Bara ge sig själv det här, hur var det nu en gör (för att våga)
Jag vill höra hans röst men jag ringer inte. Jag har blivit helt berörd men också paralyserad; rädd att agera på det här. Rädd att min intensitet ska skrämma undan. Fokusera inte på vart han är utan på vart du är, på vad du vill & tro på det. H guidar. Jag lyssnar. Försöker. Svårt att möta en människa så hudlöst (igen) & inte påminnas om hur det gick senast när jag föll. Jag kan vara splittradi fokus annars, sväva obundet mellan möten & på ytan utforskande; långt ifrån att knyta an. Så ibland händer något annat, då föds det här. Motsatsen till tuff & hård. Just nu är det här vad jag vill ha. Den här människan vill jag somna, vakna intill. Och inte bara nu, inte heller bara imorgon. Han är nära men inte hos mig. Det oroar mig, stressar lite. Det är så lite tid, sådan underlig tajming. För varje timme som passerar är det närmare en lång, lång paus utan.
Kommentarer
Trackback
