lek & längtan. Men Olle påminde mig i helgen om att det mer handlar om kombinationer av människor. Han såg mig girigt i helgen & omfamnade varenda liten del. Och jag har varit ovan på senaste åren att vara så "vald" som jag känt mig i helgen. Sluppit konkurrera med andra förhållanden, eller med ett jobb som ständigt närvarar. Det var härligt. Gjorde min uppmärksamhet tillbaka odelad. Och det vi ger fokus växer. Så helgen blev ett enda växande av lekfullhet & mersmak.Kanske inte låter så märkvärdigt då. Men för mig är det något extra & något jag ser & värderar. Jag tar verkligen inget i det här för givet. Bollar tankarna med Nicke & han svarar på det med att det visst ÄR märkvärdigt. Att dedikation är det. Och särskilt i en värld där så många är så upptagna av sina egna val, då är det stort att välja en annan fullt ut."Omfamna det! Och det verkar du ju göra. Det är fan sällsynt. Det är så mkt maktkamp och strid om uppmärksamheten och det egna, så jag tycker det låter fantastiskt med den dedikationen. Lev ut!"

Och Malin ber om ännu mer tydlighet från min sida & jag väljer att ge henne allt jag kan utifrån vart nuet är & jag skriver bland annat: Du har tidigare undrat i dina rader till mig vad det är som gör att varken du eller jag kör all in med varandra, att vi inte har utforskat hela vägen. Troligen inte helt & hållet varken helt vågat eller velat göra det på just det sättet. Hade vi verkligen fullt ut velat & vågat hade vi gjort. Vi är modiga av oss. Vi tar ju ofta för oss av annat. Av andra. Jag tänker att det i sig säger något. Kanske både om vad vi känt men också om att vi är rädda om varandra & uppskattar den andre som den är just nu. ... (...) Och jag är nöjd med att vi är vänner. Tacksam över det. För jag har funderat, och det är ändå, fortfarande som vän jag i första hand vill se dig. Annars hade jag gjort andra val. Jag fattar det. Också för mig själv. När jag försöker resonera mig fram. Uppenbarligen väljer jag att utforska Olle på lite andra sätt än jag aktivt valt att utforska dig. Och jag märker att jag inte bara gör det för att det är ”enklare”. Jag vill vara med Olle på sätten jag utforskar honom på. Jag vill välja att utforska honom mer. Inte parallellt med andra romantiska relationer utan med dedikation, tvåsamt. För att få ro att lära känna. Det känns nästan unikt att i dagens ständiga kaos av relationer, tinder, av snabba intryck, få välja en annan människa som lika dedicerat väljer mig nu. Och jag väljer för att det känns rätt i magen att välja Olle. Jag fastnar inte i funderingar gällande honom. Jag vet inte om det är mer jag kan säga för att skapa tydlighet. Och jag vill inte på något sätt vara orättvis mot dig, vara sårande. Jag försöker bara förklara vart jag är, i mig själv.

Det är befriande att bryta mönster & samtidigt svårt att såra en människa som står mig nära. Men jag begriper att jag inte kan välja henne för att göra henne glad. Vore varken rätt för henne eller mig. Mitt lesbiska hjärta önskar att jag valde henne. Att jag var kär. Men så är det inte.

Mitt i tankarna ringer det. Det är han. Människan som plötsligt får mig att oväntat längta efter en privat föreställning i stand-up, som ger mig sug att lägga 5000-bitars pussel, att skriva låttexter & att lägga hundratals pärlplattor, allt bara det görs från gemensam arena. Jag hör så mycket glädje i hans röst, längtan. Och vi börjar planera för när vi kan ses igen. Han berättar om en förfrågan han fått om att följa med ett gäng vänner på skidresa nästa helg. Den helg då jag hade önskat att vi två hade kunnat träffas. Nu till helgen går inte, då är jag själv på kort visit i Sthlm för jobb, men oavsett kort blir det inte läge att sammanstråla. Och om han är bortrest nästa helg så blir det flera veckor ifrån den andre. Å andra sidan; vänner är familj. De bör också väljas. Det här är verkligheten i en nystartad formation av möjlig kärlek, det nya & sköra som tror mest på nuet. Som inte vill vänta. Intressant. Jag hör hur han bjuder in mig i sina tankar, resonerar med känslan. Landar i att han vill välja mig. Oss! Att det blir för länge innan vi ses annars. Han vill & han längtar. Och jag med. Och jag blir helt svindlande glad. Faktiskt rörd. Som han väljer. Så tydligt han gör det. Visar vad som är viktigt, vad som behöver tas om hand. Jag väljer med magkänslan. Och det för oss in på en väldigt intressant väg & jag är så redo för det här.

2017-04-19 @ 22:23:00 Permalink

Kommentarer

Trackback