mellan raderna.

När jag är lugn attraherar jag annat lugn. Även till den grad att John vågar se mig. Trots allt, efter allt. Under 8 mars fanns han med på teatern, i publikhavet efteråt medan jag själv satt på scen. Ett scenario jag känner igen från förr. Och ännu mer igenkänning då vi tillsammans vandrade hem i den sena kvällen, sida vid sida. Hem till mig, till varsin kopp värmande te & delande av samtal. Som om tiden där mellan inte spelar så stor roll i det stora hela. Tiden mellan att det var vi, att vi upphörde & allt som skedde efteråt. Det finns ingen annan person som någonsin gett mig den känslan som John ger mig. Hur jag blir både så energifylld & lugn, ivrig & ankrad på samma gång. Att hålla om honom igen var som att sakta, sakta tina upp det innersta. Inte hela vägen in. Det finns ny, välbehövd distans där nu. Men ändå når han mig längre in än någon annan kan göra. Som att han redan bor i mig. Känns välbekant, efterlängtat. När vi sa hejdå mitt i natten, hans blick över hela mitt ansikte, som stannade vid mina läppar. Kyss mig, sa den blicken. Vi gjorde inte det. Istället lutade jag mig in i hela den stora famnen, han som kysste mig i håret. Sa plötsligt ord jag aldrig trodde att jag skulle få höra från honom igen; jag älskar dig. Och jag förstår att han gör det. Troligen inte på samma sätt som jag skulle vilja få älska honom tillbaka igen. Men det är stort, det är omfamnande i sig själv.