När en ger sig själv guld & gröna skogar för en stund.
Kommer hem & möter mitt ansikte i spegeln. Den där figuren som ser på mig ser glad ut. Inte som att hon kommer direkt från matvarubutiken, eller från skidspåret. Eller kan det sistnämnda tagit fram det där leendet? Delvis. Med det finns mer.
Gårdagskvällen var fin med öl & vänner. Och jag slogs över hur jag ibland älskar att den här staden är precis så greppbart liten som den är. I vimlet mötte jag på Mona som funnits med hela mitt liv, min bror som jag beundrar lika mycket som när jag var barn. Och så fint med samtalen; Elina & Malin & Martin & alla klokskaper bortom normen. Hur det än går till så lever vi allra helst runt den, bortom. Relationsanarki på olika nivåer, kärlek som granskas, intressen som synas. Allt är politik.
Morgonen idag var lugn & lång. Och långtråkig. Hade på gränsen svårt att förhålla mig till tristessen. Lugnt & fint & tråkigt. Hade ingen särskild plan för dagen. De närmsta vännerna på egna håll, andra behov än mina. Och egentligen var det inte morgonen som var trist; den var snarare väldigt behaglig. Mer livskänslan, som om jag zoomade ut & uppfattade mig själv som fastkilad i vardagens enformighet. Och jag vet att jag har svårt med allt som är likformigt om det upprepar sig, när det blir alltför förutsebart & samma. Då vill jag slå bakut, revoltera mot något, bita i något, få uppleva något som känns så mycket att jag vill skrika, göra något helt nytt bara. Det här jag. Totalt.
Bestämde mig för att ta tag i mig själv & åtminstone göra något jag vet att jag behöver; rörelse. Och äntligen, denna vinters första skidtur. Kände mig smått ostadig på benen i nedförsbackarna & kom på mig själv med att le stort över hela ansiktet, med en rent barnslig förtjusning. Äntligen! Att jag inte tagit mig för av detta förrän nu. Älskade skidåkning, nu jävlar kör vi. Tur att vintern är här. Nu ser jag dig i din vita, allra vackrast skrud.
Efter skidåkningen drog jag direkt till matvarubutiken, svettig & med utomhusröda kinder, mössan på sned & glad & lite levande igen. Går runt bland kaffe & annat medan jag får meddelande i telefonen; från N, omskriven som den andre räven. Han skriver att han tänker på mig, att han har längtan i sig. Jag ler för mig själv & fortsätter med handlandet. Lyfter blicken & ser plötsligt att han är här, den andre räven har skrivit raderna till mig medan han omedvetet befunnit sig så nära mig. Livet alltså. Jag blir glad att se honom. Vi ses sällan, möter i princip aldrig på varandra. Och inte en enda gång har vi mötts såhär, mitt i livet; jag med skidkläderna på, han i en avslappnad hoodie & ser nästan nyvaken ut. Vi ger varandra en kram. Han ser lika glad ut som jag. Och han är så fin, precis mitt i livet. Och vi är inte främlingar längre. Sällan omskriver jag honom men vi har kontakt, ganska regelbunden. Jag har hållit stenhårt på mig själv, inte gått för nära ens i tanken. Vill inte falla för den här personen, inte gå in i något där den andre inte är säker på hur den vill ha sitt (framtida) fokus. Det har gått smidigt, enkelt. Över all förväntan. Vår relation har, utan att vi setts, ändå transformerats i min tanke till att bli mer vänskaplig. Men det är å andra sidan en sak att kommunicera om det i skrift, en annan att faktiskt ses. Så nu står vi här, framför varandra & får inte nog. Pratar på om allt möjligt & jag ser hur han tycks stanna helt i sin rörelse. Mitt i en mening utbrister han ”Jag vill bara ta tag i dig, röra vid dig. Jag längtar efter dig.” Jag tar emot orden med en lekfullhet i kroppen. Ska vi inte ta för oss då? Vi ger varandra en lång kram & berusningen når ögonen & hela kroppen minns hans rörelser direkt. Och som jag & mina kvinns brukar säga; känns människan i könet så kör. Då är det något att ha. Och fan, vad den här människan känns. Efter en väldigt lång pratstund skiljs vi åt & försöker handla vidare. Mitt huvud har stannat. Jag kan inte tänka. Inte vara logisk. Jag ser hur han tycks lika irrande som jag. Så söker vi oss till den andre igen. Det är attraktion när den är bortom alla lagar, allt tänkande. Jag som tidigare pratande om att jag behöver åka hem & ta en dusch efter svettig skidåkning får nu en fråga medan han lekfullt ser på mig; ska vi dra hem & ta den ihop, den där duschen?" Egentligen har han inte alls tid. Han har lämnat barnen hos några vänner & han är på väg dit med mat. Ännu är middagen några timmar bort men tanken är ändå att han ska dit & jag behöver verkligen den där duschen. Hans fråga får ett omedelbart, tveklöst leende ja. Ändå. Vi tar oss den pausen. Varför inte? Den här dagen behöver något oväntat, nytt. Vi är likadana i att vi dopar oss i kontraster, längtar konstant efter att bli berörda, överraskade. Svåra att leva med, även för oss själva. Att vi ger varandra ett ja som innebär att vi bryter mönster, gör spontan verklighet av fantasier passar oss båda så bra. Båda handlar snabbt klart, missar häften av det vi tänkt. Tankarna har stannat, det rusar under huden. Jag vill ha något helt annat än bananer & morötter. Vi tar varsin bil, kör hem till honom. Så fort vi kommer in i hallen kramar vi om varandra, skrattar. Hungriga kyssar som jag snart försöker bromsa lite för att leda in oss i duschen. Han är vacker. Det är så skönt att se på någon & känna sig helt utsvulten. Jag vill lära känna varje del av hans konturer. Det är både nervkittlande & alldeles enkelt att göra en sån här grej med honom. Släppa allt vi båda hade i respektive rörelser & fokus & istället välja den andre i en dusch. Han gör mig yr. Jag inser det när vi efter duschen torkar oss torra & jag knappt kan balansera på ett ben. Mina ord har försvunnit. Det skenar under huden. Vi brottar ned varandra bland mjuka lakan & ger oss alldeles hän. All yours, för den här stunden som är så finns det ingenting som hålls tillbaka. Det finns ett djupare möte i det här än förra gången. Då kunde vi inte alls behärska oss. Jag känner hans följsamhet, hur han lyssnar in mig. Jag noterar det jag redan upptäckt förut; att han hela tiden rör vid mig med största möjliga omtänksamhet. Små gester. En stöttande hand om min nacke vid behov, en lyhördhet i vart jag befinner mig i rörelse, i stillhet. Han är ingen annanstans än med mig. Det är ett utforskande, en nakenhet. Intimitetens villkor minsann. Det är när en modigt släpper in den andre i sig själv som en verkligen kan uppleva, beröras på insidan, den verkliga insidan. Å andra sidan, inte nödvändigt att just vi behöver göra det. Vi kan också bara ligga lite. Men det gör vi inte den här gången.
Efteråt ligger vi tätt, tätt intill. Det kittlar i mina fingertoppar & jag skrattar. Mår så galet bra. Vi somnar. Går båda två från hundra till noll. Största möjliga avslappning. Efter ett tag vaknar vi till & jag skulle lätt gärna vara kvar i hans närhet resten av dagen.
När vi klär på oss i hallen är det två leende personer som gör det. Vi skrattar åt den delade impulsiviteten. Hur vi båda har fallenhet inför att företa oss stunden utan att iaktta konsekvenserna, allt för att få vara i ögonblickets ingivelse. Han sitter i en stol & jag sätter mig på huk & vilar mot hans famn, en tillfällig känsla av tillhörande, av kärlek & lojalitet. Han kysser mig i pannan, tar tag i mig med mjuka händer i håret & just det ögonblicket är nog det intimaste som vi gemensamt upplevt. ”Undrar egentligen vad vi är på väg till” säger han mjukt. ”Tänk inte, kontrar jag. Vi låter det vara just nu.”. Han skrattar. Vi vet ju iallafall att våra fysiska kroppars kommunikation har funnit vad de vill ha, säger han med det där leendet i ögonen. Det finns något skönt i att bara låta oss vara.
Han är fantastisk. Oavsett. Och det är grymt att vi har varandra såhär. Lite till låns. När det behövs.
